Om

Bloggen handlar om våra vinterresor med husbilen i Europa. Mesta tiden tillbringar vi i Spanien och Portugal, men resorna handlar också om färden genom Frankrike och Tyskland.

Jag har nu lagt in tidigare resor från Resdagboken under Länkar, så alla våra resor från 2008 och framåt är samlade. Vill ni läsa dom så glöm inte att trycka på rubriken, i annars blir det bara en liten del av resan man ser.
En resa jag själv tycker är rolig att följa är vår första efter pensioneringen, Med husbil genom Europa 2008, en resa som går genom flera länder i Europa men framförallt i Grekland...

Om oss

Sidor

Ett myggbett som kliar...


2019-02-14, torsdag. ALLA HJÄRTANS DAG och jag vill skicka massor av kramar till familj och vänner och önska er en riktigt trevlig dag.

Vår resa fortsätter och vi är nu inne på vår 47:e dag. Vi har bytt land och befinner oss nu i Portugal på en camping nära Albufeira. Parking de autocaravanas Mikki heter platsen och jag vet inte hur jag ska beskriva stället, men det är väldigt annorlunda här.

Jag börjar i stället att berätta om våra dagar i Torrox. 15 dagar var vi på camping El Pino och det är det längsta vi ligger stilla. Vi fick en plats på Svensktoppen där också de flesta svenskarna bor. Annars vimlar det av fransmän och britter. Sommarväder var det och är så fortfarande, så det är shorts som gäller. Vi hade några blåsiga dagar i början, ska sanningen fram så var det snudd på storm, sen har det varit lugnt och soligt. Dagarna gick fort och vi vandrade ner till stan varannan dag, åt lunch eller tapas någonstans på strandpromenaden, handlade lite på Mercadona och knatade upp för jobbiga backen, väl hemma så smakade det gott med en kall öl i solen. Vi umgicks med våra svenska vänner, det var flera musselfester, som Kent ansvarade för och de som inte gillade musslor fick äta något annat, t ex nykokt krabba eller friterade bläckfiskringar.. Allt var lugnt och trivsamt, precis som det brukar vara i Torrox.

15 dagar går fort och vi tog avsked av vännerna på fredagen den 8:e februari, med 14 nyplockade avocadon från träden på campingen och tanken var att vi skulle vara på Hästgården i Fuengirola några dagar. Efter kontakt med Janne o Marita, som vi gärna ville träffa där, visade det sig att det var så gott som fullt på ställplatsen, så vi valde att åka mot Portugal i stället. Hästgården finns kvar när vi vänder hemåt igen.

Det kändes jättebra att vara ute på vägen igen och när vi väl kom undan bilarna som skulle till Malaga, så var det relativt lugnt på resan mot Sevilla. Där skulle vi besöka en husbilsfirma, som även sålde tillbehör för husbilar. Och tillbehör behövs alltid, t ex så har kranen till handfatet i toalettutrymmet lagt av och då behöver maken, husbilsfixaren en ny kran. Där skulle vi också övernatta på deras ställplats.

Så fick det bli och vägen mot Sevilla är så vacker, med höga berg och olivodlingar och efter några timmars resa var vi framme. Vi inhandlade en kran och betalade ställplatsen och sen gick vi en promenad och tittade på alla husbilar som var till salu, nya och bättre begagnade. Många märken som vi aldrig sett tidigare…
När vi vaknade på morgonen var det blött utanför husbilen och vi trodde att det regnat. Men så var det inte, luftfuktigheten var så hög så vatten bildades på taket och rann ner och bildade små pölar…

Vi lämnade ställplatsen och maken, chauffören körde med säker hand genom ett trafikintensivt Sevilla. Han har kört den vägen några gånger, så han hittar, med GPS:ns hjälp, väldigt bra. Jag andas inte särskilt mycket under den resan, tycker bara att bilarna svängde hit och dit alldeles för fort..

Resten av de 17 milen till Portugal var bara trivsamma, vi åkte genom apelsinodlingar och blommande mandelträd, såg alla storkar som byggt bo på elstolparna längs med vägen. När vi närmade oss portugisiska gränsen kom de rödaktigt bergen, som formats av regn och rinnande vatten fram, olivträden byttes ut mot pinjéträd och när de låga växthusen där man odlar grönsaker och jordgubbar blev synliga, då visste vi att vi snart var framme…

Vårt mål den lördagen var ställplatsen i Vila Real de Santo Antonio, men vi hyste inget större hopp om att få en plats där. Det är så mycket husbilar överallt, både i Spanien och Portugal den här vintern, så platserna räcker inte till. Men vi hade tur, vi fick en plats och där stod vi i tre dagar.

Den ställplatsen är en stor parkering där husbilarna står i prydliga rader och man kan fylla vatten och tömma avlopp och toan. Så mycket mer är det inte. Den ligger jättefint vid floden Guadiana, som är gränsen mellan Spanien och Portugal. Staden är liten och prydlig, med jättefin gatubeläggning och jämnstora kvarter och ett litet torg där det är hantverksmässa varje lördag. Restauranger och fina butiker med portugisiska sängkläder och handdukar och en hel del annat också. Kan verkligen rekommendera ett besök där.

Vi låg där i tre dygn, tillsammans med nästan bara fransmän. Storkarna som bor på de höga skorstenarna i de numera rivna husen höll oss sällskap med sitt högljudda läte, medan man satt utanför husbilen och läste sin bok, men det var bara trivsamt…  Ibland flög de över ställplatsen och då ser man hur stora deras vingar är, då ryser det i en. Vet inte varför..

På tisdagen lämnade vi ställplatsen men vi vet redan nu att Vila Real de Santo Antonio kommer vi att återvända till,.

Vi ställde kosan tillbaka till Spanien där vi fyllde vår spanska gasoltub och tankade bilen. Bränslet är billigare i Spanien. Tillbaka i Portugal drog vi ut på 125:an, som inte var fullt så dålig som man är van vid. På flera ställen var det ny asfalt och det var kortare sträckor med håligheter och annat trafikfarligt. Efter lite körande här i Portugal är Kent inte längre Kent chauffören eller Kent fixaren, han är rätt och slätt Kent portugisen. Han har lagt till en portugisiskt körstil, kastar sig in i varje litet hålrum som kan uppstå i trafiken, gör portugisiska omkörningar och kör lite fortare än man behöver. Vet inte om det är så bra, tycker nog bättre om den lugna och sansade Kent chauffören.

Vi stannade till på en av våra favoritrestauranger, parkerade längs vägen, precis som man gör i Portugal och jag fick kontakt med mina kära klasskamrater, Inger, Maud, Eva och Ann-Katrin som hade sin månatliga träff hemma hos Ann-Katrin. Skypen fungerade inte så bra så det fick bli genom Facetime. Så roligt att prata med dem och visst fick jag lite hemlängtan och ville vara på plats. Men bara en kort stund för sen gick vi in på restaurangen och delade på en portion vildsvinsgryta, som är så himla god. Maten räckte gott och väl och det blev mat över. Lite funderingar hade vi när vi såg att de fyra poliserna vid bordet bredvid oss delade på en liter rödvin till maten, hoppas inte att de svenska tar efter…

Efter en tur till Olhao där vi handlade lite på InterMache, några 5-liters boxar med deras goda Sergiusvin blev det och lite mat. Övernattningen den natten blev på parkeringen utanför gasoltanten i Quelfes där vi fyllde vår svenska gasoltub. Numera är det ingen gasoltant utan en ung portugisisk pojke som fyller och numera använder han gasolmacken för fyllningen. Gasoltanten gick in i ett hemligt rum dit ingen fick följa med.. Lagligt eller ej, inte vet jag.

Nu är vi framme i nutid och vi har träffat våra vänner Arne och Agneta här på Mikkis place i Pera utanför Albufeira. När Kent har monterat nya kranen ska vi gå en promenad och bestämma om vi tycker om platsen eller inte. Lite senare idag ska vi äta på restaurangen och fira ägarens födelsedag och att de har drivit campingen under fem år. Kanske kan vi fira lite Alla Hjärtans Dag också. Ingen vet egentligen när firandet börjar, vi fick en tid igår, kl 1800 men på skylten står det 1600.

Lite annat. Vi använder vår utmärkta Heissluftfriteuse när vi ligger på el, men vi måste varna lite för användningen av den. Vi märkte att plasten på vår TV som står i ett skåp bakom fritösen, smälte och det visade sig att varmluften från fläkten gick ut på baksidan och var jättehet och det pallade inte TV:n för. Nu har vi ändrat så att luften går ut i tomma intet. Kan också säga att det står klart och tydligt en varning på fritösen, men vi var nog inte tillräckligt uppmärksamma.

---

Ny dag och intrycken av Mikkis place har fallit på plats och vi är riktigt förtjusta i campingen. Den är mycket annorlunda än andra campingar vi besökt och den drivs av Michele, som är keramiker och Arno. Hela campingen, och den är stor, är smyckad med statyer och andra fantasieggande keramiska produkter och blomsteranläggningar, en damm mitt i, som jag tror att man badar i på sommaren. En stor lada, som är tillbyggd finns och där är receptionen, baren, restaurangen och ännu mer keramikgrejor. Ute i det fria går tuppen, hönsen och ett antal duvor, vet inte vad jag ska säga mer, men det är lite annorlunda på ett positivt sätt… Ska jag klaga så kanske duscharna kunde vara lite vänligare mot min känsliga hud, vattnet var varmt så man nästan skållade sig och det gick inte att justera..

Trevligt par, Michele och Arno och igår var alla inbjudna till Arnos födelsedagsfest, som samtidigt var campingens 5-årsfest. Vi trodde vi skulle betala för mat och dryck, men så var det icke, drycken fick vi betala men resten stod värdfolket för..  Först serverades en välkryddad soppa, gjord på mestadels linser o lite kyckling, sen tog det en rätt lång stund innan nästa rätt serverades, som var någon slags friterad korv eller färs, allt välkryddat och gott. Till det serverades olika kalla såser. Efter att ha gått runt med storbrickan med ”maträtten” ett antal gånger och folk åt och tyckte det var smaskigt, så trodde vi att det var slut på middagen, men icke. Nu fick alla var sin strut med pommes frites och majonnäs. Jättegott fast man trodde inte man skulle orka äta upp allt. Vet inte hur mycket vin o öl vi drack, men det var mer än ett glas. Senare blev det karaoke men då hade de flesta gästerna gått och så gjorde även vi.

Trevlig och annorlunda plats, trevlig och annorlunda fest, men framför allt två jättetrevliga dagar tillsammans med kompisarna Arne och Agneta från Trollhättan.

Idag har vi fortsatt uppåt i Portugal, vi är nu i Castro Verde på Parque Campismo Castro Verde. Här har vi varit förut och den är jättefin och helt vanlig. Här blir vi X antal dagar och åker sedan vidare mot Lissabon..

Jag började min blogg med att önska alla en trevlig ALLA HJÄRTANS DAG och idag är det dagen efter, i flera bemärkelser, men jag hoppas ni fick en bra dag.

Vädret är fortfarande sommar, dock hade vi blåst igår och i veckan som kommer kanske det blir regnskurar. DET BLIR SOM DET BLIR är fortfarande ett ordspråk som vi använder dagligen, skriv gärna och berätta om vilka ordspråk ni använder eller om någonting annat. Alltid kul att få kommentarer när man skrivit en blogg..

Måste också säga att jag fått årets första myggbett…

---

Idag lördag och jag har haft problem med att lägga in bilderna. Det är svårt med överföring från telefonen till datorn och de sista bilderna från festen på Mikkis Place kom inte med.. Kanske lika bra det, ni får själva använda fantasin...

 

Från Alicante till Costa Tropical i Andalusien


2019-02-02, fredag och för en månad sedan lämnade vi färjan och påbörjade resan genom Tyskland. Tiden går så fort. Vi är nu på camping El Pino i Torrox, ca 360 mil från Sundbyholm.

Vi lämnade Santa Pola lördagen den 19 januari, sa hej då till alla vänner som gjorde att vår vistelse där blev så bra och fortsatte vår resa söderut. Strålande väder, inte mycket trafik och vårt mål den här resdagen var att stanna någonstans nära Mazarron eller Vera. Vi hade nu kommit in i en annan del av Spanien, apelsinodlingarna byttes ut mot blommande mandelträd och kronärtskockorna förvandlades till olika grönsaksodlingar i stora fält. De fula hav av plasttält vill jag helst glömma men solen, bergen och havet i kombination var så vackert. 

Vi hittade en gratisplats vid en strand, Playa La Higuerica, nära Vera där det stod ett antal husbilar. Perfekt att stanna en natt. Platsen var också sköldpaddornas territorium, allt enligt en skylt på stranden.

Nästa dags övernattning blev på en parkering i Almerimar där vi fick uppleva ett riktigt åskväder. En husbilsgranne varnade oss för att polisen kom varje morgon och körde bort fricamparna, men vi blev dock inte så oroliga, det var en vanlig parkering vid badstranden och ingen förbudsskylt fanns, så vi sov gott den natten också. Jag tänkte t o m, att det skulle ha varit en intressant upplevelse och kanske något nytt att skriva om här på bloggen.

Från Almerimar till La Herradura är det bara ca 10 mil och efter ett par timmar var vi framme på Nuevo camping, där vi checkade in. Där övervintrar våra vänner Jan-Åke och Linda och vi hade några trivsamma dagar tillsammans. Vädret var varmt men blåsigt, så det gällde att hitta bra tapas-ställen som låg i lä vid havet. De bästa tapasen på våra resor, får man enligt vår erfarenhet i La Herradura, mycket med fisk och skaldjur och allt är så fräscht och gott. Tack Jan-Åke för att du inte är så förtjust i friterade sardiner, musslor och merluza (kummel), det innebar ju att vi fick så många fler godbitar…

En kväll var vi också på kvarterskrogen och drack lite vin och åt kycklingvingar, tillsammans med Yvonne och Kalle + många andra människor av olika nationaliteter.  Stimmigt men trevligt.
Kvällen därpå blev det middag på grannrestaurangen. Tyvärr var inte revbensspjällen särskilt bra, vi var inte nöjda med dem. Så är det ibland.

La Herradura är en liten stad vid havet och stranden. Den ligger i mitt tycke, i den vackraste delen av Spanien, Costa Tropical, där klimatet är subtropiskt. Inte bara människor mår bra här, även frukten chirimoya och andra tropiska växter trivs som fisken i vattnet. Gröna gräsmattor och blommor i mängder året runt…  Ett annat namn för chirimoyan är vaniljäpple.

Campingen skulle kunna vara jättefin om den fick lite omsorg. Läget är jättebra, närmaste granne är stranden och havet. Under de här åren vi besökt den har den bara förfallit. Trasiga grejor repareras inte, ofta är varmvattnet slut i duschen och gasoltuberna byts inte, nej jag har tappat känslan för den campingen. Det hjälper inte, att den ligger i en stor trädgård, grönt är det men träd och växter får växa fritt och då kan det bli komplicerat att köra in på sin campingplats.  
Dessutom är det den dyraste campingen vi besöker, vi stannar bara några dagar och får inte mycket rabatt. För Linda och Jan-Åke är det billigt då dom bor där hela vintern..

24 januari, torsdag lämnade vi våra vänner i La Herradura och åkte till Torrox, där vi är nu och har bokat upp oss på camping El Pino för 14 dagar. Vi har många vänner här och det känns bra att stanna här lite längre än vi gör på andra ställen. Alla som följt oss under åren, vet att vi har haft många fina stunder här och att det blir mycket opretentiösts umgänge med våra vänner.

El Pino, som vi besökte första gången 2010 på vår första övervintring i Spanien, är en gammal plantage där man odlade avocado. Campingen ligger på en bergssluttning och är uppdelad i terrasser. Fortfarande finns det avocadoträd, men de har blivit färre och att plocka avocadon direkt från träden är inte lika lätt som på våra första resor. Här finns också några träd med cherimoya och nes peras.. Samma familj har drivit campingen under alla våra år och under många år gjordes inget för att förbättra standarden här. Dåliga duschar och knappast något varmvatten t ex. Men vi har alltid tyckt det varit en trivsam camping, kanske för att vi träffat så många trevliga människor här.

Under förra säsongen började lite renoveringar här och där, ett nytt servicehus byggdes och i år har man fortsatt. Just nu bygger man ett nytt räcke upp till etage 2. Många träd har rensats bort och hela campingen har blivit ljusare på något sätt. Men Wi-Fi, som ingår i priset, är ännu ingenting att ha. Som tur är så har vi Telenors mobila abonnemang..

Nackdelen med campingen är att den ligger ovanför Torrox Costa, där affärer och restauranger ligger. Och havet… Att gå ner till stan är inga problem, det kan vara en trevlig promenad på grusvägarna genom plantagen t ex, att gå nerför backen är inte svårt. Hemåt är jobbigare, allt lutar uppför redan från strandpromenaden. En sådan promenad, fram o tillbaka brukar bli runt 7 km och det är vi nöjda med. Kent som har problem med ett ben efter en höftoperation, har inte haft några stora bekymmer att gå och det är vi båda glada och tacksamma för. Kanske är det ölen och tapasen som hägrar, eller spelbutiken, möjligtvis tycker han bara det är skönt att komma igång och röra sig igen.

Vi har haft en del trevliga sammankomster med våra vänner redan och fler väntar. I lördags satt vi i solskenet och åt och drack lite vin utanför en av husbilarna. Dagen efter travade samma gäng ner för backen till en restaurang, som ligger längs med den trafikerade vägen till Nerja. God kolgrillad kyckling blev det för nästan alla. Ett par fick kyckling som var rå och den fick bäras in och ut några gånger och det var frustrerande. Inte hjälpte det att restaurangen bjöd på en omgång dricka till hela gänget.. Så kan det också vara..

Nu väntar en ny helg och då blir det musslor och lite annat..

Vädret har växlat, från strålande sol och jättevarmt till riktigt blåsigt och nästan storm, som det varit i natt. Fortfarande blåser det kraftigt men det passar mig bra för då fick jag ju tid att skriva lite…

Kan också säga att vi använder vår Heissluftfriteuse och jag har lärt mig hur man gör, vilka tider som gäller och annat. Senast använde jag den när jag stekte doradan, som är min favoritfisk och den blev så himla god och bra. Men – jag använder gärna lite olja, har en olivolja i sprayform som passar utmärkt..

Så mycket mer tänker jag inte skriva, har lite annat att göra. Kent har diskat och jag tror att han förväntar sig att jag ska torka den. Sen blir det en dusch och så småningom lite fredagsmys. Kvällens måltid blir Mercadonas grönpepparpaté med cumberlandsås till förrätt, vanliga fläskkotletter med svampsås till huvudrätt. Svampen är egenhändigt plockad i Värmlandsskogarna i höstas.. Självklart blir det lite gott rödvin också..

Ha en trevlig helg, skotta inte bort all snö och halka inte, var rädda om er önskar vi i ett snöfritt Torrox..
Vad vi har för temperatur? Just nu är det 19 grader, men blåsten känns inte särskilt skön…

Camping Bahia och Santa Pola

2019-01-18, fredag och ny pension. Några nya läsare har hittat min blogg och jag vet att de troligtvis är kommande vagabonder. Därför kommer jag att skriva lite extra om vissa platser vi besöker, kanske lite om vilka vägar vi väljer och annat som kan vara av intresse. Den här gången blir det om Camping Bahia och Santa Pola. Ni som tidigare följt oss på våra resor känner till det mesta och kan hoppa över ett långt stycke och fortsätta läsningen längre ner..

Camping Bahia är en stor camping, som många svenskar valt att övervintra på. Vi hörde rykten om att det i år är närmare 200 svenska ekipage här. Tyskar, norrmän och lite andra nationaliteter finns det också. Dock inga spanjorer på vintern.

Att campingen är populär råder ingen tvekan om. Att ha folk omkring sig, som pratar ens eget språk känns tryggt och trivsamt, allt är välordnat och personalen ställer upp till 100 procent. Platserna är inte de största, men på de flesta får man plats med sin husbil eller husvagn + yttertält eller kökstält, som är rätt så vanligt här Billigt blir det också om man står här en månad eller längre. För oss, som bara ligger en kortare tid är det ACSI:s priser som gäller, alltså 18€/dygn inkl el. (Acsi kan jag skriva om någon annan gång).

Många aktiviteter finns här. Boule förstås och kortspel, men också gemensamma promenader för hundarna med sin matte och husse, långpromenader, tipspromenader, stickning och om inte annat kan man träffas i campingens bar och ta ett glas tillsammans. Den gamla poolen håller man på att bygga om och i april ska den nya, som blir både inne o utepool, invigas.

Jag tror, att folk mår väldigt bra här, trots att många är äldre och har sina krämpor. Klimatet är oftast bra, grannar och vänner har alltid en stund över för en pratstund. Ofta med en kopp kaffe eller lite vin. Får man bekymmer med sin hälsa hjälper personalen till och ser till att man får hjälp.

De flesta bor i sina husbilar som de även har som transport fram och tillbaka. Men några har köpt en husvagn här på campingen och fått campingplats och allt innehåll i vagnen på köpet. Då hyr dom platsen hela året. Det kan kosta ungefär 3000 – 3500€/år. Några har också skaffat en personbil här, så det fungerar perfekt. Alicantes flygplats finns nära och väljer man att flyga ner är man snart på plats.

Santa Pola som stad är rätt så lagom. Campingen ligger nära affärer och restauranger och det finns en välbesökt marknad på lördagar och söndagar. Fina stränder och strandpromenad och en hamn med både fiskebåtar och andra båtar. Det finns mycket att titta på…

Det var lite om Santa Pola och camping Bahia, där det just nu inte finns några lediga platser. Vi fick en lite plats, inte så mycket större än husbilen tack vare att våra vänner Lizzy och Ove tjatat sig till den.

Här har vi haft några jättetrevliga dagar, vi har under åren fått många vänner här och det är alltid lika roligt att träffas. Vi har besökt marknaden och efter den så hamnade vi på en bar ”100 Montaditos” som serverar goda smörgåsar och god öl eller gott vin. Tillsammans med många andra satt vi och ljög för varandra och utbytte erfarenheter i solen. Ett besök på ”Tedi” som är en tysk butik med massor av krimskrams blev det också och där har vi inhandlat en Heissluftfriteuse, som är det senaste av alla användbara grejor, som man bara måste ha. En fritös där man får de finaste friteringar, allt utan olja. Jag återkommer om resultaten när vi börjat använda den.
Här i Santa Pola har det blivit en del restaurangbesök, bl a på en liten restaurang, Peña Grande,  på torget, där vi skulle äta en lättlunch tillsammans med våra vänner. Det blev en jätteportion med revbensspjäll för mig och fläsklägg till de fem övriga. Kanske ingen lättlunch, men det var det godaste revbensspjäll jag någonsin ätit och de andra njöt lika mycket av sin fläsklägg. På kvällen satt vi bara och jäste, orkade inte göra något annat än slappa och titta på ”Stjärnorna på slottet”. Numera kan man titta på både SVT1 och TV4play och det är faktiskt trevligt. Tror att vi uppskattar svensk TV mer än ni därhemma gör.

Ett annat ställe som vi alltid besöker är WOK:n som ligger alldeles i närheten av campingen. Det har under åren varit varierande bra men aldrig dåligt. I år är restaurangen renoverad och har nya ägare och personal. Mat i all oändlighet, både wok, grönsaker och annat thailändskt + ett dessertbord. Även där blev det lite för mycket men det var så himla gott. Ett avslut i campingens bar blev det också.

Allt är inte bra här i Santa Pola, gator och trottoarer är ojämna och man kan lätt snubbla. Det hände dessvärre vår vän Maud, Ottos matte och som tur var så bröt hon inget men har jätteont i armar och axlar och är nu lite handikappad. Dessbättre har hon en egen sjuksköterska, Ottos husse Bosse, så hon får bra vård.

Vädret här började med kyla men det har gått över till riktigt fina soliga dagar utan blåst. Morgnar, kvällar och nätter är fortfarande kalla, men det är ju vinter här också, det får man inte glömma.

Nu har Kent gjort lite praktiska saker, som tömningar och vattenpåfyllning och en rejäl disk väntar också. Annars är det tipspromenad just nu, men vi skippar den.

Efter lunch ska vi ta en promenad men vet inte var vi hamnar. Imorgon lämnar vi Santa Pola för den här gången och åker vidare neråt. Vart vi är nästa gång jag skriver vet jag inte ännu. Nästa längre stopp blir nog i Torrox.

Jag vill passa på och önska våra barnbarn Angelica och Anton en trevlig födelsedagsfest på lördag då de firar sina kommande födelsedagar.

Tack till alla som skriver kommentarer, alltid roligt att läsa..

---

Vi har nu gått våra 7  km och bl a besökt fiskehamnen, roligt och intressant. Flera besök på olika "Kinesen" där man kan handla det mesta, men vi bara tittade. Ett besök på Peña Grande blev det också, men denna gång nöjde vi oss med varma smörgåsar och ett glas vin...

Camping Bahia och Santa Pola är fantastiskt, men vi vill inte stanna här någon längre tid. Det vill vi inte på något annat ställe heller, för vi är ju vagabonder och älskar själva resandet och att komma till nya men även platser som vi redan besökt.. Så är det...

