Med husbil genom Europa - BabsanoKent

2022-05-10, tisdag, tiden går fort och vi har varit i några länder sedan jag skrev mitt första och senaste blogginlägg. Vädret är också fantastiskt och skrivandet får stå tillbaka när solen lockar.

Nu ligger vi stilla på ställplatsen utanför thermalbadet Vita Classica i Bad Krozingen i södra Tyskland. Senare idag väntar plaskande i det varma vattnet både inomhus och utomhus. Vi har varit här många gånger förr och känner oss hemma här.

Men nu ska jag berätta om dagarna som gått.

Vi lämnade Citti och målet var att så småningom hamna i Holland. Det var första maj och när vi stannade till för natten på en ställplats vid Ems kanal  var firandet igång, med musik och öl, varierad klädsel och mycket musik. Ingen bjöd dock in oss till firandet så vi valde att gå en promenad längs kanalen och lyssna på musiken på avstånd. Dagen efter åkte vi in i Holland och första stoppet var i campingbutiken Oberlinks i Winterwijk. Vi var där för många år sedan och hittade en hel del billiga och bra grejor till husbilen, men nu var butiken ännu större och vi hittade nästan ingenting av det vi tänkt oss.. Nåväl, nu skulle vi bara hitta en ställplats eller camping och det var nog lätt trodde vi. Vi hade sett många skyltar och vår app med ställplatser visade oss direkt till en plats, som visserligen var stängd, men fortfarande trodde vi det var lätt att hitta en vanlig enkel ställplats eller en camping. Efter fyra försök och många mils letande gav vi upp och hamnade på en vanlig mack med rastplats och där stannade vi för natten. Vi sov gott och vaknade tidigt till oväsendet från lastbilarna som var redo för avfärd.

Det här var ett oplanerat besök i Holland och det jag skriver är om våra intryck, andra tycker säkert annorlunda. Tulpanerna och blomsterparaden var över, det visste vi, men bilderna av Holland som vi hade i huvudet stämde inte. Inte en tulpan, förutom de halvvissna buketterna på Lidl, de holländska väderkvarnarna har bytts ut till moderna vindkraftverk och inte en vanlig holländsk träsko såg vi, folk gick omkring i träskor från Moheda i Sverige.

Vägarna är också ett kapitel. Jättefina motorvägar och bra vanliga vägar. Lite trångt bara, på varje liten vanlig väg finns cykelvägar i båda riktningar och när bilarna möttes var man tvungen att använda cykelvägen och det gick ju bra, när inte cyklisterna var på vägen.. Gnälligt kanske, men chauffören måste vara väldigt uppmärksam och det var förstås min chaufför…

Vi åkte förbi jättefina hus med halmtak på landet och hamnade så småningom på en fin ställplats ”De plantage” som låg på en bondgård. Riktigt bra ställplats där hönsen gick fritt och gårdsbutiken med café erbjöd mycket man ville köpa. Vi köpte bl a en jättegod ost med honung, som vi njuter av tillsammans med ett glas lite då och då…

Kan också berätta, att GPS:n förde oss klockrent till ställplatsen, det tråkiga var att den ville att vi skulle köra på en cykelväg den sista biten. Det ville varken vi eller husbilen. Istället åkte vi till en camping i närheten av havet, inte den billigaste men vi fick uppleva ebb och flod och lite friska vindar när vi satt ute mot kvällningen. Dagen efter tänkte vi stanna till i staden Yerseke, som är känd för sina ostron och andra skaldjur. Tänkte att vi kunde äta en fin lunch där. Men, alla parkeringar var upptagna och alldeles för små för vår jättestora!! Husbil, så den fina lunchen fick bytas ut mot en enklare på ställplatsen.

Vi hade lite tankar om att åka till Amsterdam, men insåg att vi hellre var på landsbygden i den varma sköna solen än att trava på gator i en storstad. Så fick det bli..

Kan inte påstå att vi är jätteförtjusta i Holland..

Färden gick sen via Belgien till Luxembourg. Innan vi åkte över gränsen till Belgien körde vi på motorvägen runt Rotterdam. Vill bara säga, att är det någon yrkesgrupp jag beundrar så är det ”grabbarna som kör de stora bilarna”. Aldrig har vi sett så många lastbilar samtidig, svänga hit och dit, vänta när det var kö och mitt i allt vara uppmärksamma på oss vanliga bilister, som inte alltid var så tåliga. De stora grabbarna är duktiga och det är även Kent. Lugnt och sansat rättar han sig i ledet och så småningom är vi ute på storvägen och han kan få köra sina 80 km/tim, som är lagom fort för oss.

