Om

Bloggen handlar om våra vinterresor med husbilen i Europa. Mesta tiden tillbringar vi i Spanien och Portugal, men resorna handlar också om färden genom Frankrike och Tyskland.

Jag har nu lagt in tidigare resor från Resdagboken under Länkar, så alla våra resor från 2008 och framåt är samlade. Vill ni läsa dom så glöm inte att trycka på rubriken, i annars blir det bara en liten del av resan man ser.
En resa jag själv tycker är rolig att följa är vår första efter pensioneringen, Med husbil genom Europa 2008, en resa som går genom flera länder i Europa men framförallt i Grekland...

Om oss

Sidor

Tråkigt, men det är faktiskt sant..

2020-04-05, söndag och vi är hemma i Sundbyholm. Känns jättekonstigt, ena dagen glassar man omkring i Portugal och nästa är man på flykt hemåt. Allt rör sig förstås om coronaviruset. Det här blir den sista bloggen på den här resan och jag börjar förstås där jag slutade.

Vi var kvar några dagar på ställplatsen i Carboneras norr om Almeria. På resan dit flipprade laddningslampan några gånger, vilket vi tyckte var oroligt och berättade om problemet för receptionisten på ställplatsen. Hon kastade sig över telefonen och vi fick komma till en verkstad i närheten. Men innan vi for fick vi med oss ett intyg, som var stämplat och undertecknat och som visade att vi var på väg till verkstaden. Det var giltigt under denna enda dag. Det skulle vi visa för polisen om vi blev stoppade. Vill bara tala om, att så stränga bestämmelser är det i Spanien och det är dryga böter om man överskrider reglerna. Vi hittade verkstaden efter några kringgående rörelser, mekanikern hittade inga fel och ville inte ha något betalt, så vi tackade och for tillbaka till ställplatsen.

Dagen därpå, som var fredag lämnade vi ställplatsen och hade en lång resväg på en tom och ödslig motorväg. Kanske inte tom, för många husbilar var på väg norrut, precis som vi. Jag hade under dagen kontakt med Maud och Bosse, vänner från Ockelbo och de var på väg åt samma håll, så vi bestämde att träffas senare på ställplatsen Alcossebre Los Morales nära Peniscola och så fick det bli. De hade sällskap med ett annat par från Santa Pola, Gertie och CG. En trevlig sen eftermiddag utomhus, som förvandlades till en lika trevlig tidig kväll i Mauds och Bosses husbil. Vi var överens, om att vi kunde umgås. Vi hade alla suttit i karantän i minst 14 dagar, de på campingen i Santa Pola och vi instängda i husbilen.

Dagen efter åkte vi över gränsen Spanien – Frankrike. Vi var inte oroliga för att bli stoppade och det blev vi inte heller. Däremot så hade jag hämtat personbevis från Skatteverket, som man skulle ha tillgängligt om gränsvakterna begärde det, allt enligt UD. Jag sparade bevisen på datorn, men det var aldrig någon som frågade.

Söndagen och måndagens resdagar genom Frankrike var likvärdiga. Soliga dagar, ingen trafik och vi körde ungefär 50 mil om dagen. Vid dagens slut väntade en ny fin ställplats på oss. Bosse var en fena på att hitta öppna ställplatser, han ringde och frågade och vi var alltid välkomna. Att det var förbjudet att lämna motorvägen visste vi, men ingen ifrågasatte oss. Kent och jag har ju lite andra sovtider än de flesta, så vi var alltid en timme senare på plats och när vi kom hjälpte samma Bosse oss att betala via en konstig automat och han hade också sett ut en bra plats åt oss. Vi blev faktiskt bortskämda.

Frankrike tog slut, snart for vi genom Luxembourg och in i Tyskland. Där hade Bosse hittat en vingård vid Trier, som ville ta emot oss och innan vi kom dit fick vi faktiskt passera en poliskontroll. De bara viftade förbi oss. Ägaren till vingården träffade vi aldrig utan vi fick lägga vår slant i ett kuvert och stoppa i en brevlåda. Det var bråda dagar på gården, allt skulle förberedas inför säsongen och skörden i höst. Ett litet avslut med vännerna, för dagen därpå körde vi vårt race och de andra två bilarna for mot ”Greven” och vi mot Hannover.

Tisdagen den 24:e åkte vi på autobahn i Tyskland, rätt så lugnt även där men det var betydligt mer lastbilar och personbilar. Inga stora stopp, det flöt på bra, men vi körde förbi en stor trafikolycka på andra sidans körfält. En tankbil låg kraschad tvärs över vägen, såg inte kul ut..
Vi låg över på en rasthof i Lüneburger nära Hamburg, bland de stora grabbarna, som Kent säger. Det betyder, att vi som grannar hade långtradare av olika slag och som fyllde tidig morgon med mycket olika ljud när de startade sina bilar. Musik tyckte Kent, jag höll inte med honom..

Kan berätta, att allt är stängt längs motorvägarna, både i Spanien, Frankrike och Tyskland.  Bara mackarna är öppna och där betalar man ofta genom en lucka i väggen. På några ställen kunde man köpa färdigbredda mackor. Toaletter som var tillgängliga var bara de ofta rätt så snuskiga toaletterna på parkeringarna. Inga restauranger och ingenting annat i de annars så fina servicehusen längs vägen. Oss gjorde det ingenting, vi hade ju allt med oss, men för övriga resenärer var det jobbigare.

Allt gick bra genom Hamburg och vi hade en hel dag i Travemûnde, innan vi skulle sova över på färjeterminalen. Vi var tvungna att handla lite, inga inköp hade gjorts sen vi lämnade Portugal. Vi hittade en Lidlbutik och vi fick gå in båda två, vilket egentligen är förbjudet även i Tyskland. En tysk dam tog emot oss och spritade både oss och vagnen och sen var det bara att shoppa. Så himla kul att vara inne i en välsorterad affär igen. Vi fick också lämna Portugal med bara en bråkdel av allt vin vi brukar köpa, så vi kompletterade även det förrådet med ett fåtal flaskor. Ytterligare en butik fick besök och det var lika noggrant där. Markeringar vid köttdisken där man fick stå och likaså vid kassan.

Vid färjeterminalen träffade vi på våra reskamrater Gertie och CG från Lomma. De skulle med samma färja. Kent och jag ägnade en stund åt praktiska grejor, bl a diskade Kent en tredagars disk. Sen tog han en promenad till taxfreebutiken och kom tillbaka jättelycklig. Där kunde han komplettera vinförrådet och han köpte sina öl som han brukar. Inte lika billigt som i Spanien eller som på Calles eller Fleggards men ändå så mycket billigare än systembolaget hemma.

Vi sov gott på natten och kl 1100 avgick färjan hemåt. Hytten vi fick var ett snäpp bättre än den vi beställt och vi tillbringade hela dagen där. Vi är mycket nöjda med hur Finnlines hanterar riskerna med corona. Från att bara visa passen i luften vid incheckningen, dela ut hytter gratis till de som inte hade beställt någon, ändra mathanteringen i restaurangen och istället för buffé som är det vanliga, så fick man ta en tallrik och personal fyllde den med det man önskar. Ingen behövde trängas, det finns gott om plats för passagerare. Ännu nöjdare var vi, som hade köpt biljetten till specialpris och som vi visste inte var ombokningsbar. Där har man nu ändrat på reglerna och även dessa biljetter går att boka om.

Efter 9 timmars resa på ett lugnt och stilla hav var vi framme i Malmö. Även om vi kom hem två månader för tidigt, kändes det efter omständigheterna rätt. Däremot kändes det jättekonstigt att inte åka och gästa min syster som bor i Malmö och där vi alltid stannar till några dagar, både på nerresan och på hemresan. Nu fick det vara, vi hoppas att vi senare i sommar kan besöka henne och samtidigt åka till Ullared, som vi också missade..

Samma plats, som vi övernattade på när vi lämnade Sundbyholm, ställplatsen i Örkelljunga, stannade vi på när vi skulle övernatta. Där fanns även våra vänner Mats o Kristina och Ove o Lizzy. Lite småprat utanför husbilen i kylan och på behörigt avstånd, sen var det snart dags att sova. Vi satt dock en stund och pratade om resan hem, om tiden innan och förstås om att komma hem.

Fredag morgon lämnade vi Örkelljunga och åkte genom ett vackert Sverige och sen eftermiddag var vi hemma i Sundbyholm.

Det här var inget vi hade önskat, vi skulle vara i Spanien till slutet av april och därefter åka sakta  genom Frankrike och Tyskland i tre veckor. Många trevligheter väntade, termalbaden i Isla Plana, La Fuente i Spanien och Vita Classica i Bad Krozingen i Tyskland. Vi skulle träffa vänner och umgås, bl a gick vi miste om musslorna och firandet av Gunnarsdagen hos Bitte och Lars-Åke och vi skulle träffa Gun och Ronny i Guardemar och se hur de har det i sitt permanenta boende, som spaniensvenskar. Och flera andra.. Vi skulle äta massor med sparris på resan genom Tyskland och vi skulle bada i havet i Spanien. Och mycket mer…  Men nu är vi hemma och är frivilligt i karantän på obestämd tid, precis som alla andra äldre här i Sverige. Vi har ändå mycket att göra, husbilen har plockats ur, städning och mindre reparationer är nästan klart och sen väntar krattning av löv i vår lilla trädgård. Några små promenader har det blivit, men vi är jättenoga med att stå på bra avstånd när man pratar med grannarna.

Sista veckorna på resan var inte särskilt roliga, vi var mest hänvisade till vår husbil. Vi ser ändå med glädje tillbaka på vår resa, trots att vi hade en del bekymmer med bilen och vår hälsa. Problem med bilen redan i Sverige, då oljan försvann och vi trodde vi skulle få vända och åka hem. Problem med avgassystemet och på hemvägen problem med laddningslampan som kunde ha blivit lite jobbigt. Förkylningar + Kents bronkit med läkare och ambulans inblandad var heller inte kul. Men annars, en fantastisk trevlig resa. Några nya favoritplatser har vi fått, t ex Torremolinos och Armacao de Pera, två olika ställen men båda lika trevliga. Alla vänner som vi har, jag blir lycklig bara jag tänker på er. Så många trevligheter, allt från apelsinplockning i citruslunden, tapas o vin på något trevligt ställe vid strandpromenaden eller en pratstund i solen på stranden i Armacao de Pera och mycket, mycket mer, t ex alla stunder med ett glas vin i handen, då vi försökte lösa världsproblemen. Eller, egentligen surrade vi bara…

Middagar, både hemma och på restauranger. Woken i Santa Pola är inte dålig, inte heller Roima i Torrox. Hemma hade man fantastiska råvaror att jobba med och det var inte svårt att få till en god middag.

Det var den resan och det var den bloggen. Nu är det en annan tid och vi får försöka göra det bästa av den och undvika att bli smittade av corona. Tråkigt, att vi inte får träffa barn och barnbarn, men hade allt varit som vanligt så hade vi i alla fall inte träffat dem förrän i slutet av maj.

Här på campingen i Sundbyholm är det lugnt, alla verkar respektera avstånd osv. Jag är däremot orolig för när alla sommarcampare kommer, vanligtvis är det jätteroligt men kanske kommer viruset hit med dom. I Spanien fanns de första fallen i Madrid och smittan spreds fort. Madridborna blev rädda och flydde ut till fritidshus eller släkt på landet och hade då med sig smittan. På den vägen är det. I min fantasi kan jag låta Eskilstuna bli Madrid och Sundbyholms camping bli landet.. Hoppas jag har fel.

Tack till alla som följer bloggen och tack till alla som hälsat oss välkomna hem, både med telefonsamtal och på Facebook. Det värmer…

En annrlunda resa

2020-03-18, onsdag, pensionsdag men ingen möjlighet att göra av med några pengar. Jag vet att många undrar och är oroliga för oss vagabonder och tänker därför skriva lite om vår situation och resan hit till Camper Park i Carboneras, som ligger lite norr om Almeria i Spanien.

 Sist jag skrev var vi fortfarande kvar i Portugal och planerna var att vi skulle stanna där till slutet av den här månaden men vi ändrade oss. Vi besökte Lidl i en liten by och blev mycket förvånade, folk stod i kö för att komma in i butiken och vi fick bara gå in några i taget. Så gott som allt kött och annat ätligt var utplockat och man fick dåliga vibbar när man förstod vad som pågick. Jag tog de sista kycklingbitarna + lite annat, sen fick det bli grönsaker och konserver för resten. Vi fortsatte till Aldi och även där var allt rensat. Anka på burk fanns så det fick bli ett antal burkar av denna jättegoda konserv. Vi hamnade sedan på en fin friplats Praia do Carvahal som låg vid en badplats vid havet och med  berg runt omkring. Så vackert.. Våra närmaste grannar var två svenska husbilar och en gård med lite annorlunda djur. De fina storkarna har vi nu bytt ut mot strutsar och får och kossor förvandlades till zebror och lamadjur. Det fanns t o m en bisonoxe. Fint väder och en härlig kväll ute och lite småprat med svenskarna. Det var faktiskt senaste gången vi pratat med svenskar på den här resan förutom på telefonen förstås. Skulle gärna stanna där längre, men vi hade ingen anslutning till telefonerna och det gjorde att vi fortsatte vår resa.

Nästa mål var egentligen Sagres, där vi skulle vara några dagar. Det är Portugals västligaste udde och badar man där och simmar utåt så hamnar man så småningom i Amerika… Men vi fortsatte mot Algarve och stannade till i Olhao där vi övernattade. Vi hade nu bestämt, att vi ville in i Spanien och påbörja resan uppåt. Portugals regering hade då börjat reagera och lagt ut en massa rekommendationer till befolkningen. Då fanns ännu inte några förbud, som det finns nu. Lite mer shopping, samma köer och nu fick bara en av oss gå in i butiken. Det blev Kent, han hade dåligt med öl och vi tänkte bunkra upp med lite vin som vi skulle ha med hem. Ölen var nästan slut och av vårt favoritvin fanns inget. Kent tog några boxar vin av okänt innehåll och fick hålla till godo med miniflaskor av sitt favvoöl Argus. Han hämtade sedan ut sin vinst på Euromilliona och sen lämnade vi med vemod Portugal.

Inga problem vid gränsen och dagsetappen på vägen gick klockrent. Väldigt lite trafik och kaoset som brukar vara i Sevilla uteblev helt. Det kändes konstigt, att åka genom Sevilla och se alla stängda butiker och inga människor på trottoarerna.

Framåt kvällningen hamnade vi, efter 40 mils resa, i Torremolinos. Vi hade tidigare tänkt, att vi ville tillbaka dit eftersom vi blev så förtjusta i orten. Nu var det helt annorlunda. Vi övernattade på en parkering precis vid den fina strandpromenaden och stranden, Spaniens regler nu innebär, att man inte får gå ut och gå om man inte rastar hunden eller är på väg till eller från affären, apotek eller andra livsnödvändiga ställen. Man får heller inte gå tillsammans utan bara en får göra inköpen. Man får förstås gå eller åka till sina jobb, men annars är det karantän som gäller. Stränderna är också förbjudna så inte ens en promenad på den ensliga stranden fick det bli. För oss blir det då husbilen som är vårt hem och vår karantän. Tre polisbilar trafikerade hela kvällen strandpromenaden och det är stränga straff om man överskrider reglerna.

Dagen efter, som var den 17: fortsatte vi vår resa hit, ungefär 30 mil på en rätt så tom väg. Vi hade hittat den här ställplatsen på nätet och chansade på att den var öppen. Annars är det så, att vi inte kommer in på några campingar som nya, bara de gäster som redan finns där får vara där. Säkert är det många ställplatser som har, eller kommer att ha, samma regler. Här hade vi tur, värden välkomnade oss, vi fick en bra plats och el, vilket känns så bra. Nu kan vi använda ugnen och titta på filmer och svenska TVprogram och det känns lyxigt. Ställplatsen ligger ödsligt bland bergen, men det finns en liten by ifall vi behöver göra några inköp. Vi var glada när vi kom hit och igår kväll festade vi på revbensspjäll och vin. Och tittade på Farmen, vi är nära slutet..

Vi har betalat för tre dygn men kanske blir vi längre. Just nu stormar det rätt mycket och det lockar inte att ligga på vägen. Mycket regn är också på väg, allt enligt väderprognosen.

Hur ser då våra planer ut framåt? Vet inte, bara att vi är på väg hemåt, längtar faktiskt hem. Men vi stressar inte, vi är inte särskilt oroliga för gränserna. Vi har en bra app, ”UD resklar” som håller oss uppdaterade om vad som händer i landet och vid gränserna. Det finns några olika kriterier för de som får åka över gränserna, bl a ”force majeure. Så här står det idag ”Hemresa till Sverige anses normalt vara force majeure”, vilket vi tolkar att vi får resa ut ur landet.

Som sagt, inte kul, semesterresan är slut och verkligheten har tagit vid, situationen är jobbig för alla. Det är inte särskilt synd om oss, många har det mycket jobbigare, t ex alla som arbetar med att få samhället att fungera.

Just nu har vi dålig anslutning till telefonerna och internetuppkopplingen så jag vet inte när jag kan skicka bloggen. När det är så, så hjälper inte mitt gotländska lugn, jag kan bli smått hysterisk. Men några minuter går väl an, vi har haft bra uppkoppling här..

Jag vet att ni i Sverige inte har kommit lika långt med hysterin kring viruset, men det blir säkert så. Kanske är vi hemma då..

Och visst är det lite synd om oss, tänk vad många fina upplevelser på hemresan som vi missar, inga termalbad, inget umgänge med vänner som är kvar i Spanien. Inte heller frosseri av vit sparris som vi har som tradition i Tyskland. Lite synd om oss kanske, men bara lite….

Lissabon

2020-03-13, fredag och vi har lämnat Lissabon och befinner oss på camping Milfontes i Vila Nova de Milfontes, som är en stad på Portugals västkust.

Innan vi lämnade Castro Verde fick det bli en tvätt vid InterMache. En ”norsk” tvätt, vilket betyder att vi kör allt i samma maskin och vi hade tur den här gången också, ingenting färgade av sig. Första biten av vägen mot Lissabon var smal och gropig men samtidigt vacker med pinjeträd, gårdar, får, getter och massor av storkbon. Snart nog så blev vägen bättre och kanske lite tråkigare, mest skog kan man säga. När vi började närma oss Lissabon åkte vi betalväg i Portugal för första gången. Många historier om hur krångligt det är har vi hört, men det här var precis likadant som på andra ställen, man betalade en slant när man kom till betalstationen. Bekvämt, absolut, men vi kommer nog att fortsätta att åka på de mindre bekväma men mycket trevligare landsvägarna..

Framme i Lissabon checkade vi in på Lisboa camping, som är som vilken annan stadscamping som helst. Stora träd skuggar platserna, servicehuset fungerar och inte så mycket mer. Förhållandevis dyrt för att vara i Portugal, 74€ för tre dygn. Det blev köttgryta till middag och sen lite förberedande inför nästa dag, som skulle bli ett besök i stadsdelen Belém.

Så fick det bli, tisdag förmiddag tog vi buss 714 och gick av när vi kom till Belém. Vår plan var att vandra omkring i den fina parken, titta lite närmare på monumentet över upptäckarna och sjöfararna, som ligger vid floden Tejo. En fantastisk skapelse med många detaljer att utforska. Att det sen låg vi floden var ingen nackdel, det var en jättevarm dag och det var bara skönt, att det kom en liten vind ibland i den annars så varma stan. I parken tog vi en paus och jag ringde till mina kära klasskamrater som träffades för sin månadslunch. Så trevligt att få prata och se er, för naturligtvis är vi moderna kvinnor och använder Facetime. Det samtalet gjorde dagen ännu bättre..

Ett annat mål var Mosteiro dos Jerónimos, ett gammalt kloster som ligger mitt emot parken. När vi såg köerna så ångrade vi oss och bestämde att det fick räcka med att se det utifrån, mer intresserade är vi inte. Resten av dagen flanerade vi runt och tittade på lite av varje, satte oss ner någonstans och tog en förfriskning och avslutade dagen i Belem med en god middag på en restaurang. Fläskkotletter för Kent och favoritfisken dorada för mig. Sen blev det buss tillbaka till campingen och där uppskattade vi att vår plats var skuggig. Vi satt ute till långt in på kvällen..

Onsdag var en ny dag och ny bussresa till staden. Den här gången åkte vi lite längre till Baixa och Avenida. Bussresan är ett äventyr bara den, man åker genom Belém och andra gamla stadsdelar, vackra kakelklädda hus och mindre vackra vanliga hus. Gatorna är stenbelagda och bussen hoppar fram och jag tror jag blivit lite kortare av alla skakningar. Portugiserna är ju korta och troligtvis har de varit i Lissabon och åkt buss, det är vår egen teori.. Måste säga att jag beundrar busschaufförerna, som tar sig fram på trånga gator med felparkerade bilar och folk som springer hit och dit. Vid ett tillfälle var det så nära att en person blev påkörd och det hade inte varit chaufförens fel.

En ännu varmare dag väntade oss och vi hade inga planer för dagen. Vi har varit i de här trakterna tidigare och kände bara att vi ville vara i skuggan och flanera lite på gatorna. Självklart gick vi ner till stranden vid floden Tejo och satt och blickade ut på båtar av olika slag och människor som satt och solade sig. En vandring över Palatstorget och in på gågatan Rua Augusta där affärer och restauranger finns i massor. Lika många inkastare som restauranger vilket gör att man blir trött. Vi gick också upp för kullen där lämningar av Castelo de São Jorge ligger. Inte ända upp, det har vi gjort tidigare, utan till en gammal kyrka som överlevt många katastrofer sen den byggdes. Vi var inte särskilt intresserade av kyrkan utan mer av caféet där man serverade kall och god öl. Den smakade himmelskt efter den jobbiga promenaden uppför. Värmen låg runt 30 grader i solen.

Lissabon är absolut en av våra favoriter bland stora städer. Den här gången valde vi kanske fel dagar, det var alldeles för varmt för att man skulle orka med allt kulturellt. Det finns hur många historiska byggnader och monument som helst och det är lite konstigt eftersom det år 1755 var jordbävningar, brand och slutligen en tsunami. I vår reseguide över Portugal står följande

Den första skälvningen av den förödande jordbävningen kom den 1 november klockan 0930. Några minuter senare kom det ett betydligt mer våldsamt skalv, som lade mer än halva staden i ruiner. Jordskalvets epicentrum låg i Atlanten utanför Algarves kust, men det befolkade Lissabon drabbades värst. Mer än 20 kyrkor rasade in över stora folkmassor som samlats till allhelgonadagens gudstjänster. Det tredje skalvet följdes av bränder som spred sig hastigt. En timme senare vällde stora flodvågor från Tejo in över stadens lägre stadsdelar. Större delen av Portugal drabbades av skalvet -och man kände av det i Italien. Bara i Lissabon dog omkring 15000 personer.

Fortsättning lördag 14:e….

Det var Lissabon och på torsdagen lämnade vi storstan och fick en jättefin resdag hit till Vila Nova de Milfontes. Det var landsbygd hela tiden, ofta små fina asfalterade vägar, lite trafik och mycket att titta på. Ibland tyckte jag kanske att det var onödigt många kurvor och höga berg, kanske fick vi stanna och släppa förbi kossor lite för ofta, men det var en trevlig resa.

Campingen här ligger i en skog, ingen camping jag skulle vilja stå en längre tid men helt ok för ett par dagar. Den lilla stan är jätttefin med sina vita hus med gula eller blå detaljer. Man ser ut på ett skummande hav, samtidigt som floden är lugn och sansad. En fin promenad fick vi och vi besökte förstås saluhallen och köpte tonfisk och makrill. Tonfisken fick bli vår middag som tillsammans med lite svampsås blev en fantastisk middag. Makrillen rökte vi under tiden vi satt ute och drack ett glas vin. Lite svalare har det varit, bara runt 22 – 25, men för oss räcker det.

Våra närmaste planer framåt är, som vi tidigare bestämt, att stanna i Portugal till slutet av mars. Vi vet inte så mycket om coronaviruset här, vi har inte tillgång till portugisiska nyheter, men vi vet att det finns ett hundratal smittade. Vi tror inte att regeringen här har tagit beslut som man gjort i Spanien och många andra länder, med stängda gränser och annat men det kommer kanske. Troligtvis blir Spanienvistelsen kortare, vi kanske inte kan besöka de ställen vi tänkt, men än så länge åker vi som vi tänkt. Naturligtvis kommer vi att försöka undvika folksamlingar och i övrigt vara försiktiga.

Idag fortsätter vi mot Sagres, Europas västligaste udde och innan dess ska vi försöka handla och bunkra upp för många dagar, så vi slipper besöka affärer. Vi har ju bara ett litet kylskåp men vi kan köpa torrvaror och konserver. Och vin…

Många av våra kompisar har lämnat Spanien snabbare än de tänkt, några sitter fast eftersom gränserna stänger. Vi tar det lugnt, viruset finns överallt och vi kan lika gärna vara här. Vår hemresa är beställd till 21 maj och vi hoppas det blir så. Men visst har det kommit in en oro och ett allvar, det blir kanske inte lika kul som vanligt. Men solen finns och jag har ett förråd av böcker och vi har sällskap av varandra, bara vi får vara friska så har vi det bra.

Nu ska jag sluta skriva, väcka Kent och vi ska snart sitta vid frukostbordet. Nyrökt makrill, mums…

Silves, storkarnas stad

2020-03-06, fredag och 07 lördag och vi har nu hamnat i Castro Verde en bit in i landet. Tänkte jag skulle skriva några rader innan vi kommer till Lissabon, som vi ska besöka om några dagar. Vi har pratat fram och tillbaka, om man verkligen ska vara i stora städer med folksamlingar nu när coronaviruset sprider sig, men i hela Portugal är endast åtta registrerade som virusbärare. Man ska ha respekt för sjukdomen men inte vara rädd tycker vi, så i nuläget är vi inställda på att åka.

På söndagen, efter marknadsbesök och annat i Olhao åkte vi tillbaka till vännerna i Armacao de Pera och hade en härlig dag på stranden och en trevlig kväll tillsammans. Tidigt på måndagsmorgonen vaknade vi till regn men på vägen till Lagoa, där vi skulle besöka en bilverkstad för byte av avgassystemet, kom solen tillbaka. Efter några timmar var bilen klar och reparatören ansåg inte att vi behövde byta katalysatorn så räkningen blev betydligt billigare. Vi var nöjda..

Vårt nästa mål var Silves, mera känd som storkarnas stad. Efter incheckning på ställplatsen nedanför borgen gjorde vi absolut ingenting vettigt. Jag satt och läste i min bok och vad Kent gjorde vet jag inte. Troligtvis diskade han och det är ju vettigt. Ställplatsen är helt ok och vi hade elström igen och det innebar, att vi kunde ladda upp våra elektroniska prylar och titta på Farmen på kvällarna.

Tisdagen ägnade vi åt vandring. Silves är en jättefin och pittoresk liten stad, storkar har byggt bon överallt och det är så charmigt. Vi besökte vår norska bekant, som har ett litet café på en av gågatorna, drack ett glas vin och utbytte erfarenheter. Vi fick en hel del tips av henne. Efter pratstunden fortsatte vi vår vandring och hamnade så småningom högt uppe på berget där Borgen ligger. Vi var helt slut när vi kom fram och var tvungna att sätta oss en stund på ett café och pusta ut. En öl smakade fantastiskt gott och vi satt där länge och kollade cyklister som for upp och ner på samma väg som vi knappast orkade upp för. Borgen förvånade oss, vi hade aldrig trott att det innanför murarna fanns en liten stad med restauranger, affärer och bilar. Vandringen hemåt blev enklare, nu gick vi nerför berget och snart var vi hemma vid husbilen, inte särskilt trötta men visst var det skönt att sitta ute och bara titta upp på borgen och alla storkar.