Tack i alla fall kära vänner på Bahia, vi är så glada att vi har er...




Gunnardagen i Calpe och lite mer...

2019-01-13, söndag. 16:e dagen på vår resa och vi har kommit en bra bit ner i Spanien. Bahia camping och Santa Pola i Alicanteområdet är vårt hem en vecka framåt. Hit kommer vi varje resa, campingen och staden är trevlig men egentligen är det våra vänner här som vi vill träffa.

Vi lämnade Blanes för en vecka sedan, på Trettondagen. Resan var bara bekväm, vi åkte autopista och autovia runt Barcelona, så vi slapp trafiken inne i Barcelona. Vädret var soligt, men lite blåsigt och efter ca fyra timmars resa var vi framme i Peniscola där vi skulle övernatta. Vi tog in på en, för oss, ny camping, Los Pinos. Vägen dit var avspärrad p g a vägarbeten så vi fick åka mellan blomkåls- och kronärtskocksodlingar på en liten väg, som var enkelriktad åt andra hållet… Nya hemmagjorda pilar visade vägen.

Vårt mål var Calpe och precis som vi befarat var det fullt på alla ställplatser och campingar, utom på camping La Merced. Där fick vi välja plats och att campingavgiften bara var 17,5€ mot 27 på dyraste ställplatsen var bara positivt.

I Calpe hade vi några trevliga dagar tillsammans med vännerna Bitte och Lars-Åke och deras hund Wille. Wille hade dessvärre en inflammation i en tass och blev lite förbannad på matte som tvingade på honom en skärm runt huvudet. Vem skulle inte bli det?? Men, som den fina hund han är, så lugnade han ner sig och accepterade läget.

Lars-Åke, som för länge sedan var taxichaufför, ägnade många timmar åt att guida oss med personbilen i Calpes omgivningar. Upp och nerför höga berg, fram och tillbaka, hit och dit och vackra vyer över stad och hav var det överallt. Vi hann också med ett besök i en diversebutik, lite finare än kinesen och där köpte vi lite grejor. Ett besök i staden Moraira blev de också. Kan bara säga, att guidningen var perfekt och vi fick se mycket…

Bitte och Lars-Åke har en lägenhet i centrala Calpe och visst blev det cava och tapas på deras balkong och visst blev det också ett besök på bästa kinesrestaurangen. Vi fick en jättegod måltid, med vårrullar som förrätt, anka i apelsinsås för mig och extrakryddade revbensspjäll för Kent, små glassar till efterrätt + en butelj av husets vin. Allt för 240 svenska kronor för oss två… En riktig festmåltid.

Men det bästa med dagarna i Calpe är ändå firandet av Gunnar-dagen. Det har blivit en tradition och firandet innebär, att min bonussyster Bitte och jag får egentid medan männen handlar musslor och tillreder godsakerna. Den här gången gick vi en promenad längs med strandpromenaden, solen sken och det var inte mycket blåst. Det blev också ett glas på en bar innan vi gick hem till lägenheten och gjorde kockarna sällskap. Måste säga att resultatet med musselkoket bara blir bättre och bättre för varje gång. Trevligt och njutbart..

Men allt har ett slut och så även dagarna i Calpe. Snart var vi på rull igen, den här gången blev resan under tio mil. Vårt mål var nu San Fulgencio, där vi skulle besöka tvättatutomaten. Givetvis var ställplatserna fullbelagda, förutom den lilla vid bensinmacken och tvättautomaten. Blåsten var med oss även här, så det var jeans och fleecejacka som gällde. Förutom att vi ägnade ett par timmar åt tvätt och städning, så besökte vi de båda kinabutikerna och köpte en del bra att ha grejor. T ex fick Kent en ny neongrön/gul diskkorg och han var så nöjd.

Vi har dock inte varit särskilt nöjda med våra telefoner. Under hela resan har batterierna laddat ur, vi har fått byta operatör titt som tätt, eftersom mottagning saknas. Vår router från telenor har fått fnatt, istället för sin trevliga rektangulära form har den svällt och blivit som en bulle. Batteriet tittar ut och vi väntar bara på att den inte ska fungera. Vi har dock en extra router med oss, som fungerat på våra resor tidigare.

I San Fulgencio besökte vi också marknaden och köpte massor av grönsaker. Allt var inte av bästa kvalitet, det märkte vi på paprikorna idag. Lite småruttna och blöta, men dom var ju billiga…

Nu befinner vi oss på Bahia camping i Santa Pola och det känns jättebra. Fortfarande soligt men vindarna är kalla. Vi har fått sista lediga platsen, en liten skuggig plats men den duger åt oss. Jag har skrivit om Kents bilkörning i tidigare bloggar, men jag måste säga det en gång till. Säkert och lugnt backade han in på platsen, med min hjälp förstås och publik som jublade.. Kanske var inte min hjälp så mycket att ha den här gången, jag tror att campingvärden, som var väldigt nervös, hjälpte honom bättre. Efter den pärsen blev vi bjudna på ett glas hos våra vänner Lizzy och Ove. De och många andra här har köpt husvagn och fått med innehåll och hyr sin tomt hela året. Också en idé om man inte vill eller orkar köra husbil hit.

Idag har Tina och Mats överlämnat mina husbilsnycklar, som jag glömde i min jackficka hemma. De bor också på Sundbyholms camping permanent, men tillbringar hela vintern här i sin husvagn på en plats som de hyr året runt. De har dock varit hemma i Sundbyholm över julen och också firat Mats bemärkelsedag med buller och bång.. Grattis..

Nu ska jag inte skriva mer, ute är det kyligt och stolen jag suttit ute i är inplockad. Snart väntar en god gryta och sen vet jag inte mer. Imorgon ska jag försöka skajpa med mina kära klasskamrater, som ska träffas hos Maud, men kanske blir det bara ett telefonsamtal, för i nuläget vet jag inte riktigt var jag befinner mig på eftermiddagen….

---

Eftermiddag blev kväll och vi blev inbjudna till vännerna Bosse, Maud och hunden Otto som också tillbringar vintern här på Bahia. En jättetrevlig kväll med mycket prat...

Resan har börjat...

2019-01-05, lördag och Trettondagsafton. Känner mig lite ringrostig, har inte skrivit något på länge, men visst får det bli ett litet blogginlägg. Vi har kommit fram till Spanien och Blanes, där vi stannat till några dagar. Just nu är det morgon, klockan är bara 0830 och Kent sover fortfarande. Termometern visar på 3 plusgrader ute, men vi vet att det kommer att bli betydligt varmare om några timmar.

Vi lämnade Sundbyholm för precis en vecka sedan och resan ner genom Sverige var bara regnig. Det var precis innan stormen kom in över Sverige. Ett par kvällar hos min 89-åriga syster Inga-Maj i Malmö blev det förstås och hon gjorde allt för att skämma bort oss med sin goda mat och annat. Precis som vanligt.. Vi träffas ju inte mer än ett par gånger varje år, så vi hade mycket att prata om, gamla minnen men också vad som händer i nutid.

På Nyårsafton lämnade vi Malmö och Sverige med Finnlines färja och precis som vanligt beställde vi in en flaska vin i baren och där gjorde ett par från Loftahammar oss sällskap. När vinet var slut och vi passerat bron gick vi till hytten och sov gott hela natten och på det nya årets första dag vaknade vi i Travemünde i Tyskland. Snart nog var vi ute i det kolsvarta mörkret och vi var nästan ensamma på autobahn. Precis som i Sverige festar tyskarna på Nyårsafton och är nog rätt så trötta och bakfulla på Nyårsdagens morgon och undviker därför att ge sig ut på vägarna.

Det finns egentligen inte så mycket att berätta om resan ner genom Tyskland, Luxemburg och Frankrike, förutom lite vägarbeten i Tyskland så var det inga köer, allt flöt på lugnt och sansat. Första 70 milen genom Tyskland var det mycket regn och så var det också i Wasserbillig i Luxemburg där vi övernattade på en rastplats, precis som vanligt. Inget regn på andra dagens 55 mil långa resa och där valde vi att åka betalväg, det känns som ett bekvämt och bra alternativ den här årstiden. Vi övernattade på en rastplats i Valence, en plats som vi kallar för ”Pumpen”. Namnet fick den när vi rastade och låg över där för ungefär hundra år sedan och åkte med bil och husvagn på sommarsemestrar till Blanes. På rastplatsen fanns då en vägdusch och en gammal vattenpump ute, vilket inte är ovanligt i Frankrike. På somrarna är värmen intensiv och då är det bra att kunna skölja av sig.

Nu är det vinter och man känner inget behov av utedusch. Däremot så finns det duschmöjligheter i ”servicehuset” som också har toaletter, butik och restaurang.

Tredje dagen vaknade vi i en svinkall husbil, gasolen hade tagit slut. Självklart har vi två tuber, men den andra som är den stora tuben och spansk, kunde inte användas förrän vi bytt reducerventil, som gick sönder hemma. Det var bara att äta en kall frukost, inget kaffe gick att brygga så Kent fick dricka julmust och jag drack vatten. När vi ätit färdigt kom vi på, att vi kunde ha gått in på smörgåsbaren, och ätit vår frukost med kaffe, men då var det försent. Vi valde att åka vidare de sista 45 milen. Jättekallt ute när vi lämnade Valence, folk hade på sig dunjackor och tjocka mössor. Sen steg värmen och solen sken och allt var bara underbart.. Kent var förvånad över fransmännens körning, hans erfarenhet är att de är hetsiga men den här gången var allt lugnt och fint. Kanske beror det på att vi åkte betalväg och att det mest var yrkeschaufförer på vägen.

Snart var vi framme vid spanska gränsen och efter ytterligare tio mil var vi i Blanes. Precis som vanligt stannade vi och handlade på Lidl och medan jag plockade in varorna gick Kent över gatan till Ferreterian där han köpte en ny reduceringsventil. Så nu är ordningen återställd…

Nu befinner vi oss på Camping Blanes, som är en av två öppna campingar här. Alla andra är stängda, precis som hotell och butiker här i hotell- och campingområdet. Igår fick Kent bestämma dagen, jag tyckte han var värd det efter sina många timmar bakom ratten. Självklart valde han en promenad längs strandpromenaden, men inte i särskilt njutbart tempo. Bråttom var det, för spelbutiken skulle snart stänga för siesta och Euromilliones väntade. Sen kunde han slappna av och vi gick på grönsaksmarknaden och tittade på de fina grönsakerna, som bara väntade på att vi skulle handla. Fina avocadon fanns det, 1.90€ lät lockande. Trodde förstås det var som längre ner i landet, per kilo men de kostade så mycket per styck. Då fick det vara…

Vädret var jättebra, fleecejackan kändes för varm och solen värmde. Vi stannade på en uteservering och beställde in öl och varsin macka och en sådan macka kunde gott ha räckt åt oss båda, men god var den och jag åt upp nästan hela.. Så småningom vandrade vi hemåt, också nu längs strandpromenaden och i ett betydligt lugnare tempo. Ingen som badade, men folk satt på sina filtar på stranden och barnen lekte i sanden.

Campingen är skuggig så vi valde att sitta inne i husbilen när vi kom hem, tyckte kanske att vi fått tillräckligt med frisk luft..

Vi får många frågor om vad en sådan här resa kostar och det kan inte vi svara på. Den kan bli billig men likaväl kan den kosta mycket. Det beror helt på vilka val man gör. Bränslet kostar lika mycket för alla, övernattningar kan bli på en gratisparkering eller också kan man välja en camping och då kostar det. Betalväg eller gratisväg, färja eller bron, äta hemma eller gå på restaurang, det finns många val man måste göra. Vi väljer en bit av varje. Vi gillar att bo på camping men mellan varven så blir det någon gratisplats. Vi lagar mycket mat hemma men det är billigt att äta på restaurang här, så visst blir det rätt många besök på restauranger.
Den här gången har resan från Sundbyholm och hit kostat 6 203 kronor, uppdelat på färja (specialpris) 1 188 kr, bränsle 3 798 kr och vägavgifter1 287 kr..

Idag ska vi städa bort lite vägdamm, gå en ny promenad som vi båda bestämmer och ikväll besöker vi en kinarestaurang i närheten, precis som vanligt.. Imorgon lämnar vi Blanes för den här gången och vårt nästa stopp blir förhoppningsvis Calpe, där vi ska träffa våra vänner Bitte och Lars-Åke. Förhoppningsvis skriver jag, för det är svårt att få något boeende där. Numera är det förbjudet att övernatta i husbil längs med gatorna och ställplatserna och campingarna är fulla. Tror i alla fall det kommer att ordna sig, i värsta fall får vi ta in på en av de nya tomma dyra ställplatserna, det kan vi väl unna oss när vi förmodligen har vunnit en massa pengar på Euromilliones!
Nu har klockan blivit tio, nu väntar frukost men först ska jag väcka Kent..

Sista delen av resan...


2018-08-30, torsdag och det är sommarens näst sista dag. En perfekt dag för att skriva ner avslutningen av vår vinterresa 2018. Kanske lite sent, för den är ju redan historia, men sommaren har varit alldeles för varm för att sitta framför datorn och försöka minnas resan genom Tyskland och vidare hem till Sundbyholm.

Första stoppet i Tyskland var, som vanligt, på Vita Classica therme i Bad Krozingen, som är ett fantastiskt termalbad med många olika bassänger och massageanordningar, alltså i vattnet. Där hade vi en heldag, men resten av våra tre dagar ägnade vi oss åt vandringar i omgivningen och det finns mycket att se där. Bad Krozingen är en kurort med vackra parker och många restauranger och den lilla staden är jättemysig. Resten av tiden gick åt till inköp av färsk vit sparris, tillaga dom och framför allt äta och njuta av dom. Färsk sparris njuter vi av hela resan genom Tyskland, vi tröttnar aldrig…

 Ett besök i Kehl där Bürstner har sin fabrik och vad vi trodde, en jättebutik med reservdelar och campinggrejor var Kents önskan så vi for dit. Men tji fick vi, det fanns ingen butik men vi sov i alla fall över på ställplatsen där och morgonen därpå googlade jag på campingbutiker och hittade Reimo i Egelsbach. Butiken låg i närheten av vår rutt så vi åkte dit. En stor och rolig butik där det fanns det mesta och visst handlade vi en del. Bl a blev det äntligen av att köpa nya utestolar, som vi skulle ha köpt för länge sen.

Det började närma sig pingst och vis av erfarenheten visste vi att campingar och ställplatser skulle vara överfulla i Tyskland den helgen, så vi ställde kosan i god tid till Winningen i Moseldalen. Campingen där är jättebra och vi fick en fin plats precis vid floden och de stora pråmarna och all annan båttrafik kunde vi följa på nära håll. Vädret var mer än varmt så vi orkade inte med några långa promenader. Jag hade också ryggskott, men annars var det bra.
Vi hade rätt i våra tankar om tyskarnas pingstfirande, det bara vällde in husbilar och husvagnar under torsdagen och den stora fina platsen vi hade blev mindre och mindre.
En av anledningarna att vi åker till Winningens camping är deras fina restaurang, som vi naturligtvis besökte. En besvikelse denna gång, deras fina meny var utbytt och rätterna vi beställde var inte mycket att ha. Men vinet var gott och restaurangen fortfarande fin så helt misslyckat var det inte.
Vi checkade ut på måndagen och betalade en hutlös summa för de här dagarna. Kan tillägga att man även betalar extra för användning av duscharna där…

När vi svängde ut på vägen kom regnet, skönt kan man tycka men det förföljde oss många mil genom Tyskland. Vårt mål var parkeringen på Heide Park där vi skulle övernatta. Det blev värsta resdagen… Långa köer hela vägen, oljelampan lyste och vi fick svänga av och fylla på olja, men lampan fortsatte att lysa då och då. Nervöst tyckte jag, för även om jag kan väldigt lite om bilar, så har jag lärt mig att när oljelampan lyser ska man stanna för annars kan motorn skära ihop… Kent trodde inte det var så illa, eftersom den slocknade när underlaget var torrt men började lysa igen när regnskurarna kom och han hade rätt. När det fina vädret kom tillbaka i närheten av Soltau och Heide var lampan slocken och har varit så sen dess.

Nya köer, fast värre och en ny jobbig och varm resdag väntade och när vi närmade oss Hamburg var det helt stopp i trafiken. Vi skulle tanka bilen vid macken i Stillhorn, men det visade sig att det var vägarbeten där och man kunde inte svänga in där. Så där stod vi i mittenfilen på autobahn i hettan, nästan soppatorsk och runt om oss stod bilar som kokade. Även där var jag lite nervös, det måste jag erkänna, men vi klarade oss och resan fortsatte mot Heiligenhafen där vi skulle komplettera vårt förråd av alkoholhaltiga drycker och Grossenbrode där vi övernattade på ställplatsen.
Natten innan vi körde ombord på färjan i Travemünde tillbringade vi på färjeterminalen och sov alldeles utmärkt. Sen blev det nio timmar på ett stilla och lugnt hav innan vi var tillbaka på svensk mark. Ett soligt och fint Malmö väntade och vi for direkt ut till ställplatsen i Limhamn, vi ville inte offra en massa tid på att leta parkering närmare min systers lägenhet.

Lördagen och söndagen tillbringade vi hos min 88-åriga syster Inga-Maj och där var också syster Gunda. Systrarna firade Kent som fyllt 75 år under resan och Inga-Maj hade bakat tårta som han åt med god aptit. Kanske drack vi ett glas vin lite senare, minns inte så noga, men jag kommer absolut ihåg den goda maten hon bjöd på. Inte minst sekten och de små snittarna hon alltid bjuder på som förrätt en av kvällarna. Ja, vi blir alltid bortskämda när vi besöker min syster och det känns alltid bra att börja hemmalivet i Sverige hos henne…

Vi måste dock vidare hemåt så på måndagen åkte vi vidare mot Sundbyholm via Ullared. Sommarkläderna var slut eftersom vi använt dom hela vistelsen i Spanien och Portugal så nya måste inhandlas. Då passar en tur till Ullared alldeles utmärkt och vi gick där några timmar varje dag under de två dagar vi spenderade där. Mycket bra och fina grejor blev det…

Det var inte sista övernattningen på resan, vi stannade till vid Brahehus i Gränna också, men det kändes som om allt var slut. Våra fem månader i husbilen var över. Vemodigt, tråkigt och sorgligt men visst kändes det också roligt och bra att komma hem. Träffa barn och barnbarn, vänner och grannar och njuta av värmen och baden i vårt fina Sundbyholm är inte att förakta.

Och så har det varit, nu är sommaren slut och vi har inte varit hemma hela tiden. Några resor med husbilen har det blivit, bl a en barnbarnsresa till Skara Sommarland och en rätt så lång resa till Gotland. Senare blir det ytterligare en liten resa, skogen väntar…

Ett härligt liv har vi, som har möjlighet att vara vagabonder när vi vill, samtidigt som vi har en fast punkt i vårt kära Sundbyholm och att vi har en familj som unnar oss att fara omkring som vildar. Vi missar ju en del umgänge tillsammans med dom då vi inte träffas så ofta, som man också skulle önska..

Nu lägger vi ”Med husbil genom Europa vintern 2018” till de övriga avslutade resorna och om det blir någon ny bestämmer vi senare i höst. Tack för att ni vill följa oss på bloggen och tack för alla kommentarer och hurrarop…

Resan genom ett somrigt Frankrike


2018-07-04, onsdag   och jag sitter på altanen i ett soligt och skönt Sundbyholm och försöker få till ett avslut på resan. Det är inte så lätt, inga anteckningar har jag och det är längesedan jag skrev sista inlägget. Men jag gör ett försök…

Vi lämnade med vemod Blanes 2:a maj, våra dagar där är alltid trevliga men resan hemåt lockade och vi gjorde våra viktiga göromål, som vi alltid gör innan vi lämnar Spanien. Vi bytte gasolflaska, handlade på Lidl och åkte sen genom ett Spanien när det är som vackrast. Gula rapsfält med fält av röda vallmon kantade vår väg, skog, berg och dalar åkte vi igenom och snart var vi framme i La Jounquera där Whiskyaffären väntade. Den finns i ett av många stora varuhus som finns här i staden och som försörjer sig på fransmän som åker över gränsen och handlar. Där finns också en köttaffär med riktigt bra kött, så vi handlade på oss för hela resan genom Frankrike.

Vi lämnade Spanien efter en sista tankning av bränsle och den här resan tänkte vi bekvämt och använde betalmotorvägen, vilket vi inte brukar göra. Lite tråkigare kanske, men visst fanns det en hel del fint att se på även där. Ett jättegrönt och vackert Frankrike, där kossorna betade på sluttningarna och rapsfälten fanns även där. Skönt är det också att slippa alla rondeller och trafikanter som inte alltid kör på ”svenskt” vis. Vi svängde av motorvägen i närheten av Orange och anlände till camping Manon som ligger i Arc de Triomphe, kom fram efter stängningsdag men ägaren var en snäll fransos så han släppte in oss och där sov vi gott.

Dagen efter åkte vi vidare till Palais idéal du Facteur Cheval i Hauterives för att kolla in lantbrevbäraren Ferdinand Chevals livsverk. Ett spännande sagohus byggt av Ferdinand själv under 33 års arbete dag o natt.

Det här är en förkortad historia om Ferdinand.
En dag i april 1879 på hemväg från sin dagliga runda som lantbrevbärare snubblade han på en mycket ovanlig sten och det var så allt började. Han var då 43 år och hans planering av sagopalatset och insamlingen av stenar påbörjades. Stenar samlade han på sin dagliga fyramilsvandring med postväskan, lämnade dom vid vägkanten och återvände efter arbetets slut och hämtade med skottkärra. Nätterna användes till att rita o planera och sedan bygga… Han avslutade bygget vid 76 års ålder och hade då spenderat 33 år, eller 10 000 dagar eller 93 000 timmar på bygget. Efter avslutat jobb byggde han ett mindre likvärdigt palats på kyrkogården där han ligger begravd. Det tog bara åtta år att färdigställa det.
Brevbäraren Ferdinand Cheval föddes 1836 och dog 1924. Fastän han hade ett digert schema hann han även med två giftemål och fick tre barn, två av dom dog tidigt.
Brevbäraren Chevals byggnadsverk sågs som rena rama dårskapen, särskilt i arkitektkretsar men han blev så småningom en erkänd konstnär och många andra konstnärer fick inspiration av honom och hans verk, det ser man många tecken på i det lilla muséet som ligger bredvid palatset.

Vi tyckte absolut att det var värt den lilla omvägen för oss, men man behöver inte spendera jättemånga timmar på att gå där tyckte vi. Trevligt var det att förskola och andra skolor var välkomna och jag kan tänka mig vad som for runt i barnens fantasi. Jag tycker också att det är fantastiskt att förverkliga sin dröm, som den här brevbäraren gjorde och kan inte låta bli att bli fascinerad av berättelsen. Tack till Arne och Agneta från Trollhättan som tipsade om palatset.
Kan också berätta att det finns ställplats för husbilar där..

Ställplatsen använde inte vi, utan vi for ut på motorvägen igen för ytterligare en dag på motorvägen. Vi brukar stanna till lite här o där i Frankrike på hemvägen av vår vinterresa, men den här gången blev det mest en transportsträcka. Vi hade planerat en eller ett par dagar i Bourg en Bresse där vi tidigare har legat på en billig och bra camping. Det visade sig dock att campingen var nedlagd och vi fick snabbt ta ett nytt beslut. Vi hittade en camping i St Étienne-du-Bois, vars namn är Camping du Sevron. Det är en Acsi-camping och dit återvänder vi gärna.. Den här gången blev det bara en natt för vi ville till Tyskland snabbt. Där väntade termalbadet Vita Classica i Bad Krozingen samt frosseriet av vit sparris som vi längtat efter..

Längre än så här skriver jag inte idag, jag har fått lämna altanen och sitter inne i yttertältet för det blev för ljust och varmt ute. Nu ska jag ägna mig åt bad, vi har ett jättemysigt litet bad här på campingen och det har jag utnyttjat nästan alla dagar sen vi kom hem. Imorgon åker vi på en liten miniresa med husbilen och nästa vecka blir det några dagar på Skara sommarland med barnbarn och kompis. Senare blir det en längre resa till Gotland kombinerat med fastlandet, var det blir vet vi inte ännu.
Men resten av resan kanske jag skriver om imorgon eller någon annan dag, man får inte ha för bråttom.. DET BLIR SOM DET BLIR….

Ha en fortsatt skön sommar…

Blanes i våra hjärtan

2018-05-01, tisdag. Första maj idag och någon demonstration blir det inte för oss här i Blanes. Vet faktiskt inte om man har demonstrationståg som hemma i Sverige. Vi har i alla fall kommit till sista stoppet i Spanien och det blev som vanligt, vårt älskade Blanes. Just nu är det lite regnstänk på rutan och det passar bra för då kan jag skriva lite. Vill passa på medan vi är uppkopplade, våra fyra månader utomlands med Telenor är egentligen över idag, men vi har inte fått något SMS om det ännu så jag antar det funkar ett tag till..