Efter en kort resa var vi igenom Belgien och framme i Luxembourg. Där stannade vi till på rastplatsen i Wasserbillig där vi brukar övernatta när vi är på väg mot Spanien. Samma ritual, inköp av sommarens sekt, som finns i affären där. Efter frukosten, dagen efter blev det en tur in i Luxembourg, och det vackra landskapet. Vi hittade också en butik, Lidl finns även i Luxembourg, faktiskt den finaste Lidlbutik jag varit inne i. Vi handlade fina lammkotletter, kalkonschnitzlar, gott pålägg och annat vi behövde. Kent, som sällan gillar brödet utomlands, hittade ett riktigt gott bröd med russin..

När vi snurrat färdigt på den Luxembourgska landsbygden, blev det motorvägen mot Trier i Tyskland för vidare färd mot Alsace i Frankrike. Alla de här länderna ligger nära varandra så det handlar inte om många mil vad vi än väljer. Alsace är pittoreskt och väldigt turistiskt, storkar överallt och många dyra turistfällor. Men fint…

När vi närmade oss Trier ändrade vi slutmålet. Det var bara några mil till Ediger Eller vid Mosel, dagen var alldeles för varm för att sitta i en bil, så vi hamnade där istället och det ångrar vi inte. Vi fick en plats vid kanalen, såg pråmarna och andra båtar åka några meter från vårt bord och stolar. På andra sidan vägen ligger den fina lilla orten Ediger, med många restauranger vinställen. I Ediger träffade vi de första svenskarna på resan och det var trevligt att höra ett språk man förstår. Så mysigt att sitta ute hela kvällen, äta vår sparris och lammkotletter, dricka lite vin och bara njuta.

Den här resan är lite nostalgisk. Vi har varit i de här trakterna mycket på 90-talet och det blir många minnen som hoppar fram. Nästa plats vi stannar på, är campingplats Walldorf utanför Heidelberg. Ni vet, vår drottnings barndomsstad och även Sickan Carlsson spelade in en film där på 50-talet. Där var vi första gången tillsammans med våra vänner Inger och Wolf och då var campingen full med folk som gillar formel 1. Campingen ligger nära Hockenheim som är en stor arena i Formel 1 världen. Wåfflan och Kent var på en träning där och följde alla förberedelser och annat och resten av vår tid ägnade vi oss åt att äta och sjunga Sickans låt ”I Heidelberg, i Heidelberg tralllalalala. Tror inte vi var riktigt nyktra.

Den här gången var campingen rätt så tom, vi satt ute i den sköna kvällen och njöt av ett glas vin, men någon sång blev det inte. Däremot mycket prat om tider som varit..

Efter två dygn var vi redo för nästa resdag och vårt mål var förstås thermalbadet Vita Classica i Bad Krozingen där vi är nu. Måste säga att den resdagen var inte rolig. Vägarbeten och felkörningar, GPS:n la av och det var väldigt varmt. I slutänden när vi skulle köra in till köpcentrat i Freiburg så var vägen avstängd och vi fick söka andra möjligheter. Till slut var vi framme och gick till vår asiatiska matställe där de serverar den allra godaste kinamaten. Farbrorn som tar emot beställningarna kan bara sitt eget hemlands språk och det tar alltid en stund innan vi förstår varandra. Supergott och glada och nöjda krånglade vi oss ut på motorvägen och mot Bad Krozingen.

Idag är en ny dag, en härlig dag igår på badet, mesta tiden i utomhusbassängerna. Mycket bubbel och vattenmassage, strömmar som kastade runt oss i en bana, när orken sinade satt vi lugnt och stilla på bänkarna som finns i vattnet. Lunchen åt vi i restaurangen, Kent har bävat lite för den, badet är känt för sin hälsosamma stil och maten brukar bestå av ruccola och vetestrån och lite annat smått och gott. Ingenting för honom. Den här gången kunde han beställa en god pizza och jag åt en jättegod ungersk gulashsoppa och till det drack vi en kall öl. Sen fortsatte vi att bada och så småningom gick vi till ställplatsen, skrynkliga som russin och väldigt urlakade men mycket nöjda. Någon större middag ville vi inte ha, det fick bli en hamburgare. Dock var brödet inte så fräscht, lite småmögligt så Kent fick sitt russinbröd till och jag tog en havreknäcke. Den goda måltiden åt vi utanför husbilen, på vår lilla gröna plätt och vi mådde bara bra.. Ett glas vitt vin satt inte i vägen…