Vi for vidare på onsdagen mot Castro Verde. Vägen dit var omväxlande, ibland lite småtråkig när det bara fanns träd att titta på. Roligare är det när man far genom byar och när lantgårdar och djur avlöser varandra. Får och getter vimlar det av och en o annan kossa har vi också sett. Nåväl, resan var inte lång och efter shopping på InterMache och en titt på marknaden som höll på att stänga när vi kom, så åkte vi vidare till Parque Campismo Castro Verde. En camping som vi upptäckte för ett antal år sedan och som vi brukar hamna på varje år. Vid första besöket blev vi stormförtjusta i deras servicehus, jättefina duschar och riktigt hett varmvatten. Platserna är helt ok och det var jättebilligt att bo här. Den här gången märks det, att campingen inte är ny längre och att man inte reparerar saker som gått sönder. Toapapper saknas och det är inte riktigt lika fint ute längre. Fortfarande bra, men inte bäst… Priset har också ökat från 8€ förra året till 10. Fortfarande jättebilligt…
Castro Verde är en liten stad som man snart vandrar igenom. En basilica finns, som är jättevacker både inne och ute men så mycket mer är det inte. Allt är så tyst i den lilla staden, inte många människor på gatorna bara lite bilar som far hit och dit. Kanske är det inte alltid så, men vi lyckas alltid få in våra promenader när alla har siesta, vet inte varför?!  

Här är vi nu och det känns jätteskönt. Nu är det bara vi, alla kompisar börjar åka hemåt och vi blir hänvisade till varandra. Visst finns det fortfarande folk ute som vi pratar med, men allt är mycket lugnare. I Castro Verde har vi sett över lite projekt som väntade, själv har jag nog suttit ute och läst när Kent har ägnat sig åt projekten. Vi har också haft en hälsovecka, kan redan nu säga att vi inte lyckades särskilt väl. Å andra sidan så lever vi rätt hälsosamt hela tiden. Det är så lätt att hitta bra och billig mat här. Fisken är jättebillig, färsk dorada kostar 5,45€/kg och färsk tonfisk 10. Makrillen, som kommer nu får man för runt 3€/kg. Kalkon äter vi mycket, både kalkonkotletter och filé. Jättebilligt.. En av veckans middagar bestod av kalkonklubba, men nej de var för svåra att äta.. Kyckling i olika former är både god och billig. Lammkotletter äter vi mycket även om de är dyrare att köpa så är det ändå så mycket billigare än hemma. Gårdagens middag blev confiterad anka med rödkål och stekt potatis i ankfettet. Låter märkvärdigt men så är det inte. Man köper en burk på Lidl eller Aldi och får de finaste tillagade ankbitar. Gott är det.. En burk med 8 vingar kostar 6€, väljer man lår får man betala 12. Så himla gott.

Hälsa är inte bara mat, promenader ingår och likaså sömn. Njutning av olika saker, t ex ett glas vin ute i solskenet eller till maten ger också bra hälsa. En bra frukost varje dag där avocado ingår är också nyttigt. Så kanske är hela resan en hälsoresa.

Glada är vi också för att vi ligger på en camping med elström. Så mycket lättare, t ex när man skriver sin blogg och att titta på svensk TV. Vi följer Farmen..

Lite grand om vädret. Vårt jättevarma väder har tillfälligt lämnat oss. Vi har haft en nordlig vind som inte var så behaglig och solen har stundtals gått i moln. Igår var det jeans och jacka på promenaden. Idag är en annan dag och det kommer inte att bli 30 grader men runt 23 och bara lite blåst. Det är rätt så behagligt. Idag ska vi bara njuta av dagen, kanske städa av lite – kanske inte..
Så är en vagabonds liv…

Imorgon lämnar vi Castro Verde och åker mot Lisboa, det ska bli kul.

Nu ska jag väcka Kent, frukosten väntar och rättning av gårdagens euromilliona.

Ha en jätteskön helg, det önskar vi er alla. Skriv gärna en kommentar om ni vill, man måste inte men jag uppskattar det..

Sköna dagar i Portugal

2020-02-29, lördag och ytterligare några dagar har gått på vår långa resa. Vi har nu varit borta i 62 dagar och har bara ca 80 dagar kvar av vinteräventyret. Jag sitter nu vid datorn på en gratisplats mitt inne i Olhao och runt omkring finns säkert ett par hundra husbilar, kanske flera. Vi är, som ni säkert förstått i Portugal nu. Jag har varit dålig på att skriva, men skyller på det fina sommarväder som vi har, man har faktiskt ingen lust att sitta inne vid en dator när solen lockar. Nu är det tidig morgon och Kent sover fortfarande, jag vaknade och kände att idag ska jag ägna några timmar åt bloggen och så får det bli.

Vi lämnade Torrox tisdagen den 18 februari. Kent tillfrisknade snabbt efter sin bronkit och har inga bekymmer med hosta längre. Innan vi åkte hann vi med en middag på Roima tillsammans med vännerna Leif och Marita samt en dag på marknaden. Där träffade vi Linda, Jan-Åke, Inger och Hasse och fick ytterligare en trevlig pratstund över en tapas och ett glas vin.

Det var med blandade känslor vi lämnade camping El Pino, mycket hände under tiden där. Mest trevliga saker men också sjukdom och läkarbesök.  Måste bara säga, att vi fick så mycket stöttning av vänner och av grannarna runt omkring. Tack för det..

Tisdagens resa blev väldigt kort. Vi åkte bara några mil till Torremolinos, en stad som var helt ny för oss. Där skulle vi träffa bekanta, Lasse och Maggan. Camping Torremolinos har en viss charm, men är väldigt sliten. Man hade alla möjligheter att ramla och bryta några ben, när man tog sig fram på vägarna inne på campingen. Vi klarade oss dock och redan samma kväll tog våra bekanta, som nu är våra vänner, med oss in till stan. Tåget mellan Malaga och Fuengirola har en station en bit utanför campingen och efter en kort färd var vi framme i den fina staden. Vi hade utmärkt guidning, Maggan har varit där många gånger och även Lasse är väl hemmastadd där. Vi avslutade kvällen med middag på en restaurang innan vi tog samma tåg hem till campingen. Dagen efteråt gick vi alla fem, för deras fina lilla hund var förstås med, längs hela strandpromenaden. Lite molnigt, men bra promenadväder. Vi har gått på många strandpromenader, men tycker nog att denna är en av de finaste. Våra kunniga guider berättade allt och när vi närmade oss centrum tog vi hissen upp och fortsatte utforska Torremolinos. Ja, vi stannade förstås då och då för lite vätska och mat. Taxi hem så småningom och dagen efter lämnade vi vår nya favorit, Torremolinos, dit vi absolut kommer att återvända.

Portugal väntade och så fick det bli. Vi körde hela vägen, ca 40 mil och det finns inte mycket att säga om den resan. Fina vägar, fint väder och samma gamla storkbon i elstolparna när man närmar sig. Kanske blir man lite blasé, jag älskar storkar men vi har åkt den här vägen ett antal gånger, så jag tar inte fram kameran längre och försöker ta bilder, som förresten aldrig blivit bra….

Det kändes i alla fall bra, att åka över bron mellan Spanien och Portugal och första övernattningen blev i Castro Marim alldeles innanför gränsen. Dagen efter åkte vi den lilla biten till Vila Real de Santo Antonio där vi skulle träffa våra vänner Arne och Agneta från Trollhättan. Den här staden har blivit ett basläger för oss tidigare år, till Vila Real återvänder vi då och då. Vi trivs på ställplatsen, där husbilarna står i prydliga rader. Den enda servicen är tömning av avlopp och toa och fyllning av vatten. Så finns det förstås försäljning av olika saker, t ex jordgubbar, apelsiner eller avocado. En brödbil kommer varje morgon och en annan bil som hämtar och lämnar tvätt finns också.
Ställplatsen ligger jättefint vid floden Guadiana, som är gränsen mellan Spanien och Portugal. Staden är liten och prydlig, med jättefin gatubeläggning och jämnstora kvarter och ett litet torg där det är hantverksmässa varje lördag. Restauranger och fina butiker med portugisiska sängkläder och handdukar och en hel del annat också.

Arne och Agneta var redan på plats och det blev ett trevligt återseende. Ett glas vin i solen och mycket prat och fram på aftonen väntade en liten promenad till en restaurang i staden, där vi åt en god middag. Kent och Arne tog en kyckling piri piri och Agneta och jag valde fisk. Codfish Bras style. En för mig ny rätt, riktigt god fastän den såg lite grötig ut..

Dagen efter var det marknadsdag och naturligtvis blev det en sväng dit. Inga inköp, men det är roligt att titta på alla gamla grejor som säljs, fläskbitar som flyter bort i värmen, nybakat bröd och andra matnyttiga ting. Hantverk av olika slag, hemstickat och virkat och många olika varianter på korgar. Efter marknaden gick vi en sväng på gågatan och hamnade så småningom i saluhallen där vi köpte lite tonfisk. Vi kom rätt sent så de bästa bitarna av tonfisken var redan borta och vi fick nöja oss med några mindre bitar. 5 euro fick vi betala för 6 hg färsk tonfisk.

Hemma blev det en stund i solen med vännerna och så var det kväll. På söndagen blev det lite städning och bara en promenad längs floden och lite in i stan, inte särskilt långt. När vi kom hem väntade min bok.

Måndagen var inbokad som arbetsdag, vi sa hej då till Arne och Agneta som skulle vidare till Spanien. Vi hade sikte på tvättmaskinerna utanför Intermaché. En märklig butikskedja, som har tvättmaskiner, bilbränsle, biltvätt och på vissa ställen tömningsstation för husbilar. Allt för en billig penning. Mycket tvätt hade vi, en 18-kg:s + en 8-kg:s maskin gick åt. Sen tvättade Kent bilen. Riktigt trötta blev vi, det var en av de varmaste dagarna, men vi var jättenöjda med arbetsdagen. Nystädat hem, nybäddat, nydiskat, nytvättade kläder, nytvättad bil och innan dagen var slut var även vi nyduschade. Då hade vi hamnat på den här parkeringen i Olhao där vi är nu.
På tisdagen gick vi en promenad i Olhao, en stad där vi känner oss som hemma. På våra första övervintringar, 2011 och några år framåt, tillbringade vi alltid en månad här. Det var våra kompisar Kari och Gertrud som övervintrade här och som sen visade oss sina favoritställen. Det är så man gör som vagabond. Vi hittade en frisör som var ny för oss, vår gamla hade stängt sin salong. Kanske blev jag inte särskilt nöjd med min nya frisyr, frisören envisades med att ta bort min lugg helt och hållet. Det har jag nu rättat till..
Som jag tidigare har berättat så gick vårt avgassystem sönder när vi var i Mazarron och lagades där. Eftersom avgassystemet är 9 år gammalt, inköpt och monterat här i Olhao, så beslöt vi att vi skulle byta till ett nytt. Så vi gjorde några försök på verkstäder men lyckades inte ända fram. Istället tog vi ett nytt beslut, vi åker och träffar vännerna Bernt och Yvonne som fanns på Parque de Estacionamento i Armacao de Pera, där man kan bo för 4€/dygn. Ytterligare en för oss ny och trevlig plats. Parkeringen ligger precis vid stranden, en jätte-jättefin strandpromenad med restauranger och affärer, så himla trevligt. Att vi sen fick umgås med trivsamma människor gör inte vistelsen sämre. Kan tillägga, att dricka sitt eftermiddagsvin på stranden i Armacao de Pera är bara njutbart.
Bernt, som är spelman, hann dock inte få fram dragspelet medan vi var där utan jag får vänta ytterligare en tid innan han spelar ”Vals till Mona” som han lovat.

Nu har vi även lämnat Bernt och Yvonne och den fina staden och vi har hittat en verkstad i Lagoa som är villiga att byta hela avgassystemet. Så där hamnar vi på måndag. Efter besöket i verkstaden blev det en dag i bilen, vi åkte 125:an till Tavira och besökte kinesen och vi hann även handla lite på Continent, som är ett jättefint varuhus med en fin mataffär. Vi åkte också över till Spanien och bytte gastub och tankade bilen. Det är olika tuber för gasol i Spanien och Portugal och vi har en spansk tub. Sen drog vi hit till Olhao och det var mörkt när vi kom fram.

---

Nu har det gått några timmar, Kent har vaknat, frukosten är avslutad och vi har besökt lördagsmarknaden, som är jättetrevlig. Det finns förstås en helt vanlig del där man säljer kläder och krimskrams, men också en jättefin grönsaksmarknad. Marknaden finns utanför de båda saluhallarna, i den ena köper man fisk och i den andra kött och grönsaker. När alla inköp är klara så väntar ofta ett glas på någon av de otaliga utskänkningsställena som finns. Idag underhöll också en kör och ofta är det så. Kent och jag satte oss på ett nytt favvoställe och åt Biffana och drack ett glas. Öl för Kent och ett glas vin för mig. Runt om oss satt portugiser och turister och den ena pratade högre än de andra. Precis som det ska vara en lördag i Olhao..

Våra inköp blev inte så många, men vi köpte jättefin färsk tonfisk i saluhallen som vi ska äta lite senare.

Imorgon går färden vidare, vi ska vara på verkstaden tidigt på morgonen på måndag. Sen vet vi inte riktigt än vart vi åker. Vi vill till Lissabon men tror att vi väntar med det besöket en vecka…

Inget särskilt spännande blogginlägg den här gången, allt är lugnt och fint och vi hoppas det kommer bli så. Många svenskar har lämnat Portugal, de har så sakta börjat sin hemresa så vi kommer inte att träffa så många vänner längre. Men vi har många dagar kvar innan vi lämnar Portugal och så sakta börjar åka hemåt.

Att författa den här bloggen har inte varit det lättaste, vi har ju ingen el utan är beroende av batteri och det har tagit slut flera gånger och jag har fått ladda datorn.  Inte kul..

Men nu säger jag hej då, en lördagkväll med kysskamraten väntar och jag önskar er en jättetrevlig lördagkväll.

En dramatisk natt i Torrox

2020-02-16, söndag, 50 dagar har gått sen vi lämnade Sundbyholm. Vi är fortfarande kvar i Torrox och den senaste veckan har inte varit någon vanlig vecka. Jag ska på en gång berätta om rubriken, kanske blir det lite för utförligt, men då kan ni välja att sluta läsa.

Som jag tidigare berättat har vi båda varit ordentligt förkylda. Min förkylning var en helt vanlig förkylning som tog slut men Kent hade en hosta, som inte gick över. I måndags struntade vi i marknaden och tog en taxi upp till Torrox Pueblo där det finns en Centro de Salud, alltså en Vårdcentral. Där har jag varit tidigare för några år sedan, med en inflammerad tå. Vi fick sätta oss ner i samma väntrum som tidigare och konstaterade att det blivit lite förändringar. Vid förra besöket hade all personal gråa stickkoftor över sina arbetskläder och doktorn, som så småningom kom kindpussade patienterna, alla utom mig. Den här gången fick vi komma in till medico Adolfo Ramirez Fernandez och han kunde ingen engelska. Man fick en obehaglig känsla av, att han tyckte vi var besvärliga som kom och störde honom på ett främmande språk. Men vi fick, med hjälp av google översättning och anteckningarna jag gjort hemma en knagglig konversation. Kent och han själv fick direkt ett munskydd och han frågade ut oss om vi varit i Kina eller om vi hade vänner som varit där. Coronaviruset tas på största allvar här har vi förstått. Kent fick sin undersökning och doktorn tinade upp lite vartefter och han konstaterade, att det inte var lunginflammation utan en vanlig bronkit. En tredagars kur med antibiotika, febernedsättande piller och en inhalator med slemlösande fick vi hämta ut på Farmacia. Ett par dagar gick och allt gick bra på dagarna men nätterna var besvärliga. Natten till onsdag var särskilt besvärlig, han bara hostade, hade svårt för att andas, kräktes upp sina mediciner och när natten blev tidig morgon ville han att jag skulle ringa efter en ambulans. Vilket jag gjorde, men först ringde jag vår vän Leif, som kom över och hjälpte till med allt. Ambulansen kom och inte bara den. En bil med en läkare och två sköterskor anlände samtidigt. Trångt blev det i husbilen. Läkaren, som kunde lite engelska, gav honom direkt syrgas som lättade upp andningen och undersökte honom noga, inte bara en gång utan två. Det slutade med, att hon kom fram till samma resultat som den tidigare doktorn, ingen lunginflammation utan en vanlig bronkit, som vanligtvis går över av sig själv. Ambulansen behövdes inte, det viktiga var att han fortsatte med antibiotikan och det har han gjort, så nu, efter några dagar, är han nästan helt bra.

Det var dramatiken…

Måste bara nämna, att alla vänner här på campingen har varit så omtänksamma, de tittar till oss hela tiden, erbjuder skjuts till stan osv.. Även grannarna på vår gata, som är nya för oss, undrar hur han mår och kommer med olika tips om hur han kan bli bättre. Grannarna är från olika länder, men tipsen de ger är ungefär lika och det handlar ofta om alkohol.. Den här veckan har jag varit engelsktalande till stor del och det har faktiskt funkat rätt så bra.

Min vecka har varit lite annorlunda. En del av hans uppgifter har jag fått ta över, t ex disken. Det har gått bra, men visst tittar gubbarna lite argsint på mig när jag befinner mig på deras eget ställe. Jag har också vandrat ner till stan själv, varit på Farmacia, hämtat ut pengar på bankomaten och handlat lite. Det var en behövlig egentid och visst unnade jag mig vin och tapas på en bar på strandpromenaden. Hem åkte jag taxi.
Mesta tiden har jag suttit utanför husbilen i det vackra vädret med en bok i handen. Kent har vilat en del, i alla fall i början av veckan.

Som jag skrev om i förra bloggen, så umgås svenskgänget varje lördag eftermiddag och kväll. Äter gott och dricker gott och det är väldigt trivsamt. En av gångerna bjöds det också på en tipspromenad. Vi har varit med alla tre lördagarna vi har varit här och två av dagarna gick i musslornas tecken men i lördags åt vi revbensspjäll och sallad. Vi bröt också upp innan den råa kvällsluften kom, tror inte den är så bra för Kents luftrör.

Idag är det söndag, lite mulet ute men solen kommer vid tvåtiden enligt väderprognosen. Ett fantastiskt väder har vi haft hela tiden.. Ikväll väntar en middag på kvartersrestaurangen Roima, imorgon hoppas vi det blir måndagsmarknaden och på tisdag är det planerat att vi åker vidare.

Tror att nästa blogg kommer från ett annat land, t ex Portugal.

En helt vanlig lördag i Torrox

2020-02-04 tisdag, det är nu vår 37:e dag på årets vinterresa. Vi sitter ännu vid frukostbordet och jag har njutit av bästa frukosten, rester av gårdagens middag, dorada på en tunn bädd av pepparrotssmör och brödet var godaste havreknäcke från Sverige. Ute är det redan varmt och soligt så klädseln är shorts, linne och foppatofflor.
 Kan det bli en bättre början på dagen..  

Vi är nu framme i Torrox där vi kommer att vara sammanlagt 15 dagar och förra helgen tillbringade vi i La Herradura där våra vänner Jan-Åke och Linda bor hela vintern. De hade hittat en plats till oss fastän campingen var fullbokad. Campingen är ingen stor välordnad camping, utan mer en familjär stor trädgård med massor av olika fruktträd och blommor. Servicehusen fungerar, i alla fall om man har tur att komma när det finns gasol kvar i tuben som värmer vattnet. Självklart var det inte så vid en av mina duschar, men då får man leta efter en annan, som fungerar. Svårare än så är det inte… Campingen ligger precis vid havet och den lilla staden och bjuder på en fin promenad längs med stranden med stopp på olika tapasställen. Att sitta på en bar vid stranden och blicka ut över havet är en avkoppling värd mycket, speciellt med goda vänner, tapas och ett glas vin i handen.

Redan när vi kom blev vi tillfrågade om vi ville följa med till kvartersrestaurangen på kvällen tillsammans med ett gäng svenskar och det ville vi förstås. Vi åt paella, drack vin och avslutningsvis blev det irländskt kaffe för de som ville. En trevlig kväll, där vi lärde känna fler som far runt som vi gör.

Lördagen kom med regn och åska men vi trotsade vädret och åt lunch med Linda och Jan-Åke på en pizzeria. På lördagskvällen orkade vi inte äta eller dricka vin, vi tror att det aldrig hänt tidigare. Lördag och inget vin!!!!

På söndagen var det sol och värme och vi vandrade längs med stranden och gjorde ett par uppehåll för att vila och äta tapas. Så trevligt. Det blev inte mindre trevligt när Linda bjöd oss på middag senare och vi umgicks även när solen gick ner..

Nu hade värmen kommit på allvar och på måndagen lämnade vi La Herradura och åkte ca 2,5 mil västerut till Torrox. Vi valde en plats på gräddhyllan, som vi gillade direkt. Problemet var att platsen var trång att komma in på och greniga träd stod på olämpliga ställen. Jag skulle förstås stå ute och vifta och visa hur Kent skulle köra, inte lätt och inte roligt. Tur var, att vänliga manliga duktiga grannar tog över min roll och samarbetade med duktiga chauffören, så snart nog var vi på plats.

Vi har båda drabbats av en förkylning och var lite risiga så kvällen blev lugn. Vi hade förstås träffat alla kompisar och surrat lite, alltid lika roligt. Dagen efter var också lugn, vi ägnade oss åt tvätt och lite städning och mellan dessa aktiviteter fick det bli vila i solskenet. Även onsdagen blev lugn, senare på eftermiddagen blev lite samvaro tillsammans med Leif och Marita, våra vänner från Tjuvkil.

På torsdagen blev det en vandring till stan. Vägen går genom ett område med fina villor där häckarna blommar av bougainvilla, jättefina orange-gula blommor som jag inte vet namnet på och hibiskusen som börjar blomma och som finns utanför campingen. Citron- och apelsinträd finns förstås också. Sen går man på en stenig bygata genom plantagerna. Där odlas mest avocado, men numera även kaktus och stora fält av squash. Det var roligare att gå där förr, nu kantas odlingarna av stora ogenomskinliga nät, vilket säkert är modernt och bra. Djuren är nästan borta men fortfarande har man en fantastisk utsikt över havet och staden Torrox Costa. Promenaden genom plantagen avslutas med mördarbacken, vilket går jättebra, man ska bara undvika de värsta groparna och alla sopor som vägen kantas med. Sen är man nere i stan.

Det var roligt att gå på den fina strandpromenaden och glassa, men vi hade några ärenden som skulle utföras innan. Kent skulle spela på Euromilliones och han skulle klippa sig. Så fick det bli och därefter njöt vi av promenaden, stannade och åt lunch på en kinarestaurang innan vi besökte Mercadona och Kinesen. Sen började vandringen tillbaka, ungefär samma fast tvärtom. Mördarbacken uppför är inte kul. Men, allt har ett slut och även denna vandring och vi var väldigt nöjda med dagen. Kan tillägga, att visst blev det vinst på Euromilliones, inte en utan två…

Nu började vi piggna till lite, så på fredagen tillbringade Kent eftermiddagen med de andra pojkarna, spelade boule och tog en öl. Själv tillbringade jag eftermiddagen ute i solen med min bok som sällskap. Jag läser nu Mari Jungstedt, ”Den dubbla tystnaden”. Tycker hon skriver jättebra och jag känner så väl till platserna hon skriver om, det är ju mitt Gotland det handlar om.

Lördagen var en alldeles vanlig lördag i Torrox. Sommarvärmen fanns, svenskgänget skulle, som vanligt samlas och äta tillsammans. För oss och några till var det musslor som var dagens måltid och Leif och Kent ansvarade för inhandlingen och förberedandet av råvarorna. Den här alldeles vanliga lördagen blev det fiskarhustruns musslor och rökta musslor på menyn för musselvännerna. De som inte var musslornas vänner valde andra godsaker, t ex langostinos eller havskräftor. Tillsammans med gott vin så blev det en härlig middag tillsammans med vänner en helt vanlig lördag i Torrox.

Söndagen blev lugn, vi våldgästade Leif och Marita och satt utanför deras husbil och hade det skönt i solen, förstås med ett glas vin framför oss..

Måndag var det igår och då blev det en ny vandring nerför mördarbacken. Måndagar är det marknad i Torrox och den är lagom stor och lagom rörig. Förutom avocado så blev det bara lite dadlar till Kent och sen besökte vi en butik som tillverkade nycklar och fick några nya gjorda. Sen blev det besök på en tapasbar vid strandpromenaden med vännerna och därefter skingrades vi. Vi skulle till Mercadona och köpa dorada och så blev det. Måste säga, vi slapp mördarbacken hem för vi träffade vår tyska granne som erbjöd oss skjuts hem och vi tackade förstås ja. Skönt med sådana grannar..

Dorada till middag, stekt på traditionellt vis. Det innebär att jag lägger fisken i grovsalt en timme, snittar den och fyller med kryddor eller något grönt och sen steks hela fisken i olja utomhus. Det senare är Kents jobb. Serveras med potatis och pepparrotssmör. Fyllningen den här gången var bara persilja. Så himla gott. Ska tilläggas, att Kent är ingen fiskfantast så han valde att äta kycklingklubbor istället.

Nu är det tisdag, just nu lätt molnighet och en liten kall vind huserar ute. Passar perfekt att skriva ett blogginlägg tycker jag.

Nästa tisdag åker vi vidare, vi har ännu inte några bestämda planer, men snart nog blir det Portugal.

Känner ingen hemlängtan ännu, men vi tittade på Farmen igår kväll och det var trevligt. Fortfarande är vi förkylda men det går väl över någon gång.

Hoppas ni har det bra, vart än ni befinner er. Skriv gärna en kommentar, jag uppskattar det verkligen.

Nu är det snart lunch och därefter kan det bli en promenad. Kanske tar man på sig en tröja, kallare än så är det inte..

Lugnet efter stormen...

2020-01-21 tisdag och vi är nu i Puerto de Mazarron. Ute har blåsten avtagit och just nu regnar det inte. Klockan är bara morgon och Kent sover fortfarande. Jag är uppe för jag väntar på ett telefonsamtal från Decklid Autoservice, en engelsk bilverkstad här i närheten som har lovat fixa avgasröret som gick av i söndags.. Mer om det senare…

Förra bloggen skrev jag när vi kommit fram till Blanes och vi var där hela trettonhelgen. Vi gjorde en del praktiska saker, men mest vandrade vi omkring i minnenas kvarter och bara njöt av vädret och den fina strandpromenaden, gränderna och kyrkan i gamla staden och annat som vi minns från våra sommarsemestrar där. Det var trettonhelg och den helgen är den viktigaste för spanjorerna, så det var fullt på restaurangerna och många familjer hade picknick på stranden. Ingen badade, det är fortfarande för kallt i vattnet.