Vi lämnade vårt härliga plaskande i La Fuente med ett sista bad tisdagen den 25:e och började vår färd uppåt. Att kalla vägen för väg är alldeles för snällt, en smal kostig med djupa gropar och backar lite här och var, möten med stora lastbilar osv, men den varade bara i ca 5 mil, sen var vi i Elche där vi skulle köpa nya campingstolar i en butik vi varit i förr. Våra stolar börjar ge sig, fastän dom är nästan nya, bara 15 år…

Inte hittade vi butiken och inte ville vi leta, varmt var det också och vi var hungriga och lite smågriniga, så vi åkte vidare på autovian, stannade och åt varsin korv, trängdes med lastbilar och värmen nästan kvävde oss. AC:n fungerade men fick bara användas ibland.. Som om inte det skulle räcka, så grät jag konstant under tre timmar, jag hade fått någon ögoninflammation. Solen och vattnet i La Fuente blev för mycket för mina ögon och jag reagerade på det sättet. Men solglasögon och en handduk över ögonen gör underverk och även om det sved så slutade jag gråta efter några timmar.

Vi stannade till i Calpe och jag skypade med mina kära kamrater, bara det gjorde mig bättre, handlade på Mercadona och fortsatte vår färd till Oliva och camping Eurocamping. Ingen höjdarcamping men vi skulle bara vara en natt så det fick duga. Första stället vi besöker, som har en förbudsskylt på dörren till duschen, det verkade som om man inte fick bajsa i duschen….

På onsdagen fortsatte vi vår resa och det blev en jättebra resdag. Förutom lite stopp och köbildningar i de små städerna, så rullade allt på snabbt och säkert. Apelsinträden, som dignade av frukt när vi åkte ner, har nu både frukt och blommor, tror att man skördar hela året. Vi kom fram till Mont Roig och camping Oasis, som var ny för oss förra året och snabbt blev en favorit. Här ligger gästcampingen på bästa plats, precis vid havet och stranden och bara en sträng med vackra blommor skilde husbilen från stranden. Jättefint väder, lite blåst på eftermiddagen men den behövdes. Vi var där i två dygn och bara njöt, åt fisken vi köpte på Mercadona, drack ett glas vin och gjorde inte så mycket mer..

Badstrand fanns det och några badade men jag hoppade över det. Var lite obekant med stranden och havsbotten och eftersom jag har besvär med balansen får jag tänka mig för var jag sätter fötterna. Inga problem i vanliga fall med bra underlag, men….

Styrkta och utvilade lämnade vi detta paradis och valde nu att använda autopistan, alltså betalvägen runt Barcelona och mot Blanes. Perfekt och 12€ fattigare 23 mil senare var vi i Blanes och checkade in på camping La Masia. Vi kom tidigt fram och det var tur, för det vällde in husbilar och husvagnar och snart nog var campingen fylld. Även stugor och hotell var uthyrt och campingen fylldes av lekande barn och glada unga människor.. Jättekul tycker vi, inget fel på oss gråhåriga övervintrare, men visst piggar det upp med lite vanliga helgfirare..

På lördagen vandrade vi längs den fina strandpromenaden in till gamla staden. Vi besökte grönsaksmarknaden och gjorde även ett besök i ”Ferrerian”, vi hade slut på pottakarameller och det kan finnas att köpa där. Dock inte den här butiken.. Vi hamnade förstås på en bar och fick en förfriskning och senare blev det lunch på en restaurang, vår favvo faktiskt, där vi åt marinerade musslor på deras eget vis, Kents musselstödjare Lars-Åke och Kent får ursäkta men de här är faktiskt de godaste….
En härlig dag var det och söndagen var också skön och middagen åt vi hemma.
Igår, måndag och valborgsmässoafton klädde vi på oss ordentligt, alltså jeans och tröja. Det blåste en del men det var varma vindar så det gjorde ingenting. Efter lite promenerade hit och dit så hamnade vi på en annan favvorestaurang, ”Buggys”. Första gången vi var där var 1990 då vi semestrade med bil och husvagn och var i Blanes för första gången. Det blev en favorit, god mat och jättetrevlig personal. Man kände sig alltid så välkommen där. Och så har det varit ända tills nu. Några av personalen har varit där alla år och verkar rätt slitna. Snabbt kastade de fram vad vi beställt, en pizza till Kent och en köttbit till mig och besvärade sig inte ens att servera vinet. Kan förstå deras stress, restaurangen var smockfull men vi var besvikna…

Vi saknade inte valborgsmässoelden och regnet och kylan i Sverige, det blev en varm kväll på campingen och fastän vi var många campare var det lugnt och sansat…

----

Nu har det gått några timmar och vi har ägnat oss åt lite praktiska göromål. En maskin tvätt är klar, lunchen med calamares är uppäten och solen har kommit tillbaka. Kent förbereder inför morgondagens resa, alltså fyller och tömmer vatten, tömmer toa och ser till att rutorna är rena.
Sen väntar en liten disk…
De fina orden om spanjorerna som jag tidigare skrev om håller väl han med om också, men för en stund sen fick han ett utbrott mot en spansk familj som lät sin lilla söta vovve springa lös och bajsade utanför vår husbil. Då blir maken aggressiv och det förstod nog familjen också…

Ikväll ska vi nog gå till en kina-restaurang i närheten, billigt och bra så det blir väl en bra avslutning på vårt Spanienäventyr den här gången.

Innan vi passerar gränsen ska vi byta vår spanska gasoltub, handla på Lidl och besöka whiskyaffären i La Jounguera där det också finns en bra köttdisk. Det gäller att ha med sig lite mat, i Frankrike är maten jättedyr. Säkert är det lika dyrt i Tyskland och i Sverige, men då har vi vant oss vid det..

Vet inte när jag kan skriva nästa blogg, troligtvis blir det i Tyskland vid något termalbad.. Frankrike ska vi åka rätt igenom, förutom att vi ska besöka Palais Idéal du Facteur Cheval i Hauterives – Drôme, nära Valence. Tipset fick vi av Arne och Agneta på campingen i Castro Verde i Portugal. Tack för det..

Som sagt, imorgon lämnar vi Spanien men än har vi många dagar kvar på vår resa. Visst pratar vi mer om hemma och vad vi ska göra när vi kommer hem och visst börjar vi få lite hemlängtan. Men vi kommer att njuta av dagarna som är kvar på resan, det finns ännu mycket kvar att se och göra…

Maj månad, sommaren är på väg även hemma. Njut ni också…

San Fulgencio och Banõs de Fortuna

2018-04-21 lördag, och om mindre än en månad är vi i Sverige igen och det blir nog bra. Men ännu njuter vi av resan och att värmen är mer än behaglig känns bara bra. I alla fall här i La Fuente o Baños de Fortuna där vi kan plaska i de varma bassängerna hela dagarna. Många tror att det är mindre skönt att bada i det 36-gradiga vattnet när det är varmt i luften än när det är vinter och svalare luft, men jag kan försäkra att det ALLTID är skönt att plaska omkring i de här bassängerna. Härlig vattenmassage i olika former, kan inte bli bättre…
Vi lämnade de sköna baden på camping Los Madriles i Mazarron tisdagen den 10 april och vårt nästa stopp var på Camper Park San Fulgencio i La Marina. Vi blev varmt välkomnade av campingvärden som börjar känna igen oss efter alla gånger vi varit där. Nu fanns det dessutom plats för oss, vilket det aldrig finns när vi kommer i januari. De flesta övervintrarna har lämnat landet och bland svenskarna vi känner fanns bara Egon och Wiola.  Här hade vi några dagar på oss tills Kents dotter Helen och hennes kompis Eva skulle besöka oss och vi ägnade dom dagarna till att utforska Kinesen och nya kinesbutiken och på lördagen blev det ett besök på marknaden som är alldeles utanför ställplatsen. Medan Kent var hos frissan så inhandlade jag lite grejor och så blev det lite, eller rätt mycket grönsaker. Det är så billigt att inhandla sina grönsaker på de spanska marknaderna. Fredagskvällen satt vi tillsammans med Sickan och Kjell, nya bekanta som skulle åka vidare på lördagen och drack ett glas vin och pratade om våra resor.

Helen och Eva tog bussen från Torrevieja till oss på söndagen och sen åkte vi med husbilen på en liten utflykt. Tanken var att vi skulle besöka citronmarknaden, men vi var rätt sena så det blev ett besök i Santa Pola och lunch på en kinarestaurang och sen en vandring längs stranden och ett glas på en strandbar. Vi hade badkläder med, men efter blåsten var vattnet inte så rent så vi skippade det. Den enda som var besviken var jag..
Dagen avslutades med ett glas vin hemma på ställplatsen och det var jätteskönt att sitta ute.

På måndagen kom tjejerna med samma buss och vi gick runt i området, som f ö är Kents favoritplats för promenader, ett industriområde med massor av outhyrda lokaler. Vi besökte kinesbutikerna, där tjejerna inhandlade många bra grejor och Mercadona där vi köpte lite mat och vin, för idag skulle det bli middag hemma. Så blev det, som förrätt fick det bli kronärtskockor med citronsmör, sen åt vi kalkonkotletter, pommes och sallad. Vin var förstås drycken och avslutningsvis blev det irländskt kaffe. Vår granne Egon tittade också över till oss och det var mycket skratt och skoj den kvällen. Men, bussen väntar inte och Helen o Eva hade en arbetsdag på tisdagen, så det blev ingen sen kväll.
Två jättetrevliga dagar hade vi tillsammans och vi är så glada över det….

På tisdagen lämnade vi ställplatsen och efter stortvätt och inhandling av mat för en vecka åkte vi vidare mot La Fuente. Jättevarmt ute och i backarna fick vi stänga av AC:n då motortemperaturen blev oroligt hög, allt enligt maken chauffören. 7mil hade vi att åka, bara torr och tråkig natur med ett och annat lika tråkigt berg, men ibland lyste naturen upp av citronlundar och kronärtskocksodlingar. Tråkigt eller ej, vi var snart i La Fuente och termalbadet Baños de Fortuna. Inga svårigheter att få plats, för även här har övervintrarna åkt hem och när vi ställt bilen på plats var det bums och plums i vattnet. Så ljuvligt.. Och så har det varit sen dess. De första dagarna hade vi sällskap med två andra svenskar, Christer och Toola från Värmdö men sen har vi varit själva.

En dag här ser ut ungefär så här. Vi vaknar av brödbilens tutande 0915 och snart nog går jag upp och gör frukost. Sen går jag iväg till badet, Kent väntar någon timme då han ofta har något att göra, t ex bäddning och disk. När han kommer plaskar vi lite tillsammans innan vi går till polbaren och äter en lunchmacka och dricker en öl, sen blir det mer plaskande och vilande på solsängarna. För mig blir det förstås också lite läsning. Vid tretiden går Kent ner till husbilen, sätter sig i skuggan och dricker en liten whisky i lugn och ro. Jag är kvar till femtiden och så småningom framåt kvällen blir det middag utanför husbilen. Kvällarna är nu varma så man kan sitta ute länge. Ungefär så har vi det..
Igår kväll var tanken att vi skulle äta på restaurangen och Kent såg verkligen fram emot deras goda lammkotletter, men det sprack då restaurangen var abonnerad. Så vi fick gå hem och äta rester istället. Vad Kent inte vet, är att jag har lammkotletter i frysfacket och kommer att bjuda honom på en delikat middag ikväll.

Under helgen har många spanska familjer besökt campingen och badet och det är bara trevligt tycker vi. Mera trångt i badet och högre ljudvolym men uppiggande för oss gamlingar..

Så här ska vi ha det tills på tisdag då vi lämnar La Fuente och fortsätter vår färd hemåt. Nästa stopp kan bli runt Valencia, vart vet vi inte ännu. Sen väntar vårt älskade Blanes och därefter lämnar vi det här landet.. Resan fortsätter..

Härligt att vintern släppt sitt grepp över Sverige och att våren kommit med sommarvärme. Hoppas det fortsätter så..
På tisdag ses mina kära vänner och klasskamrater Inger, Eva, Maud och Ann-Katrin på träffen vi har varje månad och naturligtvis vill jag vara med på telefonen. Numera är vi förstås så moderna så det är skypen som gäller. Vi var bästa vänner i skolan, gick ut åttan 1962 och har, efter ett par års uppehåll, haft kontakt och träffats en gång i månaden, då vi pratar, skrattar och äter gott. Men vi pratar också allvar och tråkigheter – ja, jag är så glad över dessa vänner…

Nu ska jag lämna skriveriet för den här gången, badet väntar och innan dess insmorning av solcreme, vilket är det jobbigaste på hela dagen…

Resan hemåt...

2018-04-09 måndag, påsken är över och nu är det vardag igen. För oss spelar det ingen roll, våra dagar lunkar på och vi har hunnit en bra bit hemåt. Vi är nu i Mazarron på camping Los Madriles, som är en jättefin camping med två pooler, en utomhus och en inomhus. Båda har ständigt en vattentemperatur på 28 grader och det underjordiska välgörande vattnet byts ut varje natt. Vi åker hit några dagar varje resa, så härligt..

Sista bloggen handlade om Sevilla och El Puerto de Santa Maria. Den sistnämnda orten är helt ny för oss och blev snabbt en favorit. Camping Las Dunas var småtrevlig, personalen och människorna runt omkring oss likaså. Vi gick våra promenader både till stan och längs stranden, vädret var jättebra och för första gången kunde man sitta ute länge på kvällarna.

Kent fick dessvärre bekymmer med kramper i ben och värk i ryggen, ungefär som han hade i Torrox för några år sedan. Skillnaden var, att värken inte fanns hela tiden och kunde botas med piller och gick över efter ett par dagar och ingenting hindrade att han kunde sköta sina uppgifter, t ex disken och våra gemensamma promenader..

Sköna dagar var det, men påsken ville vi fira i Fuengirola. Värmen fanns även där och vi checkade in på Hästgården onsdagen den 28 april, efter en småjobbig resa på den vältrafikerade Autovia del Mediterráneo, som går längs med kusten en bra bit upp i landet. På Hästgården var mycket sig likt, inte så många svenska ekipage men vi träffade Mats och Elsie, som varit kvar där sen vi lämnade ställplatsen innan vi for till Portugal. Jag har ju skrivit mycket om Hästgården tidigare så det tänker jag inte göra nu, men lite omflyttningar har skett, tysken och finnen som hade yxkrig förra gången har flyttat långt ifrån varandra, bastun finns kvar men vi såg ingen aktivitet där och Paco styr och ställer på ett trevligt sätt.

Vi tillbringade inte så många timmar på Hästgården utan mesta tiden var vi inne i staden Fuengirola. Massor med folk flanerade längs strandpromenaden, många låg och solade på stranden och några badade. Vi flanerade mest, vilade oss ibland och fick något läskande på någon bar och hade det bara mysigt. Långfredagskvällen besökte vi Woken, det är bara ett måste när vi är i Fuengirola. Jättegod mat och mysig miljö och nära hem, perfekt….

Påskaftonen umgicks vi med våra vänner Gun och Ronny och besökte restauranggatan där vi började vår måltid med ett påskbröd, som man tydligen äter här i Spanien. Det var det närmaste påsk vi kom för vi skippade sill och ägg o annat, jag åt en fiskrätt och Kent fick sina revbensspjäll och allt var jättegott.. En trevlig eftermiddag och tidig kväll tillsammans med vännerna, sen vandrade vi hemåt men det gick sakta, då det fanns gott om barer efter vägen…

Söndagen var slappardag och vi satt mest utanför husbilen på Hästgården och lyssnade på musik från restaurang El Rengo vars parkering är ställplatsen där vi bor. Varje söndag spelar ett band och lockar många, men vi föredrog att lyssna vid husbilen. Trevligt, men kanske var det inte vår musik…

Måndagen den andra april lämnade vi Hästgården och for vidare mot Balerma ca 20 mil österut. Vi stannade dock till i Torrox och gick på marknaden och köpte avocado för 2€/kg. Vi köpte 2 kg men fick 3 för samma pris, så vi har ätit och fortsätter ännu att äta den jättegoda avocadon till frukost lunch och middag..  Lunchen blev på en kinarestaurang och sen vandrade vi på strandpromenaden och såg förändringen från vår till sommar sedan vi lämnade staden innan Portugal. Sommarrestaurangerna var öppna och solsängar var utställda på stranden – sommar.. Vi träffade också tidigare grannar på campingen som berättade att de var de sista svenskarna som lämnade campingen, de flesta var på väg hemåt och några var redan hemma. Lite vemodigt tyckte jag, men det gick över för resan fortsatte.

En härligt varm resdag blev det på autovia, mycket fint att se på och rätt som det var så var vi på camping mar azul i Balerma. Inte heller den campingen behöver jag skriva om, för det har jag gjort så många gånger, men vi stannar gärna där och tvättar och fixar och den här gången blev det också många sköna stunder i solen och en promenad på en blåsig strand. På resan söderut var det överfullt på campingen men nu kunde vi välja och vraka plats för det fanns gott om lediga platser. Vi blev kvar i tre nätter och fortsatte sedan resan hemåt torsdagen den 5:e och målet var Mazarron och camping Los Madriles i Isla Plana. Samma autovia som tidigare men den här delen av vägen är inte särskilt vacker och det finns inte så mycket att titta på. Då tar jag fram min bok och drömmer mig bort en stund och snart hade ytterligare 20 mil hemåt passerat och vi var framme.

Här har vi det bara bra. Badar flera gånger per dag och resten av dagen gör vi just ingenting. Jag sitter i skuggan och läser och Kent sitter i samma skugga och tar en whisky. Ibland blir det en liten promenad men mest sitter vi.. Campingen ligger vid foten av ett berg i bakgrunden och havet nedanför, fantastiskt fint vart man än ser. Massor av blommor..

God mat äter vi förstås och allt är tillagat i vårt hem och visst dricker vi ett o annat glas vin.

 Känner mig verkligen privilegierad som får ha det så bra…

Härifrån åker vi imorgon. Nästa stopp blir i San Fulgencio där vi tänker ligga på ställplatsen en vecka. Kents dotter Helen och hennes kompis Eva kommer till Torrevieja, som bara ligger en bit ifrån och vi ska umgås några dagar. Ska bli jättekul att träffa någon från familjen hemma. Efter San Fulgencio blir det nya bad och plaskande. Då väntar termalbadet La Fuente i Fortuna och det 36gradiga vattnet, höjdpunkten på hela vår resa…

Har förstått att ni börjar tina upp hemma i Sverige och att blåsipporna börjar komma, en fantastisk tid väntar.. Ha en jätteskön vår och skriv gärna och berätta om hur det är just där du är…

STÄDERNAS STAD

2018-03-24, lördag, och vi har lämnat Portugal, varit i Sevilla och befinner oss nu på camping Las Dunas i El Puerto de  Santa Maria som ligger norr om Cadiz i Spanien.

Måste först göra en rättelse, fina restaurangen Sergios i Olhao som inte var öppen på lördagskvällen, har i vanliga fall öppet på kvällarna, tror säkert dom har sin fina mat kvar men det har också blivit en ”take away”restaurang. Har hittat lite olika uppgifter på nätet om restaurangen….

När jag skrev sist så skulle vi lämna Olhao på måndagen och så blev det. Efter lite inhandling av landets goda viner på Intermache så skulle vi avsluta Olhao med ett besök på en fantastisk fiskrestaurang som bara är ett måste när man är i de trakterna. I en sliten restaurang längs vägen 125:an hittar man den, vaxduk på borden, lite skalpotatis, bröd, oliver och sallad dukas upp och sen kommer den nygrillade fisken, en efter en hamnar på tallriken, den ena godare än den andra. Sammanlagt får man 9 olika fisksorter och till det dricker jag lite vin sällan är gott och Kent en öl..
Ett besök där är ett måste för oss, precis som ett besök på Sergios men blev det så? Nej, det var måndag och fiskrestauranger är ofta stängda på måndagarna… Tråkigt, tråkigt o tråkigt….

Besök på två av tre favoritrestauranger blev inte som vi tänkt, nu återstod bara restaurang O Forno som också ligger längs 125 mot Tavira och som har en underbar vildsvinsgryta….

Vi lämnade Olhao och for längs 125:an mot Tavira och Vila Real de Santo Antonio, stannade till på kinesen i Tavira där vi handlade billiga bra att ha grejor och sen blev det varuhuset Continente och handlingen fortsatte även där. Fina badlakan och handdukar blev det plus en hel del mat förstås. Innan inköpen blev det faktiskt ett besök på O Forno och vildsvinsgrytan var precis så god som vi minns den.

Vädret i Portugal har inte varit så bra de sista tre veckorna. Ibland t o m riktigt dåligt. Vi har undvikit de värsta stormarna som funnits längs kusten och campat lite inåt landet, men folk vi träffat har berättat om nerfallna trän och att ett fartyg blåst upp på sanddynorna utanför Olhao…

Vi låg i Vila Real de Santo Antonio de sista dagarna på vår vanliga ställplats som vi gillar och som har blivit lite av ett basläger för oss. Inga spännande dagar direkt, det regnade mycket och de dagar solen var framme besökte vi den lilla fina staden. Vi tog också loss husbilen en dag och åkte över till Spanien och bytte gasoltub och passade då på att åka en tur längs Algarvekusten.

Måndagen den 19 mars lämnade vi Vila Real och Portugal. Vårt mål var Sevilla och samma väg som förde oss till Portugal tog oss nu till Sevilla. Storkar, fina berg och mimosan som inte börjat blomma än brydde jag mig inte om längre, utan jag satt och läste min bok och det regnade mest hela tiden.

Att hitta ställplatsen i Sevilla är inte lätt, GPS:n förstår inte att vägen genom nöjesfältet är avstängd och de flesta kör fel och det gjorde även vi förra gången vi var där. Den här gången gick det klockrent och snart nog hade vi en plats och elen inkopplad. Då kom också regnet..

STÄDERNAS STAD är rubriken på den här bloggen och städernas stad är förstås Stockholm, det måste jag väl säga, men Sevilla ligger inte långt efter. Vi vaknade på tisdagen av att fåglar höll på att bygga bo på vårt tak, tittade ut och såg en klarblå himmel och sol, vilken härlig promenad till stan det skulle bli. Så blev det och dagens utflykt var till stadsdelen Santa Crus och katedralen. Absolut sevärt, mäktigt och vackert. Kan tillägga att Christofer Columbus ligger begravd där.

Vi strövade sen omkring och tittade på alla fina hus, som jag trots att jag läst på inte visste så mycket om. Smala gator med restauranger och souvenirbutiker, gatumusikanter finns förstås också med i gatubilden. Och lagom med folk…

Hemma igen sen eftermiddag efter en promenad på närmare en mil, då var det skönt att sätta sig i solen med min bok och bara koppla av. På kvällen blev det Farmen som vi fortfarande följer fastän vi vet vem som vann…
Nästa dag när vi slog upp ögonen och samma fåglar fortsatte sitt byggande på taket, fanns det en svensk husbil bredvid oss och det var Sören från Färingsö, som kommit in på natten efter ett antal, felkörningar i Sevilla. Han fick anlita taxi som vägvisare och då kom han rätt..

Sören skulle som alla andra in till stan, katedralen och Christofer Columbus lockade så vi erbjöd honom följa med oss och så blev det. En riktig trivsam dag fick vi, han struntade i katedralen och följde med oss till Plaza Espania och väl där så blev det häst o vagn runt Sevilla. Mat förstås och sen en vandring hemåt igen. Sören var i extas och gjorde många bra inköp på affärsgatan på hemvägen..
När vi kom tillbaka till våra husbilar bjöd han på glass och kaffe och sen umgicks vi hela kvällen också, trots trötthet och utan vin..
Tredje dagen skulle vi besöka ett område i utkanten av stan, Triana, som en gång var Sevillas zigenarkvarter och där fanns också många keramikfabriker. Området ligger på samma sida om floden Guadalquivir som ställplatsen ligger så egentligen hade vi inte behövt gå in till gamla stan, men det gjorde vi. Där träffade vi Sören, som väntade på en guidad visning i katedralen och vi gick och åt lunch tillsammans innan han gick till katedralen och vi till Triana. Vet inte vad jag ska tycka om det området, lite blaha kanske, när man jämför med innerstan. Vi gick snart hemåt, men stannade och tog en öl på en fin restaurang med en magnifik utsikt över floden, båtar, kanoter och tornet ”Torre del Oro” som numera är sjöfartsmuseum. Som om inte det räckte så fick vi se en grisuppskärare skiva upp en del av den svartfotade grisen till ett sällskap, ett skådespel som är kul att ha varit med om. Vi har redan bestämt, att om vi kommer till Sevilla flera gånger ska vi besöka samma restaurang och beställa in svartgris…

Hemma efter tredje dagen i Sevilla, ömma fötter och törstiga efter 1,3 mils promenad, var det skönt att slå sig till ro utanför bilen med en bok i handen. Kent hjälpte Sören med något borrande och sen var det en lugn kväll hemma och morgonen därpå lämnade vi det varma, sköna, trevliga Sevilla. Då kom regnet..