Har inte skrivit så mycket om sparrisen, tycker det blir tjatigt, men vi äter fortfarande sparris nästan varje dag. Idag ska vi gå en liten sväng i kurparken och till vår sparriskiosk och senare ikväll har vi planer på att besöka en av de fina restaurangerna som finns här. Men det är bara planer, vi har rätt att ändra oss.

Nu ska jag sätta mig i ute i skuggan och hålla Kent sällskap innan vi börjar vår promenad. Termometern visar på 28 grader, vet inte om det är så skönt att promenera då..

Hemma från promenaden och det var ganska skönt i kurparken. Tog en öl i stan och gick sen förbi sparriskiosken och köpte 2 kilo knoppsparris. Kostar bara 10 euro/kg. Tror inte vi kommer till någon restaurang ikväll, känner inte för det. Istället blir det nog en god middag hemmamed mycket sparris och lite vin.

Efter dagarna här kommer vi att sakta köra norrut. Vi har beställt färjebiljett till fredagen den 20:e och kommer därefter att stanna i Malmö några dagar och kanske blir det Ullared.

Imorgon träffas mina kära vänner och klasskamrater och den här gången är det inte säkert att jag ringer, som jag brukar. Det beror på om vi ligger på vägen eller inte.. Annars är det snart en ny månad och en ny träff där jag är med…

Det var allt för den här gången..

2022-04-29 Efter en lagom tråkig vinter hemma i Sundbyholm, lämnar vi den fina våren för en resa i Tyskland och Nederländerna. Suget efter ett vagabondliv blev för stort och i natt anlände vi med Finnlines färja till Travemünde. Hur länge vi blir borta vet vi inte..

Vi tycker, att vi har rätt så bra ordning och reda för planering av en sådan här resa, har gjort många resor och allt sitter i ryggmärgen. Men så är det icke.. Innan vi åkte var det mycket som strulade. Kents telefon la av, han upptäckte att bankkortet skulle förnyas under resans gång och bank-id:t på hans padda kunde jag inte fixa. Mitt i allt stylade vi om husbilen, vi satte nytt tyg på våra väggskivor och jag, som aldrig sytt något i hela mitt liv, sydde nya gardiner. Inte helt själv måste erkännas, vi har grannsamverkan på Sundbyholms camping och både Sussie och Danne granne hade jour och hjälpte mig rätt mycket. Mina brister var stora, jag visste faktiskt inte hur man trär på tråden på symaskinen. Måste ändå säga, att jag är både nöjd och stolt över vårt arbete, resultatet blev bra.

Det gamla knepet med att stänga av telefonen funkade, bankkort hade Kent ett annat och snälla barnbarnet Mikaela fixade bank-id:t.

Men, som om inte dessa problem skulle räcka så blev det en stor vattenläcka när Kent testade vattnet. Jag fick lämna mina gardiner och torka upp allt vatten medan Kent for runt och fixade delar för att repara. Allt blev i slutänden bra, lite fix i Örkelljunga gjorde att även puffandet i varmvattnet försvann.

Glada och lyckliga lämnade vi Sundbyholm onsdag morgon och körde genom ett vårligt och fint Sverige. Vitsipporna och tranorna följde oss ända till Skåne och där tog rapsfälten och tulpanerna vid. Det fina vädret följde oss hela vägen. En liten handling i Traryd, det kunde inte bli någon större för det hade vi inte råd med, allt var svindyrt där, sedan övernattning i Örkelljunga och vi somnade gott.

På torsdagen åkte vi de sista milen till Malmö, avbröt bara för att handla lite som vi missade i Traryd. Sen väntade färjan och en lugn och sansad färd över havet. Vi satt en stund i baren och drack lite vin men snart nog gick vi till vår fina hytt, tittade lite på TV och tog en dusch, satte klockan på ringning kl 2400. Snart var vi i land och GPS:n var inställd på CITTI som är ett köpcentra nära Lûbeck och som har en jättebra gratis ställplats.

Vi hade en skön sovmorgon, det blev lite kallt på morgonkvisten men vi behövde inte komplettera med någon värme.