Vi lämnade Blanes utvilade och fräscha och valde att åka betalväg förbi Barcelona, det kostar inte många kronor. Kanske inte så spännande som vägen genom Barcelona men mycket bekvämare. Från och med i år är betalvägen eller autopistan, som vi säger här i Spanien, gratis från Tarragona till Alicante, så vi fortsatte att vara bekväma och använde den hela vägen. Vi övernattade på camping Los Pinos i Peniscola, en fin och billig camping som är perfekt att tillbringa natten på.

Vårt mål var den lilla orten San Fulgencio där vi skulle göra ett stopp på några dagar. Som vanligt den här tiden var det fullt på vår favvo-ställplats, men vi fick en annan precis utanför en utmärkt Lavenderia med bra tvättmaskiner och dom utnyttjade vi. En av dagarna fick Kent bestämma vart vår promenad skulle gå och visst blev det ett besök på Kinesen ”Dekor Home”och sen fortsatte vi genom industriområdet. Han älskar att gå i industriområden. En hel del bra inköp blev det också men det är inget att skriva om.

En av dagarna kom Gun och hälsade på. Gun och Ronny har gått ett steg längre än de flesta andra av oss. De har skaffat en lägenhet i Guardemar och bor där permanent nu. Meningen var, att vi skulle hälsa på, men tidsmässigt passade det inte, så det får bli på hemvägen i stället.

Vi avslutade besöket i San Fulgencio med ett besök på marknaden. En av våra favoriter bland alla marknader, lagom stor och många stånd med grönsaker, frukt och andra ätbara produkter. Allt ser inte gott ut. Vi köpte i alla fall grönsaker o frukt, fick en hel kasse för 6€. Fina avocado, kronärtskockor, paprika, tomater, persimon-frukter och en stor knippa dill.

En mil från San Fulgencio ligger Santa Pola och det blev förstås vårt nästa stopp. Ett stopp som varade en hel vecka. Även där var det fullt på campingen, men vår vän Kristina lyckades boka en miniplats, som ingen annan kom in på. Precis som vanligt den här årstiden.

Jag har skrivit jättemycket om Santa Pola och camping Bahia tidigare och jag tror inte jag behöver göra det igen. Nytt för i år är den fantastiska badanläggningen med flera olika poler därav en varmvattenspol. På campingen bor nästan bara pensionärer den här årstiden. De flesta är väldigt aktiva och pigga, men några är sjuka och handikappade. Jag förstår, att man ändå väljer att vara här framför ett pensionärsboende i Sverige, det finns bra sjukvård om man behöver, aktiviteter som passar alla och fram för allt, grannar som bryr sig.

Vi känner oss fortfarande som pigga och välmående pensionärer och vi har många likasinnade vänner på campingen. Mats och Kristina, som vi även är grannar med på Sundbyholm, har köpt en utrustad husvagn och har sin tomt permanent hela året. De tillbringar oktober – mars här varje år, + att de eller familjen har tillgång till husvagnen resten av året. Ove och Lizzy har gjort samma sak. De flesta har ändå sin husbil med från hemlandet och övervintrar i den.

Det blev en intensiv och rolig vecka, som började med en trivsam stund med ett glas vin hos Lizzy och Ove och fortsatte med en lika trivsam middag, gryta, potatis och massor av grönsaker hos Mats och Kristina Där finns också deras mysiga hund, Henry. Dagen efter blev vi bjudna på middag hos Maud, Bosse och hunden Otto som annars bor i Ockelbo. En jättegod kålrabbigratäng och kryddiga kycklingbitar bjöds det på. Mycket prat och skratt på båda ställena..

Onsdagen var en fantastisk dag. Mats och Kristina tog med oss till Lemonlund, en farm som drivs av svenskar och där man kan plocka citroner och apelsiner. Vilken känsla, att gå där i lunden och plocka frukt direkt från träden och den kyliga morgonen blev till en solig och skön dag. När vi plockat så mycket vi ville ha, väntade en jättegod soppa, gjord på trattkantareller från Sverige, bröd och vin. Man fick äta och dricka så mycket man ville och allt intogs under citronträden och den blåa himmelen.  Upplevelsen kostade 10€/person och då ingick allt. Det spelar ingen roll, att man kan köpa 5 kg apelsiner på marknaden för 3€, vilka några på campingen påpekade, det är hela paketet som är det viktiga och vi tycker det var jättebilligt.

Men dagen var inte slut och Mats chauffören körde vidare till Cuevas del Rodeo de Rojales, alltså en grottby i staden Rojales. Grottorna, som tidigare varit bostäder är numera tillhåll för olika konstnärer och överallt finns det konstverk. Vi kom mitt i veckan och vintertid så det var inte någon större aktivitet, men sevärt ändå. Man kan bara fantisera om hur det är sommartid när konstnärerna är där. Jättefin utsikt och samma fina väder gjorde inte besöket sämre. Vi avslutade turen med en öl på en vägkrog.. Tack till Mats och Tina för den dagen…

Veckan var som sagt intensiv. Grannar från Sundbyholms camping semestrade i Torrevieja och ville gärna se en spansk camping. De kom till oss på torsdagen och efter att ha visat den fina campingen gick vi på Woken och åt lunch. Lunch eller middag på Woken är ett måste för oss, så mycket mat och så god mat. Sussie och Tapio delade vår uppfattning och tog senare med sig syster och svåger som också var i Spanien på semester. Kent och jag lunchade en gång till där och var lika nöjda, men innan dess blev det besök på Blå Rondellen där det serveras kinamat och på en indisk restaurang, Krishna,  där vi åt lunch med Mats och Kristina.

Veckan gick fort, tråkigt att Lizzy och Ove åkte hem till Nyköping redan i början av veckan. Man behöver göra det ibland för att förnya försäkringar osv.. Lizzy har också tidigare blivit påkörd av en bil, hon fick bra vård här men skulle även undersökas hemma.

Det fina vädret, som började med kyliga förmiddagar och avslutades med kyliga kvällar men annars var soligt och varmt ändrade sig när vi lämnade Santa Pola. 17 mil hade vi att åka, fortfarande var det varmt och vi åkte på bra vägar. Vi hade GPS:n inställd på Puerto de Mazarron där vi skulle övernatta och besöka en datoraffär, som även fixade dataproblem. Vårt problem, var som vanligt, att vi inte kunde koppla upp oss via vår fina router, Vi fick använda internetdelning på telefonen vilket vi gjorde hela förra resan. Naturligtvis hade jag kontakt med Telenor, troligtvis var pojken som jag pratade med lärling, för han visste ingenting. Jag har också haft kontakt med min vän Börje, men det var under de festliga dagarna i Santa Polen, så jag misstänker att jag inte var så engagerad som jag borde.

Nu ska jag berätta om det trasiga avgasröret. När vi körde in i Mazarron hördes ett kraftigt ljud som inte ska höras. Som tur var hade vi en parkering vid sidan om vägen så där stannade vi och Kent kollade och såg att ljuddämparen hade lossnat från avgasröret och allt hängde och dinglade. Han plockade fram ett spännband och skulle försöka reparera provisoriskt, då två fina motorcyklar med två lika fina engelska änglar stannade och frågade om vi behövde hjälp. Innan vi hann svara låg den ena killen under bilen med spännbandet och gjorde det Kent hade tänkt gjort. Sedan fick vi adressen till den engelska bilverkstaden och vi var där igår. Nu väntar jag på att de ska ringa, de lovade hjälp kanske idag eller imorgon. Så är läget nu..

Kan berätta, att vi har upplevt värsta stormen i söndags natt och det har varit regnigt och kallt både igår och idag. Nu skiner solen igen och jag hoppas den stannar kvar.

Kan också berätta, att visst fick vi hjälp med dator – routern, den duktiga datormannen gick in på sin egen dator och knappade lite grann och kom in på IP-adressen som jag inte lyckats med, trots Telenors hjälp. Några minuter tog det och 3€ fattigare blev vi, men vi var så nöjda.

Nu har det gått några timmar, Kent är uppe och vi har ätit både frukost och lunch, han har diskat en jättedisk och vi har också hunnit med en kort promenad och kastat sopor. Under promenaden gick vi förbi en skola och som vanligt har man stängt av bilgatan när elever börjar eller slutar skolan. Ofta finns poliser som ser till att barn och föräldrar har en säker väg i närheten av skolan. Bra tycker jag..

Nu vill jag ha ett telefonsamtal från bilverkstaden där man ger oss en tid, så att vi har något att planera efter. Vi fricampar nu, ligger med många andra husbilar längs vägarna i ett område där man påbörjat husbyggen och andra stora kvarter där man så småningom ska bygga. Platsen ligger i närheten av Lidl och andra stora affärer och restauranger. Många bor här i veckor, men för oss räcker det gott med en eller två nätter till.

Vi fortsätter sedan söderut, La Herradura och Torrox får bli våra nästa stopp.

Nu har det blivit fredagen den 24:e och vi har hamnat i Almerimar. Bilen blev klar i onsdags, så vi lämnade Mazarron och fortsatte vår resa söderut. Det blev ingen jättelång färd, det var eftermiddag när vi startade så vi for bara några mil på den dåliga vägen mot Vera. Vi stannade på ett jättefint ställe i Pulpi, en grusplan precis vid havet och med de pampiga bergen runt oss. Där hade vi en skön eftermiddag och kväll. Att få sitta i solskenet med en bra bok och höra vågorna skvalpa, det är lycka. Lycka kan också vara den goda middagen med lammkotletter, sallad och vin.
Medan jag njöt av min bok följde Kent ett krigsdrama ute på havet. Massor av krigsfartyg, stora och små låg längre ut i havet och vi hörde kanoner och skott vid olika tillfällen. Kent såg allt i kikaren så det var på riktigt. Han trodde att det var krig på gång, men vi insåg att det nog bara var en militär övning. De stängde av kriget på kvällen och natten men vi såg att fartygen var kvar när vi åkte vid lunchtid på torsdagen.
Torsdagen blev en resdag hit till Almerimar. Fin väg genom de pampiga bergen. Fula plastväxthus av olika kvaliteter kantade vägen och resan var inte speciellt rolig. Här i Almerimar har vi övernattat många gånger och vi blev jätteglada när vi såg att parkeringen, som vi låg på förr och som varit förbjuden att stå på de senaste åren, nu var öppen och ingen förbudsskylt fanns där. Här har vi legat i natt och idag fortsätter vi vår resa. Vet inte riktigt var vi hamnar, målet är La Herradura, men det verkar vara fullt på campingen. Våra vänner, Linda och Jan-Åke ska kolla med receptionen.

Jag kan också berätta att vi inte har drabbats så mycket av stormen som varit här i Spanien. Vi har ju inte varit ute på vägarna utan legat stilla, men visst skakade husbilen i söndags natt. Det blåste bara 3m/s men byarna låg på 25m. Sen har det varit blåst blandat med regn. Vi såg spår av stormens framfart på vägarna, stora stenar och klippblock låg på vägarna.

Kent sov när jag började skriva min blogg och det gör han även nu när jag avslutar. Jag hoppas på en lika skön dag idag, som vi haft de två senaste. Sen får vi se vart vi hamnar och var vi ska sova inatt. Vi är ju vagabonder och ingenting är främmande…

En bricka kan betyda allt…

2019-12-31, tisdag och Nyårsafton, vi har inlett vår vinterresa söderut och befinner oss hos syster Inga-Maj i Malmö. Resan hit har inte varit klockren, nästan på gränsen till katastrof och vi var helt inne på att återvända till Sundbyholm ska ni veta. Men det skriver jag om längre fram.

Julen hemma har varit jättebra och efter firande med barn och barnbarn plockade vi undan julen i husvagnen och började iordningställa husbilen för färden söderut. Söndag morgon kollade vi allt en extra gång och lämnade sedan campingen i Sundbyholm. Vädret var lätt snö på marken och inget problem med vägarna hade vi. Grått och mulet, stundtals regnigt och inte speciellt roligt. Men det skulle bli värre. Efter Jönköping började oljelampan lysa och ett missljud hördes och vi åkte in på macken som låg precis där vi var. Totalt tomt på olja?!! Det var ju fullt när vi lämnade Sundbyholm. Köpte ny olja och åkte de 17 mil vi hade kvar till Örkelljunga där vi skulle övernatta och när Kent kollade var oljetanken nära på tom igen. I med den olja vi hade kvar, åkte in på ställplatsen molokna, ledsna och chockade. Vi såg framför oss ett slut på en resa som nästan inte börjat. Kent misstänkte det värsta, att motorn i husbilen, som är från 1997, var slut och vi måste försöka ta oss hem och skaffa en ny eller bättre begagnad motor, vilket kostar ”skjortan”.. Efter ett samtal med Jarmo, vår granne i Sundbyholm kom de på, att det måste vara ett annat fel och Kent tänkte direkt på oljetrycksvakten, som vi bytte på en verkstad innan vi ställde av bilen inför vintern.

Vår middag på kvällen, som skulle bli en glädjefylld måltid med ett glas god cava, som vi fick i julklapp av Angelica och Anton, blev lite mer dämpad än vanligt, men kvällen gick och snart var det morgon.

Kent skruvade loss plastmattan under bilen och kollade och visst var det fel på oljetrycksvakten, det inte bara droppade utan rann ur den. Han såg också att det fattades en bricka som skulle finnas där.

Medan han höll på under bilen, sökte jag efter verkstäder i Örkelljunga och det fanns många. Men, det var dagen före Nyårsafton och det var svårt att hitta någon som var öppen. Men även stängda verkstäder har änglar som är på jobbet, Anders på Autocenter i Örkelljunga svarade och visst fick vi komma. Och visst stämde Kents teori om att en bricka fattades och missljudet vi hörde berodde på att det kommit olja på generatorremmen. När brickan väl var på plats, ny motorolja fyllts på och vi betalat 1307 kr, så kunde vi åka vidare till Malmö och syster Inga-Maj.

Fortsättning 2020-01-04, lördag 

Som vanligt hade vi ett trevligt dygn med syster och som vanligt blev vi ordentligt bortskämda med god mat och dryck. Men, färjan väntar inte, så efter vi packat ihop matsäck, tidningar och fruktbrödet hon bakat, speciellt för att Kent tycker så mycket om det, lämnade vi Sergels väg och kom snabbt ombord på färjan. Väldigt få hade valt att åka på Nyårsafton och det blev en lugn resa över. Vi skulle haft sällskap med vänner från Sandviken, men tyvärr fick de förhinder och får resa senare istället.

Jättekallt i Tyskland och Frankrike, dimmigt och frostigt, men vägarna var bra och inga köer någonstans. Ett par bilolyckor såg vi, men tror inte det var några stora personskador. Tre dagsresor genom Tyskland och Frankrike och sen eftermiddag var vi framme i Spanien. Många mil varje dag, 70 mil till Wasserbillig i Luxembourg, 67 mil till en mack utanför Valence i Frankrike och tredje dagen bara ca 45 mil till Blanes i Spanien. När vi kom fram var det 17 grader varmt och ungefär så är det nu också.

Efter lite shopping på Lidl checkade vi in på Camping Blanes och här kommer vi att vara några dagar. Vi behöver städa husbilen invändigt och just nu får samma bil en ordentlig omgång med borsten, av den utomordentligt duktiga chaufför som jag har glädjen att få åka med. Många tror att vi stressar när vi väljer att köra så många mil varje dag, men så är det inte. Visst går vi upp lite tidigare än vanligt, men vi äter frukost i lugn och ro, ligger alltid i lugna filen på vägen, ofta åker vi betalväg. Vi stannar varannan timme för att sträcka på benen och kanske äta någonting. Lyssnar lite på die Zillertale och Ole Ivars och jag läser min bok som jag fick i julklapp av barnbarnen Elliot och Joline. När vi är framme vid vårt mål är det inte så mycket mer än middag och sängen som hägrar. När vi åker hem från Spanien är det ofta sommarvärme i Frankrike och Tyskland och då tar det längre tid, närmare tre veckor.

Nu är vi i Spanien, bilen funkar och vi ser bara framåt… Resan har börjat..

Ett litet avslut på vår vinterresa...


2019-06-19, onsdag och vi har nu varit i Sverige lite mer än en månad. Mycket har det varit sen vi kom hem till Sundbyholm, både roliga och mindre roliga saker. Till de roliga hör förstås att träffa familjen och vänner och till de mindre roliga allt man måste ta rätt på och fixa. Tvätt, både av kläder, husvagn och husbil. Småreparationer av husbilen och en större reparation av Volvon. Läkarbesök och tandläkarbesök.
Husbilen är nu ordentligt rengjord, rena sängkläder osv och Kent ska idag ställa den på vår hyrda plats på OK i Eskilstuna. Redan nu kommer suget av någon ny resa, den här gången i Sverige. Vi får väl se framöver, DET BLIR SOM DET BLIR….

Nu ska jag göra ett litet avslut på vår resa ”Med husbil genom Europa vintern 2019”. Den börjar kännas lite avlägsen men jag ska, med Kents hjälp försöka komma ihåg de sista dagarna i Tyskland, dagarna hos systrarna i Malmö och besöket på Ullared förstås.

Vi lämnade Ediger Eller och Mosel måndagen den 13 maj. En bra resdag blev det, förutom att vi hamnade på en väg i bergen med 18% lutning, när vi lämnade Mosel. Kent blev orolig för bromsarna, det luktade brända bromsbelägg. När vi stannade på en mindre parkering förstod vi inte vilken kraftig lutning det var och bilen bara slirade. Vi kom dock helskinnade därifrån men backarna var många innan vi hittade autobahn. Sen gick resan klockrent, inga bilköer på vår sida av vägen, däremot totalstopp på flera ställen på motsatta sidan.

Vi kom fram till Soltau och parkeringsplatsen utanför Heide Park där vi tillbringade kvällen och natten.

Vaknade av att bussar åkte in på parkeringen, många skolresor med ungdomar som ville besöka nöjesfältet. När vi var lite yngre, ungefär i 60-års åldern t ex, besökte vi gärna denna fina park, där det finns allt i karuseller och bergbanor, fina underhållningar av olika slag och även dåliga sådana där drogade krokodiler och andra djur visade sina tänder osv…
Då roade vi oss kungligt men nu lockar det inte längre..

Resdagen från Soltau började bra och vi passerade bromsklossen Hamburg utan bekymmer. På motsvarande sida av autobahn var det långa köer, bilarna stod helt stilla. Vi skrattade lite åt deras situation, förstod inte att vi snart nog skulle hamna i en likvärdig kö, men så blev det några mil före Lübeck. I fyra varma timmar satt vi i kö, bränslet var redan från början nästan slut och vi fick efter ett par timmars köande stanna vid vägkanten och Kent fick plocka fram reservdunken. Då hade polisen visat in oss på en annan autobahn och helt plötsligt gick kön mot Polen. Inga mackar fanns där vi kunde tanka men på ett ställe kunde vi lämna kön och köra tillbaka mot Lübeck. Det blev visserligen en ny kö, den här gången var det bilister som slutade sina jobb och ville hem. Inte så mycket roligare men den kön gick i alla fall framåt. I sådana här situationer är det bra att ha husbil. Vi hade ett kylskåp fullt med kalla drycker och jag gjorde smörgåsar, som vi åt. T o m en påse chips gick åt..

Mycket sen eftermiddag anlände vi till Heiligenhafen där vi besökte godisbutikerna Calles och Fleggards. Så mycket inköp blev det inte, det skulle ske vid ett senare tillfälle, men några brickor öl och lite annat hamnade så småningom i husbilen. Vi fortsatte därefter till ställplatsen i Grossenbrode där vi skulle stanna ett par nätter. Kan också säga att duschen den kvällen kändes extra bra, efter den jobbiga dagsresan.
Kommer inte ihåg vad vi åt till middag, men självklart blev det sparris till förrätt, precis som alla andra dagar i Tyskland…

Dagen efter blev det en hemmadag med diverse sysslor och en promenad på stranden. Det blåste ganska bra, solen var framme men visst var det kyligt. Vi började förstå, att Spaniens värme var ett minne blott, nu fick man bita ihop och försöka hitta något annat glädjeämne än solen..
Jag satt i alla fall ute och läste ett par timmar i blåsten.

Torsdagen den 16 maj, makens födelsedag, åkte vi de sista milen i Tyskland, till Travemünde där vi skulle övernatta på färjeläget, för att morgonen därpå köra ombord på färjan till Malmö.

Innan dess handlade vi goda drycker i Heiligenhafen och köpte lika goda sparrisar i Burg. Vi har hittat en jättebra sparriskiosk där med många olika sorter. En jättetrevlig försäljare, som pratar omkull oss och vi får smaka och hon ger oss många tips. I slutänden så får hon oss att tro, att det nästan är lika billigt att köpa två kilo som ett. Som sagt en riktigt bra försäljare och sådana ska man var rädd om. Vi åkte därifrån med två kg sparrisknoppar och lika mycket av den längre och ståtligare sparrisen..

---
Det har nu blivit några dagars avbrott för skrivandet, tiden har inte räckt till, det har varit för varmt för att sitta inne och skriva och midsommaren kom emellan.

Nu är det en regndag här i Sundbyholm och jag fortsätter med de sista anteckningarna på den här resan.

Färjan över till Malmö är inget att orda om, vi fick som vanligt en jättefin fyrbäddshytt, havet var lugnt och vi avslutade med middag i deras bufférestaurang. Ingen höjdare precis och det säger vi varje gång vi äter där.

Syster Inga-Maj hade ordnat med parkering åt oss nedanför huset där hon bor och när vi landat där blev det en trevlig kväll tillsammans med mina båda systrar.

Lördagsvädret var jättefint och Gunda, Kent och jag gick en vandring i en av Malmös alla parker. Blommor och träd i all oändlighet, så himla vackert och vi bara njöt av att få uppleva det. Hemma på Sergels väg fixade min snart 90-åriga syster Inga-Maj med förberedelser för firandet av Kents födelsedag och middagen senare.

Två hela dagar fick vi tillsammans och vi hann prata av oss en hel del. Om gamla tider, resan och planeringen framåt.. God mat och dryck hela tiden, vi blir alltid så bortskämda där. Under söndagen hann vi med ett besök på Malmborgs i centrum där vi inhandlade en burk med anklår. Efteråt gick vi till Lilla torg och drack ett glas vin. Senare under söndagen lärde Inga-Maj oss vika servetter på konstnärligt vis, en väldigt användbar kunskap tror jag. Allt medan vi läskade oss med mera vin..

Måndag morgon var det dags att säga hej då och vi ställde in GPS:n mot Ullared. Resan dit var gjord i ett nafs, vi är vana vid betydligt längre resdagar. Vi gick en sväng på Gekås, gjorde en del inköp men väntade med de stora till morgondagen. Kom fram till den fina ställplatsen sen eftermiddag och tillbringade resten av dagen och en del av kvällen utanför husbilen. Jättefint väder och lugnt och skönt. Vi åt förstås sparris till förrätt och därefter blev det rester från en av Inga-Majs fina middagar. Ett o annat glas vin intogs, fortfarande trodde vi kanske vi var i Spanien.

Tisdagen blev en shoppardag och vi hittade en hel del bra och nödvändiga grejor. På eftermiddagen var vi mer än nöjda med Ullared så vi lämnade byn och fortsatte resan mot parkeringen vid Brahehus utanför Gränna, där vi som vanligt skulle tillbringa sista natten på vinterresan. Jättefint väder även där och vackert är det med utsikten mot Brahehus och Vänern. Vi nöjde oss med en liten promenad och sen satt vi inne i husbilen och gjorde just ingenting. Inget vin och vi somnade rätt tidigt till musik från en kylbil som surrade till och från.

Sista 26 milen var inte särskilt jobbiga, vi stannade på Biltema och Ikea i Linköping men annars körde vi på. Nu ville vi hem…

145 dagars resande var över när vi rullade in på Sundbyholms camping och våra grannar mötte oss och hälsade oss välkomna hem. Visst kändes det bra och ännu bättre blev det när vi träffat familjen.

Nu har det gått många dagar sedan vi kom hem och (nu kommer jag att upprepa vad jag började skriva om) vi har plockat ur husbilen och städat den riktigt ordentligt. Kent har också skruvat ihop grejor som lossnat och bilen är nu som ny och bara väntar på att vi ska åka igen. Vi har också tvättat husvagnen och nästan fixat vår trädgård, tvättat all tvätt och mycket annat. Läkarbesök, tandläkarbesök är annat som fyller vår vardag..

Men mitt i allt arbete kan vi sätta oss på altanen, slå upp ett glas vin och prata om våra härliga dagar på resan, om alla människor vi mött och alla vänner vi träffat och umgåtts med. Vi pratar om platser vi varit på och platser vi vill besöka. Vi känner oss så privilegierade och tacksamma för att vi kan åka som vi gör och vi kommer säkert att fortsätta om allt vill sig väl.

Vi planerar nu en resa i Sverige i sommar, troligtvis blir det till min hemö Gotland för tredje året i rad. Men inget är bestämt, DET BLIR SOM DET BLIR…

Jag har skrivit utförligt om många campingar och just nu befinner vi oss på den bästa av alla, SUNDBYHOLMS CAMPING utanför Eskilstuna.
Campingen drivs av en campingförening med många fasta säsongsplatser men också en stor plan med plats för många gäster. Fint servicehus och bra personal i Receptionen. Campingen har en egen liten badstrand men det är också nära till Sundbyholmsbadet, som är en större kommunal badstrand precis nedanför slottet.

Jag kan verkligen rekommendera campingen och jag är så glad för att vi har förmånen att få bo här. Hittar ni hit så hälsa gärna på oss, vi bor på plats 58.

Det var allt för den här gången, tack alla som följt oss på vår resa och särskilt tack till er som ansträngt er och skrivit kommentarer. Ha en skön sommar och en lika skön höst, så får vi sen se om det blir någon ny resa nästa vinter och då också en ny blogg…

Måste också säga att sparrisen är slut, men fyra kg är väldigt mycket. Kanske lite för mycket. Lite lämnade vi i Malmö hos min syster och lite har jag lagt i frysen. Ska bli grillsparris under någon grillning en varm sommarkväll här i Sundbyholm..

Genom ett regnigt Europa..

 2019-05-11, lördag, dagarna bara rinner iväg och vi har varit vagabonder i 134 dagar. Nästa lördag är vi i Malmö och resan börjar närma sig sitt slut. Nu befinner vi oss i Tyskland, ett småkallt Frankrike är avklarat och här i Tyskland är det regnskurar som gäller. Allt i Tyskland är gediget och rejält, så även regnskurarna. Den sista började vid åttatiden igår kväll och håller fortfarande på, troligtvis hela dagen. Det kan man kalla en rejäl tysk regnskur.

Var är vi då?! Egentligen vet vi inte riktigt, bara att vi övernattat på en ställplats någonstans vid Mosel. Pråmarna och de fina turistbåtarna möts precis utanför vår husbil, så visst har vi lite att titta på. Vi ska, när Kent diskat färdigt, åka vidare till Ediger Eller, där vi har varit förut och har fina minnen ifrån. Imorgon kommer också det fina vädret tillbaka..