Nästa stopp skulle bli på camping Las Dunas i El Puerto de Santa Maria som ligger norr om Cadiz i Spanien. Resan genom ett grönt och vackert Spanien gick fort, det är bara ca 13 mil mellan Sevilla och El Puerto de Santa Maria. Vi stannade på ett IKEA-varuhus i Jerez och åt lunch. För Kent blev det köttbullar och själv åt jag laxen, som var precis lika god som den man äter på IKEA i Sverige. Kan tillägga, att jag åt fisk även i Sevilla, jättedyra måltider, relativt goda men ingenting man lägger på minnet. Jämför man billiga IKEA-laxen med dessa måltider så vinner den laxen utan tvekan. 
Vi handlade förstås lite ljus o servetter, knäckebröd, korv o lite till - man måste bara....

Här är vi nu på camping Las Dunas som är en helt ny plats för oss. Det regnade när vi kom men idag har det varit rätt så varmt men blåsigt. Vi har tagit en liten promenad, en jättefin strand finns utanför campingen och hamnen ligger i närheten. Går man åt andra hållet så kommer man till staden. Men den får vi undersöka närmare imorgon eller på måndag, kanske tisdag, vi vet inte hur många dagar vi blir här. Sen fortsätter vi nog mot hästgården i Fuengirola några dagar och sen går det uppåt och hemåt. Drygt en månad till blir vi i Spanien, sen väntar några veckor i Frankrike och Tyskland…

Hoppas på värme, både här och hemma i Sverige och vi önskar er alla en GLAD PÅSK var ni än befinner er i världen….

Regnet det bara öser ner....


2018-03-09 fredag, och regnet det bara öser ner och har så gjort den senaste veckan. Alla dagar har inte varit så men visst är det mycket regn och blåst här i Portugal, alldeles för mycket.. I förra bloggen nämnde jag torkan och de stackars djuren som inte hade något grönt gräs att tugga på, men jag tror det har ordnat sig för dom nu..


Vi har lämnat Castro Verde och vi har skippat Lissabon efter hörsägen om stormar från Atlanten och är nu nere på Algarvekusten igen, i Olhao.

Dagarna i Castro Verde gick fort, trots blåst och lite regn. Vi tog promenader, kanske inte så långa men ett besök inne i den lilla staden blev det och ett besök i spelbutiken förstås och lite till. Vädret ville inte att vi skulle sitta ute några längre stunder, det blev bara korta stunder mellan regnskurarna. Vi hade dock trevligt umgänge med Arne och Agneta från Trollhättan, som var ute på sin första övervintring och vi hade mycket att prata om. Naturligtvis en hel del prat om resor men också om Trollhättan, som Kent är född i och som hans pappa vuxit upp i.
Vi åkte därifrån på måndagen och efter att ha hört om stormarna längs Atlantkusten så bestämde vi att vi skulle skippa Lissabon och återvända till Algarvekusten. Vad vi inte visste var, att likvärdiga stormar har härjat längs den här kusten också, höga vågor, träd och tak som blåst sönder men vi har egentligen inte sett det, bara hört talas om det. Vi hamnade i Quarteira på ställplatsen som också är marknadsplats varje onsdag. Den ligger en bit från kusten och vädret var riktigt bra, både på tisdagen och på marknadsdagen. På tisdagskvällen besökte vi restaurangen utanför ställplatsen och beställde deras jättegoda piripirikyckling. Men vi blev besvikna, den var som vilken överstekt kyckling som helst, torr och tråkig, inte som den brukar.
När vi skulle besöka marknaden upptäckte vi en skum typ, som gömde sig bland de höga buskarna bakom parkeringen och vi stannade till lite längre bort och såg honom smyga omkring bland bilarna. Kent gick förstås fram och frågade på ren svenska vad han höll på med och fick något mystiskt svar på främmande språk, vi blev lite oroliga så vi beslöt, att en av oss skulle vara kvar i husbilen. Jag stannade först och följde hans konstiga beteende, men jag tror inte att han gjorde några inbrott utan bara ägnade sig åt tiggeri. Jag såg aldrig att han fick något, så nästa steg måste ju bli att stjäla något och visst är det sorgligt att se unga människor leva på tiggeri och det finns många här i Portugal som lever så…
Quarteira lämnade vi och hamnade här på campingen i Olhao, en plats som vi har besökt jättemånga gånger och i början en hel månad åt gången. Campingen är jättebra, dock fanns det bara lite mörkare och sämre platser kvar under träden men det spelar inte någon större roll då det regnar. Igår, torsdag, vaknade vi av duvorna och solen och vi tog sedan en härlig promenad in till stan, gick förbi alla välkända ställen och hamnade förstås i saluhallen. Där köpte vi färsk tonfisk och fina lammkotletter och satte oss sedan ute i solen och åt en biffana på vårt favvoställe. Det är så det ska vara här i Olhao. Sen blev det ett besök på Kinesen och vi handlade lite pysselgrejor till Kent som han kunde roa sig med när vi var tvungna att vara i husbilen.
- - - - -


Jag fick avbryta mitt skrivande och plötsligt har det blivit söndag.


Middagen på torsdagen blev förstås den färska tonfisken, så himla gott. Till det serverade jag pepparotssmör och råstekt potatis och ett glas vin. Fredagen är inte så mycket att skriva om, jag besökte campingens bibliotek och bytte mina utlästa böcker och tidningar mot några av bibliotekets böcker, ett jättebra system som finns överallt på campingar. Vädret var till och från, ömsom regn och ömsom solsken, Kent använde sina pysselgrejor och vi städade och gjorde inte så mycket mer. På kvällen skulle det bli en god middag med lammkotletterna från saluhallen och visst blev det gott. Men kotletterna var inte lamm utan fina fläskotletter (ribs), som verkligen var jättegoda. Kokt potatis, gräddkokt sparris och grönsaker därtill. Ibland blir misstagen bättre än originalet…


På lördagen vaknade vi till strålande sol och vi tog en promenad till stan och marknaden som finns utanför saluhallarna varje lördag. Vi skulle inte handla något och hade inget bråttom, så vi gick en tur genom stan först och sen blev det marknadsbesök och givetvis fick saluhallarna ett besök också. Fiskhallen är roligast att gå i, trots den besvärande lukten. Massor av olika fiskar som vi inte känner igen och människorna, mest portugisiska tanter handlar och vet precis vad dom vill ha. Det rensas och styckas och jag vill bara ha allt, men jag köpte inget. För den här kvällen skulle vi gå till Sergios och äta deras ”steak on hot stone”, det var bara ett måste.
Efter marknaden satt jag ute i solskenet hela eftermiddagen och Kent, som tyckte att det blåste för mycket skötte marktjänsten med disk osv, samt serverade mig ett glas vin mitt i allt. Det + en bra bok gjorde eftermiddagen njutbar.


Senare, efter dush och lockning av hår samt lite rena fräscha kläder begav vi oss, fortfarande i det sköna vädret till Sergios, glada och förväntansfulla. Restaurangen ligger ungefär 1,5 km från campingen och snart var vi där. Men, den var stängd, vad är det som händer. Bästa och finaste restaurangen i Olhao har nu endast öppet mellan 12 o 15 och har förvandlats till en ”take away”restaurang. Besvikna fick vi vända om och då kom också regnet. Inget småregn direkt utan stora blöta droppar och vi småsprang hemåt. Hemma i varma husbilen fixade jag varsin hamburgare och så drack vi vin, rätt mycket vin faktiskt. Vi tyckte vi var värda det…


Olhao och Olhao camping är ett av våra favoritställen oavsett väder. Stan är så fin med sina gamla ibland förfallna hus, storkbon finns det överallt, hamnen med fiskebåtar och saluhallar, sandbankar där portugiserna plockar hinkvis med småmusslor och många butiker och verkstäder där man kan åtgärda det mesta. Campingen har vi en speciell kärlek till eftersom vi har haft så många trevliga stunder här, tillsammans med Karri och Gertrud som övervintrade här under många år och deras vänner + alla trevligheter vi haft här tillsammans med nya vänner. Många återkommer hit år efter år och det känns hemvant och skönt, men det är inte många kvar av svenskgänget som vi umgicks med tidigare. Åldern tar ut sin rätt…


Imorgon lämnar vi Olhao för den här gången och vi tror att vi hamnar i Tavira och tar in på polisens camping. Eller också blir det någon annanstans..
Idag skiner solen, klarblå himmel är det men det blåser. Jag tror att vi tar en promenad, igår blev det 1,5 mil och det kommer det inte att bli idag. Men kanske besöker vi någon av restaurangerna i närheten, vår kyl är rätt så tom och frysfacket innehåller bara en påse calamares och en påse svamp, plockade hemma i Sundbyholm i höstas..

Hoppas att vintern snart är över hemma, mars är i alla fall den första vårmånaden och jag förstår att ni längtar. Skriv gärna och berätta om första tussilagon och andra vårtecken, alltid roligt att läsa era kommentarer.

Bland storkar och mandelträd i Portugal

2018-02-26 måndag, kallaste vintern på länge säger de riktiga övervintrarna, men jag vet inte. Hitintills har klädseln varit shorts och sandaler, i alla fall på dagarna, solen förföljer oss och gradantalet är mellan 18 – 22, en kall vind brukar smyga sig fram sen eftermiddag, men inget regn eller snö..

Här i södra Portugal, just nu i ett område som heter Alentejo, har man inte haft regn på jättelänge och det märks i naturen. De annars så gröna kullarna är nu bruna, markerna där får och nötboskapen betar likaså. Det innebär att bönderna får köra ut hö till de stackars djuren.

Nu har metrologerna lovat regn, på onsdag kan det bli 35 mm och dagarna efter får också mycket nederbörd. Temperaturen kommer att hålla sig kring 16 - 20 grader. Kanske åker jeansen på då..

Vi kommer att stanna några dagar i Castro Verde under de regnigaste dagarna, på campingen och skämma bort oss med de sköna duscharna, elektricitet och annat som man har i ett modernt hem. Dagarna här i Portugal har vi legat på ställplatser i Vila Real och Minas de Sâo Domingo och nu i Pomãrao. Allt för en liten penning eller helt gratis, men det innebär också att man använder duschen i husbilen och värmer upp med egen gasol. Disken får Kent sköta i husbilen och det är inget större bekymmer..

Nu lite om de senaste dagarna..

Vila Real de santo Antonio, är en jättefin liten stad, så prydlig med jämnstora kvarter med vacker stenbeläggning och massor av butiker och restauranger. Många affärer tillhandahåller frottévaror, sängkläder, nattlinnen, förkläden och andra mjukvaror, mycket är jättefint och annat lite historia för oss moderna svenskar. Butiker med heminredning och köksprylar finns det också och där fattas ingenting, vi köpte nya glas och en jättefin korg i en sådan. Så finns det förstås en saluhall, där vi handlade färsk tonfisk, flera spelbutiker och en av dom besökte förstås Kent.
Ett par restauranger besökte vi också, på ett ställe blev det piri piri-kyckling och fisk, jättegott och den andra var en asiatisk buffé, som inte var mycket att ha.

Annars ägnade vi oss åt tvätt och städning, när vi inte vandrade längs floden och i staden. På ställplatsen känner vi oss som hemma, den har blivit en plats dit vi återvänder då och då. Där finns också flera storkpar, som man kan följa när man sitter utanför sin bil och bara kopplar av….

Fredagen den 23:e lämnade vi Vila Real och följde floden en bit uppåt och vårt mål var gruvbyn Minas de São Domingos. Vi var där 2016 och redan då bestämde vi att vi skulle återvända. Vägen dit är stundtals jättevacker, berg och kullar i olika färger, uppdämda vattendrag som bildar sjöar, eller barragem som det heter i det här landet. Pinje-, oliv och mandelträd kantar vägen. Bra väg, i alla fall i början, sen blev den bara framkomlig. Men vad gör det, när det finns storkar både på marken och i luften och på toppen av elstolparna finns ofta ett storkbo.

- - -

Var tvungen att avbryta och nu har det blivit onsdag 28 februari och vi är i Castro Verde när jag fortsätter skriva..

 

Framme i gruvbyn ställde vi oss på en ställplats där det fanns ett antal husbilar, tog ut våra stolar, satte oss och bara lyssnade på den totala tystnaden. Inga tutande bilar, inga tjattrande fransmän, inga försäljare eller andra läten utan bara vi i skuggan av ett träd, dagen var mer än ljummen.

På lördagen blev det en vandring genom den spöklika byn, såg inga människor eller i alla fall bara ett fåtal och hamnade så småningom i det nedlagda gruvområdet.

Det finns mycket att se och information finns under hela vandringen. Det är inte svårt att i fantasin ta sig bakåt i tiden och fundera lite hit och dit. Då var vi inte tysta utan spekulerade helt vilt. 
I gruvan, som var i gång mellan 1858 - 1966, utvanns silver och kopparmalm och hela byn byggdes under den tiden. Det var ett engelskt gruvbolag som ägde den och styrde sina anställda med fast hand. Familjerna fick bostäder på ett enda rum och där fanns inga fönster. Husen finns kvar men numera med fönster. Duschhus fanns på torget, där man fick skrubba skiten av sig när det begav sig. Duschen fungerar fortfarande och används bl a av husbilsfolket. Flera storkpar har förstås byggt bo på de övergivna skorstenarna.
Människor finns det i byn, det märkte vi under söndagen när kyrkan var välfylld och familjerna var ute på söndagspromenad. Mamma eller farmor hade på sig sitt bästa förkläde, för det har man i Portugal. Turistbussen med portugisiska turister stannade för rast på ett ställe och dansmusik av olika slag flödade och resenärerna tog sig en svängom, inte bara en förresten utan många och svalkade sig sig emellanåt med medhavt vin…

Så kan det vara en söndag mitt i vintern i Portugal…

Fint väder har vi haft hela vår resa, men väderleksrapporten varnade för regn och blåst. När folket runt omkring sökte sig till fastare underlag och valde bort platser vid floden då risken för översvämning var stor, gjorde vi likadant. Vi skulle i alla fall åka vidare på måndagen. Vi gjorde en kringgående rörelse till Pomãrao, en utflykt på ett par mil och som var hamnen dit malmen från gruvan fördes med dåtidens modernaste tåg. Där är nu en ställplats och dit kom vi måndag eftermiddag efter en färd på en liten smal portugisisk väg över berg och djupa dalar. Ställplatsen låg vid floden och vägen gick nerför en hisnande backe och jag tänkte redan då, att den här backen ska vi åka uppför imorgon … Hjälp…

Pomãrao är en liten miniby som ligger på sluttningen av berget och man måste via trappor ta sig upp till de trånga gatorna. Husen såg ut som dom gör i den här delen av landet, långa envåningshus med många ingångar, gulligt och pittoreskt – absolut. I hamnen fanns lite kvar av järnvägen och ett par restauranger, som verkade stängda. På andra sidan floden ligger Spanien och vi hade jättefin utsikt över floden. Vi gick en liten vandring, men mest var vi inne för regnet kom…

Igår, tisdag fortsatte vi vår färd och visst kom vi upp för backen. Bilen går ju som ett spjut och inte är motorn så kass som vi trodde…

En rätt så tråkig resa fram till Castro Verde, vägen var ofta smal, bergig och krokig. De fem milen tog lång tid men vi kom fram till campingen i Castro Verde vid lunchtid. Genast gick jag in på skypen och fick kontakt med mina kära vänner och klasskamrater från Slottsskolan, Inger, Eva, Ann-Katrin och Maud. Dom hade sin vanliga månadsträff, den här gången hos Eva och säkert åt dom något riktigt gott. Så himla kul att få vara med, om än bara på skypen..

Vi åt också gott igår, ugnsstekt dorada, potatis, pepparotssmör och rårivna morötter, den bästa mat man kan tänka sig. Köpte också några makrillar på Intermache, som fick bli inkokta med ättika och andra ingredienser.

Här på campingen lever vi lyxliv, duscharna och diskutrymmena är jättebra, el har vi hur mycket som helst vilket innebär att vi kan slösa med värme och kan använda dator och padda hur mycket som helst. Det är också gratis wifi vilket är bra, för då kan vi spara på vårt eget Telenor..

Regnet har kommit, så också blåsten. Dock inte några 35 mm som utlovats idag, men kanske 10. Regnet kommer förmodligen att fortsätta men avta senare i veckan.. Vi kommer att stanna här några dagar, tankarna är att vi sen ska åka mot Lissabon men fortsätter regnet kanske vi ändrar oss. Vi är ju vagabonder och DET BLIR SOM DET BLIR..

Gläds hela tiden åt era kommentarer, skrattar lite åt Sonjas ” Tänk vad många minnen ni har att tänka tillbaka på vid ålderns höst”. Ålderns höst, ja Kent blir 75 och jag har fyllt 70, tror att vi redan är där. Tänker du på mig, som jag var när vi var ute och jagade killar på 60-talet?!

Hemma fortsätter kylan och kaoset har jag förstått, det är bara att härda ut och snart kommer våren även om den verkar långt borta..

Ha det gott önskar vi från ett regnigt och blåsigt Castro Verde…

KALABALIK lite här och var...

2018-02-20, tisdag och vi har nu lämnat Spanien och befinner oss i Vila Real de Santo Antonio i Portugal, precis vid floden Guadiana som är en naturlig gräns mellan Spanien och Portugal. Här har vi varit många gånger, samma gamla ställplats och samma gamla stad, men ack så trivsamt.

Jag vill börja det här inlägget med att gratulera Ingela, min kära dotter som börjar bli vuxen. Hoppas du får en jättebra födelsedag och jag hör naturligtvis av mig på telefonen….

Idag är det resans varmaste dag, så skönt men ändå avbryter jag för lite skriveri, det var så länge sedan jag ägnade min tid åt detta. Jag tror det blir ett rätt långt inlägg och vill ni bara veta var vi varit och hur vi mår så kan jag säga, Torrox, Fuengirola, Calahonda och nu Vila Real de Santo Antonio och vi mår bra….

Men jag fortsätter där jag slutade..

Efter femton dagar lämnade vi camping El Pino, vännerna och Torrox och for vidare mot Fuengirola. De sista dagarna i Torrox ägnade vi mest åt promenader till Torrox Costa, vandrade längs med stranden och drack ett glas och åt en tapas här och där. Backen uppför blev aldrig någon favorit men vi var alltid nöjda efter vi gått den vägen, men sista dagen tog vi en taxi hem och det kändes skönt.

KALABALIK är min rubrik för det här inlägget och kalabaliken började på campingen i Torrox. Jag har ju tidigare skrivit om dåliga duschar och annat, kanske har jag inte nämt Wi-fi som ingår i avgiften men som i alla fall vi inte hade någon glädje av, men kalabaliken handlar om elen på campingen som rätt så ofta slutar att fungera. I alla fall i den delen där vi bodde. När sådant händer, rusar män med olika nationaliteter till elskåpet, pratar väldigt högljutt och försöker byta elskåp och dra kablar hit och dit, vilket innebär att strömmen inte räcker till för alla utan huvudsäkringen lägger av. Och stämningen är inte varm och gullig som den annars är. Vår granne som är engelsman, ville hjälpa oss och dela kabel med oss, men vi var inte intresserade, eftersom vi precis som alla nordbor, har gasolflaskor som ger oss värme och kan användas till kylskåpet. Till saken hör att kalabaliken snart går över och sen är allt bra igen.

Många kramar utdelades innan vi trixade oss ut från den trånga platsen och den här gången var jag glad för att Leif hjälpte till och sen bar det av mot Fuengirola och Hästgården där vänner bokat en plats åt oss och det var vi tacksamma för, då det är knökfullt överallt på ställplatser och på campingar.

Efter en resa på ca sju mil var vi framme och snart satt vi tillsammans med Janne och Marita, som vi inte träffat på några år, i solen och drack ett glas vin. Många svenska husbilar var där och innan dagen var slut var vi inbjudna på en födelsedagsfest för en av tjejerna. En jättetrevlig början på vår vistelse på Hästgården.

Tror att jag tidigare berättat om den väldigt enkla ställplatsen, som inte har några egentliga faciliteter, bara färskvatten att hämta och en enkel tömning för spillvatten och toaletter. Den ligger på en hästgård och rätt som det är så kommer ett antal hästar galopperande på grusvägen. En restaurang av enklare slag finns också.

För er som känner till Hästgården, men inte varit där på länge så är det mesta sig likt. Paco, mannen med kjolen är numera ansvarig för ställplatsen och sköter den bra, nyheten för i år är att ”konstnärn” som bor på övre delen har byggt bastu av två husvagnar. Några av de svenska tjejerna har invigt bastun och tyckte den var helt ok.
En av dagarna besökte vi en jättebra restaurang tillsammans med Janne o Marita och Lena o Stefan och sist men inte minst Gun o Ronny. Gun o Ronny har övervintrat i Fuengirola i rätt många år men har i år bytt husbilen mot lägenhet i centrala Funkan. Vi var på besök där en dag och jag kan förstå att dom är nöjda, läget är perfekt och dom har nära till allt.

Vi har också besökt El Rengo, ställplatsens restaurang och då var vi helt själva där förutom en man i baren. Ingen höjdare..  Woken i närheten är helt perfekt och där var vi sista kvällen och allt var så himla gott…

Så till KALABALIKEN i Fuengirola, för givetvis är det så där också. Och nu handlar det om polisens arbete. Redan torsdag förmiddag började det, när två polisbilar stormade in på ställplatsens övre del, där det bor en finländsk konstnär, som försörjer sig med att göra fina tavlor och namnskyltar man kan ha på sin husbil när han inte bygger på bastun, så finns det en tysk som bor i en buss och alla tror att han knarkar, men det är rykten vi har hört. Några till finns det + några helt vanliga övernattare som vi..
Polisen gick med bestämda steg runt där och givetvis blev folk oroliga, för det pratas så mycket om att ställplatser stängs och man kan få böter osv.. De kollade bastun och pratade med finnen och var där ett par timmar, tills ägaren per telefon fick dom att åka.
Paco berättade, att razzior görs då och då, men det räcker med en slant i handen så åker poliserna..

Under torsdagen lämnade våra vänner Hästgården, de skulle vidare till Husbilsklubbens träff i Huercal-Overa där många träffas för att ”kasta klot” 23-24/2. Janne, Marita, Stefan och Lena är arrangörer för träffen.

Nästa KALABALIK inträffade också på övre plan bland samma människor. Tysken fick frispel, tror att allt handlade om en låda på ett bord. Ett högljutt gräl blev det mellan tysken och konstnärsfinnen och rätt som det var flög en yxa genom luften och hamnade på tyskens buss. Bråket fortsatte och många fler blev inblandade. Vi stod på nedre plan och naturligtvis kom ett annat polisgäng, den här gången var det fyra polisbilar och åtta poliser som tog sig an den galna tysken och den lika galna finnen. Dom åkte emellertid efter en timme och sen drog tysken och hans kompisar, rätt så berusade eller nerknarkade, inte vet jag skillnaden i en bil där fullast körde.

Då valde Kent och jag att fly, vi gick till Woken och åt vår jättegoda middag…

KALABALIK nr 3 inträffade på lördagen när vi lämnat Hästgården och skulle handla på Lidl innan vi lämnade Funkan och skulle åka vidare till Calahonda. Vi fick ingen parkering på Lidl´s parkeringsplats utan fick ställa bilen i närheten, efter grusvägen upp från Hästgården och precis där affärscentrat börjar. Vi handlar och när vi ser vår husbil så ser vi också massor med poliser, runt husbilen och på området däromkring. Gissa om hjärtat klappade lite extra fort innan vi såg att husbilen var ok. Poliserna sökte efter två män som rånat en butik i närheten. Kent brukar titta på ett TV-program hemma som heter Cops och nu fick han se tuffa polisers arbete live, medan jag i lugn och ro plockade in varorna i kylskåpet eller i något annat skåp. Det dröjde inte länge förrän de snabba och uthålliga poliserna hittat och fångat in rånarna. Två unga män, den första hade gömt sig i bambuvassen vid den uttorkade floden. Han såg rätt så sliten ut när han med handfängsel på ett lite brutalt sätt blev inknuffad i polisbilen. Den andra fångades in lite längre bort nära det stora varuhuset Miramar. Uppgifterna har jag fått från min make, som tillfälligt levde sig in i polisens värld. Själv plockade jag, som sagt, in varorna i skåpen…..

När dramat lugnat ner sig åkte vi den lilla biten mellan Fuengirola och Calahonda, där vi hört rykten om att min bror Göte och svägerska Mona befann sig. Vi hoppades kunna överraska dom…
Vi checkade in på camping Los Jarales och begav oss sedan ut på vandring och med kartan i telefonen och maken orienterarens hjälp, så kom vi fram till lägenhetshotellet där vi trodde dom bodde. Och naturligtvis var det så och en mycket överraskad svägerska trodde vi skojade när vi ringde och talade om, att vi stod utanför det väl inhägnade hotellområdet. Snart nog hämtade dom oss och vi fick komma upp i den jättefina lägenheten. Området var också fint med tempererade pooler och vackra växter. Men, usch så tomt och tråkigt. Enda levande varelse, som vi såg där förutom oss själva, var en kackerlacka som klättrade på den vita fina väggen. Dåligt med restauranger och av de som fanns var många stängda och det gällde hela Calahonda.