Idag har vi bara tagit det lugnt, inhandlat våra första sparris och kompletterat med lite annat, t ex vin. En flaska whisky blev det också…  Uttag av kontanter var ett måste, i Tyskland använder man fortfarande kontanter.

Nu är vi i husbilen, Kent har diskat vår lilla disk medan jag har skrivit, han har nu slagit upp varsitt  glas vin åt oss och så småningom ska vi äta våra första färska fina sparris, på traditionellt vis med Schwarzwälder Schinken och Thomys hollandaisesås.

Ny dag och jag börjar med att gratta barnbarnet Mikaela som fyller år idag. Vi är fortfarande kvar i CITTI och åker inte vidare förrän imorgon. Anledningen är, att det är Valborg och 1:a maj och av erfarenhet vet vi att tyskarna börjar sitt camparliv den här helgen och ställplatser och campingar blir snabbt fulla.

Visst blev det sparris till middag igår, menat som en förrätt men stora portioner gjorde att vi inte orkade något mer. Så himla gott….

Idag har vi fortsatt vår vandring i butiker, inte köpt särskilt mycket men vandrat desto mer. Vi försökte hitta vanlig matolja, letade både på Aldi och Citti men fann bara olivolja. Konstigt..

Trötta av dagens vandringar sitter vi nu i husbilen, jag skriver och Kent kollar på allt som rör sig runt omkring. Kvällelns middag blir förstås en LITEN förrätt med sparris på traditionellt sätt och en LITEN varmrätt med en köttbit och kanske bratkartoffeln. Eller feiner kartoffelsalat. Det kan väl passa en valborgsmässoafton på en ställplats i Tyskland…

I morgon åker vi vidare, mot Bremen och så småningom Nederländerna, eller Holland som jag kommer att skriva framöver..
En lite fråga till våra husbilsvänner, har ni någon lista på var man kan fylla svenska gasoltuber i Tyskland. Kanske måste vi fylla så småningom, beror lite på om vi måste köra med värme..

Ha en härlig valborg, det önskar vi alla...

Krånglade med bilderna igår så jag tröttnade och fick fortsätta idag, söndag. Idag har vi lite moln på himlen, det passar bra när man ska ut på vägen. Ska tanka bilen för första gången här i Tyskland, dieseln  kostar just nu 1,95 euro på macken som är granne med oss..

2021-12-14 Tänker bara berätta, att vi inte åker söderut på nyåret som vi brukar. Vi gjorde det inte förra året heller och det är av samma anledning som vi bromsar oss nu.

I mars 2020 fick vi lämna Portugal och Spanien väldigt drastiskt. Allt stängdes ner, vi fick inte komma in på campingar och ställplatser, långa köer till livsmedelsbutiker där bara en fick av oss fick handla. Poliser fanns överallt som kollade att man följde restriktionerna.  När vi väl var på rull fick vi inte lämna storvägen annat än i nödfall. Det var inte kul.

Ännu finns inte dessa restriktioner och hade vi gjort som de flesta, åkt ner tidig höst så hade vi stannat tills myndigheterna säger ifrån. Alla vi pratar med, som är på plats, säger att allt är ok, det enda som behövs är munskydd när man handlar.

Vi tror, att pandemin ökar igen och att restriktioner kommer att finnas både i Portugal och Spanien liksom i alla andra europeiska länder. Vi vill inte åka en lång resa genom ett vintrigt Europa för att kanske få åka hem igen om några veckor. Så vi har tagit beslutet att stanna hemma och har vi fel och allt är lugnt kan vi åka vid ett senare tillfälle.

Tråkigt att inte få åka och ännu tråkigare att inte få träffa alla vänner som finns i både Portugal och Spanien, men vi har ett liv här hemma också och vi tycker inte särskilt synd om oss. Vi har en del projekt som ska utföras, så sysselsättning saknas inte. Att ligga på sängen och läsa en bok eller slötitta på TV fungerar också..

Men idag t ex, har vi inte mycket till liv, vi kan inte gå ut för det är glansis överallt, så det blir varken promenad eller bilkörning. Men vi sitter inne och tittar på solen som tittar fram då och då, det får duga. Mörkret kommer vid tretiden och då är det kolsvart här i Sundbyholm. På campingen där vi bor, är vi inte så många fastboende den här vintern och ett par av dom befinner sig i Santa Pola.