Men tillbaka till resan genom Frankrike. Det finns inte så mycket att berätta. När vi lämnade La Joungera och Spanien regnade det och så var det ytterligare några mil in i Frankrike. Värmen, som vi var bortskämda med försvann och gradantalet höll sig kring 10 – 14 grader. Shortsen av och jeans o strumpor på… Vi avverkade rätt många mil, först på betalväg och sedan blev det A75:an som är en jättefin gratis motorväg. Genom bilrutan var allt så vackert, gullvivor, maskrosor och några gula buskar lyste mot bergsidorna och jag njöt av resan upp. A75:an går genom berg och dalar och som högst visade skyltarna på 1100 meter. Fint väder, ja, ända tills vi klev ur bilen i Millau där vi skulle övernatta. Svinkallt tyckte vi, men vi var nöjda med vår plats på camping des deux rivières precis vid floden La Tarn. Millau är mest känt för sin höga bro, som en gång var Europas högsta men jag tror inte det är så längre. Vi har åkt över den en gång och visst är det mäktigt. Men de senaste gångerna vi varit där har vi valt att stanna ett par dagar i den lilla fina staden och så blev det den här gången också. Vi har alltid haft bra väder där, men den här gången var det kallt. På med fleecejacka och annat varmt, sen blev det en promenad på rätt många timmar, så skönt efter gårdagens långa resa. Vi besökte förstås deras fina saluhall, som innehöll fler barer och en restaurang. Försäljningsställena var i minoritet. Gamla stan har många fina affärer, bl a många ostbutiker och tårt- o kakbutiker. Som vanligt när vi är ute och vandrar var allt stängt, här hade de lunchstängt mellan 1200 och 1600. Så det blev inga inköp den här gången heller.

Hemma i varma husbilen satt vi och tittade ut på alla fiskare som gick runt i floden, utrustade precis som franska storfiskare är med vadarbyxor och stövlar av bästa kvalitet. En, av alla som vi såg, fick en fisk…

Efter Millau fortsatte resan och vädret blev bara sämre. På de höga höjderna mötte snön oss men när vi väl kom i marknivå igen kom solen tillbaka och då också lite värme. Vid staden Clermont de Ferrand lämnade vi A75 och åkte vidare på en annan fin motorväg mot Dijon, genom en fantastisk fin landsbygd med små byar och vita kossor som betade på kullarna. Så fridfullt och fint… Lite strul blev det när vi skulle försöka hitta en övernattning, men till slut hittade vi en nästan igenstängd camping där vi blev de enda gästerna. Lite kul, för allt var så gammeldags, inte kunde fransyskan någon engelska och inte en dator så långt ögat kunde se. Kvitto från en gammeldags kvittobok och servicehuset hade mer stå- än sitt-toaletter.

Nästa dag var en precis lika fin resdag, genom ett jättevackert grönt Frankrike med gula rapsfält, syrener som blommade, ankor o gäss och alla kossor som hade det bra, det såg man klart och tydligt. En o annan fransk stork såg vi när vi närmade oss Alsace och då är man nära tyska gränsen. Men innan dess blev det övernattning med säkra kort, Camping L´Etang des Forges i Belfort. Där har vi varit några gånger förr. Den här gången blev det ingen vandring till staden med sin fina borg och alla lejon som pryder byggnader i staden. En tidig kväll blev det och morgonen därpå åkte vi de sista milen genom ett riktigt varmt och skönt Frankrike.

Tyskland blev nästa land och efter inköp av mat och sparris i Freiburg gick bilen som på räls mot Bad Krozingen och thermalbadet Vita Classica där vi skulle vila ut i tre dygn. Tanken var, att första dagen bara slappande i solstolen utanför husbilen, andra dagen lek och skoj på badet och tredje dagen vandring i kurparken och i den lilla fina staden.
Riktigt så blev det inte, för de tyska regnskurarna avlöste varandra mest hela tiden, solstolarna kom aldrig fram och någon vandring blev det inte heller. Men badet var precis så bra som man önskar och vi åt en god och hälsosam kycklingsallad till lunch där. Annars tillbringade vi tiden i bilen och vi börjar nog tycka att vi är där alldeles för mycket nu för tiden. Goda middagar blev det förstås och alla dagar äter vi sparris i någon form, mest med Swhwarzwälder schinken och hollandaisesås.

När vi lämnade Bad Krozingen kom solen fram och det blev den varmaste resdagen sen vi lämnade Spanien. Vårt delmål var Egelsbach ca 25 mil norrut. Vi köpte våra utestolar där förra året i en campingbutik och en av stolarna har gått sönder och vi tror vi har 5 års garanti på köpet. Resan dit var bara besvärlig, köer på motorvägen och köer på alla landsvägarna p g a alla stoppljus som fanns. Att det sen var fredag gjorde inte resan roligare. Men, vi kom fram och visst fick vi en ny stol, inga problem…  Självklart slapp jag inte undan en tur i den stora campingbutiken men några stora inköp blev det inte..

Fastän det var sen eftermiddag så åkte vi mot Mosel, som skulle bli vårt nästa stopp på resan och ställplatsen i Ediger Ellen. På något vis kom vi fel, vi hamnade vid floden men hittade inte Ediger Eller. Inga problem, vi fick en fin plats på den ställplatsen och stannade där över natten. Det fina vädret övergick till regn och så har det varit sen igår kväll.

Nu är vi på ställplatsen i Ediger Eller och blickar ut mot pråmarna som far förbi. Regnet öser ner och vi har ännu inte varit ute. Vi vet dock att snart ska regnet upphöra och imorgon kommer solen. Dock inte varmare än runt 10 grader. Ediger Eller har vi så fina minnen från. Vi var här på vår första resa efter pensionen, då vi åkte till Österrike, Ungern, Grekland, Italien och avslutade med Tyskland och
bl a Ediger Eller. Det var i oktober, druvorna skördades och det serverades Federweizer und Zwiehelkuchen” alltså nytappat vin med löktårta. Vi vandrade längs Mosel, plockade valnötter och stoppade i fickorna och besökte några vinställen längs vägen och åt löktårtan med god aptit. Vi drack också vinet, som såg ut som grumligt diskvatten, men smakade rätt så ok. Tror jag… Minns inte så noga.. Vi har i alla fall bra minnen av den här lilla fina staden. 

Imorgon är en annan dag och vi tror på solen. Vi tror också att det kan bli middag på en av restaurangerna och en vandring åt något håll. På måndag morgon lämnar vi de här trakterna och ska åka ca 50 mil norrut. Sen blir det Heiligen Hafen för lite inköp och övernattning i Grossenbrode, precis som vanligt. Sista natten i Tyskland, som är Kents 76-årsdag, ligger vi på Finnlines terminal i Travemünde och på fredag kväll anländer vi till Malmö och kära systrarna..


Apropå väder, jag vet att det går upp och ner även hemma. Min mamma, som växte upp i Vänge i början av 1900-talet, räknade alltid ”starurar” vid den här tiden på året. Om jag minns rätt, så skulle det efter starens ankomst på våren, vanligen i januari – februari komma sju ”starurar” med oväder innan det kunde bli riktig vår. Alltså sju lågtrycksperioder med högtryck emellan. Ymnigt snöfall eller enstaka flingor i luften. Kanske minns jag fel, men konstigt nog så fick mamma det alltid att stämma, vet inte hur hon räknade…
Något att tänka på när vädret växlar, som det ofta gör på Gotland och likaså på fastlandet….


Mina kära klasskamrater, Inger, Ann-Katrin, Eva och Maud har haft sin sista träff utan mig för den här gången. Nästa träff blir hos mig i Sundbyholm. Det vore jättekul om jag får veta vilken dag ni har bestämt..

Nu har regnet slutat och vi ska ta en liten promenad, mest för att leta efter tömningsstation. Sen väntar snart lördagsmiddagen som blir smörstekt torskrygg med räkor från Grönland. Förrätten får ni gissa. Förmodligen blir det lite vin till. Nu när förkylningen nästan är borta, smakar vinet bra igen…

---

Promenad blev det och middagen var jättegod. Finaste utsikten mot floden där pråmarna  och de flytande hotellen passerade medan vi satt och gjorde upp planer för resan norrut och hemåt.

Söndagen kom med riktigt fint väder. Kanske inte så varmt som i Spanien, men man vänjer sig fort och strumpor på fötterna är nu ett måste. Vi gick omkring i den lilla fina staden och försökte gå på promenadvägen med valnötsträden, men vägen låg under vatten för floden har svämmat över. Men en bra promenad blev det och på eftermiddagen satt vi ute och njöt av ett Mosel som visade sig på sin bästa sida. Här på ställplatsen är vi just nu fem svenska ekipage, det har blivit lite småprat men vi har inte umgåtts något. Just nu känns det skönt att vara själva..

Vi tycker fortfarande att Ediger Eller är en favvoplats här. Allt är så tyskt och gediget, allt utom internetuppkopplingen, som inte funkar alls dagtid men när kvällen kommer är det inga problem.

Som sagt, imorgon åker vi vidare och under vår resa norrut kommer vi förstås att lyssna på Die Zillertaler, lite tyskt kan tänkas men så är det inte. De hör hemma i Österrike...


Sista dagarna i Spanien


2019-05-02, torsdag och dagarna i Spanien börjar ta slut. Imorgon lämnar vi landet och fortsätter vår färd hemåt. Vi befinner oss just nu i vårt älskade Blanes och har precis kommit hem från en avskedspromenad i minnenas kvarter. I Blanes har vi varit åtskilliga gånger på sommarsemestrar och vi har bara trevliga minnen härifrån. Vi avslutade promenaden med Cava Sangria på ett av alla drinkställen som finns på strandpromenaden…

Mer om Blanes längre fram, nu fortsätter jag där jag slutade i sista bloggen.

Vi lämnade San Fulgensio på Skärtorsdagen och åkte ca en mil sen  var vi framme i Santa Pola och camping Bahia. Jag tror inte jag behöver skriva mer om orten eller om campingen, vi var där redan i januari på nerresan och jag skrev rätt utförligt om både orten, Bahia och om människorna som övervintrar där. Nu var det påsk och de flesta övervintrarna har lämnat Spanien, så Bahia hade varit rätt så folktomt om inte spanska familjer intagit campingen. Positivt och negativt, roligt med alla barn och stojet som blir när familjer träffas, men mindre roligt med skräpiga servicehus och hög volym på musikapparaterna.

Många spanjorer lämnade dock campingen, när ovädret drog in. Så himla mycket regn i fyra dagar och blåst lika länge, är inte kul, varken för spanska familjer eller för oss svenskar. Påskaftonens långbord för de kvarvarande svenskarna fick ställas in p g a vädret. Istället umgicks vi med våra vänner Ove och Lizzy hela helgen och besökte WOKEN på långfredagen och hade påskaftonmys i deras yttertält på påskafton.

Tråkigt med oväder, men vi hade en trevlig påsk i alla fall med vännerna, mera tråkigt för spanjorerna då påsken är den största högtiden då allt handlar om kyrkan och processioner och att man umgås och äter med familj och vänner….

På måndagen lämnade vi Santa Pola och färden gick mot Peniscola där vi övernattade på en bra och billig camping, Los Pinos. Där var vädret fint och många människor samlades på strandpromenaden och på restaurangerna.

Det blev bara en natt där, sen gick färden vidare hemåt. Vi valde bort vägarna med fina utsikten över hav och berg och använde oss istället av den utmärkta Autovian lite längre in i landet. Vårt mål den här gången var camping Oasis Mar i Mont Roig nära Tarragona. Där fick vi en plats vid den härliga badstranden, vädret var blåsigt men inga kalla vindar. Första kvällen satt vi ute länge och njöt, både av värmen, vin och av varandra. Så mysigt. Vi bestämde också att vi skulle bada dagen därpå.
Så blev det dock inte, blåsten blev till storm och regnet hängde i luften. Det blev en dag mestadels inomhus. Lite tråkigt, för platsen är som gjord för soliga, somriga dagar. Ingen var heller sugen på att bada, inte ens jag…

På torsdagen fortsatte vi färden mot Barcelona. Vi hade fått tips av vänner att besöka en Cava-gård, Artcava, i närheten av Barcelona, med ställplats och cava-provning. Nya ställen vill vi hitta på våra resor och det här var vi mer än nöjda med. Resan upp mot Montserrat gick bra, koordinaterna som vännerna gett var klockrena.

 Fint väder och en bra ställplats med en fantastisk utsikt över vinrankor och berg. Cava-gården ägs av en familj och nu är det 13 – 14 genarationen som driver den. All hantering sker på gammalt vis och vi fick veta allt. Vi fick även besöka familjens gamla hus och framför allt, vi fick provsmaka 5 olika cavasorter och vår guide var en riktigt trevlig man. Förutom Kent och jag, så deltog två engelska par och en par från Schweiz. En riktigt trevlig kväll med människor vi aldrig träffat förr och troligtvis aldrig kommer att träffa mer. Engelska språket?! Det gick riktigt bra att konversera efter X antal glas med god cava..

Naturligtvis köpte vi några flaskor av den fina cavan. Den ska avnjutas på altanen vid husvagnen i Sundbyholm under härligt varma kvällar i sommar. Underbart…

Resan gick vidare, dock bara några mil för vårt mål var camping 3 Estrellas i Gava, Barcelona. Där skulle vi umgås med Kents son Micke och hans Marie, som hyrt stuga där. Men först letade vi frisör åt Kent vilket vi också hittade inne i Gava köpcenter. Ingen dålig frisör heller, efter klippningen fick han gå in i Spa Capilar, vilket visade sig vara ett hårspa, där frissan smetade in gegga i håret och han fick massage av hårbotten. Ska kanske tillägga, att Kent avskyr både gegga och massage, så han var mer än nöjd när han slapp ifrån. Lite dyrare än vanligt blev det men han betalade gärna bara han fick komma ut…

Lite handling på jättestora butiken Carrefour där vi inte hittar, men efter någon timme så var vi på camping 3 Estrellas. På lördagsnatten kom Micke och Marie och vi mötte upp med lite ät- o drickbart, sen fortsatte vi sova och alla tog sovmorgon på söndagen. Efter frukost och lite slappande tog vi bussen in till Barcelona, gick hela Ramblan och stannade vid ett ställe och tog in lite att dricka. Fortsatte lite senare med middag och sen blev det taxi hem till campingen. Det skulle egentligen ha blivit buss, men maken orienteraren missade busshållplatsen och vi var nog rätt så glada att slippa bussen. Sen fortsatte vi umgänget hemma i husbilen.

Vi hade nog tänkt åka in till Barcelona även på måndagen, men ”ungdomarna” ville hellre vara hemma och sola och bara koppla av. Så fick det bli och jag måste säga att vi hade ett par soliga, sköna och trevliga dagar tillsammans.

Tisdagen kom och vi skjutsade dem till flygplatsen och själva fortsatte vi till vårt bästa ställe, Blanes och camping Blanes som jag skrev om i början av bloggen.

NU är det 4 maj, lördag och vi befinner oss i Millau i Frankrike. Kan bara säga att vi lämnade inte bara Spanien utan även det fina vädret. När vi åkte ut från campingen kom regnet. Det regnade hela vägen till La Jonquera, där vi besökte whiskyaffären och trängdes med tusentals fransmän. Vi skulle också besöka affärens fina köttavdelning, men gav upp i trängseln och 40 före oss i kön. Så vi lämnade Spanien och for vidare in i Frankrike och regnet tog vi med oss. Mer om det skriver jag i nästa blogg.

Jag har drabbats av en liten spansk förkylning, inte så kul men jag tror jag överlever. Värre är, att jag tänker mycket tillbaka på den här tiden för fyra år sedan, när min son Uffes kamp mot cancern började ta slut och vi var med honom tillsammans med hans fru och barn och några till. 12 maj fick han ge upp, det är den sorgligaste dagen i hela mitt liv. Men jag har blivit bra på vända de tråkiga minnena och plocka fram alla bra och positiva minnena av Uffe. Tro mig, det finns massor av sådana..

Nu börjar vi prata mycket om hemma, längtar lite grand, men ändå vill vi ta vara på varenda dag som är kvar av resan. 17 maj åker vi med färjan till Malmö och sen väntar några dagar med kära systrarna. Sen blir det Ullared, kläderna börjar ta slut och därefter går färden hem till Sundbyholm….  

 

 

 

 


 

Badjävlar helt enkelt


2019-04-17, onsdag och vår 15-åriga bröllopsdag. Vi kommer att fira den med en shoppingrunda i kinesbutikerna här i San Fulgencio där vi är just nu. Här på ställplatsen Camper Park har vi bott många gånger och det är roligt att få ett varmt mottagande av en av ägarna, kvinnan i receptionen, som log med hela ansiktet när vi kom. Vi kom hit i måndags och åker imorgon, torsdag vidare till Santa Pola där vi firar påsk.

Sist jag skrev var vi på camping Los Madriles på Isla Plana nära Puerto de Mazzaron och vi hade fem härliga baddagar där. Två fina bassänger med 28-gradigt vatten står till vårt förfogande, en inomhus och en utomhus. Vattnet byts varje natt. Campingen är mycket välskött, ordning o reda överallt. Vädret var bra, i alla fall på förmiddagarna sen blev det några timmars blåst o mulet, för att återgå till värme o sol sen eftermiddag. Samma varje dag.. Vi badade och plaskade, jag flera gånger om dagen, Kent nöjde sig med ett bad i inomhusbassängen som är hans favorit.
Vi gjorde inte så mycket mer, naturligtvis satt jag utanför husbilen och läste, böcker fanns att hämta i campingens jättefina bibliotek. Det är ett jättebra system man har på många campingar, gästerna lämnar sina utlästa böcker och hämtar några andra som man inte läst. I det här biblioteket finns också filmer och puzzel att hämta.

Fem dagar går fort och på måndagen checkade vi ut och betalade 105€, alltså 21€/dag för allt. Bland de dyraste campingarna men vi tycker man får mycket för pengarna.

Efter lite inköp på Mercadona och spel på Euromillones åkte vi vidare till nästa bad, Los Baños de Fortuna i La Fuente nära Fortuna. Vi tyckte vi behövde en välförtjänt semester och var njuter man mest, jo just på det här SPA-badet med 36-gradigt vatten. Flera bassänger och mycket bubblor och sprutanordningar, det är bara såå skönt…

Jättebra väg från Mazarron ända fram till de sista kilometrarna, då vägen är nästan borta. Badet ligger ute i, vad vi kallar öknen, det finns absolut inget vackert runt omkring och ingenting annat att göra än bad.

Jättevarmt i vattnet men också jättevarmt i luften, termometern visade på 28 – 30 grader hela dagarna och till solens nedgång. Jag badade flera gånger varje dag, långa badpass med många timmar i bubblorna och under den hårt sprutande vattenmassagen medan Kent nöjde sig med ett eftermiddagsbesök. På förmiddagarna hade han ju sin disk o annat att ägna sig åt.
Han gillade mest att glida omkring i stora bassängen och prata lite med nordbor som också gästade baden. Här finns inte bara camping utan även hotell och stugor att hyra.

Förutom att vi satt utanför husbilen med ett glas vin sen eftermiddag och kväll så gick det åt mycket vin under den här veckan. Vi lagade god mat, ofta med både förrätt och varmrätt och satt ute och åt. Ibland åt vi på badets restaurang sen lunch/tidig middag. Dagens trerätters kostade 10€ och då ingick en flaska vin för två. Innan förrätten serverades fick man alltid sallad och bröd. God mat var det också.

De flesta som besökte badet i veckan var i pensionsåldern, både camping-, hotellgäster och dagsbesökare från Torrevieja och andra orter runt omkring, men under lördag – söndag invaderades badet av unga familjer. Trevligt men samtidigt lite stressande, helt plötsligt fick jag dela med mig av bubblorna och vattensprutandet och Kent kunde inte glida omkring i bassängen utan att stöta på barn som hade roligt. Faktiskt tycker vi att det var roligt med människor som inte har grått hår….

En vecka går fort och snart var semestern slut och vi betalade vår vistelse och checkade ut. Kostnaden för sju dygn med bad o allt blev 148€, alltså 21,14/dag. Mycket billigt tycker vi..

Vi kom till ställplatsen i San Fulgencio i måndags och där träffade vi Egon o Viola som bor här hela vintern. Efter en middag, bestående av ugnsbakad korv o potatis somnade vi tidigt. Semestern i La Fuente tog musten ur oss helt enkelt.

Igår, tisdag, gick vi en vandring och sökte först o främst en frissa som kunde fixa en fin påskfrisyr åt Kent, men det blev tji, ingen hade tid. Vi gjorde dock lite inköp i moderna kinesbutiken, bl a massor av deras jättebra servetter och lite annat som man kan ha användning för hemma i Sundbyholm. Sen tillbringade vi eftermiddagen o kvällen ute, värmen var bra och vi ville inte gå in. Korv blev måndagens middag, på tisdagen vaknade vi till liv och åt kronärtskockor med citronsmör till förrätt och lammribs till varmrätt. Det kan väl duga en tisdagskväll.

Idag är det alltså vår 15-åriga bröllopsdag och vi vill tacka Inger o Wolf, som var våra bröllopsvittnen för deras gratulationer tidigare idag. Det värmer att ha sådana vänner…

Nu sitter jag inne i husbilen, solen har försvunnit och jag vet inte om vi går ut något mer idag. Regn har utlovats till påskhelgen, både här och i Santa Pola, där vi tillbringar påsken med vänner.

På måndag reser vi vidare hemåt och sista helgen blir tillsammans med Kents son Micke och hans sambo Marie i Barcelona. Ska bli jättekul att göra Barcelona med dem.

Nu ska jag fortsätta att klia på mina myggbett och jag vill önska familj, vänner och alla läsare av min blogg en GLAD PÅSK. En del av er hör av er på olika sett och det uppskattar jag verkligen. Lite speciellt är det, när jag får hälsningar från läsare som jag aldrig träffat måste jag erkänna…

GLAD PÅSK till er alla från oss glada vagabonder, hoppas ni njuter av värme vart ni än är…

Storm i Spanien

2019-04-04 torsdag, förra gången jag skrev var vi i Portugal och nu befinner vi oss i Spanien. Rätt långt upp faktiskt, på camping Los Madriles i Isla Plana nära Puerto de Mazzaron. Här brukar vi stanna till några dagar och här börjar våra härliga bad i varmt underjordiskt vatten, som botar de flesta sjukdomar. Allt enligt reklamen. Skönt är det i alla fall…

Vi lämnade Portugal tisdagen den 19 mars, lite vemodigt för vi har haft en jättebra månad där med riktig sommarvärme och inte mer än några dagars blåst. Vemodet försvann dock snabbt, snart var vi på väg mot nya mål, den här gången lockade Puerto de Santa Maria som ligger i närheten av Cadiz i Spanien. Resan flöt på bra, jag satt mest och läste min bok och ägnade inte storkarna längs vägen något större intresse, kanske är jag trött på storkar och vill se på spanska fåglar istället. Polisen hade en kontroll på vägen, säkert 25 polisbilar och vi fick åka sakta igenom. Poliserna var utrustade med AK-4:or, alltså riktiga vapen. Vad de kollade vet vi inte för vi fick åka vidare..

Efter en köttbullslunch på Ikea i Jevez kunde vi snart checka in på camping Las Duras i Puerto de Santa Maria. Där var vi förra året och trivdes jättebra. Campingen ligger bredvid den stora fina badstranden och i min fantasi så såg jag mig själv plaska omkring i det härligt varma?! vattnet. Så blev det icke, det blåste rejält och vi kunde inte vara på stranden. Värmen fanns dock, så det blev många stunder i stolen utanför husbilen men en bok i handen. Där var det lä..
Vi tog en hel del promenader och upptäckte den jättefina lilla staden, med gamla hus, gågator och en fin saluhall där vi köpte kronärtskockor, som vi inte ätit på hela Portugal resan. En av dagarna åt vi lunch på en Kina-restaurang och vi var båda överens om att den kommer högt upp på listan av de sämsta restaurangerna på resan.

Fem sköna dagar hade vi, trots blåsten. Sen fortsatte vi till Fuengirola och Hästgården. Där fanns det gott om platser nu och där väntade Mats och Elsie, våra vänner från Sandviken.

Även i Funkan stormade det, vågorna gick höga och floden svämmade över. Det innebar att man under ett dygn inte kunde använda den vanliga vägen in till stan. Till stan måste vi, ny vecka och nytt Euromillones väntade. Fuengirola är ett av våra favvoställen, lagom stor stad med fin strand och många fina restauranger. En trevlig strandpromenad, fina varuhus och affärer, ja allt finns där. Vi bor på en billig och enkel ställplats , Hästgården, utanför restaurang El Rengo. Förutom husbilar och restaurang finns det förstås stall och hästar. Ingen lyx, men trivsamt. Speciellt när man umgås med goda vänner, vilket vi gjorde. Mats och Elsie är långliggare där och kan sitt Fuengirola mycket bra. Vi var och åt på Woken tillsammans och besökte också restaurang El Rengo, som fått nya ägare och hade väldigt bra mat. Vi hade tänkt oss fyra dagar där men det blev sex stycken, så trevligt hade vi.

Tiden går och efter Fuengirola började resan hemåt. Vi hade tänkt oss ett stopp i Torrox och gå på måndagsmarknaden och köpa lite avocado, men det regnade riktigt ordentligt så vi fortsatte till Balerma nära Almeria där vi stannade i två dygn. Där tvättade och städade vi och njöt av deras fina servicehus, med duschar som överträffar alla tidigare duschar vi prövat. När man ligger på en ställplats använder vi vår husbilsdusch och visst funkar det, men det är en njutning när man kommer till en camping med en varm och bra dusch. Kanske inte alla förstår det, men så är det…

Det var väldigt lite folk på den fina campingen och ägaren, som vanligtvis är pratsam och framåt, såg lite sliten och uppgiven ut.

I Balerma kom det fina vädret tillbaka, ingen blåst och inget regn så efter tvätt o städning gick vi till campingens bar och drack ett glas vin och fick lite tapas..

Det fick bara bli två nätter i Balerma, vi är ju på väg hemåt och vi ville komma hit till Isla Plana och camping Los Madriles. Vårt badande och plaskande börjar här och fortsätter sedan i La Fuente i Fortuna. Hoppas sen på lite havsbad och avslutningsvis blir det väl termalbad i Tyskland.

Vi äter jättegod och bra mat överallt. Mycket fisk, t ex doradan som jag nämnt många gånger tidigare. I Portugal blev färsk tonfisk en favorit och igår använde vi vår ABU-rök och rökte makrill och lubina (havsaborre) och det blev SÅ gott..
Kyckling, kalkonkotletter, lamm i olika former och förstås fläskkött. Fina matvarubutiker finns det överallt och färska fina grönsaker är det inte svårt att hitta.

Allt är inte gott, vi gjorde ett felköp vid ett tillfälle. Trodde vi köpte anklår men det var pyttesmå vaktlar. Tror inte vi gör om det köpet..

Ikväll blir det i alla fall, kålpudding som vi båda tycker är jättegott. Kan passa bra efter badet..

Nu ska vi gå och bada. Kent missade förmiddagens bad, han tyckte att jag skulle gå själv så han fick dammsuga och göra lite praktiska saker i lugn och ro. Det finns både inomhusbad och en fin utomhusbassäng, båda har vatten från en källa under havet och håller konstant 28 grader. Det byts varje natt. Det har ägaren själv berättat för mig och visat mig pärmar med namn på doktorer som tar prover på vattnet och också visat på kartan var de hämtar vattnet..

Igår kväll satt vi ute länge, det var första gången på denna resan som vi gjort det. En underbar kväll, varm och solig och vi njöt av vinet i glasen och pratade lite om hemresan och annat. Vi är så priviligerade som får ha det så här bra.. Jag är så nöjd är Kents favorituttryck och jag kan bara hålla med…

Våren fortsätter väl hemma, april brukar vara en månad fylld av förväntan och planer inför sommarens alla fröjder. Önskar er alla en härlig tid framöver, var ni än är i världen…

Dragspelsmusik och trevlig samvaro..