Vi hade i alla fall två jättetrevliga dagar tillsammans och tredje dagen skulle vi lämna campingen och hämta upp dom för lite shopping på Lidl och Mercadona. KALABALIK igen, vi kunde inte korsa den trafikerade väg 340, vilket vi måste för att åka tillbaka en bit och vidare upp mot hotellet. Efter många körningar hit och dit kom vi i alla fall så långt, som till området där hotellet låg, men…..
maken chauffören gav upp och när vi kontaktade bror o svägerska (som inte vill vara med på bild) tyckte dom vi skulle fara vidare. Dom fick fortsätta som vanligt, att handla i butiken i området..

Måndagen den 19 februari blev en rätt lång resdag. Vårt mål var Portugal och det var ungefär 40 mil dit. Första delen av resan gick på samma väg 340 som vi tidigare hade svårt att ta oss över. Den går genom många av de kända semesterorterna, tempot på vägen är hetsigt och många situationer uppstår och som likaväl skulle kunna bli krockar. Dessbättre styrde maken chauffören bilen med säker hand och vi kom snart in på vägen mot Sevilla som är jättebra. Jättefin landsbygd med stora haciendor och betande boskap i tusental. Likaså fårskockarna och getterna, odlingarna med olivträd och apelsiner, inget är smått och gulligt utan allt är stort, välskött och mäktigt. Mitt i allt finns ett och annat kloster. Mycket att se på och resan gick fort tyckte vi. Sevilla var heller inga problem, vi har åkt igenom den staden många gånger och hittar rätt bra, så snart hade vi passerat den trafikerade staden och var ute på den lugna fina vägen mot Portugal. Egentligen behöver jag inte skriva så mycket om den resan, allt är sig likt. Men jag blir fortfarande fascinerad av alla storkbon i elstolparna längs vägen, pinjeträden och de gula bergen som vattnet format olika mönster på samt alla låga tält med jordgubbsodlingar.

I Ayamonte, som är sista staden innan gränsen bytte vi vår spanska gasoltub, så nu är vi utrustade för en lång tid framåt. Den vanliga gasoldepån var stängd när vi kom så vi tvingades ner mot hamnen, en spännande och intressant resa bland trånga hus och branta backar.

Nu är vi i Portugal och här börjar del två av vår vinterresa. Vi kommer att vara här i ca en månad och här i Vila Real de Santo Antonio blir vi några dagar. Vi måste tvätta, städa och fixa en del praktiska saker, samtidigt som vi ska besöka den fina lilla staden, kanske shoppa lite och äta en piri piri kyckling osv..

Samt njuta av det jättefina vädret. Kan också tala om att vi fått backa tiden en timma…

Sen reser vi inåt landet. Vi tror det blir till gruvbyn Minas de Sao Domingos och sen får vi se…
Kanske kan någon som läser det här komma med tips. Lissabon blir det säkert och vi åker nog inte så mycket längre upp i Portugal.

Tack till alla som skrev kommentarer i förra bloggen, jag blir så glad för varje hälsning…

Sist men inte minst vill jag önska Janne, Marita, Lena och Stefan all framgång med ”Kasta boll”-tävlingen och naturligtvis vinner våra representanter Tina och Mats från Sundbyholms camping hemma. LYCKA TILL….

Bland musslor och avocadon

2018-02-06 tisdag och vi sitter inne i husbilen och väntar på att Linda och Jan-Åke, som vi besökte i La Herradura ska höra av sig. Vi ska få besök av dom under eftermiddagen.

Vi är nu på El Pino Camping i Torrox, kära gamla El Pino som vi alltid besöker på våra resor. Vad är det då för speciellt med den campingen kan man undra. Ingenting alls säger vi, annat än att vi umgås med så många trevliga människor här. Campingen ligger i en gammal avocadolund och man kan plocka avocado direkt på träden och det är ju positivt. Men det är trånga och besvärliga platser, duscharna är gjorda för små spanjorer och saknar duschstril, man får alltså trycka sig mot väggen för att få lite vatten på sig. Har man tur så är vattnet varmt, har man mindre tur så är det kallt eller ljummet och servicehuset är ALLTID kallt oavsett vädret ute. Anlitar man receptionen är det likadant, har man tur så jobbar en jättetrevlig, serviceinriktad tjej med tandställning, har man mindre tur träffar man på en rätt så nonchalant dam.
Campingen ligger i Torrox Park och det är en lång promenad ner till Torrox Costa, där butiker och restauranger ligger. Promenaden ner är alltid trevlig, vi går genom ett område med plantager och vi har fullt upp med att stanna och titta på alla växtligheter. Där finns bananträd, avocadolundar, växthus med tomater, gurkodlingar, nes peras och säkert mycket mer. Så den promenaden är trevlig men hem är värre, då är det samma väg uppåt och vägen börjar med en jättejobbig backe. Men i slutänden är man nöjd, det gick ju den här gången också och motion är alltid bra…

Men nu återgår vi till ordningen, vi lämnade La Herradura lördagen den 27 januari och åkte efter den vackra kusten ungefär 3,5 mil hit till Torrox. Vi stannade till på Lidl i Torrox för lite proviantering och redan där träffade vi på vänner, Marianne och Roland, som bor på campingen hela vintern. Campingen var rätt så fulllbelagd, precis som alla andra här i Spanien, men vi hittade en plats på Svensktoppen och det var ju bra, men där stod två personbilar som måste bort innan vi kunde ställa bilen där. Som tur var så jobbade tjejen med tandställning i Receptionen och med några telefonsamtal fixade hon det och vi kunde ta platsen. Inte så lätt, för det är en extratrång plats och Kent fick trixa fram o tillbaka och dessbättre var en av vaktmästarna med och kollade trädtoppar osv.. Jag var förstås behjälplig och vinkade stopp och liknande, så att han inte backade in i grannens husvagn. Som sagt, det var trångt.
Vi blev välkomnade av våra vänner, Leif o Marita från Tjuvkil och Ingemar o Ulla från Vejby strand och efter en stund i solen med boken blev det ett glas vin hos Leif o Marita och mycket prat förstås.

På söndagen ändrades vädret och det stormade riktigt ordentligt. I Spanien kan ingenting vara lagom utan är det storm så är det så. Soptunnorna nere vid campingens affär for omkring och många fick tjudra sina yttertält bättre. När det började blåsa befann vi oss på en promenad på campingen och plockade lite avocado, kände oss lite nöjda faktiskt. Efter en stund kunde vi inte vara ute utan gick hem och tog det lugnt i husbilen, men Kent gick faktiskt ut och plockade upp avocadon som ramlat på marken i blåsten. Så vi har många frukter som ska ligga ungefär 14 dagar innan dom är ätmogna.

På måndagen blåste det fortfarande men mycket mindre och vi gick ner till marknaden, som alltid är på måndagar i Torrox Costa. Där sålde man avocado för 1,5€ kg och då undrar man varför vi plockar själva.. Det blev ett par kg ätmogna frukter och dom var jättegoda. Kent köpte också färska dadlar som är en av hans passioner. Sen blev det lunch/middag på en kinaresturang och mätta o trötta vandrade vi uppför backen och hem till campingen. 7,5 km blev det den dagen.

Tisdagen, mitt barnbarn Antons födelsedag, var jobbardag med tvätt och städning, men visst fanns det tid för en stund i solen med boken också..

Onsdagen var en trevlig dag. Då fick vi hälsa våra vänner Bitte och Lars-Åke välkomna hit och dom fick platsen tvärsöver vår lilla gata, perfekt för umgänge… Måste bara säga, dom är fantastiska som lämnade allt och åkte många mil för att Lars-Åke skulle vara musselstödjare och hjälpa Kent, som i sin tur lovat lära Leif musslornas hemliga liv och hur man tillreder dom på bästa sätt. Lars-Åke hade en riktigt fin förkylning med sig och fick börja vistelsen här med ett par timmar i sängen, medan Bitte och jag, tillsammans med Kent som egentligen skulle diska satt i solen och drack ett glas vitt vin. När L-Å piggnade till öppnade vi förstås en flaska till och höll honom sällskap så även denna flaska tog slut och då var det dags att gå in. Dagarna är ofta varma här men kvällarna riktigt kyliga.

Sjuklingen beslöt sig för att stanna hemma med Ville när vi på torsdagen gick ner till stan för att inhandla ingredienser till musselfesten, som skulle bli under lördagen. Vi köpte förstås inte musslorna då men kokosmjölk, charlottenlök, citroner, vitt vin, ingefära, persilja och koriander. Det skulle bli vanliga vinkokta musslor och musslor på asiatiskt vin, vilket musselstödjaren är expert på. Ett glas och en tapas blev det förstås innan vi gick uppför backen och hem. Hemma väntade en piggare Lars-Åke och han blev så glad när vi kom, så han bjöd på ett glas ute i solen och vi var lika glada..
Torsdagens middag var så god, helstekt dorada, stekt potatis och pepparotssmör, min absolut bästa maträtt..

Fredagen var lugn, musselmännen hade lite planering inför musselmiddagen och vi tjejer kopplade bara av. Ett besök på kvartersrestaurangen Roima på kvällen blev det och vi fick en fantastiskt god middag. Vi beställde olika alla fyra och för mig blev det fläskfilé i grönpepparsås, Kent åt revbensspjäll, Bitte fick biff stroganof och Lars-Åke fick frasig anka. Alla blev jättemätta och vi åt upp allt på tallriken, ja nästan slickade tallrikarna… Supergott…

Så kom då lördagen, då den efterlängtade musselmiddagen skulle äga rum. Solen sken och ingen blåst, Leif och Kent åkte med motorcykeln till stan och köpte musslor + lite langostinos och bröd och hemma började snart nog arbetet. Musselstödjaren Lars-Åke skulle egentligen bara styra, ungefär som Leif Mannerström, men deltog med liv och lust i sköljning och skäggning av de stackars djuren. Sen blev det ett hackande och kokande, men det var rätt så hemligt så vi kvinnor fick nöja oss med att sitta ute i solskenet, prata lite tyst för att inte störa och dricka ett glas vin under tiden. Givetvis serverade vi även musselmännen lite vin.
Dukningen och brödskärandet fick faktiskt vi förtroendet att fixa och jag tycker nog att vi lyckades bra. Leif hade inte bara varit delaktig i musselkokandet, han hade även rökt en del av langostinosen och prick kl 1400 slog vi oss ned och började äta och allt var så gott och vi hade så trevligt..

Eftermiddagen gick fort, kvällen kom och snart var det ny morgon, söndagsmorgon. Lite lagom trött, såg fram emot en lugn och stillsam dag, ute regnade det och det gjorde ingenting. Vi vinkade hej då till Bitte och Lars-Åke då dom skulle åka vidare.
Då kommer Leif och bjuder in oss på tapas och vin samma eftermiddag. Den lugna stillsamma alkoholfria dagen skulle inte bli av, det förstod jag direkt men man är ju flexibel så det var inte svårt att ändra sig. Som sagt, det regnade men vi trängde ihop oss i deras yttertält, 12 personer och det gick jättebra. Mycket goda tapasrätter och gott vin, vad mer kan man begära?! Trevligt sällskap förstås och det hade vi….

Förstår ni nu varför vi trivs så bra på Camping El Pino i Torrox?

Måndag, ny vecka och ny marknad. Den här gången handlade vi avocadon för 1€/kg och dessutom köpte jag ett par shorts och ett par korta långbyxor. Sen träffade vi Marita o Leif och tog en paus i tapasbaren, gick till kinesen och så blev det en liten handling på Mercadona. Sen en jobbig vandring hem, kallt hade det blivit och vi såg snön på Sierra Nevadas sluttning.

---

Nu har Linda och Jan-Åke varit här och vi har käkat lunch/middag på campingens restaurang. Skaplig mat, kanske inte den bästa men den duger bra. Roligt att sitta och prata bort en stund och sen följde dom med oss för att se hur vi bodde.

Klockan är 1756, fortfarande är det ljust ute och solen går ner om en timme. Nu ska jag skicka det här inlägget, sen kanske jag ägnar mig lite åt släktforskningen. Ni som vill pröva på släktforskning kan nu gå in på SVAR https://sok.riksarkivet.se/ där ni kan bläddra bland kyrkböckerna. Den tjänsten är numera avgiftsfri så det är bara att vara nyfiken och kolla.

Sen blir det kanske lite tittande på Farmen innan sängen väntar. Så mycket mer spännande är inte livet här.

Vi kommer att lämna Torrox på söndag och åka vidare mot Fuengirola och Hästgården där vi hoppas få en plats. Tyvärr kommer det här småkyliga vädret att stanna ett tag framöver, i alla fall om man får tro metrologerna. Men DET BLIR SOM DET BLIR…

Nu vill jag att alla som läser den här bloggen skriver en kommentar och berättar något om den fina svenska vintern eller den fina spanska vintern eller något annat. Jag har många läsare, det kan jag se på statistiken, men vem är ni. Familj och vänner förstås, men resten? Det skulle vara kul att veta…

Trivsamma La Herradura

2018-01-26 fredag och bloggen skrivs idag från La Herradura, en liten mysig stad mellan Almunecar och Nerja rätt långt söderöver i Spanien. Jag tror inte många av er har varit här och vi skulle säkert heller inte hittat denna lilla pärla om inte våra vänner Linda och Jan-Åke övervintrar här.
La Herradura ligger på Costa tropical, en del av solkusten med subtropiskt klimat, vilket gör att många växter trivs här och gräsmattorna är gröna. Frukten chirimoya har sin hemvist här och själva bor vi bland bananträden på Nuevo camping. Vädret har varit jättebra, men idag är det kallare fast solen skiner.

Vi lämnade ett varmt men dimmigt Balerma efter ett par dagar med lite praktiska bestyr såsom tvätt och städning. I tisdags rullade vi ut på vägen igen och hade en jättefin resdag, åkte bara ca 10 mil men det var jättefina mil. Höga berg och djupa dalar var det hela resan men vägen var bra och många tunnlar fanns det som gjorde resan bekvämare och det är vi tacksamma för. Lite häftigt när vi åkte högt uppe på bergen och blickade ner där dimman fortfarande fanns. Mindre häftigt var det när vi befann oss mitt i dimman och inte såg vägen särskilt bra. Resan gick bra och snart nog var vi i Almenucar och valde då att åka en mindre väg den sista biten och den är så vacker…
Framme i La Herradura väntade en plats på campingen, som Linda fixat, inte bara en plats förresten, det blev två. Platserna som var lediga är så små så det går åt två platser för varje husbil eller husvagn. Därefter kaffe tillsammans med dom och deras vänner Yvonne och Kalle.

Dagen efter blev det en utflykt med deras hyrbil. Vi besökte naturistbadstranden ”Playa Naturista de Cantarriján”. Inte för att vi blivit naturister och inte heller för att vi vill spana in nakna människor, utan för att det är en jättefin liten strand med bergen i bakgrunden och där finns en bra restaurang där man kan sitta länge och njuta av sin mat och sitt vin, i skuggan eller i solen. Den här tiden på året vimlar det inte heller av nakenbadare, men en o annan badade eller bara solbadade. Inte särskilt spännande. Mer intressanta var delfinerna som hoppade och visade sina konster nära stranden, det har vi inte sett någon annanstans än i Kolmårdens djurpark. Vi tyckte också att vi såg en valross men det visade sig var en naken tysk. Maten var riktigt bra, själv åt jag och Linda calemares och Kent o Jan-Åke fick lasagne. Allt till belåtenhet…
Igår, torsdag, gick Kent och jag en promenad på stan, Kent skulle ju spela på Euromilliona.
Rätt många kilometer blev det innan vi hittade den numera så välkända skylten ”Loterias” och pengarna kunde investeras i ett nytt spel.  Han har faktiskt vunnit varje gång, kanske inte så det täcker vad spelet kostat, men ändå.
Därefter kunde han koppla av och vi gick i sakta mak längs stranden tillbaka till campingen. Det blev förstås ett besök hos ”Kinesen” och i saluhallen men inte så mycket mer, det räcker mer än väl att bara kolla på havet och på alla blommor som kantar vår väg.

Hemma väntade skype med mina kära klasskamrater och vänner Inger, Ann-Katrin, Maud och Eva. Lite hemlängtan faktiskt och visst skulle jag också vilja vara i Skogstorp och äta Ingers goda mat. Men det går ju inte. Istället gick vi tillsammans med Jan-Åke, Yvonne o Kalle tillbaka mot staden och mötte upp Linda som varit i skolan på spanskkurs och sen blev det kinamat och trevlig samvaro. På eftermiddagen kom också blåsten och senare på kvällen en regnskur, ungefär lika som ni hade det i Eskilstuna.
Spanskkurs kan man gå på här i La Herradura och staden bjuder på många andra aktiviteter. Yvonne och Kalle går på gymmet men vi gör ingetdera, för nu kommer vi att lämna den här idyllen och fara vidare. Förhoppningsvis blir det Torrox nästa, det beror på om det finns plats för oss. Annars blir det någon annanstans. DET BLIR SOM DET BLIR.

Campingen här är lite annorlunda. Grönt och vackert, men allt är slitet och servicehusen är kanske inte de modernaste. Men allt är trivsamt och varmvatten finns, nästan hela tiden. Varje tomt har en egen diskplats, kanske inte heller de är de bästa men fungerar. Kent får förstås värma vattnet och avloppet fungerar inte utan det går direkt ut i naturen. Kanske är det därför all växtlighet trivs så bra här. Det är också, för oss som bara ligger ett fåtal nätter den dyraste campingen på resan.
27, 4€/dygn kostar det och jämför man med Balerma som kostar 17/dygn och är så mycket modernare så är det onödigt dyrt. Men som sagt, trivsamt.. Den här campingen är inte ansluten till ACSI, det är det som är skillnaden…. Det finns också ett specialpris för dom som ligger två månader. 360€ får man betala och det är riktigt billigt..


Trivsamheten här blir inte mindre av att vi umgås med vännerna och avslutar dagarna med ett glas vin i någon av husbilarna…

Ni får fortsätta njuta av vintern hemma, förstår att snön är borta i stora delar av Sverige men halkan finns väl fortfarande kvar. Här hoppas vi att kylan, termometern visar bara 15 grader, ska ge sig men samtidigt var det bra att den kom för då fick jag skriva det här inlägget…

Det blir som det blir...

2018-01-20 lördag och vi säger GRATTIS till barnbarnet Angelica hoppas du får en jättebra födelsedag.
Vi har nu lämnat Santa Pola och vännerna där och åkt ytterligare 15 mil sydväst till Los Curas som ligger lite sydväst om Masarron. Efter en god natts sömn vaknade vi vid niotiden, åt en god frukost och nu väntar en vandring i nya omgivningar. Solen skiner och det verkar bli en skön dag.

Måste bara säga något om camping Bahia i Santa Pola. Det är en jättefin camping med bra personal och den ligger nära både stranden och strandpromenaden, marknad och övriga staden. Många svenskar har upptäckt den och bor hela vintern där. Det finns aktiviteter för alla, boule, tipspromenader, spanskkurs, stickning, arrangerade cykelturer och mycket kortspel, men framförallt många spontana träffar och mycket vänskap mellan svenskarna. Och när vi är där känner vi oss som en del av gemenskapen. För er som funderar och har lite planer på att bli övervintrare i Spanien kan jag lugnt rekommendera denna camping till att börja med, man lär sig mycket av de mer erfarna camparna. Vill också tillägga, att man inte behöver delta i alla aktiviteter, det går bra att avstå och ändå umgås i lagom takt.
Kent och jag är ju vagabonder så vi väljer att vara där fem dagar i stöten sen far vi vidare…
Så blev det även denna gång och vi hade fem jättetrevliga dagar med Mats och Kristina och Bosse, Maud och Otto, samt alla deras vänner. Mats o Kristina tog oss med till grannstaden Guardemar, där vi åt lunch på en kinarestaurang. För 160 svenska kronor fick vi (Kent o jag) drink o räkchips medan vi tittade på matsedeln, som förrätt vårrullar sedan blev det ris och varmrätt och därefter glass. En flaska vin ingick förstås. En drink efter maten var inte konstigt men vi fick också med oss en flaska vin i näven när vi gick därifrån. Allt var gott, kanske var vinet inte av bästa kvalitet men ändå…
Mats o Kristina bjöd oss också på lunch under torsdagen hemma i deras husvagn som står permanent på campingen. Fisk, potatis, grönsaker och till det lite cava var inte dumt. Allt serverades ute i solen och bara det är ju en njutning.
Otto tog husse o matte och oss på en vandring. Det var för oss nya ställen i Santa Pola. Vi gick förbi saltmuseet och stannade till och beundrade de vackra flamingo som vadade i en liten sjö. En riktigt varm dag var det och vi hamnade på stranden där Otto fick busa med sin kompishund. Efter den långa promenaden var det skönt att sätta sig ner utanför en restaurang ”på hörnet” där svenskar som är hemlösa, precis som vi, samlas ett par gånger i veckan och äter lite tapas, dricker en öl eller ett glas vin och bara har det trevligt. Jättekul för oss, att få träffa nya människor med samma intresse som vi och då menar jag inte bara vinet… Termometern visade då på 27 grader i solen och det var riktigt skönt. Vår vandring fortsatte och vi hann med ett tapasställe till, den här gången valde vi att sätta oss i skuggan. Alla fyra var lätt klädda, det var ju varmt, men en fransyska som satt på samma restaurang frös när hon såg oss. Själv hade hon vinterjacka, tjock tröja och varma skor, så kan det vara här i Spanien.
Torsdagen satt vi mest utanför husbilen i solen, jag med en bok och Kent med ingenting…

På fredagen lättade vi från campingen och längs vägen stod hela gänget med svenskar och vinkade och såg jätteglada ut. Med Mats i spetsen. Då undrar vi – varför är dom så glada, tycker dom det är skönt att vi åker eller??? Vi vinkade lika glatt och ska sanningen fram så hade dom inte samlats för vår skull, de var på hemväg från tipspromenaden…

Vi åkte tillbaka till La Marina och San Fulgensio för Kent skulle spela på Euromillionas och så handlade vi på Lidl och Mercadona, det blev en riktig storhandel. Något riktigt mål hade vi inte egentligen, DET BLIR SOM DET BLIR, som vår vän Maud har infört som den här resans ordspråk.  Vi åkte i alla fall mot Mazarron där vi visste att det finns några bra ställplatser. Vi ville ha ett par dagar med bara lugn och stillhet. Resan ner är inget att skriva om, samma gamla apelsinodlingar, samma gamla byggnader och berg. Låter kanske tråkigt men det finns också aha-upplevelser för fortfarande ropar man till när man ser mandelträden i sin första skira blomning och visst är en del av bergen riktigt maffiga…  Mandelträdens blommor är vita, det vet ju alla, men här i området vi nu är i finns likadana träd med rosa blommor. Är det också mandelträd, kanske någon som vet….

Dagens mål blev en ställplats utanför Mazarron där vi varit ett antal gånger och där tänkte vi slå oss till ro några dagar men DET BLIR SOM DET BLIR, ställplatsen var stängd och jordmassor och grus bildade vallar så att man inte kunde åka in där. Helt tomt, förutom ett par tyska bilar som trängt sig in i ett hörn…
Vi hittade en ny ställplats i ”Parkings” vår och många andra husbilsåkares bibel. Ett program på paddan som på kartan visar campingar och ställplatser och så står det lite om vad för bekvämligheter som finns.  Ställplatsen hos familjen Sprem i Los Curas blev vårt hem i två nätter, en stor grusplan och inte så mycket mer, men en jättetrevlig ägare som gärna pratade. Två vilsamma dagar blev det och det var jätteskönt

------

Inget mer blev skrivet i Los Curas, vi ägnade dagen åt att vandra och utforska byn och omgivningarna och det var snart gjort, sen tog vi det bara lugnt resten av dagen..

Idag, söndag fortsatte vi vår resa och vårt mål var Balerma, ca 20 mil. Balerma ligger någonstans söder om Almeria och där Camping Mar Azul och där har vi varit ett antal gånger tidigare. Dagens resa var betydligt trevligare än förra. Vi har ju åkt här också tidigare, ingenting är direkt nytt men så vackert. Första delen gick på en liten, dålig och krokig väg över bergen. Vi hade nästan en egen väg kan man säga, förutom alla motorcyklar som dånade fram och förstörde lugnet. Vid Aquila slutade kringelvägen och vi körde vidare på den betalfria autovian som var jättebra. Hav, berg, odlingar av olika slag, mandelträd och apelsinlundar, allt var så vackert och jag rörde inte ens min bok, som annars är ett bra tidsfördriv.  Mindre vackert var alla växthus som finns överallt här, hela byar längs bergssluttningarna med tomatväxthus och kanske odlas annat också där. Ännu tråkigare är all plast från trasiga växthus som bara ligger och skräpar.. 

Kan tillägga, att vi för första gången på vår resa var tvungna att använda AC:n i bilen, riktigt varmt har det varit.
Nu är vi i alla fall på camping mar azul, en relativt ny och bekväm camping. Jättefina servicehus, en liten restaurang där vi ska prova på tapas och vin imorgon. Tvättstugan ska också besökas och kanske blir det lite städning också.

Campingen är stor och har områden för både stora och små husbilar. Och då menar jag verkligt stora bilar. Vi fick en plats bland de stora bilarna och det kan väl bara betyda att vår sexmeters husbil räknas in bland dessa… Positivt är att Kent har mycket att se på och nära till disken, mindre positivt är att vi har lite sol på vår tomt för de stora bilarna skuggar oss…

Vi blir här till på tisdag då vi åker vidare till La Herradura och Linda o Jan-Åke som tillbringar vintern där, ska undersöka om det finns någon ledig plats på campingen.