Julen firas med familjen, precis som vanligt. Det ovanliga är, att vi inte packar husbilen Annandag jul.

Så är det, visst är vi avundsjuka på er som befinner er i värmen, umgås med vänner och går ut och äter tillsammans. Hittar nya platser och nya vänner. Vem vet, husbilen är redo, våra läkare säger att vi får åka och kanske blir det en tur senare än vanligt. Det är bara pandemin som stoppar oss…

Största nöjet nu är att öppna adventskalendern och skrapa fram fina vinster på morgonen. Ljuger lite, största nöjet är förstås kontakten med familj och vänner här hemma och telefon - messengerkontakt med vännerna i Spanien och Portugal.

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR önskar vi er alla

Hemma igen och det har vi varit i en vecka. Tänker i alla fall skriva om de sista dagarna på vår sommarresa.

Vi lämnade Ystad, fortfarande jättevarmt och for i sakta mak den vackra kustvägen uppåt till Blekinge. Vi hade hittat en fricamping i Drösebo Småbåtshamn som vi var intresserade av. Drösebo ligger i närheten av Karlshamn om någon undrar. Det blev ett fantastiskt dygn där, med sol och bad. Under dagen hittade  många husbilar dit men till natten var vi bara fem kvar, fyra tyskar och vi…
Kvällen var magisk, värmen perfekt, rosévinet lagom kallt, kräftorna var jättegoda och solnedgången var lite annorlunda då röken från Stora Ensos skorstenar också ville ha uppmärksamhet..

En dag räckte dock och vi for vidare halvmilen till Karlshamn. Vi fick en plats på ställplatsen i centrala Karlshamn. Meningen var, att vi skulle vandra lite i stan och upptäcka staden där min farmor bott i ungdomsåren. Senare, framåt kvällen skulle vi gå ut och äta på någon av restaurangerna som finns. Solen var som varmast och vår promenad blev därefter. Vi orkade helt enkelt inte. Sitta i varma husbilen var inte heller ok och det var många timmar kvar till det planerade restaurangbesöket. Beslutet tog vi gemensamt, vi lämnade Karlshamn och Blekinge och Kalmar stod som nästa stopp. Men nej, just den dagen hade det kommit ett skyfall av regn i Kalmar så det verkade inte så bra att åka dit. Istället blev det glasriket i Småland och vi checkade in på Boda camping. Billigt och bra, 150 kr/dag, bra servicehus och gratis tvättmaskin!! Tvättmaskin behövdes, förrådet av kläder höll på att ta slut. Tvättmaskinen var inte den modernaste, en maskin tog 4,5 timmar och torktumlaren blev så varm att kläderna krymte. Eller kanske var det så, att vi gått upp i vikt och därför kändes kläderna lite trånga…

Dagen efter åkte vi omkring i det numera nedlagda glasriket. Lite fel, visserligen är de stora bruken borta, men många nya glasblåsare finns. Dessutom finns en stor Outlet med inte bara glasvaror utan massor av andra prylar. Själv köpte jag en väska i lammskinn och några böcker. Vi besökte också en pizzabuffé 300 meter längre bort, mycket bra val av lunch, men på vägen tillbaka kom ett skyfall som heter duga. Som tur var kunde vi ta skydd i en busskur. Kan tala om, att busskurerna är inte så täta som man tror. Under våra 15 minuter som vi var där blev vi blöta och när regnet blev mindre halvsprang vi tillbaka till Kosta Outlet.

När vi torkat var det dags att åka vidare och vi hade hittat en ställplats nära Värnamo som kunde bli bra. Men först blev det ett besök på Lidl i Värnamo därefter tog GPS:en oss in på en liten smal grusväg, krokig och besvärlig och lång. Den tog aldrig slut. Till slut sa GPS:n att vi var framme och vi förstod ingenting. Bara tråkig smålandsskog och några getter som såg vilsna ut. Vi tog oss ut till storvägen och åkte tillbaka till Värnamo där vi slagit in en ny ställplats. Vi blev verkligen förvånade, när den låg granne med Lidl där vi tidigare handlat…

Det var det, Värnamo var nog ingenting för oss så vi for vidare. Nu hade vi fått en hel del regn och vi började prata om att vi skulle ta oss hemåt. Sista stoppet blev på en bisonoxefarm utanför Hjo. En trevlig upplevelse och en bra ställplats. Fin utsikt över Vättern och jättestora bisonoxar straxt nedanför husbilen. Det fanns också en restaurang och affär på farmen. Vi kunde ha tänkt oss äta på restaurangen, men de stängde redan kl 1900 och det var ingenting för oss. I stället handlade vi hamburgare av bisonoxekött som vi har med oss hem. Blev lite sugna på filén av bisonoxen, men tyckte nog att den var lite för dyr, 1800 kr för en inte allt för stor bit. Mannen i butiken sa, att det var bara stockholmare som köpte, vet inte vad han menade med det.