2019-03-18, måndag, ny vecka men fortfarande samma land. Dock inte så länge till, på onsdag lämnar vi Portugal och åker tillbaka till Spanien.

Senaste gången jag skrev var vi på marknadsplatsen i Quarteira men så mycket marknad blev det inte för det ösregnade den dagen. På torsdagen åkte vi vidare, helt utan mål. Vi åkte förbi Olhao och hamnade på Kinesen i Tavira och senare på fina varuhuset Continent i samma stad. Lite inköp blev det, t ex ett USB-minne där jag nu har lagrat mina foton och allt om min släktforskning. Jag blev lite orolig när datorn för någon vecka sen började tjuta och blinka varningar, att jag fått allvarliga virus och var tvungen att ladda ner ett gratisprogram, som skulle ta bort allt och det lät ju bra.
Men jag valde att ringa min vän Börje, som vet allt om datorer och fick mina instruktioner som jag följde. Det fanns inga virus och jag kunde ha blivit ordentligt lurad om jag följt bedragarnas instruktioner.

Nu har jag i alla fall det viktigaste på ett USB-minne och nu gäller det bara att uppdatera det och komma ihåg var jag förvarar det…

Sen blev det en jättegod pizza på en av varuhusets olika restauranger, dryck ingick. Kent fick ett pyttelitet plastglas med öl och jag ett stort vinglas fyllt till bredden med gott rödvin.

Efter en rundtur längs havet åkt vi vidare mot Vila Real de Santo Antonio, men först blev det en tur över floden, till Spanien där vi tankad bilen. Bränslet är mycket billigare i Spanien.

Vila Real de Santo Antonio är ju ett av våra favoritställen i Portugal och staden har jag skrivit om tidigare. Vi fick sista lediga platsen på ställplatsen och där stannade vi i fyra dygn. Som vanligt var det full ruljangs där, apelsinförsäljare i en ständig ström, likaså jordgubbsförsäljare. Brödbilen kom vid niotiden varje morgon och lite senare var det grönsaksbilen och lava express, alltså tvättbilen. Man behöver knappast lämna ställplatsen, det mesta finns att få där. Men vi gick en första promenad till staden på fredagen och åt en liten biffanalunch och besökte också kinesen där vi inhandlade vacuumpåsar. Perfekta för förvaring av vinterkläderna vi hade på oss när vi åkte hemifrån på nyårsafton.
Lördagsmarknaden besökte vi och så blev det ett besök i saluhallen där vi köpte färsk tonfisk till kvällens middag. Ett besök på biffanarestaurangen blev det också. På söndagen fick det bli en riktig söndagslunch, en köttbit åt Kent och grillad dorada åt mig. Husets vin till oss båda.. En promenad efter floden hann vi också med, många båtar var i rörelsen och det var riktigt somrigt.
På måndagen åkte vi tillbaka mot Manta Rota, men först blev det tvätt i automaterna utanför Intermache, som är en livsmedelsbutik. Den finns över hela Portugal och där kan man också tvätta och tanka bilen. De har det bästa priset på bränsle i Portugal.

Men måndagen var inte en helt vanlig dag, den var speciell, för den dagen träffades mina kära klasskamrater Inger, Ann-Katrin, Eva och Maud på vår månatliga träff, precis som vi gjort under hela vårt vuxna liv. Det blev ett långt samtal på skypen, för min del i en jättevarm husbil. Så himla roligt att prata med er… Undrar bara, om jag blivit utesluten ur gruppen då jag inte fått något datum för nästa träff…

Vi har verkligen haft jättebra väder på den här resan och regndagarna har varit nästan obefintliga. Nu är det riktig sommarvärme och efter Vila Real de Santo Antonio åkte vi vidare till Manta Rota där det finns en jättebra ställplats precis vid den fina sandstranden. Den är ofta fullbelagd men den här gången hade vi tur och fick en plats. Första dagen tog vi en vandring längs med stranden och jag fick plaska i vattnet och det var jättehärligt. Nästa dag tog jag på mig baddräkt och trodde att årets första dopp skulle ske, just här i Manta Rota. Men ack, vågorna var alldeles för höga, så jag fick nöja mig med att fortsätta plaska men baddräkten blev i alla fall blöt..

På ställplatsen i Vila Real träffade Kent några svenskar precis när vi skulle åka och en av de var Bernt. Han o hans fru Yvonne hittade också till Manta Rota. Två trevliga eftermiddagar tillsammans fick vi och det bästa var dag två då Bernt, spelmannen från Hälsingland, tog fram sitt dragspel och spelade traditionell folkmusik utanför vår husbil. Inte bara vi njöt, fransmännen runt omkring fattade kanske inte musiken, men lyssnade och jag tror att även de tyckte om den.. Så bra kan man ha det på en ställplats i Portugal.

Efter Manta Rota fick det bli vårt kära gamla Ohao, där vi tillbringat så många vintermånader tillsammans med olika vänner. Nu är ingen av dessa kvar där, så numera är vi bara där några dygn. Den här gången ställde vi husbilen på en stor gratisparkering mitt inne i stan där många husbilar stod. En skylt visade att man fick parkera där högst 24 timmar, men vi förstod snart att många stått där i veckor. Vi blev där i två dygn och hann med frissan, saluhallen för inköp av ny tonfisk, grönsaksmarknaden och lite biffana på vårt gamla ställe. Tyvärr var den inte alls vad vi tänkt oss, tror att det är ny ägare till baren. På grönsaksmarknaden köpte vi avocadon och oliver. Man kunde också köpa levande höns och kycklingar, men det kände vi inget behov av.

Efter marknaden blev det en tur till Lidl och sen till camping Olhao, där vi fick en plats ungefär på samma ställe som vi brukar stå. Lite nostalgisk blir man, så mycket roligt vi haft med vänner där.

Men, när vi satt utanför husbilen i skuggan, var det någon som sa hej och började prata svenska. Efter en liten stund förstod vi, att vi träffats tidigare, både i Olhao och i Torrox och att vi hade många gemensamma vänner. Gay och Berit från söder i Stockholm tog sina stolar och kom över till oss på söndagseftermiddagen och vi hade så trivsamt i solen. Naturligtvis blev det en del vin och oliver, precis som vi minns tidigare dagar i Olhao.

Just sådana här spontana möten, som vi hade med Bernt och Yvonne o Gay och Berit gör resan så mycket bättre och många av personerna vi träffar blir riktiga vänner. Jag tror att båda de här paren kan bli sådana.

Nu har det blivit tisdag, vi ligger återigen på gratisparkeringen inne i Olhao och ska ägna dagen åt att shoppa gott portugisisk vin, som vi ska njuta av hemma i Sundbyholm i sommar. Vi har våra favoriter och vinet är billigt här. När all shopping är klar och Kent hämtat ut vinsten på euromilhões ska vi äta lunch/middag på en restaurang längs 125:an, där de serverar bara en rätt. Grillad fisk av alla sorter, skalpotatis, oliver, sallad och bröd. Maten serveras på vaxduk och vad jag minns så får man vinet i duralexglas. Absolut mitt favvoställe, Kent är kanske inte lika förtjust men följer villigt med.. 

---


Vi är nu i Vila Real efter en härlig god lunch/middag på fiskrestaurangen. Att jag är nöjd är inte svårt att förstå eftersom jag älskar fisk i alla former men att Kent åt sina fiskar med förtjusning, t o m bläckfisken är mera konstigt. För några år sedan åt han inte fisk överhuvudtaget..
Kan också säga att vaxduken var borta och en finare duk låg på borden och duralexglasen var ett minne blott. Nya fina glas, kanske är det trevligare men jag gillade duralexglasen.
Vi har nu gjort våra sista inköp på Intermache där vi köpt ett antal bag in box med Pia-vin. Pia är ett stort märke här och vi har hittat ett som heter "lagar", vi gillar det jättemycket. Efter en tvätt av husbilen, står vi nu utanför "Lava Express" och väntar på att vår tvätt blir klar. Sen har vi en natt till här och därefter lämnar vi Portugal. Ett Portugal som i år har visat upp sin bästa sida och vi återkommer gärna. Vi älskar Portugal....

Vet ännu inte riktigt var vi hamnar i Spanien men vi har lite tankar om Porto de Santa Maria i närheten av Cadiz. Men, som vagabonder har vi rätt att ändra oss...
Efter Portugal går vi in i fas 3 av resan, som innebär resan fram till franska gränsen. Där börjar 4:an och den räcker ända hem till Sundbyhollm... 

Taggat med: 

, , ,

Silves, Storkarnas Stad...

2019-03-06, onsdag och vi har hamnat på marknadsparkeringen i Quarteira. Regnet kommer och går och vi hoppas väl på uppehåll, så att vi kan besöka marknaden. Under tiden kan jag påbörja ett nytt inlägg på bloggen.

Vill bara säga, att våra dagar i Lissabon var jättetrevliga och nästa gång vi kommer dit ska vi stanna flera dagar. Vi vandrade mycket, men vill man så kan man åka spårvagn, tuc-tuc eller vanliga bussar till de olika sevärdheterna.

Resan ut ur storstaden gick bra, Kent chauffören har tagit intryck av de portugisiska busschaufförerna och snart nog var vi ute på den fina bron, Vasco da Gama, som förde oss över till andra sidan floden Tejo.  Vårt första mål var Worten, butiken där vi skulle lämna tillbaka routern, vilket inte var så enkelt som försäljaren påstod. Den nya försäljaren påstod, att garantin inte gällde när det handlade om internetbekymmer. Då blev Babsan lite aggressiv och talade om, på bästa skolengelska, vilka löften vi fått och att vi krävde pengarna tillbaka. Så blev det också, även om det dröjde många dagar innan pengarna fanns på vårt konto….

Sen åkte vi vidare genom ett underbart grönt och fint landskap, storkarna var med oss och får och getter fanns vid sidan om, den ömsom fina och ännu mer smala o guppiga vägen. Nu skulle vi besöka en ACSI-camping i Vila Nova Milfontes. Vi kom fram när mörkret började komma och fick själva hitta en plats i skogen. Det kändes ungefär som när vi åker till Kloten på hösten, fast istället för tallar o granar fanns det träd med gula blommor. Vet inte vad de heter. Runt om oss lyste vedeldade brasor upp mörkret, mysigt men inte så vanligt på campingar. Vi åt en middag på rester och gick sen o nannade.
Dagen därpå gick vi en tur in till den lilla byn och blev stormförtjusta. Byn låg där floden Mira mynnar ut i Atlanten. Jättevackert med de vit-blåa husen och allt vatten. Vi var också inne i Saluhallen, men doradan till kvällens middag var redan inköpt, så vi bara tittade. En öl på en skuggig bar smakade bra, lite för varmt var det, att sitta i solen. Eftermiddagen tillbringade vi utanför husbilen och det kändes helt rätt att sitta i solskenet och bara se fram emot kvällens doradamiddag, tillagad i den utmärkta heissluftfriteusen. Tack Bosse o Maud för att ni tipsade oss om den.

Vår resa fortsatte och nästa stopp skulle bli i världens ände, Sagres som ligger så långt västerut man kan komma i Algarve och Portugal. Efter Vila Nova Milfontes började bergen och backarna, väldigt fint men resan tog rätt lång tid för bara 14 mil. Vi har kommit underfund med, att här i Portugal ska man inte ha dagsetapper på mer än ca 10 mil, allt tar så lång tid…

Framme där så ställde vi oss bland många andra husbilar nedanför borgen. Vi slängde av oss shortsen och klädde oss varmare, för blåsten var inte nådig och så gick vi en promenad upp till borgen, men det var inte mycket att se. Havet som slog upp på de branta klipporna var mera sevärt.

Dagen efter hade blåsten mojnat och vi bestämde oss för att vara turister. Vi åkte ut till fyren Cabo de São Vicente, som ligger 60m över havet och man har en fantastisk utsikt över klipporna som stupar ner i havet. Om man törs titta, vill säga, själv är jag höjdrädd och vill helst stå så långt från kanten som möjligt. Kan tillägga, att det finns murar runt hela området, så någon större risk att ramla i plurret finns inte.. Området runt Sagres och fyren är kargt, men det finns många platser som husbilar står över natten. Vackert, gratis och annorlunda.

Vi var ju turister den dagen, så vi for vidare mot Lagos, som är en större stad. Där lunchade vi på stranden och jag fick plaska med fötterna i havet. Rätt så varmt faktiskt. Stranden var fantastiskt, påminner lite om Slites badstrand, där jag växte upp.

Vi hade som slutmål den dagen, en ställplats i Silves och det hittade vi på direkten. Nedanför borgen och det fanns platser. Många norrmän övervintrade där och på båda sidor om oss hade vi norska bilar med trevliga människor, som vi eller i alla fall Kent fick bra kontakt med. Själv ägnade jag mig åt boken en stund innan vi tog en promenad. Så häftigt, storkbon och storkar på taken och på varje stolpe så långt ögat kan se. Silves måste vara Storkarnas Stad.

En riktigt fin o gammal stadskärna med gågator hittade vi och där trängdes vi med portugisiska familjer, som satt på uteserveringarna. Det var ju en söndag. Själva gick vi till slutet av gatan och när vi beställde mitt vin och Kents öl, så visade det sig att en holländska med förflutet i Norge och som pratade utmärkt norska var den som drev det caféet eller baren. Hon hade också jobbat i Stockholm. En riktigt trevlig pratstund fick vi och Kent fick prova öl som kom från Algarve. 8,5% är rätt starkt, så det fick bara bli en. Själv fick jag ett stort glas med gott rödvin fyllt till bredden, så inte heller jag fick beställa in mera. En vandring hemåt, fortfarande var det varmt och vi kunde sitta ute en stund till innan middagen serverades.

Dagen efter fick vi regn på oss, så vi ägnade oss åt lite praktiska saker och gick en sväng till närmaste livsmedelsbutik och köpte färdiggrillade revbensspjäll. Det kan väl duga som middag en vanlig måndagskväll.

På tisdagen lämnade vi den utmärkta ställplatsen, som kostade 9€ med el, duschar och tömningar av olika slag. Vi lämnade också alla storkar, men det vet vi att vi kommer att träffa på flera.

Nu är det 68 dagar sedan vi lämnade Sundbyholm och vi har ungefär 72 dagar kvar tills vi beräknar vara i Malmö. Ungefär halvtid nu.. Vi vet inte riktigt ännu när vi lämnar Portugal, vi trivs fantastiskt bra här och i år har vi också haft vädret med oss.

Nu är vi några timmar framåt i tiden sen jag började skriva och visst har vi besökt marknaden. En mycket kort stund, sen kom ösregnet och marknadsfolket hade redan plockat ner sina stånd och då var klockan bara 1130. Så det var inte mycket till marknad. Regnet har kommit och gått hela dagen och vi är fortfarande kvar på parkeringen och väntar på att få åka in på marknadsplatsen, som nu håller på att förvandlas till ställplats. Priset för en natt där är 3€ + 2 för elen, jättebilligt..

Vår router som är rund som en boll har vi lagt åt sidan och använder internetdelning mot min iphone och det fungerar bra. Uppkopplingen är lite bättre här än upp mot Lissabon. Telefonerna har också krånglat, batterierna tar slut på en gång och ibland får man byta operatör. På min iphone kom det också fram en knallröd termometer, vilket innebar att den legat för varmt. Alltså i solen.

Nästa plats vi stannar på blir nog kära, gamla Olhao där vi tillbringat så många dagar med vännerna Kari och Gertrud från Eskilstuna. De inspirerade oss till att göra de här resorna och det är vi tacksamma för. Tyvärr så finns inte Kari längre.

Tack för era kommentarer, det är alltid roligt att veta vem som läser bloggen.

Förstår att ni längtar till våren och den kan väl inte dröja…

 

 

Lisboa


2019-02-27, onsdag och jag fortsätter skriva. Jag tycker att Lissabon förtjänar lite extra för det finns så mycket att berätta om staden. Vi ligger på Lisboa camping och det är en storstadscamping och folk kommer, stannar några dagar och lämnar campingen. Vi hamnade rätt långt upp, bland gästarbetare från Lettland och andra länder. Kanske förstod inte receptionisten att vi var vagabonder och vill bara arbeta så lite som möjligt.

Campingen är bra, gräsmattor fyllda med vackra gula blommor och onödigt många träd, som gör platserna lite skuggiga. Servicehuset är ok, bara man förstår att p g a det trånga utrymmet måste man stå bredvid toan för att kunna stänga dörren, som naturligtvis går inåt som det alltid gör i det här landet. När man väl sitter på toan måste man vara akrobat för att nå papperet…

Första dagen vi var här hade vi en riktigt trevlig svensk dag. IKEA ligger inte långt från campingen och vi tog en promenad dit. IKEA här är uppbyggt precis som IKEA hemma och man möttes av HEJ i stora bokstäver på väggen. Vi gick runt och shoppade lite, det blev lakan, glas och servetter, ungefär vad man handlar hemma. Sen åt vi köttbullar på restaurangen, enda skillnaden var att man inte fick någon sås och lingonsylten fick man hämta i en kran. Roligt att se de portugisiska familjerna provsitta möblerna med svenska namn..

Svenskdagen var inte slut där utan på kvällen åt vi grönländska räkor och påsen var svensk. Därefter lite tittande på tv-program och vi har följt ”30 grader i februari”, som vi gillade jättemycket..

En trevlig lördag och en trevlig början på vår Lissabonvistelse.

På söndagen skulle vi in till storstan och visst blev det så. Början av dagen var inte så bra då Kent blödde näsblod, inte bara en gång utan två ordentliga blödningar. Blödningen slutade så småningom och utrustade med en hushållsrulle uppsökte vi busshållplatsen. Buss 714, som vi skulle åka med kom men chauffören ville inte ha oss med, så vi fick kliva av igen. Problemet var, det kom vi underfund med senare, att det står två olika namn på skyltarna på bussen och vi hade hamnat fel om vi åkt med första bussen.

45 minuter tar resan och det är en spännande och omtumlande resa. Trafiken i Lissabon är mer än hetsig och busschauffören var ingen lugn och sansad man. Tutningar och tvära kast, gator med gatsten som fick oss att hoppa högt, men oj vilken sightseeing. Resan var väl värd sina 2€…

Vi har varit i Lissabon tidigare och då gick vi av bussen för tidigt, vilket innebar att vi fick gå en jättepromenad i ett tråkigt Lissabon och det ville vi inte vara med om en gång till. Nu fortsatte vi till de turistiska stadsdelarna och hamnade förstås på fina restaurangen och drack den dyraste ölen hittills. Restaurangerna ligger tätt efter ”torget Rossio” och där finns även hantverk o annat krams att köpa. Nedanför finns floden Tejo och där finns en sandstrand, där folk mådde bra i solen. När vi hade njutit av ölen på finrestaurangen gick även vi ner mot stranden och lyssnade på olika musikanter som ville tjäna en slant.

Så småningom drog vi oss upp till gågatan där alla samlades och tittade på ”artister” av olika slag och kvalitet och hamnade till slut på en restaurang där vi åt varsin pizza. Det märks att vi är i en storstad för de billiga portugisiska priserna stämmer inte riktigt här. Men det tror jag att alla vet..

Så mycket mer blev det inte tid för, vi var ju lite försenade av Kents blödande näsa innan avfärden, men näsan skötte sig, det blev bara ett mindre återfall på restaurangen.

Det var ju en söndag och visst var det många turister som flanerade, men många portugisiska familjer var också ute och strosade. Finklädda förstås, man ser direkt vilka som är landets eget folk och vilka som är som vi. Bussen hem var full av inhemskt folk som klev av i förorterna och snart nog så var vi hemma. Trötta men nöjda.

Måndagen fick bli en vilodag, vi gick en promenad i omgivningarna och på campingen och flyttade sen stolar och bord efter solen. Vädret är fantastiskt men som sagt, campingen är lite skuggig.

Tisdag, alltså igår gjorde vi samma busstur och klev på rätt buss på en gång och den här busschauffören var ännu vildare än den första. Man kände riktigt hur alla kroppens ben och innanmäte hoppade omkring och jag tror det var nyttigt för kroppen. Vi klev av vid samma hållplats och den här gången hade vi ett historiskt mål, Castelo de São Jorge där de portugisiska kungarna bodde för jättelänge sedan.

Lissabon stad är byggd på sju kullar och man får hela tiden vandra uppför och så var det även den här gången. Men vi stannade på ett ställe och läskade oss och såg på folkvimlet och fortsatte sen vår vandring på kullerstenarna mot målet. Vi kom fram och visst var det värt besväret. De mysiga gränderna i Santa Crus där tvätten hängde över gatorna och resterna av palatset och den vackra utsikten över Lissabon – helt fantastiskt. Lite jobbigt med höga trappor och gatustenar som man fick se upp med.

Sedan började vandringen nerför och den var inte enklare, den är faktiskt lika jobbigt. Men min make, portugisiska orienteraren hittade en hiss som tog oss nästan hela vägen och det var jätteskönt. Väl på markplan hamnade vi på en restaurang på gågatan, där vi åt varsin biffana och de var jättegott. Lite vin blev det också innan färden hem till campingen startade…

Kan också säga att Lissabon blev ju förstörd vid en jordbävning, brand och tsunami år 1755 så det finns inte någon riktigt gammal bebyggelse här. Ändå tycker jag det räcker till, allt ser gammalt och slitet ut men ack så charmigt.

Idag är det vår sista dag här för den här gången och jag har mest suttit vid datorn och skrivit på min blogg. Kent har kollat olja, tvättat rutor och en hel del annat för imorgon åker vi vidare. Först till Wortenbutiken med routern och sedan vidare söderut. Så småningom hamnar vi i Sagres, tror vi, men innan dess ska vi stanna någonstans och bara ta det lugnt.

Får se var vi är när jag skriver nästa gång, vi är ju vagabonder så vi vet inte alltid…

På väg mot Lissabon

2019-02-27, onsdag och vi har nu lämnat landsbygden och befinner oss i storstan. Lisboa Camping & Bungalows är vårt hem nu och staden är förstås Lissabon.

Vi lämnade Castro Verde och den fina campingen där i onsdags och hade då varit där i fem dagar. Vi fick lite regn en dag där, men annars hade vi fint väder hela tiden. Staden är väldigt liten, finns inte så många sevärdheter och man ser inte många människor ute på byn. Det är lugnt och fridfullt, vi tar våra promenader och sitter och njuter av solen. Kent har förstås sina roliga göromål, t ex disken och det finns ett jättebra servicehus på den campingen. Många olika nationaliteter, men förutom oss var det bara ett svenskt par till som hade campingen som bas och bara åkte lite till och från med husbilen.

Avgiften var också överkomlig, 39€ för fem dagar…

Från Castro Verde till Lissabon är det ungefär 21 mil och vägen var bra bitvis men mest smal och krokig och där vägen blev bredare var det vägarbeten. Men fastän Kent numera tänker som en portugis i trafiken, tog han det lugnt och lät alla galningar köra om och galningarna var många.. Vi tittade på alla storkbon och storkar som fanns längs vägen, pinjeträden, mimosan och andra gula blommor och förstås alla kossor, får och getter som gick och betade. Gräset är väldigt grönt som motsats till förra året då allt var brunt.

Vi valde och hade planerat, att stanna på en camping i Alcácer do Sal ungefär 10 mil före Lissabon och så blev det. Campingen låg rätt långt från stan och den var välskött, men inte så mycket mer. Alcácer do Sal ligger vid en flod och jag tror nog att den är mysig, men vi stannade bara två nätter och promenaderna blev bara till spelbutiken och Lidl. Sen satt vi bara ute och njöt av värmen, Cava och lite tilltugg under eftermiddagen och det är ungefär allt som behövs en vanlig torsdag i Portugal.

Vi checkade ut från campingen och det tog ungefär en halvtimma för datoruppkopplingen fungerade inte. Receptionisten fick så småningom skriva in oss på nytt för vi fanns inte med på datorn. Betala fick vi i alla fall, det kostade ca 24€ för två dygn.

Resan mot Lissabon gick jättebra, skapliga vägar och fin landsbygd. Vi stannade i en liten stad, Porto Aldo, där vi handlade dorada och lite annat att äta. Vi besökte också Worten, som är en stor butik som har det mesta av teknik och elektriska grejor. Vår router från Telenor fortsätter att svälla och vi törs inte använda den längre. Det är risk för att den ”skjuter”, vilket betyder stor rökutveckling och brand. Inte så bra…

Vi ville alltså köpa en ny router och fick prata med den enda engelsktalande affärsbiträdet och hon plockade fram en TP-Link och vi provade den i affären. Varken hon eller vi fick den att fungera men hon skyllde på deras internetuppkoppling och vi köpte den med rätt att lämna tillbaka om vi inte fick den att fungera. På den vägen är det, trots stort engagemang från vår vän Börje i Skogstorp så får vi inte den att fungera. Så vi lämnar tillbaka den imorgon när vi lämnar Lissabon. Vi är inte helt strandsatta utan använder internetdelning via min Iphone.

Inte nog med det, plötsligt började ett varningsljud plinga i datorn. Varning för ett allvarligt virus, men tryck bara här så tas det bort och det är gratis, ja ungefär så stod det i ett meddelande. Jag gjorde inte så, utan kontaktade samma Börje i Skogstorp, som genast såg allvaret och lotsade mig igenom problemet, först fick jag stänga av internet och sedan göra en sökning efter virus och det visade 0..

Det hade blivit stora problem om jag gjort som meddelandet sa och man blir ju lite skärrad, så det är lätt att följa de farliga instruktionerna. Jag är så glad att ha en Börje att vända mig till..

Samtidigt med de här problemen så internet av på telefonerna men det problemet löste vi själva genom att välja en annan operatör…

Internetuppkoppling betyder mycket och Portugal är inte Europas bästa land att vistas i när det gäller uppkopplingar och datoranvändning. Vi stod tio minuter i kö på Intemacher, som är en matvarubutik här. Ingen i kön stressade och mannen i kassan stod lugnt och pratade skit med kunderna. Tänk er det på ICA Maxi i Eskilstuna….

Det var våra bekymmer, men annars är allt frid o fröjd och vi är nu här i Lissabon. Vi tänkte stanna fyra dagar men det blev sex, så bra har vi Lissabon ska få ett eget kapitel för det finns så mycket att skriva om staden…

Ett myggbett som kliar...


2019-02-14, torsdag. ALLA HJÄRTANS DAG och jag vill skicka massor av kramar till familj och vänner och önska er en riktigt trevlig dag.

Vår resa fortsätter och vi är nu inne på vår 47:e dag. Vi har bytt land och befinner oss nu i Portugal på en camping nära Albufeira. Parking de autocaravanas Mikki heter platsen och jag vet inte hur jag ska beskriva stället, men det är väldigt annorlunda här.

Jag börjar i stället att berätta om våra dagar i Torrox. 15 dagar var vi på camping El Pino och det är det längsta vi ligger stilla. Vi fick en plats på Svensktoppen där också de flesta svenskarna bor. Annars vimlar det av fransmän och britter. Sommarväder var det och är så fortfarande, så det är shorts som gäller. Vi hade några blåsiga dagar i början, ska sanningen fram så var det snudd på storm, sen har det varit lugnt och soligt. Dagarna gick fort och vi vandrade ner till stan varannan dag, åt lunch eller tapas någonstans på strandpromenaden, handlade lite på Mercadona och knatade upp för jobbiga backen, väl hemma så smakade det gott med en kall öl i solen. Vi umgicks med våra svenska vänner, det var flera musselfester, som Kent ansvarade för och de som inte gillade musslor fick äta något annat, t ex nykokt krabba eller friterade bläckfiskringar.. Allt var lugnt och trivsamt, precis som det brukar vara i Torrox.