Jag ser dagligen fina kort på FB från vintern hemma i Sverige. Har svårt att tänka mig sån kyla och så mycket snö. Men även här ser vi snö när vi tittar upp på bergstopparna några mil härifrån.. Tack Jarmo för att du håller vårt husvagnstält fritt från snön..

Nu ska jag komplettera med lite kort och sedan väntar ”Stjärnorna på slottet” som jag tycker är lite småtrevligt. Kent sitter bara och ”lurar” som han säger…
Sen väntar sängen…

DET BLIR SOM DET BLIR….

Resan fortsätter söderut

2018-01-15, måndag och det är nu 18 dagar sedan vår vinterresa började. Dagarna går fort här i Spanien och tiden räcker inte för att skriva någon blogg. Nåväl, nu är vi i Santa Pola, det är morgon och Kent sover ännu och det verkar alla andra på camping Bahia också göra. Det har regnat i natt och kanske kommer det att fortsätta idag också.

Men jag börjar skriva om Peniscola där jag slutade förra inlägget. Där vi var några dagar och umgicks med Kents kusin Ingemar och hans Ulla på camping Eden. Inget jättefint väder, men det utlovade regnet och åskan varade bara några timmar och det var sent på kvällen. Några längre vandringar eller andra begivenheter blev det inte, utan vi bara kopplade av. På söndagen besökte vi en asiatisk restaurang, faktiskt en av de få restaurangerna i närheten av campingen, som var öppen och åt en jättegod middag med många olika rätter. En bra avslutning på våra dagar i Peniscola.

Resan gick vidare, ca 30 mil söderut och vi hamnade i Calpe, inte av en slump som jag tänkte skriva, utan det var ett planerat och väldigt efterlängtat besök. Där bor nämligen våra vänner Ville, Bitte och Lars-Åke stora delar av året. Våra vänner hade bokat plats åt oss på en av ställplatserna och samma vänner kom och hämtade oss när vi checkat in och vi tog en promenad hem till deras nya lägenhet. Där väntade ett glas vin och tilltugg på den inglasade balkongen med fin utsikt mot havet. Kanske såg vi inte så mycket, för de stora fönsterna var rätt så smutsiga och våra värdar var bekymrade över hur man smidigast skulle kunna tvätta dom. Många olika teorier diskuterades medan vi drack vårt vin och pojkarna enades om att man kunde nog lyfta bort de stora, tunga fönsterna och sedan blaska och tvätta av hjärtans lust. Så fick det bli, men en annan dag. Vår första kväll i Calpe avslutades hos Kinesen i backen och vi åt en jättegod anka i apelsinsås och pekinganka.
På tisdagens förmiddag beslöt maken, som kände för att riva ner lite i husbilen, att plocka bort handfatet i toautrymmet för vi hade en vattenläcka någonstans. Först var han bekymrad för hur han skulle få loss det, men när han väl hittat de fyra skruvarna som höll allt på plats, så gick det som en dans. Inte bara handfatet lossnade utan både under- o överskåp ramlade ner och det var ju bra, för då fick vi städat där också. Det visade sig att vattenlåset inte var tätt. Snart var allt fixat, skåp och handfat satt på rätt plats och sen kom snart vännerna och bjöd in oss till den traditionella musselfesten, som alltid går av stapeln på GUNNAR-dagen. Då firar vi Kent GUNNAR, pojkarna lagar till musslorna och jag o Bitte får egentid och sitter i soffan o myser och pratar tjejsnack. Den här gången blev det musslor på asiatiskt vis och det var jättegott.
Tredje dagen i Calpe blev det en tur på stan och resten av dagen ägnades åt fönstertvätten, som pojkarna ska ha all heder av. Gediget arbete. Bitte var förstås med på ett hörn, hon kunde inte låta bli. Efter arbetet var alla värda en god middag, även jag som inte gjorde annat än kom med glada, uppskattande hurrarop så vi gick till en italiensk restaurang, Mama Rosa, och fick även där en god måltid..
Sista dagen i Calpe blev det ett besök hos frisören för Kent och även ett besök i spelbutiken för Euromillionas väntade. Sen blev det hejdå till vännerna och förhoppningsvis träffas vi igen på något annat ställe i Spanien. Dom har också husbil och ska ut och åka, men väntar på en persiennreparatör som aldrig infinner sig, så dom lär få vänta…. I Calpe hade vi bra väder, varmt och skönt på dagarna men småkallt på morgonen och kvällen.

12 januari, fredag fortsatte vi 10 mil söderut till San Fulgensio, som ligger granne med La Marina. Där finns en superbra lavomatic där vi kunde köra ett par maskiner tvätt, vilket var behövligt. Vi försökte få plats på vår vanliga jättebra ställplats, men som väntat var det fullbelagt där. Vi fick en plats på den lilla ställplatsen vid Lavomatic, tyckte den verkade helt ok, ända tills vi såg att framför oss var tömningsstationen och bilarna kom i en tät ström och tömde sitt avlopp och toa och lukten var inte alltför angenäm. Vi satt i alla fall ute under eftermiddagen och drack ett glas av den tyska sekten vi köpte i Luxembourg. Dagen efter gick vi på marknaden som låg alldeles utanför och köpte där en lampa som jag inte tror vi kommer att använda och grönsaker av olika slag.

På söndagen rullade vi ut ur San Fulgensio och åkte vidare till Citronmarknaden en bit därifrån. Citronmarknaden är jättestor men det mesta man kan köpa där kan man också köpa på de mindre marknaderna. Kent hade lämnat en hel del kläder hemma och i Malmö så han behöver lite nytt och här fick det bli ett par nya snygga tröjor. Tidigare har han köpt ett bälte med Bittes hjälp. På citronmarknaden kan man naturligtvis köpa citroner men namnet kommer av att marknaden ligger i ett område med citronodlingar.

----

Nu har det gått några timmar, frukosten är avklarad och vi har besökt kinesen där Kent köpte en del braattha-saker, vi besökte måndagsmarknaden som inte var särskilt välbesökt och avslutade vandringen på Kina-restaurangen vid Blå rondellen där vi varit jättemånga gånger tidigare. Jag åt anka i apelsinsås även här, men det var absolut inte i samma klass som hos kinesen i backen i Calpe. Faktiskt tyckte vi att restaurangen var blaha..

Här på campingen har vi ett antal vänner, t ex Mats o Kristina som även är grannar och klubbkamrater på Sundbyholms camping. Dom har köpt en husvagn här på Bahia som dom har uppställd permanent här. Där är det alltid projekt på gång, just nu pågår golvbygge i yttertältet. Dom kunde dock slita sig från arbetet en stund på kvällen och vi satt och spånade en stund hos oss över ett glas vin. Rätt småtrevligt faktiskt. Vi kommer att träffa dom mer imorgon.
Idag har vi träffat Otto och hans husse o matte Bosse och Maud. Otto var lite sur på oss för vi hade inte med oss vårt bord från Sundbyholm som han fullkomligt älskade att tugga på när han besökte oss. Vi kommer att ses igen under dagen. Just nu har Kent gjort samma jobb som jag skrev om i början, dvs plockat isär tvättstället och alla skåp. Han var inte riktigt nöjd med finishen, så han gjorde om jobbet…

Efter den regniga natten och småkalla förmiddagen skiner nu solen och jag ska nog sätta mig en stund ute.

Nu vill jag ha jättemånga kommentarer, älskar att läsa om hur ni har det vart ni än befinner er….

Lyckligt framme i Spanien

2018-01-06, lördag och Trettondagen. Vi har nu varit på resande fot i drygt en vecka och är nu på Camping Eden i Peniscola, som ligger mellan Tarragona och Valencia. Resan ner har gått jättebra. Vi lämnade ett grått och småregnigt Sundbyholm och åkte genom ett lika grått och regnigt Sverige till Örkelljunga där vi övernattade på ställplatsen som husbilsfirman ”Bengt i Örkelljunga” tillhandahåller. När vi lämnade Örkelljunga kom snön och snöigt var det nästan ner till Malmö. Vi gästade förstås min 88-åriga syster Inga-Maj och blev som vanligt rejält uppassade och bortskämda. Jag tror att min syster inte har förstått att hon är 88 och att hon har rätt att ta det lite lugnt och att vi alla kan hjälpas åt. Men sån är hon..
Efter en övernattning och två middagar, första kvällen blev det anklår, rödkål och stekt potatis samt lite goda ostar och hennes hembakta fruktbröd och nästa kväll bjöds på rådjursstek med tillbehör och hemgjord glass, så tackade vi för oss och fick förstås med oss de goda resterna + ett fruktbröd som Kent älskar.
Vi lämnade Malmö och Sverige kl 2200 på Nyårsafton, satt en timma i baren och delade en flaska vin, pratade om tidigare resor och nya mål och var bara lyckliga.
Nu var vi på väg….

Resan genom Tyskland, Luxembourg och Frankrike var inte särskilt händelserik och det ska den inte heller vara. Man vill bara komma framåt… Vädret i början var regn och blåst men blev bättre redan efter Hamburg. Efter 70 mil genom Tyskland kom vi in i Luxembourg där vi övernattade på rastplatsen i Wasserbillig. Samma ställe som vi alltid övernattar på, samma rutiner som vi alltid har, alltså ett besök i affären som livnär sig på att sälja tysk sekt, cigaretter, tobak, cigarettpapper samt kaffe i alla former. Massor av bilar rullar in och handlar kartongvis med de olika godsakerna.. Sen brukar vi äta Inga-Majs rester men i år frångick vi traditionen och nöjde oss med soldatens ärtsoppa och knäcke.
Hade klockan på ringning och kom i väg tidigt och när vi körde ut från rastplatsen började larmet tjuta och det är ett ordentligt larm med mycket ljud, det kan jag försäkra. Ingenstans kunde vi stanna och rätta till problemet så vi fick stå ut med det tills det självdog och batteriet tog slut. Sen blev det en tankning och dieselpriset gjorde oss riktigt glada, 1,04€/l. Färden genom Frankrike var inte upphetsande, lite småtråkigt och färglöst kan man säga. Vi skulle, som vanligt, övernatta efter 54 mil på camping Indigo i Lyon. Det passar så bra i tiden att gå in där och diska, duscha och se över bilen. Snopna blev vi när vi kom fram, campingen var inte öppen. Någon reservplan hade vi inte för vi var ju så säkra på att vi skulle stanna där. Nåväl, vi har varit i dom här trakterna förr och då övernattade vi längs motorvägen på en rastplats som vi kallar för ”Pumpen” och så fick det bli den här gången också. Det var inget dåligt val, allt var omgjort och nytt och toaletter och duschar var fräscha så vi boade in oss utanför restaurangen och snart kom flera husbilar och gjorde samma sak. Det kändes som om vi kom över vår rädsla och obehagskänsla för sådana övernattningar, som vi haft sedan vi hade inbrott i husbilen när vi låg och sov på en annan rastplats i Frankrike. Den här kvällen åt vi Inga-Majs rester och drack också ett glas vin…

Onsdag morgon fortsatte resan och även denna morgon hade vi satt klockan på ringning. Vi var också tio mil längre söderut än vi hade räknat med så vi såg inga problem utan ställde in oss på att vara i Spanien vid lunchtid. Nu kom också den riktiga värmen runt 25 grader ute och ännu varmare i bilen. Borta var också de brun-gråa färgerna på gårdagens omgivningar, dagens väg gick genom ett grönt och vackert Frankrike och en blå himmel gjorde att resan gick som en dans. Några mil från spanska gränsen kom blåsten med kastbyar som gjorde att Kent hade det jobbigt med att hålla bilen på vägen. Allt gick i alla fall bra och vi nådde La Jonquera som är gränsstaden mellan Frankrike och Spanien vid lunchtid som vi sagt.

En längre paus gjorde vi här, shoppade i ett av alla stora varuhus, Escudero, som finns här. Det blev ett par flaskor whisky och en flaska campari och kött för några dagar. Butiken har en jättefin köttdisk med allt vad man behöver. Vi hoppade över inälvor av olika slag, men köpte lammkotletter, kycklinglår, fläskotletter och hamburgare, allt för en billig penning 11,8€ eller i svenska pengar 118 kr.
Sen ställde vi in GPS:n på BLANES, vårt älskade Blanes och dit kom vi sen eftermiddag och checkade in på camping Blanes. Kent tog direkt sin välfyllda diskkorg och begav sig till de andra pojkarna i diskrummet och jag plockade i ordning i husbilen. Båda var vi lyckliga, var och en på sitt sätt för nu var vi framme i Spanien det är egentligen i Blanes allt börjar.
Vi var där i två dygn och gjorde inget annat än strövade omkring på välkända platser, gick på strandpromenaden fram till gamla staden, satte oss ner och tog en öl, ja, bara njöt helt enkelt. Att vädret visade sin bästa sida gjorde inte vistelsen sämre och att se några barn som badade var precis som det skulle vara när man är i Blanes. Men visst är det ännu bättre sommartid när hotell- och campingområdet vaknar till liv och allt sjuder av liv och rörelse. Vi pratade förstås mycket om våra sommarsemestrar som vi tillbringat där.
Avslutningsvis i Blanes så tvättade vi bilen och sen for vi vidare, mot Peniscola där vi är nu. Den här gången valde vi bekvämlighet framför snålhet och åkte betalvägen från Blanes och runt Barcelona, allt kostade ca 35 kr, jättebra väg och vi slapp att krångla oss igenom Barcelona. Resan hit är inte mycket att skriva om,  jättevackert när vi åkte bergsvägen längs Medelhavet och mindre vackert på andra ställen. Framme i Peniscola checkade vi in på camping Eden där Kents kusin Ingemar och hans Ulla campar en längre tid. Ett glas vin tillsammans blev det senare på kvällen och mycket prat och skratt blev det också.
Här blir vi till på måndag, då går färden vidare till Calpe, där kära vännerna Lars-Åke och Bitte väntar. Ska bli så trevligt att träffas igen.

Kan också säga, att den riktiga sommarvärmen som vi blivit bortskämda med, tillfälligt är borta. Det utlovas regn och åska under senare delen av dagen.

Nu ska jag lägga in några kort och sen skicka det här inlägget. Kent har dammsugit och jag tror han tar en tur till diskrummet om en stund. Sen får vi se vad vi gör resten av Trettondagen…

Snart bär det av

2017-12-04. söndag och julafton
Sitter vid frukostbordet och tankarna far hit och dit. Har svårt att förstå, att om mindre än en vecka är vi på rull igen, en ny övervintring i södra Europa väntar… Ser fram emot att träffa vänner som redan är i Spanien, besöka gamla välprövade platser men också att träffa nya trevliga människor och upptäcka nya spännande miljöer.

Men först väntar två dagars julfirande med barn och barnbarn, som vi också ser fram emot. Ett besök på kyrkogårdarna där vi tänder ljus för våra nära och kära, som inte finns hos oss längre börjar vi julaftonen med, sen väntar sedvanligt julfirande med Kalle Anka och god mat..

Annandag jul börjar vi packa husbilen och på fredag lämnar vi Sundbyholm och börjar vår resa. Ett besök hos min syster i Malmö blir det förstås innan vi på Nyårsafton lämnar Malmö och Sverige med Finnlines färja.

Tänk, vilken fröjd att vakna upp i främmande land och påbörja sitt vagabondliv på Nyårsdagens morgon.. Ska bli så kul..

God Jul säger vi och hoppas också att ni vill följa resan på bloggen, precis som vanligt…

Sundbyholm i våra hjärtan....

2017-06-12, måndag, resan är över och vi har varit hemma i mer än tre veckor. Jag vill i alla fall skriva en liten avslutning och berätta om våra sista dagar på resan.

16 maj befann vi oss i Grossenbrode i Tyskland och den 17:e handlade vi lite drickbart godis i de trevliga butikerna Fleggmans och Calles i Heiligenhafen, precis som de flesta andra övervintrarna gör och sen åkte vi till Frihamnen i Travemünde där vi tillbringade sista natten i främmande land. På morgonen kl 1000 lämnade färjan Tyskland och vi blev glatt överraskade när vi öppnade dörren till vår hytt, där vi tänkte sova bort några av alla nio timmar som resan tar. Vi har alltid fått små trånga hytter, ibland inte större än garderober, men den här gången fick vi en jättefin hytt med utsikt framåt. Breda sängar, soffa, kylskåp, Tv och en rymlig dusch, vad mer kan man begära. Så resan gick fort och kl 1900 var vi framme i ett somrigt och soligt Malmö. Vi hade planer på att träffa systrarna redan samma kväll men någon ledig parkeringsplats i närheten av Sergels väg fanns inte och vi tvingades att ta in på ställplatsen i småbåtshamnen i Limhamn. Kan bara säga, att Malmö stad gör inte vistelsen i Malmö enkel för husbilsfolk numera, överallt finns fyra timmars parkering eller parkering endast för klass 1 bilar och där får man inte stå med husbil.

Systrarna träffade vi på lördagen och söndagen och hade som vanligt jättetrevligt tillsammans. Min 87-åriga syster Inga-Maj bjöd som vanligt på goda middagar och också som vanligt fick vi matlåda och nybakat fruktbröd med oss när vi lämnade henne. Vi besökte också matmarknaden i Malmö och givetvis hamnade vi på en restaurang på Lilla Torg och drack ett glas vin.

Dagarna går fort när man har trevligt och på måndagen var vi på rull igen. Men inte direkt hem, vi tog en liten omväg över Ullared.  Där inhandlades en hel del jättebra saker, t ex lite fräscha sommarkläder, det behövdes för kläderna vi har haft hela vintern har bleknat i den starka solen.  Kanske har dom också fått lite av sin gråaktiga kulör av alla norska tvättar (blandning av all sorts tvätt) vi gjort.
Sen blev det ytterligare en övernattning, som vanligt vid Brahe hus utanför Gränna.

Konstigt, att det inte känns konstigt att åka på våra svenska välkända vägar, vi har ju i alla fall varit borta i fem månader. Men allt var som vanligt och vi förstod det svenska språket riktigt bra och rätt som det var så rullade vi in på Sundbyholms camping. Trevliga grannar hälsade oss välkomna hem, solen sken och husvagnen såg ut att må bra – visst var det skönt att vara hemma.

Här hemma har det varit full fart. Det fina vädret som vi tog med oss från Tyskland ville inte stanna och det var ju inte roligt. Dag efter dag med regn gör att husbilen ännu inte blivit tvättad utvändigt och inte heller husvagnen. Men annars har vi kommit ifatt med de mesta göromålen. Vi har träffat familj och vänner, firat bemärkelsedagar och fiskat strömming med barnbarn och bott i husbilen.
Och jag har badat….

Vår fantastiska resa, faktiskt en av våra bästa, lägger vi nu till handlingarna. I minnet finns den kvar och skulle vi glömma kan vi ju alltid läsa den här bloggen, jag läser högt för Kent och vi dricker ett glas spanskt eller portugisiskt vin. Det är också en del av resan..

Några av våra vagabondvänner kommer vi säkert att träffa här i Sverige under sommaren, kanske blir det här i Sundbyholm på vår fina camping. Vi kommer att göra ett par resor med barnbarnen och vi kommer själva att besöka min barndomsö Gotland i augusti. Där har jag inte varit på 50 år så det blir spännande…

Ungefär så ser de närmaste månaderna ut.

Tack för er uppmärksamhet och att ni gett er tid att läsa mina ibland alldeles för långa skriverier och ha en bra sommar….

I sparrisens rike...

2017-05-16, tisdag och om tre dagar tillbringar vi dagen på Finnlines färja Nordlink mellan Travemünde och Malmö. Alltså är resan snart slut.. Hur känner man sig då efter 5 månader som vagabond och övervintrare i främmande land??

Jag tycker det ska bli jätteskönt att komma hem till Sundbyholm igen och att träffa familj och vänner blir bara roligt. Kent tycker nog detsamma, men han skulle nog kunna tänka sig att fortsätta resan en månad till.

Vi åker med färja från Travemünde men vi befinner oss sex mil norr om staden, i Grossenbrode. Alltså har vi åkt för långt, men vi gillar ställplatsen här och den ligger inte långt från Heiligenhafen där vi ska göra några kompletterande inköp i godisbutikerna.

Min senaste blogg skrev jag i  Schwangau i Bayern, där vi fick plocka fram tjocka skor och varma jackor. Vi tillbringade kvällen i campingens restaurang och fick jättegod mat, jag åt Forelle Mullerin mit Butter, Bratkartoffeln und Salat och Kent tog Grillsteak vom Schweinenacken mit Pommes frites. Gott var det, men kanske inte godare än på någon annan tysk restaurang. Restaurangen är varm och mysig och konstigt nog fanns många gäster, en regnig och kall måndagskväll i maj.

Vi lämnade campingen och platsen på tisdagen, regnet slutade men snön och dimmolnen på alptopparna följde med ett tag på resan. Vårt nästa stopp var i Treuchtlingen där vi skulle besöka Altmühltherme och plaska runt i det fluorhaltiga 28-gradiga vattnet med bassänger både ute och inne. Det uråldriga fossila vattnet pumpar man upp ur 800m djupa borrhål. Värmen och solen var på topp och vi fick en plats på den jättefina ställplatsen och tog sen en promenad i Treuchtlingen. Vi hittade ett bageri där vi köpte jättegott bröd. Vi hamnade förstås också i stadsparken och imponerades av det vackra gamla ångloket som finns som ett minnesmärke att Treuchtlingen en gång varit en viktig knutpunkt för järnvägen och att staden därför bombades under kriget.

I Treuchtlingen började vårat sparrisfrossande. Färsk vit sparris finns nu att köpa överallt i Tyskland och vi har som tradition att varje dag äta sparris i någon form under resan upp genom sista delen av Tyskland.

På onsdagen besökte vi Altmühltherme och det var precis så skönt som vi minns. Medelåldern på badgästerna var ungefär 89 år men minskade rejält när Kent och jag kom.

På torsdagen åkte vi vidare, blandade motorväg och småvägar. Bra väder och vi njöt av resan.
Die Zillertaler var förstås musiken vi lyssnade på och vi tog en paus på IKEA i Augsburg och åt lunch. Likvärdigt som i Västerås, jag åt laxen och Kent köttbullarna. Vårt mål var en ställplats som jag döpt till ”Thulbatal, vacker utsikt”. GPS:n förde oss genom det vackra landskapet och vi hamnade i en liten miniby och GPS:n bestämde att vi skulle åka rakt in i rapsfältet för snart var vi framme. Men det ville inte maken chauffören, utan vi vände och åkte ut på motorvägen igen. Lite senare slog vi in adressen igen och då förde GPS:n rätt och vi hamnade högt uppe på ett berg med en vidunderlig utsikt. Vi var inte många husbilar där, kanske 4-5.. Vi satt ute länge den kvällen, var så himla skönt. Det enda som störde var flugorna…

På morgonen tänkte jag plocka lite gullvivor, men dom var vissna….

Resan gick vidare och nu hade vi inte några bestämda mål. Visste bara att vi ska vara i Travemünde den 19:e, så vi valde på måfå ut en camping i Hattorf i Herz. Platsen var väl si så där, men varmt och soligt och vi ägnade lördagen åt tvätt och städning och på eftermiddagen skulle vi ut och vandra i häxornas rike, som Harz är känt för. Vi påbörjade vår vandring men fick avbryta eftersom åska och ösregn dolde solen. Regnet varade bara en kort stund men vi struntade i vandringen och satte oss ute och njöt av solskenet och ett glas vin. Kvällens mat blev förstås sparris och sedan broccoligratäng med kassler. Middagen åt vi inne men sen satt vi ute tills schlagerfestivalen började och tittade lite på den.

På söndagen gick resan vidare hemåt. Stora trafikköer på autobahn, ryckigt och stökigt – inte särskilt rolig resdag, men så kan också vara. Vi övernattade på parkeringen vid Heide Park där vi faktiskt var helt själva. Måndag morgon åkte vi mot Lübeck och hade gott om tid, så vi tog en tur till Citti, det stora grossistvaruhuset där man förr inhandlade sitt vin och whisky. Nu finns det andra butiker med billigare varor, så man handlar så lite som möjligt på Citti men det är roligt att titta på alla deras prylar, för det finns så mycket mer än sprit och vin. En jättestor avdelning med matvaror är nog vår favorit och där kan man gå länge och titta på allt, kanske provsmaka lite. Vi inhandlade goda korvar, fluss krebse (kräftor), ost och en kagge vin. Sen köpte vi förstås mera sparris i en kiosk utanför Citti…

Tankarna var att vi skulle besöka Lübeck stad, vilket vi inte gjort på många år, men ställplatserna i centrum var fullbelagda, värmen olidlig och det kändes inte skönt att stanna där. Så vi drog vidare, hit till Grossenbrode. Vi hade en solig och skön eftermiddag och kväll och tillsammans med ett annat svenskt par, Birgitta och Sture, satt vi ute och delade erfarenheter. Vi är på väg hem och dom är på väg ner till Spanien. Trevligt att träffas och lycka till med er resa, önskar vi..

Vi åt förstås sparris till middag och lite till..

Vad är det för dag i dag, är det en vanlig dag...
nä, det är ingen vanlig dag för det är KENTS födelsedag
HURRA HURRA HURRA!!!

Idag, 16 maj, fyller min kärlek år och vi firar det med en god middag lite senare och det blir Spargel mit Sauce Hollandaise und Schinken aus dem Schwarzwald och Flusskrebse in dillsud. Till det blir det husets vin.. Fritt översatt, Sparris, hollandaise, schwarzwaldskinka och kräftor….

I morgon är en ny dag och vi vet inte ännu om vi åker härifrån eller stannar ytterligare en dag. Blir vädret bättre stannar vi och promenerar runt stranden, kanske ett besök på den långa bryggan där gossarna fiskar näbbgäddor eller kanske hamnar vi på någon av restaurangerna för lunch eller middag.
Kanske åker vi till Heiligenhafen och handlar det som fattas i vårt vinförråd, egentligen vet vi inte vad vi ska göra. Vad vi säkert vet, är att vi måste vara i hamnen i Travemünde på fredag morgon för då ska vi åka hem. Längtar…..

Vinterkläder på - i Tyskland

2017-05-08, måndag

Bara ett par dagar har gått sedan förra bloggen och vi är nu i ett regnigt Tyskland. Vagabonder, som vi räknar oss som, väljer inte alltid närmaste vägen hem och det gjorde inte vi heller. Ett besök i Bayern på camping Brunnen i Schwangau vid sjön Forggensee kunde vara trevligt, det är många år sedan vi var där. Och så fick det bli, det blev en planerad kringgående rörelse på 30 mil och det är bara är trevligt.
Men först lite om Frankrike och när jag slutade förra bloggen var vi i Millau på camping 2 Rivieres vid floden Le Tarn, som rinner genom Millau. Campingen har vi legat på förra året och i år var vi där två dagar så vi hann besöka den jättefina lilla staden under den mäktiga bron. Att vi hade somrigt väder gör bara allt bättre. Hemma på campingen var det mycket rörelse, precis som på en sommarcamping i Sverige. Kanske inte så vanligt hemma, att skärmflygare landar utanför husbilen eller att storfiskarna trotsar strömmen i floden och försöker fiska samtidigt som ett svanpar ruvar på sina ägg i samma område. Vi hade två sköna dagar och kvällar där och det enda som störde var ett träd som släppte små ”bomulls”tussar så ibland var det som snö, fast varmare..
Efter Millau var vi sugna på att besöka Roquefort för att köpa ost och besöka ostgrottorna, efter tips från Bitte och L-Å. Orten ligger nära Millau, så det var inget problem att ta sig dit och vi stannade först till på parkeringen, som också är en utmärkt gratisställplats. Men vi trodde att parkeringar måste finnas närmare och så var det. En brant backe upp och där fanns parkeringen som inte var gjord för husbilar och dessutom var bredaste vägen, som var jättesmal, avstängd och allt blev bara kaos. Att en av Roquefortostens 18 m långa trailer körde mot enkelriktat och sen fick backa gjorde inte situationen enklare. Men min make chauffören fixade första hindret och följde den backande lastbilen men sen kom problem två, den avstängda gatan. Där var han tvungen att vända och då blev min insats jätteviktig. Ut ur bilen, stoppa andra bilar, vinka och se till att han inte körde in i någon parkerad bil, det var inte enkelt om ni tror det… Men lagarbete är alltid bra och snart var vi ute ur staden och bestämde oss för att köpa osten i en vanlig livsmedelsbutik istället, det är mycket enklare. Tillbaka till Millau genom ett underbart grönt lantligt Frankrike. Vi fortsatte på A75:an till Clermont Ferrand där vi lämnade storvägen mot Vichy, som är en onödigt trång stad. Den lantliga vägen var full av upplevelser, gullvivor och maskrosor kantade vägen och i de små franska byarna med de bruna charmiga husen som ofta ser rätt förfallna ut, blommade syrenerna och björkarna. Sen eftermiddag kom vi fram till dagens mål, Le Roc Foucad som är en ställplats som vi hittade på Parkings, en app med ställplatser som är väldigt användbar. Vägen dit var omväxlande, smal och krokig, rak och fin, fortfarande massor med kossor och allt var jättefint, men jag var nog för trött för att uppskatta allt detta … 
När vi äntligen var framme blev vi lite betänkliga. Grinden var stängd och allt såg rätt så öde ut. Men Kent öppnade grinden och en man med raska steg välkomnade oss på lättfattlig engelska och allt kändes jättebra. Vi var de enda gästerna och fick ta vilken plats vi ville i den jättestora parken. Vår värd tog god tid på sig för att visa och berätta om ställplatsen, vandringsleder och orten Saint-Prix och vi slog oss till ro, tog ut bord och stolar, korkade upp en flaska vin och hade en vilsam kväll i ett Frankrike när det är som bäst.
Dagen efter gick vi en promenad innan vi lämnade stället och blev väldigt överraskade. Ställplatsen låg på gårdens baksida, granne med floden men det finns en framsida också. Det visade sig att det var ett hotell med 70 rum, som inte var ett vanligt hotell utan bara tog sig an konferenser och stora fester, t ex ett bröllop dom skulle ha i helgen. I trädgården fanns pol och massor av roliga konstverk och gamla grejor. Mycket att se på, en trevlig värd och fint väder, fyllda av nya upplevelser fortsatte vi vår färd genom Frankrike.
Nästa mål var camping Municipal les Iles Clerval i orten Clerval och där skrev jag sista bloggen. Regnet strilade hela tiden förutom första kvällen och vi kunde inte göra någonting annat än mysa inne och det kan man ju göra var som helst. Vi satt i alla fall och tänkte lite framåt och kollade väderlek och såg att de närmaste dagarna skulle både Frankrike och Tyskland få regn så det spelade ingen roll var vi var. Det var också då vi bestämde att åka hit till Füssen och camping Brunnen i Schwangau. Så blev det och vi lämnade Frankrike samma dag som fransmännen gick till val och i Tyskland valde vi att åka österut. Genom Schwarzwald, förbi Bodensjön och snart nog var vi inne i Bayern. Då kom också regnet och temperaturen gick ner till 12 grader direkt. Snön låg på alptopparna och det var rätt så häftigt, i alla fall en kort stund. Vi såg slottet Neuschwanstein, nu inbäddat i dimman och hamnade så småningom i Schwangau och camping Brunnen. Fick en plats och här är vi nu.
Här var vi första gången 1989 tillsammans med vännerna Inger och Wolf på vår första resa med bil och husvagn i Europa. Då var det sommar och sol, alperna var jättevackra och vi besökte sagoslottet, som en galen kung, Ludwig II av Bayern byggde för 130 år sedan. Ludwig, eller Ludde som han säkert kallades, drunknade, tillsammans med sin psykiatiker i den lilla alpsjön nedanför slottet och det är därför det alltid finns en skylt i alpsjöarna runt omkring att man badar på egen risk. Det är i alla fall Kents teori..

Vi har varit här fler gånger sen 1989 och gillar platsen och campingen jättemycket. Fina promenadvägar, fyllda med pittoreska värdshus blandat med ladugårdar och restauranger. Inte sällan möter man en skock kor som ska hem och mjölkas. Idag har vi varit ute och vandrat. Vinterjacka på och sandalerna fick bytas ut mot gympaskorna, det småregnade hela tiden men ändå var det en mysig promenad. Den vackra alpsjön Forggensee, där vi badat under sommarsemestrarna, var helt tom på vatten och vi förstår ingenting..

Nu har jag skrivit färdigt och under tiden har Kent fyllt vatten och lagat vår nya fina ugn som tappat en fjäder. Nu är det sen eftermiddag och vi ska snart pröva deras fina duschrum, måste vara fräscha till kvällen när vi ska besöka campingens restaurang. Den var en av anledningarna att vi åkte hit, vi har alltid fått så himla god mat här, absolut den bästa i hela Tyskland. Kan det vara så, att även maten förändrats liksom sjön som är utan vatten? Kanske är det bara pizza och varm korv som serveras.. Det kommer ni att få veta i nästa blogginlägg, ni får tåla er till dess.

Imorgon går färden vidare och då hoppas vi att vi landar 15 mil norrut, på termalbadet i Treuchtlingen. Det ska bli skönt att få plaska lite igen och vädret ser ut att bli bättre….

Musslor på bästa sätt, i Blanes

2017-05-06, lördag och vi har kommit en bra bit hemåt på vår resa. Vi har stannat till på camping Municipal les Iles Clerval ca 10 mil från tyska gränsen. Den här campingen hittade vi förra året och blev väldigt förtjusta i området och den lilla staden, så vi sa redan då, att nästa gång ska vi stanna flera dagar och verkligen njuta av tillvaron här. Det var då det. Nu är vi här och det var precis så bra som vi kom ihåg och vi satt utanför husbilen bland ett hav av tusenskönor, med floden som närmaste granne, helt underbart. Naturligtvis delade vi på en flaska vin, det hör liksom till.
Vi vaknade av regnet och då tyckte vi inte längre, att platsen var unik, utan helt enkelt en vanlig vanlig campingplats med en regnig gräsmatta. Så det blev ingen promenad i stan idag, utan vi har mest suttit inne och lekt på datorn.
Imorgon åker vi vidare till Tyskland.

När förra bloggen skrevs var vi fortfarande i Spanien, närmare bestämt på camping La Masia i vårt älskade Blanes. I Blanes har vi tillbringat många sommarsemestrar och ett tag kändes det som vårt andra hem. Jättefina badmöjligheter, fin strandpromenad, bra campingar och restauranger + en fin gammal stad och annat som man som turist vill träffa på. Dessutom finns det ett vardagsliv som pågår hela tiden för spanjorerna som bor här och det gör staden levande, vilken årstid man än kommer.
Första dagen i Blanes var regnig men sen kom solen fram och värmen var återställd. Samtidigt vaknade spanjorerna till liv och fyllde campingens platser och stugor med ungar, gamlingar och folk som bara tänkte njuta av sin ledighet. Hög volym på musikapparater och hög volym på barnen och de vuxna, det är så det ska vara på en spansk camping och det är så vi minns våra semestrar i Blanes.

När vi inte satt ute och försökte vara med i gemenskapen vandrade vi runt i staden och området där campingar och hotell ligger.
Och mindes…
Suck, vi vill gärna åka till Blanes en sommarsemester igen, men man kan inte få allt och eftersom vi är borta 5 månader på vintern får vi hålla oss i Sverige på sommaren. Plånboken säger också ifrån, Blanes är inte det billigaste stället i Spanien att semestra i…

Naturligtvis gick vi ut och åt vid ett tillfälle, det fick bli musslor på kataloniskt vis, så himla gott… Vi gick till favvorestaurangen sen lunch och där satt bara spanska familjer och åt och hade trevligt. Jättekul att se barnen äta skaldjur och musslor med god aptit, ingen varmkorv eller hamburgare så långt ögat kan se. När borden var överfyllda med släktingar och vänner och nya kom, tog man bara fram ett nytt bord som täckte en bit ut på trottoaren. Så gör man i Spanien…

Något havsbad blev det inte, däremot blev det en tvätt i tvättmaskinen!!

Vi lämnade Blanes tisdagen den 2:a maj och startade vår resa mot Frankrike, men vi stannade till och handlade på Lidl först. Vi vet, att vi alltid får en chock när vi gör våra första inköp i Frankrike, allt är så mycket dyrare. Så vi bunkrade upp för X antal dagar och hoppades att vi skulle slippa besöka någon butik i Frankrike. Vi stannade också till vid gränsen och handlade i köttbutiken och whiskybutiken. Sen drog vi in i Frankrike och fick lite regn på rutan. Men regnet försvann och vi hade en jättefin resa genom ett bedövande vackert land. Början av resan kanske inte var så himla kul, bara en massa byar och städer och rondeller, men snart nog var vi ute på A75:an, en betalfri motorväg som är av högsta klass. Allt är så vackert och bergen, som vi måste igenom för att komma hem är så imponerande. Det blev en lång resdag, men vid åttatiden såg vi den berömda Millau-bron, som en gång var Europas högsta bro och då var vi snart framme vid dagens resmål, staden Millau där vi skulle tillbringa ett par dagar…
Men det besöket och lite till kommer jag att skriva om vid nästa blogg. Jag har problem att importera in bilderna till datorn och vill gärna ha med dom, så jag skriver ett nytt inlägg om några dagar…

Fortfarande är det lite småregnigt ute, men kanske kan vi ta en liten promenad eller också gör vi inte det.
Tror att ni har bättre väder i Sverige, se till att det stannar tills vi kommer hem, om 14 dagar har vi vaknat vår första morgon i Sverige på länge….

Oropesa del Mar

27 april 2017
Framme i vårt älskade Blanes, där vi tillbringat så många varma husvagnssemestrar i på den tiden vi fortfarande var verksamma i arbetslivet. Den här gången är det inte särskilt varmt, faktum är när vi kollar väderrapporterna, visar det att det är varmare i Eskilstuna just idag än hos oss. Vi har nu regn och 8 grader och i Eskilstuna är det 9. Imorgon är en annan dag och då ska regnet vara borta.

Vad gör man då när det regnar? Städat och fixat bilen gjorde vi redan i Oropesa del Mar så det behövs inte. En liten promenad till grönsaksmarknaden, nej, inte idag det får bli i morgon.. Just nu sitter jag framför datorn och tror det blir ett litet inlägg om Oropesa del Mar, som vi gärna gör reklam för. Kent sitter med paddan framför sig och kollar annonser och nyheter, kanske går han in på facebook. Sen vet vi inte…

Vi ligger på camping La Masia och här är fullbokat. Det är ju snart långhelg och då vill spanjorerna ut och campa.

Men det var om Oropesa del Mar jag skulle skriva. Tisdagen den 18 april anlände vi till Didota camping där vi bestämt att vi skulle vara en vecka. Det var inte första gången vi var där, vi brukar stanna där på vår hemresa några dagar eller en vecka. Vi fick en jättebra och solig plats, vilket inte är det enklaste, för många träd skuggar och det är nog skönt på sommaren men den här årstiden vill man ha sol. Eftermiddagen och kvällen var varm och skön, så efter vi gjort alla sysslor man gör när man kommer fram så satte vi oss ute och åt en enkel middag och drack ett glas vin. Jätteskönt.

Onsdagen gick åt till diverse praktiska göromål och den solen ville inte riktigt vara med, regnet kom och gick. På torsdagen skrev jag lite på förmiddagen och på eftermiddagen tog vi en skön promenad längs stranden fram till stadens centrum. Kent ville hitta en spelbutik och klippa av sitt långa hår. Inget av detta lyckades men vi vandrade omkring lite här och där och lyckades få ihop 6 km innan vi var tillbaka på campingen. Vi skulle äta på campingens restaurang på kvällen, men där möttes vi av en fullproppad bar men tom restaurang. Torsdagar var nämligen en av två dagar då ingen mat serverades på kvällarna, endast Happy Hour fram till kl 1800, vilket långliggarna visste och ockuperade hela bardelen. Så vi gick hem och lagade någonting, minns inte vad…

Fredag morgon och solen var tillbaka. Vi beslöt att ta en ny vandring och gick i sakta mak över stranden, ca 1,5 km. Stranden mot campingen är stenig men sen är det en jättefin sandstrand som tre elefanter vaktar. När dom inte vaktar används dom som strandduschar. Längs med gångvägarna finns fina soffor med olika mönster av mosaik och det blir ännu tydligare när vi kommer in i Jardines Marina Dor, en jättefin park mellan stranden och stadens centrum. Vi tröttnar aldrig på att gå där, man ser ständigt något nytt. Träd och växter, konst i olika former blandat med olika fåglar och fiskar i dammarna. Överallt finns också dessa mosaikskapelser som soffor. Jag tog många kort därifrån, hoppas ni får en liten inblick i hur vackert det är.

Även staden Oropesa del Mar, vet egentligen inte om det är en stad, är full av mosaik och hotellen som finns är tjusiga skapelser med olika dekorationer. Det finns många glassiga restauranger, dit har vi inte kommit ännu, men en öl och en tapas på baren som ligger centralt blir det alltid, det passar vår plånbok bättre. Någon spelbutik finns inte i staden men Kent uppsökte sin frisör, som brukar klippa honom och det blev jättebra.

Tillbaka till campingen och en skön eftermiddag i solen. På kvällen blev det ett besök på campingens restaurang och vi fick vår middag. Kent åt lammkotletter och jag åt dagens fisk, som var forell. Lite vin och irländskt kaffe blev det också och lite dyrare blev det än vi var vana vid. Men fortfarande billigt.

Lördagen tillbringade vi på campingen, det var så varmt så vi orkade inte göra så mycket. Mot kvällen blev det en god middag, orkade inte med någon förrätt utan åt oxfilé och nyfriterad pommes, sallad och drack vårt bästa vin från Lidl. Senare på kvällen satt vi inne och lyssnade på Die Zillertaler och pratade om den här resan och gamla resor. Det är fantastiskt vad mycket vi varit med om, är både tacksam och ödmjuk.

Söndagen gjorde vi en ny vandring och måndagen gick åt till att förbereda resan norrut och mellan varven satt vi ute i skuggan, jag med en bok i handen. Tvättstugan lockade också.

På Didota camping ligger mest långliggare, tyskar, engelsmän och holländare på vintern och fr o m nu och framöver tar spanjorerna över. Några svenskar såg vi inte till, men en dansk som var väldigt svår att förstå tog kontakt med Kent, jag höll mig i bakgrunden…

På tisdagen checkade vi ut och började vår resa och vårt mål var Blanes. Vi insåg rätt så snart att vi inte skulle hinna fram den dagen, då vi stannade här och där och shoppade. Så vi stannade till på camping Oasis Mar i Montroig del camp. En helt ny camping för oss och lite annorlunda. Vi fick en plats precis vid stranden och havet. Solen försvann emellanåt och regnet kom, i början bara med små droppar men sen regnade det, ungefär som ett regn brukar vara o Sverige. Vi förberedde våra fiskar, som vi köpt på Mercadona och det blev stekt dorada till middag. Dessutom hade jag köpt några makrillar som blev inkokta med ättika, socker och kryddor. Måste tillägga att jag njöt av min mat, för fisken var min. Kent njöt inte mindre av pizzan han åt….

Vi somnade sen gott till vågornas brus och regnets smattrande.

Medan jag har skrivit har vädret ändrat sig. Termometern visar på 14 grader och regnet har slutat. Imorgon blir det promenad här i Blanes, strandpromenaden lockar och grönsaksmarknaden väntar. Sommarbutiker har öppnat och så även restaurangerna. Över helgen väntas många spanjorer, dom har långledigt nu..
Tror vi får ett trevligt avslut på vår Spanienresa…

Myggbett som kliar..

20 april 2017, torsdag, 112:e dagen på vår resa och vi börjar se slutet av den. Om en månad befinner vi oss i Malmö och måste börja anpassa oss till ett liv hemma. Blir nog inte så svårt, vi fortsätter ju att bo på camping, byter bara husbilen mot husvagnen. Ser fram emot att träffa nära och kära igen…

Efter La Fuente med sköna baden, goda middagar och trevligt umgänge med vänner åkte vi tillbaka till havsbadet i La Marina. Vi tänkte att vi skulle övernatta på den förbjudna parkeringen vid El Pinet och ägna kommande dag till plask i havet. Så blev det inte. När vi slagit oss till ro, tillsammans med 40 andra husbilar, kom vägverkets gubbar och polisen och satte upp ytterligare förbudsskyltar, den närmaste precis framför vår husbil och då lämnade vi stranden och de sköna kalla baden och tog in på betalställplatsen San Fulgencio, där vi brukar stå. Man kan faktiskt gå till stranden därifrån också.

Först av allt var det en tvätt och vi körde en norsk 14 kg:s tvätt i tvättautomaterna, som ligger längs vägen till ställplatsen. Dagen därpå var siktet inställt på att hitta en frissa till mig och vid första friseringen fick jag napp. Resultatet blev rätt bra. Sen flanerade vi runt i butikerna, Kinesen fick ett besök, Mercadona likaså och avslutningsvis gick vi till Iceland, en engelsk butik med mestadels frysta varor, rätt kul att se annat än de spanska varorna, som börjar kännas lite tröttsamma..

I La Marina träffade vi också flera bekanta sen tidigare och en hel del pratande blev det.

Vi lämnade La Marina på skärtorsdagen och hamnade på Bahia camping i Santa Pola. Förra gången vi var där var i januari, alltså i början på vår resa. Då regnade, blåste och haglade mest hela tiden men det var då det, nu visade Santa Pola upp sin bästa sida med bästa vädret. I Santa Pola har vännerna och klubbkamraterna Kristina och Mats sin övervintring och där var också Kents kusin Ingemar och hans Ulla. Första kvällen gick vi själva till Wok:en och åt så vi nästan sprack, långfredagen var lugn och på påskafton träffades de svenskar som var kvar på Bahia och dukade långbord på en gata. Jättetrevligt. På söndagen gick vi till Kinarestaurangen vid Blå Rondellen och åt tillsammans med Kristina, Mats, Ingemar och Ulla, sen var det en lugn dag under måndagen och sen lämnade vi inte bara Santa Pola utan också Alicantekusten.

30 mil längre norrut är vi nu och resan är inte mycket att skriva om. Vi åkte mest motorväg och det är ganska tråkigt, så jag hann läsa ut en bok under resans gång. Slutmålet var Didota camping i Oropesa del Mar och här ska vi vara en vecka. Efter det mer än varma vädret vi haft i ungefär tre månader, med några få undantag, behöver vi se över vår husbil och städa ur och plocka om grejorna. Jag började igår med att frosta av kylskåpet, som den här resan har fungerat utmärkt. Några av er vet vilka bekymmer vi hade med det förra resan. Men tiden räcker säkert till annat också, självklart ska vi gå längs stranden till fina hotelldelen och besöka den vackra parken och lite till. Vädret är inte lika bra, lite molnigt och temperaturen är ungefär 17 grader. Kanske måste vi ta långbyxor på - o hemska tanke…
Mer om Oropesa i nästa inlägg.

Kent är nu klar med disken och funderar på om han ska dammsuga men först blir det lite bläddrande på paddan, kanske har det hänt något som han missat. Telenors abonemang Frihet har fungerat jättebra, men tyvärr verkar det som om friheten blir kortare i framtiden, 30 dagar och sen måste kortet aktiveras i Sverige och vi som lever så här, tycker inte det är den frihet som Telenor lovat. Men, jag tror inte att allt är sagt och vi får väl se…

En annan sak som varit jättebra och till stor hjälp, är gratisappen Google Översätt. Den översätter både tal och skrift och vi har haft en hel del nytta av den. Tack Mats för tipset.

Idag fyller goda vännen Inger Lundqvist år och vi grattar naturligtvis. Ha en skön resa till solen… I helgen konfirmeras barnbarnet Klara, tråkigt att vi inte är där men vi får gratta dig senare.

Det här var nog det kortaste inlägget i bloggen som jag gjort den här resan, men det har inte hänt så mycket, som är värt att skriva om..

Myggbett som kliar kallar jag blogginlägget den här gången, de små ettriga sakerna dök upp som försiktiga flygfän i Fortuna men ändrade taktik i Santa Pola. Hela min kropp är full av kliande bett efter deras bombanfall, kanske är det en påminnelse om den svenska sommaren.

Hoppas ni får värme i Sverige framöver, det unnar jag er verkligen.

Plask och vattenlekar i olika former....

7 april 2017, fredag
Vi brukar dela upp resan i fyra olika delar och del 1 och 2 är redan avklarade. Del 1 är när vi åker hemifrån och ner genom Spanien, träffar många goda vänner och pimplar rätt mycket vin. 2:an är Portugal och den delen är lugn och sansad. Efter Portugal börjar resan hem genom Spanien och det är tredje delen. Då är det inte så jättemånga övervintrare kvar, man får bra platser på campingar och ställplatser och den riktiga sommarvärmen infinner sig. Där befinner vi oss nu. Fjärde delen börjar när vi lämnar Spanien och tillbringar några veckor i Frankrike och Tyskland + Sverige..