15 dagar går fort och vi tog avsked av vännerna på fredagen den 8:e februari, med 14 nyplockade avocadon från träden på campingen och tanken var att vi skulle vara på Hästgården i Fuengirola några dagar. Efter kontakt med Janne o Marita, som vi gärna ville träffa där, visade det sig att det var så gott som fullt på ställplatsen, så vi valde att åka mot Portugal i stället. Hästgården finns kvar när vi vänder hemåt igen.

Det kändes jättebra att vara ute på vägen igen och när vi väl kom undan bilarna som skulle till Malaga, så var det relativt lugnt på resan mot Sevilla. Där skulle vi besöka en husbilsfirma, som även sålde tillbehör för husbilar. Och tillbehör behövs alltid, t ex så har kranen till handfatet i toalettutrymmet lagt av och då behöver maken, husbilsfixaren en ny kran. Där skulle vi också övernatta på deras ställplats.

Så fick det bli och vägen mot Sevilla är så vacker, med höga berg och olivodlingar och efter några timmars resa var vi framme. Vi inhandlade en kran och betalade ställplatsen och sen gick vi en promenad och tittade på alla husbilar som var till salu, nya och bättre begagnade. Många märken som vi aldrig sett tidigare…
När vi vaknade på morgonen var det blött utanför husbilen och vi trodde att det regnat. Men så var det inte, luftfuktigheten var så hög så vatten bildades på taket och rann ner och bildade små pölar…

Vi lämnade ställplatsen och maken, chauffören körde med säker hand genom ett trafikintensivt Sevilla. Han har kört den vägen några gånger, så han hittar, med GPS:ns hjälp, väldigt bra. Jag andas inte särskilt mycket under den resan, tycker bara att bilarna svängde hit och dit alldeles för fort..

Resten av de 17 milen till Portugal var bara trivsamma, vi åkte genom apelsinodlingar och blommande mandelträd, såg alla storkar som byggt bo på elstolparna längs med vägen. När vi närmade oss portugisiska gränsen kom de rödaktigt bergen, som formats av regn och rinnande vatten fram, olivträden byttes ut mot pinjéträd och när de låga växthusen där man odlar grönsaker och jordgubbar blev synliga, då visste vi att vi snart var framme…

Vårt mål den lördagen var ställplatsen i Vila Real de Santo Antonio, men vi hyste inget större hopp om att få en plats där. Det är så mycket husbilar överallt, både i Spanien och Portugal den här vintern, så platserna räcker inte till. Men vi hade tur, vi fick en plats och där stod vi i tre dagar.

Den ställplatsen är en stor parkering där husbilarna står i prydliga rader och man kan fylla vatten och tömma avlopp och toan. Så mycket mer är det inte. Den ligger jättefint vid floden Guadiana, som är gränsen mellan Spanien och Portugal. Staden är liten och prydlig, med jättefin gatubeläggning och jämnstora kvarter och ett litet torg där det är hantverksmässa varje lördag. Restauranger och fina butiker med portugisiska sängkläder och handdukar och en hel del annat också. Kan verkligen rekommendera ett besök där.

Vi låg där i tre dygn, tillsammans med nästan bara fransmän. Storkarna som bor på de höga skorstenarna i de numera rivna husen höll oss sällskap med sitt högljudda läte, medan man satt utanför husbilen och läste sin bok, men det var bara trivsamt…  Ibland flög de över ställplatsen och då ser man hur stora deras vingar är, då ryser det i en. Vet inte varför..

På tisdagen lämnade vi ställplatsen men vi vet redan nu att Vila Real de Santo Antonio kommer vi att återvända till,.

Vi ställde kosan tillbaka till Spanien där vi fyllde vår spanska gasoltub och tankade bilen. Bränslet är billigare i Spanien. Tillbaka i Portugal drog vi ut på 125:an, som inte var fullt så dålig som man är van vid. På flera ställen var det ny asfalt och det var kortare sträckor med håligheter och annat trafikfarligt. Efter lite körande här i Portugal är Kent inte längre Kent chauffören eller Kent fixaren, han är rätt och slätt Kent portugisen. Han har lagt till en portugisiskt körstil, kastar sig in i varje litet hålrum som kan uppstå i trafiken, gör portugisiska omkörningar och kör lite fortare än man behöver. Vet inte om det är så bra, tycker nog bättre om den lugna och sansade Kent chauffören.

Vi stannade till på en av våra favoritrestauranger, parkerade längs vägen, precis som man gör i Portugal och jag fick kontakt med mina kära klasskamrater, Inger, Maud, Eva och Ann-Katrin som hade sin månatliga träff hemma hos Ann-Katrin. Skypen fungerade inte så bra så det fick bli genom Facetime. Så roligt att prata med dem och visst fick jag lite hemlängtan och ville vara på plats. Men bara en kort stund för sen gick vi in på restaurangen och delade på en portion vildsvinsgryta, som är så himla god. Maten räckte gott och väl och det blev mat över. Lite funderingar hade vi när vi såg att de fyra poliserna vid bordet bredvid oss delade på en liter rödvin till maten, hoppas inte att de svenska tar efter…

Efter en tur till Olhao där vi handlade lite på InterMache, några 5-liters boxar med deras goda Sergiusvin blev det och lite mat. Övernattningen den natten blev på parkeringen utanför gasoltanten i Quelfes där vi fyllde vår svenska gasoltub. Numera är det ingen gasoltant utan en ung portugisisk pojke som fyller och numera använder han gasolmacken för fyllningen. Gasoltanten gick in i ett hemligt rum dit ingen fick följa med.. Lagligt eller ej, inte vet jag.

Nu är vi framme i nutid och vi har träffat våra vänner Arne och Agneta här på Mikkis place i Pera utanför Albufeira. När Kent har monterat nya kranen ska vi gå en promenad och bestämma om vi tycker om platsen eller inte. Lite senare idag ska vi äta på restaurangen och fira ägarens födelsedag och att de har drivit campingen under fem år. Kanske kan vi fira lite Alla Hjärtans Dag också. Ingen vet egentligen när firandet börjar, vi fick en tid igår, kl 1800 men på skylten står det 1600.

Lite annat. Vi använder vår utmärkta Heissluftfriteuse när vi ligger på el, men vi måste varna lite för användningen av den. Vi märkte att plasten på vår TV som står i ett skåp bakom fritösen, smälte och det visade sig att varmluften från fläkten gick ut på baksidan och var jättehet och det pallade inte TV:n för. Nu har vi ändrat så att luften går ut i tomma intet. Kan också säga att det står klart och tydligt en varning på fritösen, men vi var nog inte tillräckligt uppmärksamma.

---

Ny dag och intrycken av Mikkis place har fallit på plats och vi är riktigt förtjusta i campingen. Den är mycket annorlunda än andra campingar vi besökt och den drivs av Michele, som är keramiker och Arno. Hela campingen, och den är stor, är smyckad med statyer och andra fantasieggande keramiska produkter och blomsteranläggningar, en damm mitt i, som jag tror att man badar i på sommaren. En stor lada, som är tillbyggd finns och där är receptionen, baren, restaurangen och ännu mer keramikgrejor. Ute i det fria går tuppen, hönsen och ett antal duvor, vet inte vad jag ska säga mer, men det är lite annorlunda på ett positivt sätt… Ska jag klaga så kanske duscharna kunde vara lite vänligare mot min känsliga hud, vattnet var varmt så man nästan skållade sig och det gick inte att justera..

Trevligt par, Michele och Arno och igår var alla inbjudna till Arnos födelsedagsfest, som samtidigt var campingens 5-årsfest. Vi trodde vi skulle betala för mat och dryck, men så var det icke, drycken fick vi betala men resten stod värdfolket för..  Först serverades en välkryddad soppa, gjord på mestadels linser o lite kyckling, sen tog det en rätt lång stund innan nästa rätt serverades, som var någon slags friterad korv eller färs, allt välkryddat och gott. Till det serverades olika kalla såser. Efter att ha gått runt med storbrickan med ”maträtten” ett antal gånger och folk åt och tyckte det var smaskigt, så trodde vi att det var slut på middagen, men icke. Nu fick alla var sin strut med pommes frites och majonnäs. Jättegott fast man trodde inte man skulle orka äta upp allt. Vet inte hur mycket vin o öl vi drack, men det var mer än ett glas. Senare blev det karaoke men då hade de flesta gästerna gått och så gjorde även vi.

Trevlig och annorlunda plats, trevlig och annorlunda fest, men framför allt två jättetrevliga dagar tillsammans med kompisarna Arne och Agneta från Trollhättan.

Idag har vi fortsatt uppåt i Portugal, vi är nu i Castro Verde på Parque Campismo Castro Verde. Här har vi varit förut och den är jättefin och helt vanlig. Här blir vi X antal dagar och åker sedan vidare mot Lissabon..

Jag började min blogg med att önska alla en trevlig ALLA HJÄRTANS DAG och idag är det dagen efter, i flera bemärkelser, men jag hoppas ni fick en bra dag.

Vädret är fortfarande sommar, dock hade vi blåst igår och i veckan som kommer kanske det blir regnskurar. DET BLIR SOM DET BLIR är fortfarande ett ordspråk som vi använder dagligen, skriv gärna och berätta om vilka ordspråk ni använder eller om någonting annat. Alltid kul att få kommentarer när man skrivit en blogg..

Måste också säga att jag fått årets första myggbett…

---

Idag lördag och jag har haft problem med att lägga in bilderna. Det är svårt med överföring från telefonen till datorn och de sista bilderna från festen på Mikkis Place kom inte med.. Kanske lika bra det, ni får själva använda fantasin...

 

Från Alicante till Costa Tropical i Andalusien


2019-02-02, fredag och för en månad sedan lämnade vi färjan och påbörjade resan genom Tyskland. Tiden går så fort. Vi är nu på camping El Pino i Torrox, ca 360 mil från Sundbyholm.

Vi lämnade Santa Pola lördagen den 19 januari, sa hej då till alla vänner som gjorde att vår vistelse där blev så bra och fortsatte vår resa söderut. Strålande väder, inte mycket trafik och vårt mål den här resdagen var att stanna någonstans nära Mazarron eller Vera. Vi hade nu kommit in i en annan del av Spanien, apelsinodlingarna byttes ut mot blommande mandelträd och kronärtskockorna förvandlades till olika grönsaksodlingar i stora fält. De fula hav av plasttält vill jag helst glömma men solen, bergen och havet i kombination var så vackert. 

Vi hittade en gratisplats vid en strand, Playa La Higuerica, nära Vera där det stod ett antal husbilar. Perfekt att stanna en natt. Platsen var också sköldpaddornas territorium, allt enligt en skylt på stranden.

Nästa dags övernattning blev på en parkering i Almerimar där vi fick uppleva ett riktigt åskväder. En husbilsgranne varnade oss för att polisen kom varje morgon och körde bort fricamparna, men vi blev dock inte så oroliga, det var en vanlig parkering vid badstranden och ingen förbudsskylt fanns, så vi sov gott den natten också. Jag tänkte t o m, att det skulle ha varit en intressant upplevelse och kanske något nytt att skriva om här på bloggen.

Från Almerimar till La Herradura är det bara ca 10 mil och efter ett par timmar var vi framme på Nuevo camping, där vi checkade in. Där övervintrar våra vänner Jan-Åke och Linda och vi hade några trivsamma dagar tillsammans. Vädret var varmt men blåsigt, så det gällde att hitta bra tapas-ställen som låg i lä vid havet. De bästa tapasen på våra resor, får man enligt vår erfarenhet i La Herradura, mycket med fisk och skaldjur och allt är så fräscht och gott. Tack Jan-Åke för att du inte är så förtjust i friterade sardiner, musslor och merluza (kummel), det innebar ju att vi fick så många fler godbitar…

En kväll var vi också på kvarterskrogen och drack lite vin och åt kycklingvingar, tillsammans med Yvonne och Kalle + många andra människor av olika nationaliteter.  Stimmigt men trevligt.
Kvällen därpå blev det middag på grannrestaurangen. Tyvärr var inte revbensspjällen särskilt bra, vi var inte nöjda med dem. Så är det ibland.

La Herradura är en liten stad vid havet och stranden. Den ligger i mitt tycke, i den vackraste delen av Spanien, Costa Tropical, där klimatet är subtropiskt. Inte bara människor mår bra här, även frukten chirimoya och andra tropiska växter trivs som fisken i vattnet. Gröna gräsmattor och blommor i mängder året runt…  Ett annat namn för chirimoyan är vaniljäpple.

Campingen skulle kunna vara jättefin om den fick lite omsorg. Läget är jättebra, närmaste granne är stranden och havet. Under de här åren vi besökt den har den bara förfallit. Trasiga grejor repareras inte, ofta är varmvattnet slut i duschen och gasoltuberna byts inte, nej jag har tappat känslan för den campingen. Det hjälper inte, att den ligger i en stor trädgård, grönt är det men träd och växter får växa fritt och då kan det bli komplicerat att köra in på sin campingplats.  
Dessutom är det den dyraste campingen vi besöker, vi stannar bara några dagar och får inte mycket rabatt. För Linda och Jan-Åke är det billigt då dom bor där hela vintern..

24 januari, torsdag lämnade vi våra vänner i La Herradura och åkte till Torrox, där vi är nu och har bokat upp oss på camping El Pino för 14 dagar. Vi har många vänner här och det känns bra att stanna här lite längre än vi gör på andra ställen. Alla som följt oss under åren, vet att vi har haft många fina stunder här och att det blir mycket opretentiösts umgänge med våra vänner.

El Pino, som vi besökte första gången 2010 på vår första övervintring i Spanien, är en gammal plantage där man odlade avocado. Campingen ligger på en bergssluttning och är uppdelad i terrasser. Fortfarande finns det avocadoträd, men de har blivit färre och att plocka avocadon direkt från träden är inte lika lätt som på våra första resor. Här finns också några träd med cherimoya och nes peras.. Samma familj har drivit campingen under alla våra år och under många år gjordes inget för att förbättra standarden här. Dåliga duschar och knappast något varmvatten t ex. Men vi har alltid tyckt det varit en trivsam camping, kanske för att vi träffat så många trevliga människor här.

Under förra säsongen började lite renoveringar här och där, ett nytt servicehus byggdes och i år har man fortsatt. Just nu bygger man ett nytt räcke upp till etage 2. Många träd har rensats bort och hela campingen har blivit ljusare på något sätt. Men Wi-Fi, som ingår i priset, är ännu ingenting att ha. Som tur är så har vi Telenors mobila abonnemang..

Nackdelen med campingen är att den ligger ovanför Torrox Costa, där affärer och restauranger ligger. Och havet… Att gå ner till stan är inga problem, det kan vara en trevlig promenad på grusvägarna genom plantagen t ex, att gå nerför backen är inte svårt. Hemåt är jobbigare, allt lutar uppför redan från strandpromenaden. En sådan promenad, fram o tillbaka brukar bli runt 7 km och det är vi nöjda med. Kent som har problem med ett ben efter en höftoperation, har inte haft några stora bekymmer att gå och det är vi båda glada och tacksamma för. Kanske är det ölen och tapasen som hägrar, eller spelbutiken, möjligtvis tycker han bara det är skönt att komma igång och röra sig igen.

Vi har haft en del trevliga sammankomster med våra vänner redan och fler väntar. I lördags satt vi i solskenet och åt och drack lite vin utanför en av husbilarna. Dagen efter travade samma gäng ner för backen till en restaurang, som ligger längs med den trafikerade vägen till Nerja. God kolgrillad kyckling blev det för nästan alla. Ett par fick kyckling som var rå och den fick bäras in och ut några gånger och det var frustrerande. Inte hjälpte det att restaurangen bjöd på en omgång dricka till hela gänget.. Så kan det också vara..

Nu väntar en ny helg och då blir det musslor och lite annat..

Vädret har växlat, från strålande sol och jättevarmt till riktigt blåsigt och nästan storm, som det varit i natt. Fortfarande blåser det kraftigt men det passar mig bra för då fick jag ju tid att skriva lite…

Kan också säga att vi använder vår Heissluftfriteuse och jag har lärt mig hur man gör, vilka tider som gäller och annat. Senast använde jag den när jag stekte doradan, som är min favoritfisk och den blev så himla god och bra. Men – jag använder gärna lite olja, har en olivolja i sprayform som passar utmärkt..

Så mycket mer tänker jag inte skriva, har lite annat att göra. Kent har diskat och jag tror att han förväntar sig att jag ska torka den. Sen blir det en dusch och så småningom lite fredagsmys. Kvällens måltid blir Mercadonas grönpepparpaté med cumberlandsås till förrätt, vanliga fläskkotletter med svampsås till huvudrätt. Svampen är egenhändigt plockad i Värmlandsskogarna i höstas.. Självklart blir det lite gott rödvin också..

Ha en trevlig helg, skotta inte bort all snö och halka inte, var rädda om er önskar vi i ett snöfritt Torrox..
Vad vi har för temperatur? Just nu är det 19 grader, men blåsten känns inte särskilt skön…

Camping Bahia och Santa Pola

2019-01-18, fredag och ny pension. Några nya läsare har hittat min blogg och jag vet att de troligtvis är kommande vagabonder. Därför kommer jag att skriva lite extra om vissa platser vi besöker, kanske lite om vilka vägar vi väljer och annat som kan vara av intresse. Den här gången blir det om Camping Bahia och Santa Pola. Ni som tidigare följt oss på våra resor känner till det mesta och kan hoppa över ett långt stycke och fortsätta läsningen längre ner..

Camping Bahia är en stor camping, som många svenskar valt att övervintra på. Vi hörde rykten om att det i år är närmare 200 svenska ekipage här. Tyskar, norrmän och lite andra nationaliteter finns det också. Dock inga spanjorer på vintern.

Att campingen är populär råder ingen tvekan om. Att ha folk omkring sig, som pratar ens eget språk känns tryggt och trivsamt, allt är välordnat och personalen ställer upp till 100 procent. Platserna är inte de största, men på de flesta får man plats med sin husbil eller husvagn + yttertält eller kökstält, som är rätt så vanligt här Billigt blir det också om man står här en månad eller längre. För oss, som bara ligger en kortare tid är det ACSI:s priser som gäller, alltså 18€/dygn inkl el. (Acsi kan jag skriva om någon annan gång).

Många aktiviteter finns här. Boule förstås och kortspel, men också gemensamma promenader för hundarna med sin matte och husse, långpromenader, tipspromenader, stickning och om inte annat kan man träffas i campingens bar och ta ett glas tillsammans. Den gamla poolen håller man på att bygga om och i april ska den nya, som blir både inne o utepool, invigas.

Jag tror, att folk mår väldigt bra här, trots att många är äldre och har sina krämpor. Klimatet är oftast bra, grannar och vänner har alltid en stund över för en pratstund. Ofta med en kopp kaffe eller lite vin. Får man bekymmer med sin hälsa hjälper personalen till och ser till att man får hjälp.

De flesta bor i sina husbilar som de även har som transport fram och tillbaka. Men några har köpt en husvagn här på campingen och fått campingplats och allt innehåll i vagnen på köpet. Då hyr dom platsen hela året. Det kan kosta ungefär 3000 – 3500€/år. Några har också skaffat en personbil här, så det fungerar perfekt. Alicantes flygplats finns nära och väljer man att flyga ner är man snart på plats.

Santa Pola som stad är rätt så lagom. Campingen ligger nära affärer och restauranger och det finns en välbesökt marknad på lördagar och söndagar. Fina stränder och strandpromenad och en hamn med både fiskebåtar och andra båtar. Det finns mycket att titta på…

Det var lite om Santa Pola och camping Bahia, där det just nu inte finns några lediga platser. Vi fick en lite plats, inte så mycket större än husbilen tack vare att våra vänner Lizzy och Ove tjatat sig till den.

Här har vi haft några jättetrevliga dagar, vi har under åren fått många vänner här och det är alltid lika roligt att träffas. Vi har besökt marknaden och efter den så hamnade vi på en bar ”100 Montaditos” som serverar goda smörgåsar och god öl eller gott vin. Tillsammans med många andra satt vi och ljög för varandra och utbytte erfarenheter i solen. Ett besök på ”Tedi” som är en tysk butik med massor av krimskrams blev det också och där har vi inhandlat en Heissluftfriteuse, som är det senaste av alla användbara grejor, som man bara måste ha. En fritös där man får de finaste friteringar, allt utan olja. Jag återkommer om resultaten när vi börjat använda den.
Här i Santa Pola har det blivit en del restaurangbesök, bl a på en liten restaurang, Peña Grande,  på torget, där vi skulle äta en lättlunch tillsammans med våra vänner. Det blev en jätteportion med revbensspjäll för mig och fläsklägg till de fem övriga. Kanske ingen lättlunch, men det var det godaste revbensspjäll jag någonsin ätit och de andra njöt lika mycket av sin fläsklägg. På kvällen satt vi bara och jäste, orkade inte göra något annat än slappa och titta på ”Stjärnorna på slottet”. Numera kan man titta på både SVT1 och TV4play och det är faktiskt trevligt. Tror att vi uppskattar svensk TV mer än ni därhemma gör.

Ett annat ställe som vi alltid besöker är WOK:n som ligger alldeles i närheten av campingen. Det har under åren varit varierande bra men aldrig dåligt. I år är restaurangen renoverad och har nya ägare och personal. Mat i all oändlighet, både wok, grönsaker och annat thailändskt + ett dessertbord. Även där blev det lite för mycket men det var så himla gott. Ett avslut i campingens bar blev det också.

Allt är inte bra här i Santa Pola, gator och trottoarer är ojämna och man kan lätt snubbla. Det hände dessvärre vår vän Maud, Ottos matte och som tur var så bröt hon inget men har jätteont i armar och axlar och är nu lite handikappad. Dessbättre har hon en egen sjuksköterska, Ottos husse Bosse, så hon får bra vård.

Vädret här började med kyla men det har gått över till riktigt fina soliga dagar utan blåst. Morgnar, kvällar och nätter är fortfarande kalla, men det är ju vinter här också, det får man inte glömma.

Nu har Kent gjort lite praktiska saker, som tömningar och vattenpåfyllning och en rejäl disk väntar också. Annars är det tipspromenad just nu, men vi skippar den.

Efter lunch ska vi ta en promenad men vet inte var vi hamnar. Imorgon lämnar vi Santa Pola för den här gången och åker vidare neråt. Vart vi är nästa gång jag skriver vet jag inte ännu. Nästa längre stopp blir nog i Torrox.

Jag vill passa på och önska våra barnbarn Angelica och Anton en trevlig födelsedagsfest på lördag då de firar sina kommande födelsedagar.

Tack till alla som skriver kommentarer, alltid roligt att läsa..

---

Vi har nu gått våra 7  km och bl a besökt fiskehamnen, roligt och intressant. Flera besök på olika "Kinesen" där man kan handla det mesta, men vi bara tittade. Ett besök på Peña Grande blev det också, men denna gång nöjde vi oss med varma smörgåsar och ett glas vin...

Camping Bahia och Santa Pola är fantastiskt, men vi vill inte stanna här någon längre tid. Det vill vi inte på något annat ställe heller, för vi är ju vagabonder och älskar själva resandet och att komma till nya men även platser som vi redan besökt.. Så är det...

Tack i alla fall kära vänner på Bahia, vi är så glada att vi har er...




Gunnardagen i Calpe och lite mer...

2019-01-13, söndag. 16:e dagen på vår resa och vi har kommit en bra bit ner i Spanien. Bahia camping och Santa Pola i Alicanteområdet är vårt hem en vecka framåt. Hit kommer vi varje resa, campingen och staden är trevlig men egentligen är det våra vänner här som vi vill träffa.

Vi lämnade Blanes för en vecka sedan, på Trettondagen. Resan var bara bekväm, vi åkte autopista och autovia runt Barcelona, så vi slapp trafiken inne i Barcelona. Vädret var soligt, men lite blåsigt och efter ca fyra timmars resa var vi framme i Peniscola där vi skulle övernatta. Vi tog in på en, för oss, ny camping, Los Pinos. Vägen dit var avspärrad p g a vägarbeten så vi fick åka mellan blomkåls- och kronärtskocksodlingar på en liten väg, som var enkelriktad åt andra hållet… Nya hemmagjorda pilar visade vägen.

Vårt mål var Calpe och precis som vi befarat var det fullt på alla ställplatser och campingar, utom på camping La Merced. Där fick vi välja plats och att campingavgiften bara var 17,5€ mot 27 på dyraste ställplatsen var bara positivt.

I Calpe hade vi några trevliga dagar tillsammans med vännerna Bitte och Lars-Åke och deras hund Wille. Wille hade dessvärre en inflammation i en tass och blev lite förbannad på matte som tvingade på honom en skärm runt huvudet. Vem skulle inte bli det?? Men, som den fina hund han är, så lugnade han ner sig och accepterade läget.

Lars-Åke, som för länge sedan var taxichaufför, ägnade många timmar åt att guida oss med personbilen i Calpes omgivningar. Upp och nerför höga berg, fram och tillbaka, hit och dit och vackra vyer över stad och hav var det överallt. Vi hann också med ett besök i en diversebutik, lite finare än kinesen och där köpte vi lite grejor. Ett besök i staden Moraira blev de också. Kan bara säga, att guidningen var perfekt och vi fick se mycket…

Bitte och Lars-Åke har en lägenhet i centrala Calpe och visst blev det cava och tapas på deras balkong och visst blev det också ett besök på bästa kinesrestaurangen. Vi fick en jättegod måltid, med vårrullar som förrätt, anka i apelsinsås för mig och extrakryddade revbensspjäll för Kent, små glassar till efterrätt + en butelj av husets vin. Allt för 240 svenska kronor för oss två… En riktig festmåltid.

Men det bästa med dagarna i Calpe är ändå firandet av Gunnar-dagen. Det har blivit en tradition och firandet innebär, att min bonussyster Bitte och jag får egentid medan männen handlar musslor och tillreder godsakerna. Den här gången gick vi en promenad längs med strandpromenaden, solen sken och det var inte mycket blåst. Det blev också ett glas på en bar innan vi gick hem till lägenheten och gjorde kockarna sällskap. Måste säga att resultatet med musselkoket bara blir bättre och bättre för varje gång. Trevligt och njutbart..

Men allt har ett slut och så även dagarna i Calpe. Snart var vi på rull igen, den här gången blev resan under tio mil. Vårt mål var nu San Fulgencio, där vi skulle besöka tvättatutomaten. Givetvis var ställplatserna fullbelagda, förutom den lilla vid bensinmacken och tvättautomaten. Blåsten var med oss även här, så det var jeans och fleecejacka som gällde. Förutom att vi ägnade ett par timmar åt tvätt och städning, så besökte vi de båda kinabutikerna och köpte en del bra att ha grejor. T ex fick Kent en ny neongrön/gul diskkorg och han var så nöjd.

Vi har dock inte varit särskilt nöjda med våra telefoner. Under hela resan har batterierna laddat ur, vi har fått byta operatör titt som tätt, eftersom mottagning saknas. Vår router från telenor har fått fnatt, istället för sin trevliga rektangulära form har den svällt och blivit som en bulle. Batteriet tittar ut och vi väntar bara på att den inte ska fungera. Vi har dock en extra router med oss, som fungerat på våra resor tidigare.