Nu handlar allt mycket om vattenlekar och just nu befinner vi oss vid Termalbadet La Fuente i Fortuna och kommer att bli här fram till måndag. Helt underbart…

Men innan vi kom hit har vi haft några resdagar och dom ska jag berätta om nu…

Vi lämnade Portugal och Vila Real de santo Antonio måndagen den 27 mars, vemodigt den här gången för vi hade haft en jättemysig månad och varit på många nya platser. Våra förkylningar lämnade vi i Portugal, man kan ju inte släpa med sig en portugisisk förkylning till Spanien. Pigga och glada började vi vår återfärd mot hemlandet.
Resan är inget att orda om, storkarna fanns med på resan en bit mot Sevilla, de gula buskarna som är falsk mimosa och pinjeträden likaså. Vi hade bestämt att vi skulle åka över bergen och så blev det. I Sevilla tog GPS:n oss in i centrala stan, där vi flanerade bland andra turister förra året och aldrig kunde vi då drömma om, att vi skulle få åka med husbilen mitt i turistsevärdheterna. Det var intressant och spännande, kanske lite för spännande tyckte nog jag, men maken chauffören tyckte det var jättekul.
Efter den oplanerade sightseeingen fortsatte vi autovian mot Granada, jättevackert och mäktigt, berg som Sierra Nevada och djupa dalar, områden med odlingar av olika slag. Vackert ja, men mil eftermil med bara olivträd blev lite enahanda. Då ägnade jag mig åt min bok. Det blev problem med att hitta en ställplats eller camping om man inte valde Granada och det gjorde inte vi. Allt är så dyrt i den staden så där åker man bara förbi. Vi hittade i alla fall en camping, La Sierrecilla i Humilladero. Modern och fin men inget folk men vi skulle ju bara sova där så det gjorde ingenting.  
Dagen efter fortsatte vi vår färd, men vi bestämde oss för att lämna bergen och ta oss ner till kusten istället och några mil innan Lorca läste GPS:n in oss på en väg som skulle föra oss till Aguilas, en fin liten stad vid havet. De kommande tre milen blev en skräckupplevelse, i alla fall för mig. En vindlande färd på en smal väg där inga bilar kunde mötas, bergsida på ena sidan och stup på andra. Ett trasigt räcke skilde vägen mot avgrunden. Maken, duktiga chauffören körde sakta och fler och fler kurvor dök upp. ”Det är bara några kilometer kvar” var hans stående kommentar. I slutet av resan försvann även räcket och då nästan grät jag. Vi kom i alla fall fram och inga andra bilar mötte vi och vi fortsatte vår färd på en vanlig liten väg också bland bergen men den hade två vägbanor så det gick att mötas och det kändes skönt..

Vi övernattade på ställplatsen i playa Canina, och fick en plats precis vid havet och snart nog somnade vi till vågornas skvalpande…

Nästa dag, som var onsdagen den 29 mars, provianterade vi i Mazarron och Kent besökte frissan. Sen åkte vi vidare till Isla Plana som ligger utanför Mazarron för nu skulle vi inleda vår bad- och plaskperiod. Vi checkade in på camping Los Madriles, där vi varit många gånger förr. Där finns det en inomhuspool och en jättefin pool utomhus. Det hälsosamma 28-gradiga vattnet byts varje natt och jag fick en grundlig information av campingens ägare när jag frågade om vilken temperatur vattnet hade. Intressant..
Vi hade några jättebra dagar på den fina campingen, badade och plaskade av hjärtats lust, besökte den lilla byn Isla Plana,  åt och drack och allt under en klarblå himmel och fantastisk värme. En häftig känsla att ligga i det sköna vattnet och blicka upp mot det vackra bergen som bildar bakgrund till allt..

Efter camping Madriles och Isla Plana for vi vidare och efter mindre än två timmar var vi i La Marina och åkte direkt ner till stranden El Pinet och jag fick bada havsbad. Kent var inte lika intresserad eftersom temperaturen bara höll sig runt 16 grader. Vi var kvar under hela eftermiddagen och jag badade flera gånger. Meningen var sen, att vi skulle åka och övernatta på betalställplatsen i närheten, men vi gjorde något som vi aldrig brukar göra, stannade kvar på parkeringen på stranden trots skyltarna som visade klart och tydligt att det var förbjudet. Men det var så lockande, att få ligga där och höra bruset från havet och promenera längs med strandkanten. Så fick det bli och ungefär 50 andra husbilar stannade också kvar. Några av dom hade säkert stått en längre tid för det syntes att dom boat in sig….

I måndags gjorde vi inköp för en vecka framåt och åkte in i landet till termalbadet La Fuente i Fortuna, som ligger bland bergen i den torra och tråkiga delen av Spanien. Men termalbadet är mer än skönt, helt underbart faktiskt. 36-gradigt vatten, en hel del anordningar med vattenmassage, vad mer kan man begära. Ja, fint väder förstås och det är det och campingen är bra. Dessutom har vi provat restaurangen tillsammans med våra vänner Leif och Marita och fick en jättebra middag för 24€ för oss två. Kent var nöjd med sina lammkotletter och jag med mitt fläskkött och pepparsås och vinet från trakten smakade utmärkt. Irländskt kaffe för 1.50/person fick avsluta middagen och då gjorde våra nya vänner Ann och Erik oss sällskap. En trevlig kväll med trevliga vänner.

Nu har Leif och Marita lämnat oss, så vi får plaska omkring alldeles själva. Inte helt själva för Ann och Erik håller oss sällskap och det finns många andra som gästar badet och campingen. Rätt många svenskar och norrmän har vi träffat på. Till helgen kommer det också en hel del spanska familjer och badet blir lite stökigare…

Ytterligare några dagar blir vi här och på måndag åker vi tillbaka till La Marina. Då är det havsbad som gäller. Ska också försöka hitta en frissa för mitt hår börjar ta alldeles för mycket plats och en frisering är av yttersta vikt. Påsken firar vi nog i Santa Pola om plats finns på campingen och sen vet vi inte…

GLAD PÅSK önskar vi er alla som läser bloggen..

Sista dagarna i Portugal, för den här gången

25 mars, lördag
Tack för alla trevliga kommentarer om mitt skrivande. Nej Lennart, jag är inte författare, har alldeles för stor respekt för det jobbet, utan jag tycker om att skriva om vår resa och mina tankar runt omkring. Det är inte menat som något finskriveri, jag läser aldrig igenom vad jag skrivit utan skickar det som det är. Skulle jag läsa igenom så skulle jag hitta massor av fel i svenskan och börja rätta och då förlorar man glädjen att skriva. Våra resor upplever jag i tre olika faser. Dels på resans gång, nästa genomgång blir när jag skriver och den sista men inte sämsta, är när vi sitter i husvagnen i Sundbyholm under höstkvällarna, läppjar på ett glas vin från Spanien eller Portugal och jag läser högt för Kent om våra upplevelser och vi minns och pratar. Så bloggen fyller sin funktion och har andra glädje av den så blir jag ännu nöjdare…

Men vem vet, kanske blir det en bok, material finns och då tänker jag inte på resorna utan mer på hemmiljön på Sundbyholms camping….

Tack också för ”Krya på er”-hälsningarna, vi gjorde som ni sa, drack något stärkande och idag känns allt mycket bättre….

Kents hörsel är som den är, ena örat har inte blivit bra, men dropparna som doktorn skrev ut använder han inte för det blir kladdigt. Jag tänker inte försöka påverka, han är vuxen och får ta egna beslut, men kanske skulle hörseln bli bättre om han nyttjade medicinen.  

20 mars, måndag lämnade vi ett småkallt Castro Verde och vårt mål var Albufeira som ligger på Algarvekusten. Vi åkte genom samma fina gröna kullar, där växtligheten just nu går i gult. Olika blommor som jag inte vet namnet på. Vi åkte förbi samma storkbon och visst tycker jag det är fantastiskt, men Kents förkylning hade nu också drabbat mig och jag orkade inte bry mig så mycket. Vi stannade i Sao Bartolomeu på Intermache och tvättade en 18 kg maskin och passade på att köpa vårt favoritvin som heter Encostas do Bairro och som man köper i 5 eller 10liters bag in box. Intermache är en butikskedja som  finns i hela Portugal och som vi egentligen inte gillar, men dom har stora tvättmaskiner och torktumlar utanför butikerna och ett gott vin, så visst blir det en del besök där.

Sen blev det Albufeira, men ställplatserna var fulla så vi åkte vidare till Quarteira där vi låg två nätter. Vi struntade i marknaden men besökte förstås restaurangen med den goda piripiri-kycklingen. På väg från Qurteira, mellan Faro och Olhaõ hörde vi en fruktansvärd smäll, det var däcket på vänster bakhjul som exploderade.. Maken chauffören, insåg direkt vad som hänt och backade så sakteliga, när det var tomt på bilar, mot en avspärrning 50 meter längre bort där han slutade vara chaufför och blev maken däckfixaren. Inte nog med det, av tryckvågen lyfte reservhjulet så att det slog sönder avloppsröret från duschen och vatten rann ut… Inget kul, men Kent hade snart reservhjulet på plats, ordentligt trött var han, men vi åkte till en däckverkstad i Olhaõ där vi fick ett nytt fint däck monterat och klart, bara för 160€.

Meningen var, att vi skulle besöka Estofadore och höra om omklädsel av husbilen, men vi orkade inte. Vi låg över en natt på Olhaõ camping, där det nu fanns gott om lediga bra platser, besökte sedan järnaffären och köpte en ny ugn och åkte sedan vidare hit till Vila Real de Santo Antonio och ställplatsen som jag har skrivit rätt mycket om tidigare.

Igår blev det besök inne i den lilla fina staden, handlade lite och gjorde inte så mycket mer. Idag är det ömsom sol och ömsom regn, ordentliga regnskurar och vi tror nog att vi tillbringar lördagen mest inomhus. Maken rörmokaren har reparerat avloppsröret till duschen, så en dusch blir det lite senare. Ikväll ska vi äta färsk tonfisk och det har vi längtat efter. Kanske blir det en förrätt också, jag känner för att laga lite god mat, det har blivit lite enklare grejor den sista tiden…

Ja, ungefär så har vi det, kanske inte den roligaste veckan men allt är inte kul, ens när man är vagabond på resa i Europa.

På måndag kommer vi att lämna Portugal och vi hade tänkt åka mot Fuengirola och hästgården, men efter att ha läst Maggans blogg så ser vi att man inte fixat den översvämmade vägen, så vi väljer att åka någon annanstans. Kanske åker vi den övre vägen och skippar kusten på väg mot Fortuna och baden i Fuente, där vi ska stanna en vecka. Ännu inget bestämt och vi behöver inte bestämma något, för vi är ju vagabonder och kan åka precis som vi vill….

Kan tillägga, att en portugisisk förkylning är rätt så lik en svensk, skillnaden är att man hostar på portugisiska och lutar sig automatiskt bakåt precis som portugiserna gör. Dessutom äter man Aspirina och inte Alvedon…

Mördande hetta och iskalla vindar från Atlanten

19 mars 2017, söndag
Senast jag skrev var vi i den lilla staden Castro Verde och på fredagen tog vi en promenad bland gränder och gator. Vi var rätt så glada för att stan inte var större, för hettan var mördande och egentligen var det inte skönt att gå. Vi besökte i alla fall kyrkan, som var kall och mörk, såg faktiskt ingenting därinne. Tog i alla fall några kort och blev väldigt förvånad över resultatet. Jättevackra kakelmålningar på väggar och taket var så himla vackert. Det såg vi alltså inte eftersom mörkret var kompakt, desto gladare blev jag när jag senare såg korten. Så mycket mer sightseeing blev det inte den dagen, Kent besökte spelbutiken för att förnya sin Euromilhões och hämta vinsten, sen blev det en kall öl på ett cafe och sen vandrade vi hemåt. Eftermiddagen tillbringades ömsom i solen och mest i skuggan, och det var en jätteskön dag när man slapp promenera i en varm stad…
  

På lördagen checkade vi ut och blev glatt överraskade när vi fick betala 15,75€ för två dygn för boende på denna moderna jättefina camping, med de bästa duscharna i Portugal.

Vårt nästa mål var Evora, en av platserna på Unescos världsarvslista, men på vägen dit skulle vi besöka en annan historisk stad, Beja. Vägarna här i trakterna är jättebra och vi njöt av resan i fulla drag genom Alentejos landsbygd. Stora slätter med betande djur, får, getter och kossor i stora flockar, guldgula fält med raps, skogar med korkek och förstås olivlundar och vingårdar, det fanns så mycket att se på och jag känner mig ödmjuk och tacksam för att jag får uppleva det. Framme i Beja parkerade vi bilen och gick en promenad, inte så jättelång men naturligtvis går man uppför hela tiden, så är det alltid här i Portugal. Det är naturligtvis därför som portugiserna alltid lutar sig bakåt när dom går, dom har fått in en viss teknik på gåendet.

Bejas gamla kvarter består av smala, kullerstensbelagda gator och sevärdheterna fick vi hjälp att hitta till av en portugisisk hemlös man, som pratade bra engelska. Han var inte påträngande på något sätt, men talade väl om sitt Beja och ville att vi skulle besöka en del platser som var sevärda. För sitt trevliga sätt och hjälpen vi fick, gav vi honom en liten slant till mat eller öl, vi tyckte han var värd det. Vi tittade på borgtornet och vi gick till katedralen och lite andra gamla byggnader som vi inte vet ett skvatt om, sen hamnade vi på grönsakstorget, naturligtvis kom vi när dom höll på att stänga. Det var allt i Beja. Vi fortsatte därefter de få milen som var kvar till Evora där vi skulle stanna några dagar.

Vi anlände till Evora och Parque de campismo de Évora sen eftermiddag. Campingen var ingen höjdare och vädret var lite sämre nu, lite blåsigt faktiskt. Men vi kunde sitta ute och på söndagen besökte vi varuhuset Continental och köpte lite fisk. Dorrada fick det bli och gissa om jag njöt av den middagen.
Måndag förmiddag checkade vi ut, lite dyrare camping den här gången men fortfarande jättebilligt. Vi åkte till en parkering straxt utanför Evoras ringmur och stannade där för nu skulle vi verkligen titta på gamla vackra byggnader och sånt som man gör som turist. Det finns hur mycket som helst att titta på och jag hade valt ut en byggnad jag ville se och det var Capela dos Ossos som finns i kyrkan São Francisco, en kyrka från 1400-talet. Det är ett kapell uppbyggt av skallar och ben från munkar på 1600-talet. Dessutom ligger två lik till beskådande.

Vi gick direkt på kyrkan, betalade 3€ som pensionär och gick in och det var precis så makabert som jag trodde, fast väldigt vackert… Sedan fortsatte vi att gå i den lilla staden, som påminner en hel del om Visby. Många affärer, kullerstensgator med livlig trafik varvat med gågator, gamla hus och kyrkor, restauranger och förstås en ringmur. Vi gick där några timmar, kunde ha gått längre men blåsten blev värre och vi hade bara lite lätta kläder på oss. Så vi lämnade Evora och åkte vidare till Nazaré genom en landsbygd liknande den jag beskrev lite tidigare.

Nazaré ligger vid Atlantkusten och anledningen till att vi åkte dit en sväng är, att vi var där för 20 år sedan, sommaren jag fyllde 50. Staden var då en liten vitkalkad stad och vi har egentligen inga bra vibbar därifrån. Campingen var en soptipp, man fick inte vara ifred för försäljare, inkastare till restauranger och rumsuthyrare någonstans så vi åkte därifrån nästan i panik. Det var på sommaren för 20 år sedan. Nu är det vår 20 år senare och staden har verkligen förändrat sig. Hur stor den blivit vet inte vi, men höghus och nya kvarter och gator överallt. Flera campingar och ställplatser finns och vi valde en camping, Vale Paraiso Natur Park, absolut ingen höjdare men vi låg där bara en natt. Det blåste kalla atlantvindar och husbilen skakade hela natten, men när morgonen kom var blåsten borta och solen sken. Det var då vi bestämde oss för att besöka vårdcentralen och den historien har jag redan berättat.

Vi åkte inte tillbaka till Nazaré efter hospitalet i Alcobaca utan vände och for söderut. Lissabon var vårt mål och dit kom vi sen eftermiddag – kväll. Vägen från Alcobaca till Lissabon var inte lika sevärd som de tidigare dagarnas, det märktes att vi var på väg mot en storstad. Väl inne i Lissabon åkte vi motorvägen och en hisnande otäck trafik fanns runt om oss och dessutom mörknade det. Men maken chauffören tog oss säkert och med GPS:ns hjälp fram till camping Lisboa och där stannade vi tre nätter. En riktigt bra camping och bussen till Lissabon stannade utanför campingen och förde oss ända in i de centrala delarna av staden. Lissabon är en stor och livlig stad. Vad ska man välja när man första gången gör ett besök här?! Vi visste ingenting och naturligtvis gick vi av bussen onödigt tidigt, det gjorde nästan alla. Vi ville se lite av Belem och lite av marinan + lite till och det fick vi. Vi gick en mil denna varma dag, tog välförtjänta pauser med dryck och mat då och då och hamnade också på en badstrand mitt inne i Lissabon. Sen eftermiddag orkade vi inte gå längre utan klev på buss 714 som gick mot campingen. Då fick vi se ännu mer av staden, kanske var det den bästa sightseeingen på hela dagen. Trafiken ska vi inte prata om, men en spännande bussresa var det. Hemma i husbilen fick man försöka plåstra om skavsåren så gott det gick, luta sig tillbaka och så småningom äta en enkel middag. Vi kommer säkert tillbaka till Lissabon fler gånger och nu vet vi lite mer om var och vad vi ska besöka.
Lissabon har egentligen inte så många riktigt gamla byggnader. Staden och hela Algarve och delar av Spanien drabbades av en jordbävning 1755 och Lissabon drabbades värst. Det som inte förstördes i jordbävningen förstördes av bränderna och som om inte det var nog så vällde flodvågor, alltså en tsunami, från floden Tejo in över stadens lägre stadsdelar. I bara Lissabon dog omkring 15000 människor. Allt detta har jag lärt mig av min fröken Margit, på lektionerna i historia i början på 60-talet. Men för säkerhets skull dubbelkollade jag med min användbara reseguide ”Portugal”, så att jag inte kommer med några felaktiga uppgifter.

Nu är vi tillbaka i Castro Verde och jag har blandat skrivandet med frukost och utesittande. Vi ska nu äta lite lunch och sedan försöka oss på en promenad i hettan, mördande hett är det ute. Imorgon fortsätter vi färden tillbaka mot Algarvekusten och sedan är snart Portugalvistelsen över för den här gången. Jag tror att det varit vår allra bästa vistelse här, det känns så….

Fortfarande träffar vi på trevliga svenskar och det blir en hel del pratstunder och erfarenhetsutbyten. Men det märks att övervintrarna börjar åka hemåt, de flesta ska vara hemma till påsk. Men vi firar påsk i Spanien, det brukar gå bra det också….

Vi har visserligen påbörjat hemresan men den kommer att pågå i två månader…

Mot Lissabon..

10 mars 2017, fredag

Ingen kan väl tro, att jag skulle stiga upp klockan sju när jag får sova hur länge jag vill. Men så är det, idag vill jag stiga upp tidigt och sätta mig framför datorn och skriva lite i bloggen. På dagarna är det alldeles för varmt och man vill verkligen passa på och njuta av solen och inte sitta inne och skriva. Kent sover förstås…
Det är nu 71 dagar sedan vi startade vår resa och vi har passerat halvtid.

Vi stannade i Olhao i sex dagar och förutom en dag när regnet vräkte ner, så var det somrigt och skönt. Olhao camping var sig lik, vi har varit där många gånger och fortfarande känner vi igen en del övervintrare som var där redan när vi kom första gången 2011. Ett par dagar efter oss kom även Bosse och Maud, som blivit nya vänner och vi hade några trivsamma stunder tillsammans i solen.

Promenader till staden blev det förstås och vi besökte Estofadore där vi ville få bilens väggstycken omklädda men dessvärre hade dom inte tid för oss just nu. Företaget har ungefär tre dagars framförhållning, så dom ville att vi skulle försöka igen lite senare. Och det ska vi när vi kommer tillbaka.

Staden är också sig lik och vi besökte förstås saluhallarna vid hamnen och åt en Biffana på samma gamla ställe som vi brukar utanför saluhallarna. Samma man serverade och samma portugisgubbar som tidigare satt och drack kaffe. Storkbon finns det lite här och var och troligtvis är det samma storkar där som vid tidigare besök. Besök på kinesen blev det förstås också, samma gamla kines som alltid funnits i Olhao…
För er som inte tidigare läst mina reseberättelser kan jag tala om att Biffana är en smörgås med en fläskbit i och på kinesen handlar man jättebra och jättedåliga saker som man bara måste köpa…..

Härliga dagar, men vi var tvungna att checka ut från campingen på söndagen för vi hade ju en träff med ”plastarn” inbokad måndag morgon. Så vi betalade vår räkning på 58€, billigare kan man knappast bo på en camping, och åkte en sväng tillbaka till Vila Real de Santo Antonio och tvättade på Lavomatic. Sedan åkte vi tillbaka mot Olhao och Quelfes och övernattade på grusplanen i närheten av ”plastarn”. Vi var inte ensamma där, förutom vi så stod en annan svensk bil och ägarna till den hade vi träffat flera gånger både i Spanien och i Portugal.
”Plastarn” är känd bland camparna för dom utför jättebra reparationer på olika plastdetaljer som finns på en husbil, både småkrämpor som vår bil hade och större rejälare skador och när vi anmälde oss på verkstaden på morgonen, så träffade vi ytterligare ett svenskt par som hade bott i sin husbil inne på verkstaden i en vecka. Den nästan nya, fina bilen hade betydligt större skador än vår…
Dagen, som vi trodde skulle bli lång och tråkig, eftersom väntan sällan är rolig, gick fort och vi hade en trevlig samvaro med mycket prat och erfarenhetsutbyte. Vi satt i våra stolar utanför verkstaden och solen sken och sen eftermiddag betalade vi 150€ för 6 timmars arbete. Nöjda med resultatet åkte vi tillbaka till grusplanen där vi skulle sova ytterligare en natt. Dit kom också en engelsk bil med två pratsugna människor, han var 85 år och hon några år yngre. Mycket beresta och visst var det roligt att få testa sin engelska men det blev jobbigt eftersom dom inte ville lämna oss. När jag ursäktade mig och sa att jag måste laga middag, följde hon med in och fortsatte prata. På morgonen rullade en norsk bil in på grusplanen och norrmannen själv kom och hälsade och hoppade oombedd in i vår husbil, fick lite kaffe och det blev en lång och trevlig pratstund. Under tiden kom förstås engelsmännen och ville vi skulle fortsätta vår pratstund, men vi ursäktade oss med att vi måste åka…
Så kan det bli när man träffas några stycken och det är lite det som är det roliga med att åka som vi gör.

Nästa stopp blev i Qurteira där det var marknad på onsdagen. Marknadsplatsen är i vanliga fall ställplats, och husbilarna får lämna ställplatsen och ställa sig på parkeringen från tisdag morgon till onsdag kväll. Så är det varje vecka året om. Vi kom fram efter lunch och hade tur som fick en plats, vi har aldrig sett så många husbilar där som i år. Mest fransmän förstås.. Efter en solig och skön dag, besökte vi en av de två restaurangerna som ligger utanför ställplatsen och marknadsplatsen, Piu Pollo som är känd för sin goda piripirikyckling. Den beställde vi förstås + en halvkanna vin. Ytterligare en halvkanna blev det lite senare och den bjöd restaurangen på. Jättegott, trevlig personal och väldigt billigt. Kyckling, pommes, sallad, annan sallad, ost med baconbitar och vinet kostade 18€ för två, fattar inte varför man lagar mat hemma.. På onsdagen blev det marknad och som vanligt köpte jag nästan ingenting. Det var alldeles för varmt för en marknadsdag och allt dom säljer har vi sett i alla år, väldigt lite nyheter finns det. Jag känner att mitt behov av marknader har minskat betydligt, så det dröjer nog ett tag innan vi besöker nästa.
En varm dag på parkeringen blev det och sedan övernattade vi på ställplatsen och hade lite småkul när vi såg hur folk nästan slogs om elplatserna. Vi satt i lugn och ro en bit bort eftersom vi inte behövde ha en el. Snart nog började parabolerna snurra på taken och när dom väl blev inställda infann sig lugnet och det blev kväll även den här gången.

Efter Qurteira går vår resa vidare mot Lissabon. Vi valde att åka över bergen, kanske inte den vanligaste vägen men vi vill se lite mer av Portugal. Resan uppåt började inte så bra, det pågick vägarbeten och vi fick sitta i bilkö långa tider. Inte så skönt i värmen. Men vi kom fram till Castro Verde efter en jättefin resa bland de gröna kullarna och dalarna där får och getter gick i stora mängder. Storkarna bidrog till upplevelserna med sin storkbon längs med vägen. Framme i Castro Verde tog vi in på den moderna och fina campingen, använde det moderna servicehuset med härliga duschar och det är en njutning efter några dagar på ställplatser då man måste använda sin egen, betydligt enklare dusch. Senare, efter måltiden som var matjessill, färsk potatis, cremefraiche, gräslök och något som skulle föreställa portugisiskt knäckebröd och som vi åt ute, besökte Kent också diskplatsen och han var jättenöjd. Själv satt jag under tiden ute och läste min bok tills han kom tillbaka och så blev det ett glas vin innan vi gick in och eftermiddagen hade hunnit bli kväll. Här ska vi ligga ett dygn till. Sen vet vi inte, men kanske blir Beja nästa mål. Helt okända trakter för oss och det känns spännande och roligt.

Idag måste Kent besöka spelbutiken och hämta ut vinsten och spela nytt euromilhõues, det har blivit en vana varje fredag. Vi ska också försöka titta lite på den här staden, men vet inte om man orkar med så mycket turistande, det kommer att bli en varm och skön dag även idag…

Nu ska jag bara lägga in lite kort och sen göra frukost och väcka Kent, en ny dag väntar och det gick ju bra att gå upp tidigt, jag tycker ju det är så roligt att skriva min blogg…

Ha en underbar dag…..

Äldre inlägg