I San Fulgencio besökte vi också marknaden och köpte massor av grönsaker. Allt var inte av bästa kvalitet, det märkte vi på paprikorna idag. Lite småruttna och blöta, men dom var ju billiga…

Nu befinner vi oss på Bahia camping i Santa Pola och det känns jättebra. Fortfarande soligt men vindarna är kalla. Vi har fått sista lediga platsen, en liten skuggig plats men den duger åt oss. Jag har skrivit om Kents bilkörning i tidigare bloggar, men jag måste säga det en gång till. Säkert och lugnt backade han in på platsen, med min hjälp förstås och publik som jublade.. Kanske var inte min hjälp så mycket att ha den här gången, jag tror att campingvärden, som var väldigt nervös, hjälpte honom bättre. Efter den pärsen blev vi bjudna på ett glas hos våra vänner Lizzy och Ove. De och många andra här har köpt husvagn och fått med innehåll och hyr sin tomt hela året. Också en idé om man inte vill eller orkar köra husbil hit.

Idag har Tina och Mats överlämnat mina husbilsnycklar, som jag glömde i min jackficka hemma. De bor också på Sundbyholms camping permanent, men tillbringar hela vintern här i sin husvagn på en plats som de hyr året runt. De har dock varit hemma i Sundbyholm över julen och också firat Mats bemärkelsedag med buller och bång.. Grattis..

Nu ska jag inte skriva mer, ute är det kyligt och stolen jag suttit ute i är inplockad. Snart väntar en god gryta och sen vet jag inte mer. Imorgon ska jag försöka skajpa med mina kära klasskamrater, som ska träffas hos Maud, men kanske blir det bara ett telefonsamtal, för i nuläget vet jag inte riktigt var jag befinner mig på eftermiddagen….

---

Eftermiddag blev kväll och vi blev inbjudna till vännerna Bosse, Maud och hunden Otto som också tillbringar vintern här på Bahia. En jättetrevlig kväll med mycket prat...

Resan har börjat...

2019-01-05, lördag och Trettondagsafton. Känner mig lite ringrostig, har inte skrivit något på länge, men visst får det bli ett litet blogginlägg. Vi har kommit fram till Spanien och Blanes, där vi stannat till några dagar. Just nu är det morgon, klockan är bara 0830 och Kent sover fortfarande. Termometern visar på 3 plusgrader ute, men vi vet att det kommer att bli betydligt varmare om några timmar.

Vi lämnade Sundbyholm för precis en vecka sedan och resan ner genom Sverige var bara regnig. Det var precis innan stormen kom in över Sverige. Ett par kvällar hos min 89-åriga syster Inga-Maj i Malmö blev det förstås och hon gjorde allt för att skämma bort oss med sin goda mat och annat. Precis som vanligt.. Vi träffas ju inte mer än ett par gånger varje år, så vi hade mycket att prata om, gamla minnen men också vad som händer i nutid.

På Nyårsafton lämnade vi Malmö och Sverige med Finnlines färja och precis som vanligt beställde vi in en flaska vin i baren och där gjorde ett par från Loftahammar oss sällskap. När vinet var slut och vi passerat bron gick vi till hytten och sov gott hela natten och på det nya årets första dag vaknade vi i Travemünde i Tyskland. Snart nog var vi ute i det kolsvarta mörkret och vi var nästan ensamma på autobahn. Precis som i Sverige festar tyskarna på Nyårsafton och är nog rätt så trötta och bakfulla på Nyårsdagens morgon och undviker därför att ge sig ut på vägarna.

Det finns egentligen inte så mycket att berätta om resan ner genom Tyskland, Luxemburg och Frankrike, förutom lite vägarbeten i Tyskland så var det inga köer, allt flöt på lugnt och sansat. Första 70 milen genom Tyskland var det mycket regn och så var det också i Wasserbillig i Luxemburg där vi övernattade på en rastplats, precis som vanligt. Inget regn på andra dagens 55 mil långa resa och där valde vi att åka betalväg, det känns som ett bekvämt och bra alternativ den här årstiden. Vi övernattade på en rastplats i Valence, en plats som vi kallar för ”Pumpen”. Namnet fick den när vi rastade och låg över där för ungefär hundra år sedan och åkte med bil och husvagn på sommarsemestrar till Blanes. På rastplatsen fanns då en vägdusch och en gammal vattenpump ute, vilket inte är ovanligt i Frankrike. På somrarna är värmen intensiv och då är det bra att kunna skölja av sig.

Nu är det vinter och man känner inget behov av utedusch. Däremot så finns det duschmöjligheter i ”servicehuset” som också har toaletter, butik och restaurang.

Tredje dagen vaknade vi i en svinkall husbil, gasolen hade tagit slut. Självklart har vi två tuber, men den andra som är den stora tuben och spansk, kunde inte användas förrän vi bytt reducerventil, som gick sönder hemma. Det var bara att äta en kall frukost, inget kaffe gick att brygga så Kent fick dricka julmust och jag drack vatten. När vi ätit färdigt kom vi på, att vi kunde ha gått in på smörgåsbaren, och ätit vår frukost med kaffe, men då var det försent. Vi valde att åka vidare de sista 45 milen. Jättekallt ute när vi lämnade Valence, folk hade på sig dunjackor och tjocka mössor. Sen steg värmen och solen sken och allt var bara underbart.. Kent var förvånad över fransmännens körning, hans erfarenhet är att de är hetsiga men den här gången var allt lugnt och fint. Kanske beror det på att vi åkte betalväg och att det mest var yrkeschaufförer på vägen.

Snart var vi framme vid spanska gränsen och efter ytterligare tio mil var vi i Blanes. Precis som vanligt stannade vi och handlade på Lidl och medan jag plockade in varorna gick Kent över gatan till Ferreterian där han köpte en ny reduceringsventil. Så nu är ordningen återställd…

Nu befinner vi oss på Camping Blanes, som är en av två öppna campingar här. Alla andra är stängda, precis som hotell och butiker här i hotell- och campingområdet. Igår fick Kent bestämma dagen, jag tyckte han var värd det efter sina många timmar bakom ratten. Självklart valde han en promenad längs strandpromenaden, men inte i särskilt njutbart tempo. Bråttom var det, för spelbutiken skulle snart stänga för siesta och Euromilliones väntade. Sen kunde han slappna av och vi gick på grönsaksmarknaden och tittade på de fina grönsakerna, som bara väntade på att vi skulle handla. Fina avocadon fanns det, 1.90€ lät lockande. Trodde förstås det var som längre ner i landet, per kilo men de kostade så mycket per styck. Då fick det vara…

Vädret var jättebra, fleecejackan kändes för varm och solen värmde. Vi stannade på en uteservering och beställde in öl och varsin macka och en sådan macka kunde gott ha räckt åt oss båda, men god var den och jag åt upp nästan hela.. Så småningom vandrade vi hemåt, också nu längs strandpromenaden och i ett betydligt lugnare tempo. Ingen som badade, men folk satt på sina filtar på stranden och barnen lekte i sanden.

Campingen är skuggig så vi valde att sitta inne i husbilen när vi kom hem, tyckte kanske att vi fått tillräckligt med frisk luft..

Vi får många frågor om vad en sådan här resa kostar och det kan inte vi svara på. Den kan bli billig men likaväl kan den kosta mycket. Det beror helt på vilka val man gör. Bränslet kostar lika mycket för alla, övernattningar kan bli på en gratisparkering eller också kan man välja en camping och då kostar det. Betalväg eller gratisväg, färja eller bron, äta hemma eller gå på restaurang, det finns många val man måste göra. Vi väljer en bit av varje. Vi gillar att bo på camping men mellan varven så blir det någon gratisplats. Vi lagar mycket mat hemma men det är billigt att äta på restaurang här, så visst blir det rätt många besök på restauranger.
Den här gången har resan från Sundbyholm och hit kostat 6 203 kronor, uppdelat på färja (specialpris) 1 188 kr, bränsle 3 798 kr och vägavgifter1 287 kr..

Idag ska vi städa bort lite vägdamm, gå en ny promenad som vi båda bestämmer och ikväll besöker vi en kinarestaurang i närheten, precis som vanligt.. Imorgon lämnar vi Blanes för den här gången och vårt nästa stopp blir förhoppningsvis Calpe, där vi ska träffa våra vänner Bitte och Lars-Åke. Förhoppningsvis skriver jag, för det är svårt att få något boeende där. Numera är det förbjudet att övernatta i husbil längs med gatorna och ställplatserna och campingarna är fulla. Tror i alla fall det kommer att ordna sig, i värsta fall får vi ta in på en av de nya tomma dyra ställplatserna, det kan vi väl unna oss när vi förmodligen har vunnit en massa pengar på Euromilliones!
Nu har klockan blivit tio, nu väntar frukost men först ska jag väcka Kent..

Sista delen av resan...


2018-08-30, torsdag och det är sommarens näst sista dag. En perfekt dag för att skriva ner avslutningen av vår vinterresa 2018. Kanske lite sent, för den är ju redan historia, men sommaren har varit alldeles för varm för att sitta framför datorn och försöka minnas resan genom Tyskland och vidare hem till Sundbyholm.

Första stoppet i Tyskland var, som vanligt, på Vita Classica therme i Bad Krozingen, som är ett fantastiskt termalbad med många olika bassänger och massageanordningar, alltså i vattnet. Där hade vi en heldag, men resten av våra tre dagar ägnade vi oss åt vandringar i omgivningen och det finns mycket att se där. Bad Krozingen är en kurort med vackra parker och många restauranger och den lilla staden är jättemysig. Resten av tiden gick åt till inköp av färsk vit sparris, tillaga dom och framför allt äta och njuta av dom. Färsk sparris njuter vi av hela resan genom Tyskland, vi tröttnar aldrig…

 Ett besök i Kehl där Bürstner har sin fabrik och vad vi trodde, en jättebutik med reservdelar och campinggrejor var Kents önskan så vi for dit. Men tji fick vi, det fanns ingen butik men vi sov i alla fall över på ställplatsen där och morgonen därpå googlade jag på campingbutiker och hittade Reimo i Egelsbach. Butiken låg i närheten av vår rutt så vi åkte dit. En stor och rolig butik där det fanns det mesta och visst handlade vi en del. Bl a blev det äntligen av att köpa nya utestolar, som vi skulle ha köpt för länge sen.

Det började närma sig pingst och vis av erfarenheten visste vi att campingar och ställplatser skulle vara överfulla i Tyskland den helgen, så vi ställde kosan i god tid till Winningen i Moseldalen. Campingen där är jättebra och vi fick en fin plats precis vid floden och de stora pråmarna och all annan båttrafik kunde vi följa på nära håll. Vädret var mer än varmt så vi orkade inte med några långa promenader. Jag hade också ryggskott, men annars var det bra.
Vi hade rätt i våra tankar om tyskarnas pingstfirande, det bara vällde in husbilar och husvagnar under torsdagen och den stora fina platsen vi hade blev mindre och mindre.
En av anledningarna att vi åker till Winningens camping är deras fina restaurang, som vi naturligtvis besökte. En besvikelse denna gång, deras fina meny var utbytt och rätterna vi beställde var inte mycket att ha. Men vinet var gott och restaurangen fortfarande fin så helt misslyckat var det inte.
Vi checkade ut på måndagen och betalade en hutlös summa för de här dagarna. Kan tillägga att man även betalar extra för användning av duscharna där…

När vi svängde ut på vägen kom regnet, skönt kan man tycka men det förföljde oss många mil genom Tyskland. Vårt mål var parkeringen på Heide Park där vi skulle övernatta. Det blev värsta resdagen… Långa köer hela vägen, oljelampan lyste och vi fick svänga av och fylla på olja, men lampan fortsatte att lysa då och då. Nervöst tyckte jag, för även om jag kan väldigt lite om bilar, så har jag lärt mig att när oljelampan lyser ska man stanna för annars kan motorn skära ihop… Kent trodde inte det var så illa, eftersom den slocknade när underlaget var torrt men började lysa igen när regnskurarna kom och han hade rätt. När det fina vädret kom tillbaka i närheten av Soltau och Heide var lampan slocken och har varit så sen dess.

Nya köer, fast värre och en ny jobbig och varm resdag väntade och när vi närmade oss Hamburg var det helt stopp i trafiken. Vi skulle tanka bilen vid macken i Stillhorn, men det visade sig att det var vägarbeten där och man kunde inte svänga in där. Så där stod vi i mittenfilen på autobahn i hettan, nästan soppatorsk och runt om oss stod bilar som kokade. Även där var jag lite nervös, det måste jag erkänna, men vi klarade oss och resan fortsatte mot Heiligenhafen där vi skulle komplettera vårt förråd av alkoholhaltiga drycker och Grossenbrode där vi övernattade på ställplatsen.
Natten innan vi körde ombord på färjan i Travemünde tillbringade vi på färjeterminalen och sov alldeles utmärkt. Sen blev det nio timmar på ett stilla och lugnt hav innan vi var tillbaka på svensk mark. Ett soligt och fint Malmö väntade och vi for direkt ut till ställplatsen i Limhamn, vi ville inte offra en massa tid på att leta parkering närmare min systers lägenhet.

Lördagen och söndagen tillbringade vi hos min 88-åriga syster Inga-Maj och där var också syster Gunda. Systrarna firade Kent som fyllt 75 år under resan och Inga-Maj hade bakat tårta som han åt med god aptit. Kanske drack vi ett glas vin lite senare, minns inte så noga, men jag kommer absolut ihåg den goda maten hon bjöd på. Inte minst sekten och de små snittarna hon alltid bjuder på som förrätt en av kvällarna. Ja, vi blir alltid bortskämda när vi besöker min syster och det känns alltid bra att börja hemmalivet i Sverige hos henne…

Vi måste dock vidare hemåt så på måndagen åkte vi vidare mot Sundbyholm via Ullared. Sommarkläderna var slut eftersom vi använt dom hela vistelsen i Spanien och Portugal så nya måste inhandlas. Då passar en tur till Ullared alldeles utmärkt och vi gick där några timmar varje dag under de två dagar vi spenderade där. Mycket bra och fina grejor blev det…

Det var inte sista övernattningen på resan, vi stannade till vid Brahehus i Gränna också, men det kändes som om allt var slut. Våra fem månader i husbilen var över. Vemodigt, tråkigt och sorgligt men visst kändes det också roligt och bra att komma hem. Träffa barn och barnbarn, vänner och grannar och njuta av värmen och baden i vårt fina Sundbyholm är inte att förakta.

Och så har det varit, nu är sommaren slut och vi har inte varit hemma hela tiden. Några resor med husbilen har det blivit, bl a en barnbarnsresa till Skara Sommarland och en rätt så lång resa till Gotland. Senare blir det ytterligare en liten resa, skogen väntar…

Ett härligt liv har vi, som har möjlighet att vara vagabonder när vi vill, samtidigt som vi har en fast punkt i vårt kära Sundbyholm och att vi har en familj som unnar oss att fara omkring som vildar. Vi missar ju en del umgänge tillsammans med dom då vi inte träffas så ofta, som man också skulle önska..

Nu lägger vi ”Med husbil genom Europa vintern 2018” till de övriga avslutade resorna och om det blir någon ny bestämmer vi senare i höst. Tack för att ni vill följa oss på bloggen och tack för alla kommentarer och hurrarop…

Resan genom ett somrigt Frankrike


2018-07-04, onsdag   och jag sitter på altanen i ett soligt och skönt Sundbyholm och försöker få till ett avslut på resan. Det är inte så lätt, inga anteckningar har jag och det är längesedan jag skrev sista inlägget. Men jag gör ett försök…

Vi lämnade med vemod Blanes 2:a maj, våra dagar där är alltid trevliga men resan hemåt lockade och vi gjorde våra viktiga göromål, som vi alltid gör innan vi lämnar Spanien. Vi bytte gasolflaska, handlade på Lidl och åkte sen genom ett Spanien när det är som vackrast. Gula rapsfält med fält av röda vallmon kantade vår väg, skog, berg och dalar åkte vi igenom och snart var vi framme i La Jounquera där Whiskyaffären väntade. Den finns i ett av många stora varuhus som finns här i staden och som försörjer sig på fransmän som åker över gränsen och handlar. Där finns också en köttaffär med riktigt bra kött, så vi handlade på oss för hela resan genom Frankrike.

Vi lämnade Spanien efter en sista tankning av bränsle och den här resan tänkte vi bekvämt och använde betalmotorvägen, vilket vi inte brukar göra. Lite tråkigare kanske, men visst fanns det en hel del fint att se på även där. Ett jättegrönt och vackert Frankrike, där kossorna betade på sluttningarna och rapsfälten fanns även där. Skönt är det också att slippa alla rondeller och trafikanter som inte alltid kör på ”svenskt” vis. Vi svängde av motorvägen i närheten av Orange och anlände till camping Manon som ligger i Arc de Triomphe, kom fram efter stängningsdag men ägaren var en snäll fransos så han släppte in oss och där sov vi gott.

Dagen efter åkte vi vidare till Palais idéal du Facteur Cheval i Hauterives för att kolla in lantbrevbäraren Ferdinand Chevals livsverk. Ett spännande sagohus byggt av Ferdinand själv under 33 års arbete dag o natt.

Det här är en förkortad historia om Ferdinand.
En dag i april 1879 på hemväg från sin dagliga runda som lantbrevbärare snubblade han på en mycket ovanlig sten och det var så allt började. Han var då 43 år och hans planering av sagopalatset och insamlingen av stenar påbörjades. Stenar samlade han på sin dagliga fyramilsvandring med postväskan, lämnade dom vid vägkanten och återvände efter arbetets slut och hämtade med skottkärra. Nätterna användes till att rita o planera och sedan bygga… Han avslutade bygget vid 76 års ålder och hade då spenderat 33 år, eller 10 000 dagar eller 93 000 timmar på bygget. Efter avslutat jobb byggde han ett mindre likvärdigt palats på kyrkogården där han ligger begravd. Det tog bara åtta år att färdigställa det.
Brevbäraren Ferdinand Cheval föddes 1836 och dog 1924. Fastän han hade ett digert schema hann han även med två giftemål och fick tre barn, två av dom dog tidigt.
Brevbäraren Chevals byggnadsverk sågs som rena rama dårskapen, särskilt i arkitektkretsar men han blev så småningom en erkänd konstnär och många andra konstnärer fick inspiration av honom och hans verk, det ser man många tecken på i det lilla muséet som ligger bredvid palatset.

Vi tyckte absolut att det var värt den lilla omvägen för oss, men man behöver inte spendera jättemånga timmar på att gå där tyckte vi. Trevligt var det att förskola och andra skolor var välkomna och jag kan tänka mig vad som for runt i barnens fantasi. Jag tycker också att det är fantastiskt att förverkliga sin dröm, som den här brevbäraren gjorde och kan inte låta bli att bli fascinerad av berättelsen. Tack till Arne och Agneta från Trollhättan som tipsade om palatset.
Kan också berätta att det finns ställplats för husbilar där..

Ställplatsen använde inte vi, utan vi for ut på motorvägen igen för ytterligare en dag på motorvägen. Vi brukar stanna till lite här o där i Frankrike på hemvägen av vår vinterresa, men den här gången blev det mest en transportsträcka. Vi hade planerat en eller ett par dagar i Bourg en Bresse där vi tidigare har legat på en billig och bra camping. Det visade sig dock att campingen var nedlagd och vi fick snabbt ta ett nytt beslut. Vi hittade en camping i St Étienne-du-Bois, vars namn är Camping du Sevron. Det är en Acsi-camping och dit återvänder vi gärna.. Den här gången blev det bara en natt för vi ville till Tyskland snabbt. Där väntade termalbadet Vita Classica i Bad Krozingen samt frosseriet av vit sparris som vi längtat efter..

Längre än så här skriver jag inte idag, jag har fått lämna altanen och sitter inne i yttertältet för det blev för ljust och varmt ute. Nu ska jag ägna mig åt bad, vi har ett jättemysigt litet bad här på campingen och det har jag utnyttjat nästan alla dagar sen vi kom hem. Imorgon åker vi på en liten miniresa med husbilen och nästa vecka blir det några dagar på Skara sommarland med barnbarn och kompis. Senare blir det en längre resa till Gotland kombinerat med fastlandet, var det blir vet vi inte ännu.
Men resten av resan kanske jag skriver om imorgon eller någon annan dag, man får inte ha för bråttom.. DET BLIR SOM DET BLIR….

Ha en fortsatt skön sommar…

Blanes i våra hjärtan

2018-05-01, tisdag. Första maj idag och någon demonstration blir det inte för oss här i Blanes. Vet faktiskt inte om man har demonstrationståg som hemma i Sverige. Vi har i alla fall kommit till sista stoppet i Spanien och det blev som vanligt, vårt älskade Blanes. Just nu är det lite regnstänk på rutan och det passar bra för då kan jag skriva lite. Vill passa på medan vi är uppkopplade, våra fyra månader utomlands med Telenor är egentligen över idag, men vi har inte fått något SMS om det ännu så jag antar det funkar ett tag till..

Vi lämnade vårt härliga plaskande i La Fuente med ett sista bad tisdagen den 25:e och började vår färd uppåt. Att kalla vägen för väg är alldeles för snällt, en smal kostig med djupa gropar och backar lite här och var, möten med stora lastbilar osv, men den varade bara i ca 5 mil, sen var vi i Elche där vi skulle köpa nya campingstolar i en butik vi varit i förr. Våra stolar börjar ge sig, fastän dom är nästan nya, bara 15 år…

Inte hittade vi butiken och inte ville vi leta, varmt var det också och vi var hungriga och lite smågriniga, så vi åkte vidare på autovian, stannade och åt varsin korv, trängdes med lastbilar och värmen nästan kvävde oss. AC:n fungerade men fick bara användas ibland.. Som om inte det skulle räcka, så grät jag konstant under tre timmar, jag hade fått någon ögoninflammation. Solen och vattnet i La Fuente blev för mycket för mina ögon och jag reagerade på det sättet. Men solglasögon och en handduk över ögonen gör underverk och även om det sved så slutade jag gråta efter några timmar.

Vi stannade till i Calpe och jag skypade med mina kära kamrater, bara det gjorde mig bättre, handlade på Mercadona och fortsatte vår färd till Oliva och camping Eurocamping. Ingen höjdarcamping men vi skulle bara vara en natt så det fick duga. Första stället vi besöker, som har en förbudsskylt på dörren till duschen, det verkade som om man inte fick bajsa i duschen….

På onsdagen fortsatte vi vår resa och det blev en jättebra resdag. Förutom lite stopp och köbildningar i de små städerna, så rullade allt på snabbt och säkert. Apelsinträden, som dignade av frukt när vi åkte ner, har nu både frukt och blommor, tror att man skördar hela året. Vi kom fram till Mont Roig och camping Oasis, som var ny för oss förra året och snabbt blev en favorit. Här ligger gästcampingen på bästa plats, precis vid havet och stranden och bara en sträng med vackra blommor skilde husbilen från stranden. Jättefint väder, lite blåst på eftermiddagen men den behövdes. Vi var där i två dygn och bara njöt, åt fisken vi köpte på Mercadona, drack ett glas vin och gjorde inte så mycket mer..

Badstrand fanns det och några badade men jag hoppade över det. Var lite obekant med stranden och havsbotten och eftersom jag har besvär med balansen får jag tänka mig för var jag sätter fötterna. Inga problem i vanliga fall med bra underlag, men….

Styrkta och utvilade lämnade vi detta paradis och valde nu att använda autopistan, alltså betalvägen runt Barcelona och mot Blanes. Perfekt och 12€ fattigare 23 mil senare var vi i Blanes och checkade in på camping La Masia. Vi kom tidigt fram och det var tur, för det vällde in husbilar och husvagnar och snart nog var campingen fylld. Även stugor och hotell var uthyrt och campingen fylldes av lekande barn och glada unga människor.. Jättekul tycker vi, inget fel på oss gråhåriga övervintrare, men visst piggar det upp med lite vanliga helgfirare..

På lördagen vandrade vi längs den fina strandpromenaden in till gamla staden. Vi besökte grönsaksmarknaden och gjorde även ett besök i ”Ferrerian”, vi hade slut på pottakarameller och det kan finnas att köpa där. Dock inte den här butiken.. Vi hamnade förstås på en bar och fick en förfriskning och senare blev det lunch på en restaurang, vår favvo faktiskt, där vi åt marinerade musslor på deras eget vis, Kents musselstödjare Lars-Åke och Kent får ursäkta men de här är faktiskt de godaste….
En härlig dag var det och söndagen var också skön och middagen åt vi hemma.
Igår, måndag och valborgsmässoafton klädde vi på oss ordentligt, alltså jeans och tröja. Det blåste en del men det var varma vindar så det gjorde ingenting. Efter lite promenerade hit och dit så hamnade vi på en annan favvorestaurang, ”Buggys”. Första gången vi var där var 1990 då vi semestrade med bil och husvagn och var i Blanes för första gången. Det blev en favorit, god mat och jättetrevlig personal. Man kände sig alltid så välkommen där. Och så har det varit ända tills nu. Några av personalen har varit där alla år och verkar rätt slitna. Snabbt kastade de fram vad vi beställt, en pizza till Kent och en köttbit till mig och besvärade sig inte ens att servera vinet. Kan förstå deras stress, restaurangen var smockfull men vi var besvikna…

Vi saknade inte valborgsmässoelden och regnet och kylan i Sverige, det blev en varm kväll på campingen och fastän vi var många campare var det lugnt och sansat…

----

Nu har det gått några timmar och vi har ägnat oss åt lite praktiska göromål. En maskin tvätt är klar, lunchen med calamares är uppäten och solen har kommit tillbaka. Kent förbereder inför morgondagens resa, alltså fyller och tömmer vatten, tömmer toa och ser till att rutorna är rena.
Sen väntar en liten disk…
De fina orden om spanjorerna som jag tidigare skrev om håller väl han med om också, men för en stund sen fick han ett utbrott mot en spansk familj som lät sin lilla söta vovve springa lös och bajsade utanför vår husbil. Då blir maken aggressiv och det förstod nog familjen också…

Ikväll ska vi nog gå till en kina-restaurang i närheten, billigt och bra så det blir väl en bra avslutning på vårt Spanienäventyr den här gången.

Innan vi passerar gränsen ska vi byta vår spanska gasoltub, handla på Lidl och besöka whiskyaffären i La Jounguera där det också finns en bra köttdisk. Det gäller att ha med sig lite mat, i Frankrike är maten jättedyr. Säkert är det lika dyrt i Tyskland och i Sverige, men då har vi vant oss vid det..

Vet inte när jag kan skriva nästa blogg, troligtvis blir det i Tyskland vid något termalbad.. Frankrike ska vi åka rätt igenom, förutom att vi ska besöka Palais Idéal du Facteur Cheval i Hauterives – Drôme, nära Valence. Tipset fick vi av Arne och Agneta på campingen i Castro Verde i Portugal. Tack för det..

Som sagt, imorgon lämnar vi Spanien men än har vi många dagar kvar på vår resa. Visst pratar vi mer om hemma och vad vi ska göra när vi kommer hem och visst börjar vi få lite hemlängtan. Men vi kommer att njuta av dagarna som är kvar på resan, det finns ännu mycket kvar att se och göra…

Maj månad, sommaren är på väg även hemma. Njut ni också…

San Fulgencio och Banõs de Fortuna

2018-04-21 lördag, och om mindre än en månad är vi i Sverige igen och det blir nog bra. Men ännu njuter vi av resan och att värmen är mer än behaglig känns bara bra. I alla fall här i La Fuente o Baños de Fortuna där vi kan plaska i de varma bassängerna hela dagarna. Många tror att det är mindre skönt att bada i det 36-gradiga vattnet när det är varmt i luften än när det är vinter och svalare luft, men jag kan försäkra att det ALLTID är skönt att plaska omkring i de här bassängerna. Härlig vattenmassage i olika former, kan inte bli bättre…
Vi lämnade de sköna baden på camping Los Madriles i Mazarron tisdagen den 10 april och vårt nästa stopp var på Camper Park San Fulgencio i La Marina. Vi blev varmt välkomnade av campingvärden som börjar känna igen oss efter alla gånger vi varit där. Nu fanns det dessutom plats för oss, vilket det aldrig finns när vi kommer i januari. De flesta övervintrarna har lämnat landet och bland svenskarna vi känner fanns bara Egon och Wiola.  Här hade vi några dagar på oss tills Kents dotter Helen och hennes kompis Eva skulle besöka oss och vi ägnade dom dagarna till att utforska Kinesen och nya kinesbutiken och på lördagen blev det ett besök på marknaden som är alldeles utanför ställplatsen. Medan Kent var hos frissan så inhandlade jag lite grejor och så blev det lite, eller rätt mycket grönsaker. Det är så billigt att inhandla sina grönsaker på de spanska marknaderna. Fredagskvällen satt vi tillsammans med Sickan och Kjell, nya bekanta som skulle åka vidare på lördagen och drack ett glas vin och pratade om våra resor.

Helen och Eva tog bussen från Torrevieja till oss på söndagen och sen åkte vi med husbilen på en liten utflykt. Tanken var att vi skulle besöka citronmarknaden, men vi var rätt sena så det blev ett besök i Santa Pola och lunch på en kinarestaurang och sen en vandring längs stranden och ett glas på en strandbar. Vi hade badkläder med, men efter blåsten var vattnet inte så rent så vi skippade det. Den enda som var besviken var jag..
Dagen avslutades med ett glas vin hemma på ställplatsen och det var jätteskönt att sitta ute.

På måndagen kom tjejerna med samma buss och vi gick runt i området, som f ö är Kents favoritplats för promenader, ett industriområde med massor av outhyrda lokaler. Vi besökte kinesbutikerna, där tjejerna inhandlade många bra grejor och Mercadona där vi köpte lite mat och vin, för idag skulle det bli middag hemma. Så blev det, som förrätt fick det bli kronärtskockor med citronsmör, sen åt vi kalkonkotletter, pommes och sallad. Vin var förstås drycken och avslutningsvis blev det irländskt kaffe. Vår granne Egon tittade också över till oss och det var mycket skratt och skoj den kvällen. Men, bussen väntar inte och Helen o Eva hade en arbetsdag på tisdagen, så det blev ingen sen kväll.
Två jättetrevliga dagar hade vi tillsammans och vi är så glada över det….

På tisdagen lämnade vi ställplatsen och efter stortvätt och inhandling av mat för en vecka åkte vi vidare mot La Fuente. Jättevarmt ute och i backarna fick vi stänga av AC:n då motortemperaturen blev oroligt hög, allt enligt maken chauffören. 7mil hade vi att åka, bara torr och tråkig natur med ett och annat lika tråkigt berg, men ibland lyste naturen upp av citronlundar och kronärtskocksodlingar. Tråkigt eller ej, vi var snart i La Fuente och termalbadet Baños de Fortuna. Inga svårigheter att få plats, för även här har övervintrarna åkt hem och när vi ställt bilen på plats var det bums och plums i vattnet. Så ljuvligt.. Och så har det varit sen dess. De första dagarna hade vi sällskap med två andra svenskar, Christer och Toola från Värmdö men sen har vi varit själva.

En dag här ser ut ungefär så här. Vi vaknar av brödbilens tutande 0915 och snart nog går jag upp och gör frukost. Sen går jag iväg till badet, Kent väntar någon timme då han ofta har något att göra, t ex bäddning och disk. När han kommer plaskar vi lite tillsammans innan vi går till polbaren och äter en lunchmacka och dricker en öl, sen blir det mer plaskande och vilande på solsängarna. För mig blir det förstås också lite läsning. Vid tretiden går Kent ner till husbilen, sätter sig i skuggan och dricker en liten whisky i lugn och ro. Jag är kvar till femtiden och så småningom framåt kvällen blir det middag utanför husbilen. Kvällarna är nu varma så man kan sitta ute länge. Ungefär så har vi det..
Igår kväll var tanken att vi skulle äta på restaurangen och Kent såg verkligen fram emot deras goda lammkotletter, men det sprack då restaurangen var abonnerad. Så vi fick gå hem och äta rester istället. Vad Kent inte vet, är att jag har lammkotletter i frysfacket och kommer att bjuda honom på en delikat middag ikväll.

Under helgen har många spanska familjer besökt campingen och badet och det är bara trevligt tycker vi. Mera trångt i badet och högre ljudvolym men uppiggande för oss gamlingar..

Så här ska vi ha det tills på tisdag då vi lämnar La Fuente och fortsätter vår färd hemåt. Nästa stopp kan bli runt Valencia, vart vet vi inte ännu. Sen väntar vårt älskade Blanes och därefter lämnar vi det här landet.. Resan fortsätter..

Härligt att vintern släppt sitt grepp över Sverige och att våren kommit med sommarvärme. Hoppas det fortsätter så..
På tisdag ses mina kära vänner och klasskamrater Inger, Eva, Maud och Ann-Katrin på träffen vi har varje månad och naturligtvis vill jag vara med på telefonen. Numera är vi förstås så moderna så det är skypen som gäller. Vi var bästa vänner i skolan, gick ut åttan 1962 och har, efter ett par års uppehåll, haft kontakt och träffats en gång i månaden, då vi pratar, skrattar och äter gott. Men vi pratar också allvar och tråkigheter – ja, jag är så glad över dessa vänner…

Nu ska jag lämna skriveriet för den här gången, badet väntar och innan dess insmorning av solcreme, vilket är det jobbigaste på hela dagen…

Resan hemåt...

2018-04-09 måndag, påsken är över och nu är det vardag igen. För oss spelar det ingen roll, våra dagar lunkar på och vi har hunnit en bra bit hemåt. Vi är nu i Mazarron på camping Los Madriles, som är en jättefin camping med två pooler, en utomhus och en inomhus. Båda har ständigt en vattentemperatur på 28 grader och det underjordiska välgörande vattnet byts ut varje natt. Vi åker hit några dagar varje resa, så härligt..

Sista bloggen handlade om Sevilla och El Puerto de Santa Maria. Den sistnämnda orten är helt ny för oss och blev snabbt en favorit. Camping Las Dunas var småtrevlig, personalen och människorna runt omkring oss likaså. Vi gick våra promenader både till stan och längs stranden, vädret var jättebra och för första gången kunde man sitta ute länge på kvällarna.

Kent fick dessvärre bekymmer med kramper i ben och värk i ryggen, ungefär som han hade i Torrox för några år sedan. Skillnaden var, att värken inte fanns hela tiden och kunde botas med piller och gick över efter ett par dagar och ingenting hindrade att han kunde sköta sina uppgifter, t ex disken och våra gemensamma promenader..

Sköna dagar var det, men påsken ville vi fira i Fuengirola. Värmen fanns även där och vi checkade in på Hästgården onsdagen den 28 april, efter en småjobbig resa på den vältrafikerade Autovia del Mediterráneo, som går längs med kusten en bra bit upp i landet. På Hästgården var mycket sig likt, inte så många svenska ekipage men vi träffade Mats och Elsie, som varit kvar där sen vi lämnade ställplatsen innan vi for till Portugal. Jag har ju skrivit mycket om Hästgården tidigare så det tänker jag inte göra nu, men lite omflyttningar har skett, tysken och finnen som hade yxkrig förra gången har flyttat långt ifrån varandra, bastun finns kvar men vi såg ingen aktivitet där och Paco styr och ställer på ett trevligt sätt.

Vi tillbringade inte så många timmar på Hästgården utan mesta tiden var vi inne i staden Fuengirola. Massor med folk flanerade längs strandpromenaden, många låg och solade på stranden och några badade. Vi flanerade mest, vilade oss ibland och fick något läskande på någon bar och hade det bara mysigt. Långfredagskvällen besökte vi Woken, det är bara ett måste när vi är i Fuengirola. Jättegod mat och mysig miljö och nära hem, perfekt….

Påskaftonen umgicks vi med våra vänner Gun och Ronny och besökte restauranggatan där vi började vår måltid med ett påskbröd, som man tydligen äter här i Spanien. Det var det närmaste påsk vi kom för vi skippade sill och ägg o annat, jag åt en fiskrätt och Kent fick sina revbensspjäll och allt var jättegott.. En trevlig eftermiddag och tidig kväll tillsammans med vännerna, sen vandrade vi hemåt men det gick sakta, då det fanns gott om barer efter vägen…

Söndagen var slappardag och vi satt mest utanför husbilen på Hästgården och lyssnade på musik från restaurang El Rengo vars parkering är ställplatsen där vi bor. Varje söndag spelar ett band och lockar många, men vi föredrog att lyssna vid husbilen. Trevligt, men kanske var det inte vår musik…

Måndagen den andra april lämnade vi Hästgården och for vidare mot Balerma ca 20 mil österut. Vi stannade dock till i Torrox och gick på marknaden och köpte avocado för 2€/kg. Vi köpte 2 kg men fick 3 för samma pris, så vi har ätit och fortsätter ännu att äta den jättegoda avocadon till frukost lunch och middag..  Lunchen blev på en kinarestaurang och sen vandrade vi på strandpromenaden och såg förändringen från vår till sommar sedan vi lämnade staden innan Portugal. Sommarrestaurangerna var öppna och solsängar var utställda på stranden – sommar.. Vi träffade också tidigare grannar på campingen som berättade att de var de sista svenskarna som lämnade campingen, de flesta var på väg hemåt och några var redan hemma. Lite vemodigt tyckte jag, men det gick över för resan fortsatte.

En härligt varm resdag blev det på autovia, mycket fint att se på och rätt som det var så var vi på camping mar azul i Balerma. Inte heller den campingen behöver jag skriva om, för det har jag gjort så många gånger, men vi stannar gärna där och tvättar och fixar och den här gången blev det också många sköna stunder i solen och en promenad på en blåsig strand. På resan söderut var det överfullt på campingen men nu kunde vi välja och vraka plats för det fanns gott om lediga platser. Vi blev kvar i tre nätter och fortsatte sedan resan hemåt torsdagen den 5:e och målet var Mazarron och camping Los Madriles i Isla Plana. Samma autovia som tidigare men den här delen av vägen är inte särskilt vacker och det finns inte så mycket att titta på. Då tar jag fram min bok och drömmer mig bort en stund och snart hade ytterligare 20 mil hemåt passerat och vi var framme.

Här har vi det bara bra. Badar flera gånger per dag och resten av dagen gör vi just ingenting. Jag sitter i skuggan och läser och Kent sitter i samma skugga och tar en whisky. Ibland blir det en liten promenad men mest sitter vi.. Campingen ligger vid foten av ett berg i bakgrunden och havet nedanför, fantastiskt fint vart man än ser. Massor av blommor..

God mat äter vi förstås och allt är tillagat i vårt hem och visst dricker vi ett o annat glas vin.

 Känner mig verkligen privilegierad som får ha det så bra…

Härifrån åker vi imorgon. Nästa stopp blir i San Fulgencio där vi tänker ligga på ställplatsen en vecka. Kents dotter Helen och hennes kompis Eva kommer till Torrevieja, som bara ligger en bit ifrån och vi ska umgås några dagar. Ska bli jättekul att träffa någon från familjen hemma. Efter San Fulgencio blir det nya bad och plaskande. Då väntar termalbadet La Fuente i Fortuna och det 36gradiga vattnet, höjdpunkten på hela vår resa…

Har förstått att ni börjar tina upp hemma i Sverige och att blåsipporna börjar komma, en fantastisk tid väntar.. Ha en jätteskön vår och skriv gärna och berätta om hur det är just där du är…

STÄDERNAS STAD

2018-03-24, lördag, och vi har lämnat Portugal, varit i Sevilla och befinner oss nu på camping Las Dunas i El Puerto de  Santa Maria som ligger norr om Cadiz i Spanien.

Måste först göra en rättelse, fina restaurangen Sergios i Olhao som inte var öppen på lördagskvällen, har i vanliga fall öppet på kvällarna, tror säkert dom har sin fina mat kvar men det har också blivit en ”take away”restaurang. Har hittat lite olika uppgifter på nätet om restaurangen….

När jag skrev sist så skulle vi lämna Olhao på måndagen och så blev det. Efter lite inhandling av landets goda viner på Intermache så skulle vi avsluta Olhao med ett besök på en fantastisk fiskrestaurang som bara är ett måste när man är i de trakterna. I en sliten restaurang längs vägen 125:an hittar man den, vaxduk på borden, lite skalpotatis, bröd, oliver och sallad dukas upp och sen kommer den nygrillade fisken, en efter en hamnar på tallriken, den ena godare än den andra. Sammanlagt får man 9 olika fisksorter och till det dricker jag lite vin sällan är gott och Kent en öl..
Ett besök där är ett måste för oss, precis som ett besök på Sergios men blev det så? Nej, det var måndag och fiskrestauranger är ofta stängda på måndagarna… Tråkigt, tråkigt o tråkigt….

Besök på två av tre favoritrestauranger blev inte som vi tänkt, nu återstod bara restaurang O Forno som också ligger längs 125 mot Tavira och som har en underbar vildsvinsgryta….

Vi lämnade Olhao och for längs 125:an mot Tavira och Vila Real de Santo Antonio, stannade till på kinesen i Tavira där vi handlade billiga bra att ha grejor och sen blev det varuhuset Continente och handlingen fortsatte även där. Fina badlakan och handdukar blev det plus en hel del mat förstås. Innan inköpen blev det faktiskt ett besök på O Forno och vildsvinsgrytan var precis så god som vi minns den.

Vädret i Portugal har inte varit så bra de sista tre veckorna. Ibland t o m riktigt dåligt. Vi har undvikit de värsta stormarna som funnits längs kusten och campat lite inåt landet, men folk vi träffat har berättat om nerfallna trän och att ett fartyg blåst upp på sanddynorna utanför Olhao…

Vi låg i Vila Real de Santo Antonio de sista dagarna på vår vanliga ställplats som vi gillar och som har blivit lite av ett basläger för oss. Inga spännande dagar direkt, det regnade mycket och de dagar solen var framme besökte vi den lilla fina staden. Vi tog också loss husbilen en dag och åkte över till Spanien och bytte gasoltub och passade då på att åka en tur längs Algarvekusten.

Måndagen den 19 mars lämnade vi Vila Real och Portugal. Vårt mål var Sevilla och samma väg som förde oss till Portugal tog oss nu till Sevilla. Storkar, fina berg och mimosan som inte börjat blomma än brydde jag mig inte om längre, utan jag satt och läste min bok och det regnade mest hela tiden.

Att hitta ställplatsen i Sevilla är inte lätt, GPS:n förstår inte att vägen genom nöjesfältet är avstängd och de flesta kör fel och det gjorde även vi förra gången vi var där. Den här gången gick det klockrent och snart nog hade vi en plats och elen inkopplad. Då kom också regnet..

STÄDERNAS STAD är rubriken på den här bloggen och städernas stad är förstås Stockholm, det måste jag väl säga, men Sevilla ligger inte långt efter. Vi vaknade på tisdagen av att fåglar höll på att bygga bo på vårt tak, tittade ut och såg en klarblå himmel och sol, vilken härlig promenad till stan det skulle bli. Så blev det och dagens utflykt var till stadsdelen Santa Crus och katedralen. Absolut sevärt, mäktigt och vackert. Kan tillägga att Christofer Columbus ligger begravd där.

Vi strövade sen omkring och tittade på alla fina hus, som jag trots att jag läst på inte visste så mycket om. Smala gator med restauranger och souvenirbutiker, gatumusikanter finns förstås också med i gatubilden. Och lagom med folk…

Hemma igen sen eftermiddag efter en promenad på närmare en mil, då var det skönt att sätta sig i solen med min bok och bara koppla av. På kvällen blev det Farmen som vi fortfarande följer fastän vi vet vem som vann…
Nästa dag när vi slog upp ögonen och samma fåglar fortsatte sitt byggande på taket, fanns det en svensk husbil bredvid oss och det var Sören från Färingsö, som kommit in på natten efter ett antal, felkörningar i Sevilla. Han fick anlita taxi som vägvisare och då kom han rätt..

Sören skulle som alla andra in till stan, katedralen och Christofer Columbus lockade så vi erbjöd honom följa med oss och så blev det. En riktig trivsam dag fick vi, han struntade i katedralen och följde med oss till Plaza Espania och väl där så blev det häst o vagn runt Sevilla. Mat förstås och sen en vandring hemåt igen. Sören var i extas och gjorde många bra inköp på affärsgatan på hemvägen..
När vi kom tillbaka till våra husbilar bjöd han på glass och kaffe och sen umgicks vi hela kvällen också, trots trötthet och utan vin..
Tredje dagen skulle vi besöka ett område i utkanten av stan, Triana, som en gång var Sevillas zigenarkvarter och där fanns också många keramikfabriker. Området ligger på samma sida om floden Guadalquivir som ställplatsen ligger så egentligen hade vi inte behövt gå in till gamla stan, men det gjorde vi. Där träffade vi Sören, som väntade på en guidad visning i katedralen och vi gick och åt lunch tillsammans innan han gick till katedralen och vi till Triana. Vet inte vad jag ska tycka om det området, lite blaha kanske, när man jämför med innerstan. Vi gick snart hemåt, men stannade och tog en öl på en fin restaurang med en magnifik utsikt över floden, båtar, kanoter och tornet ”Torre del Oro” som numera är sjöfartsmuseum. Som om inte det räckte så fick vi se en grisuppskärare skiva upp en del av den svartfotade grisen till ett sällskap, ett skådespel som är kul att ha varit med om. Vi har redan bestämt, att om vi kommer till Sevilla flera gånger ska vi besöka samma restaurang och beställa in svartgris…

Hemma efter tredje dagen i Sevilla, ömma fötter och törstiga efter 1,3 mils promenad, var det skönt att slå sig till ro utanför bilen med en bok i handen. Kent hjälpte Sören med något borrande och sen var det en lugn kväll hemma och morgonen därpå lämnade vi det varma, sköna, trevliga Sevilla. Då kom regnet..

Nästa stopp skulle bli på camping Las Dunas i El Puerto de Santa Maria som ligger norr om Cadiz i Spanien. Resan genom ett grönt och vackert Spanien gick fort, det är bara ca 13 mil mellan Sevilla och El Puerto de Santa Maria. Vi stannade på ett IKEA-varuhus i Jerez och åt lunch. För Kent blev det köttbullar och själv åt jag laxen, som var precis lika god som den man äter på IKEA i Sverige. Kan tillägga, att jag åt fisk även i Sevilla, jättedyra måltider, relativt goda men ingenting man lägger på minnet. Jämför man billiga IKEA-laxen med dessa måltider så vinner den laxen utan tvekan. 
Vi handlade förstås lite ljus o servetter, knäckebröd, korv o lite till - man måste bara....

Här är vi nu på camping Las Dunas som är en helt ny plats för oss. Det regnade när vi kom men idag har det varit rätt så varmt men blåsigt. Vi har tagit en liten promenad, en jättefin strand finns utanför campingen och hamnen ligger i närheten. Går man åt andra hållet så kommer man till staden. Men den får vi undersöka närmare imorgon eller på måndag, kanske tisdag, vi vet inte hur många dagar vi blir här. Sen fortsätter vi nog mot hästgården i Fuengirola några dagar och sen går det uppåt och hemåt. Drygt en månad till blir vi i Spanien, sen väntar några veckor i Frankrike och Tyskland…

Hoppas på värme, både här och hemma i Sverige och vi önskar er alla en GLAD PÅSK var ni än befinner er i världen….

Regnet det bara öser ner....


2018-03-09 fredag, och regnet det bara öser ner och har så gjort den senaste veckan. Alla dagar har inte varit så men visst är det mycket regn och blåst här i Portugal, alldeles för mycket.. I förra bloggen nämnde jag torkan och de stackars djuren som inte hade något grönt gräs att tugga på, men jag tror det har ordnat sig för dom nu..


Vi har lämnat Castro Verde och vi har skippat Lissabon efter hörsägen om stormar från Atlanten och är nu nere på Algarvekusten igen, i Olhao.

Dagarna i Castro Verde gick fort, trots blåst och lite regn. Vi tog promenader, kanske inte så långa men ett besök inne i den lilla staden blev det och ett besök i spelbutiken förstås och lite till. Vädret ville inte att vi skulle sitta ute några längre stunder, det blev bara korta stunder mellan regnskurarna. Vi hade dock trevligt umgänge med Arne och Agneta från Trollhättan, som var ute på sin första övervintring och vi hade mycket att prata om. Naturligtvis en hel del prat om resor men också om Trollhättan, som Kent är född i och som hans pappa vuxit upp i.
Vi åkte därifrån på måndagen och efter att ha hört om stormarna längs Atlantkusten så bestämde vi att vi skulle skippa Lissabon och återvända till Algarvekusten. Vad vi inte visste var, att likvärdiga stormar har härjat längs den här kusten också, höga vågor, träd och tak som blåst sönder men vi har egentligen inte sett det, bara hört talas om det. Vi hamnade i Quarteira på ställplatsen som också är marknadsplats varje onsdag. Den ligger en bit från kusten och vädret var riktigt bra, både på tisdagen och på marknadsdagen. På tisdagskvällen besökte vi restaurangen utanför ställplatsen och beställde deras jättegoda piripirikyckling. Men vi blev besvikna, den var som vilken överstekt kyckling som helst, torr och tråkig, inte som den brukar.
När vi skulle besöka marknaden upptäckte vi en skum typ, som gömde sig bland de höga buskarna bakom parkeringen och vi stannade till lite längre bort och såg honom smyga omkring bland bilarna. Kent gick förstås fram och frågade på ren svenska vad han höll på med och fick något mystiskt svar på främmande språk, vi blev lite oroliga så vi beslöt, att en av oss skulle vara kvar i husbilen. Jag stannade först och följde hans konstiga beteende, men jag tror inte att han gjorde några inbrott utan bara ägnade sig åt tiggeri. Jag såg aldrig att han fick något, så nästa steg måste ju bli att stjäla något och visst är det sorgligt att se unga människor leva på tiggeri och det finns många här i Portugal som lever så…
Quarteira lämnade vi och hamnade här på campingen i Olhao, en plats som vi har besökt jättemånga gånger och i början en hel månad åt gången. Campingen är jättebra, dock fanns det bara lite mörkare och sämre platser kvar under träden men det spelar inte någon större roll då det regnar. Igår, torsdag, vaknade vi av duvorna och solen och vi tog sedan en härlig promenad in till stan, gick förbi alla välkända ställen och hamnade förstås i saluhallen. Där köpte vi färsk tonfisk och fina lammkotletter och satte oss sedan ute i solen och åt en biffana på vårt favvoställe. Det är så det ska vara här i Olhao. Sen blev det ett besök på Kinesen och vi handlade lite pysselgrejor till Kent som han kunde roa sig med när vi var tvungna att vara i husbilen.
- - - - -


Jag fick avbryta mitt skrivande och plötsligt har det blivit söndag.


Middagen på torsdagen blev förstås den färska tonfisken, så himla gott. Till det serverade jag pepparotssmör och råstekt potatis och ett glas vin. Fredagen är inte så mycket att skriva om, jag besökte campingens bibliotek och bytte mina utlästa böcker och tidningar mot några av bibliotekets böcker, ett jättebra system som finns överallt på campingar. Vädret var till och från, ömsom regn och ömsom solsken, Kent använde sina pysselgrejor och vi städade och gjorde inte så mycket mer. På kvällen skulle det bli en god middag med lammkotletterna från saluhallen och visst blev det gott. Men kotletterna var inte lamm utan fina fläskotletter (ribs), som verkligen var jättegoda. Kokt potatis, gräddkokt sparris och grönsaker därtill. Ibland blir misstagen bättre än originalet…


På lördagen vaknade vi till strålande sol och vi tog en promenad till stan och marknaden som finns utanför saluhallarna varje lördag. Vi skulle inte handla något och hade inget bråttom, så vi gick en tur genom stan först och sen blev det marknadsbesök och givetvis fick saluhallarna ett besök också. Fiskhallen är roligast att gå i, trots den besvärande lukten. Massor av olika fiskar som vi inte känner igen och människorna, mest portugisiska tanter handlar och vet precis vad dom vill ha. Det rensas och styckas och jag vill bara ha allt, men jag köpte inget. För den här kvällen skulle vi gå till Sergios och äta deras ”steak on hot stone”, det var bara ett måste.
Efter marknaden satt jag ute i solskenet hela eftermiddagen och Kent, som tyckte att det blåste för mycket skötte marktjänsten med disk osv, samt serverade mig ett glas vin mitt i allt. Det + en bra bok gjorde eftermiddagen njutbar.


Senare, efter dush och lockning av hår samt lite rena fräscha kläder begav vi oss, fortfarande i det sköna vädret till Sergios, glada och förväntansfulla. Restaurangen ligger ungefär 1,5 km från campingen och snart var vi där. Men, den var stängd, vad är det som händer. Bästa och finaste restaurangen i Olhao har nu endast öppet mellan 12 o 15 och har förvandlats till en ”take away”restaurang. Besvikna fick vi vända om och då kom också regnet. Inget småregn direkt utan stora blöta droppar och vi småsprang hemåt. Hemma i varma husbilen fixade jag varsin hamburgare och så drack vi vin, rätt mycket vin faktiskt. Vi tyckte vi var värda det…


Olhao och Olhao camping är ett av våra favoritställen oavsett väder. Stan är så fin med sina gamla ibland förfallna hus, storkbon finns det överallt, hamnen med fiskebåtar och saluhallar, sandbankar där portugiserna plockar hinkvis med småmusslor och många butiker och verkstäder där man kan åtgärda det mesta. Campingen har vi en speciell kärlek till eftersom vi har haft så många trevliga stunder här, tillsammans med Karri och Gertrud som övervintrade här under många år och deras vänner + alla trevligheter vi haft här tillsammans med nya vänner. Många återkommer hit år efter år och det känns hemvant och skönt, men det är inte många kvar av svenskgänget som vi umgicks med tidigare. Åldern tar ut sin rätt…


Imorgon lämnar vi Olhao för den här gången och vi tror att vi hamnar i Tavira och tar in på polisens camping. Eller också blir det någon annanstans..
Idag skiner solen, klarblå himmel är det men det blåser. Jag tror att vi tar en promenad, igår blev det 1,5 mil och det kommer det inte att bli idag. Men kanske besöker vi någon av restaurangerna i närheten, vår kyl är rätt så tom och frysfacket innehåller bara en påse calamares och en påse svamp, plockade hemma i Sundbyholm i höstas..

Hoppas att vintern snart är över hemma, mars är i alla fall den första vårmånaden och jag förstår att ni längtar. Skriv gärna och berätta om första tussilagon och andra vårtecken, alltid roligt att läsa era kommentarer.

Äldre inlägg