Vi lämnade farmen på söndagen och åkte direkt hem, tyckte nog att vi ville det.. Hemma väntade tvättmaskinen, urplockning och städning av husbilen och en hel del annat pyssel. Husbilen har också fått en ny uppställningsplats eftersom vi blivit av med platsen vi haft i åtskilliga år.

Fint väder i veckan, först nu har regnet kommit. Jag har badat på campingens bad i Mälaren och det går precis lika bra som i Östersjön som jag blivit van vid. Ser bara fördelar, man slipper gå en halvmil i det grunda havsvattnet, det blir rätt djupt på en gång…

Idag regnar det, Kent tittar på något motorprogram på TV:n och jag blickar tillbaka på semestern. Här på campingen har vi rätt många gäster men man märker att det är sensommar, det är så tyst och väldigt lite säsongscampare ute. En del är kanske ute på någon semesterresa, andra har flyttat hem för barnen börjar snart skolan men de flesta tror jag sitter framför TV:n och tittar på OS. Dock inte vi, ingen av oss är särskilt intresserade..

Om man ska göra en utvärdering av resan så har vi haft en bra resa. Tyskland var lite småjobbig, eftersom det var för mycket folk och husbilar i rörelse och det gjorde att man fick hålla fast i ställplatsen man hade, t ex Grossenbrode. Lite besvikna blev vi när dagen och kvällen i Travemünde uteblev p g a att vi inte fick någon plats för husbilen. Tråkigt också att vi inte kom till Gotland, men Gotland finns kvar så det får bli nästa sommar.

Det som var bra var ändå Tyskland, som vi gillar. Besöket hos min syster, Ystad, Drösebo och bisonoxarna är också bara bra minnen.

Vi är kanske lite galna, men vi älskar att fara omkring i vår gamla husbil båda två. Så, om mindre än två veckor är vi på rull igen, då väntar en ny resa och den här gången bär det norrut… Tror vi..

Till dess är vi hemma i vårt kära just nu regniga Sundbyholm, kanske har ni vägarna förbi och då är ni välkomna att besöka oss….

Nu väntar läsning av en av böckerna jag köpte på Kosta Outlet, Jan Guillous serie "Det stora århundradet" tredje boken "Mellan rött och svart". Så bra - tycker jag....

Vi lämnade Grossenbrode på söndagen och såg fram emot en sommarkväll i Travemünde med en god tysk middag på någon av alla deras restauranger och en nostalgisk promenad i minnenas kvarter. Vi visste ju om parkeringen för husbilar, där vi stod första natten i Tyskland. Massor av människor i rörelse, så det tog ett tag innan vi hamnade där och då visade det sig att parkeringen var utlånad till, vad vi tror, marknadsfolket som befann sig i trakten. Vi fick alltså inte någon plats och inga andra fanns, så vi åkte ett par mil till ställplatsen vid det stora varuhuset Citti där vi varit många gånger förr. Jättebra och gratis.. Jag har tidigare skrivit om familjen, Lasse och Po och deras två pojkar, som vi träffade på färjan när vi åkte till Tyskland och gissa om vi blev överraskade, för fem minuter efter oss kom de infarande och ställde sig bredvid oss. Det blev mycket prat och utbytande av erfarenheter..

En hel del blir inte som man tänkt sig. Nostalgikvällen i Travemünde är ett exempel, övernattningen vid färjeläget när vi kom en annan. Ett tredje exempel är övernattningen vid färjeläget sista natten, där vi alltid brukar övernatta innan hemfärden. Allt var omgjort och det fanns inga platser där man kunde stå. Det värsta var, att det heller inte fanns någon väg därifrån, Kent fick trixa lite fram o tillbaka och åka på enkelriktad väg, fast åt fel håll. Det gick bra och vi åkte tillbaka till Citti och ställplatsen, träffade vännerna igen och sa hej då en gång till. Tisdag morgon ringde väckarklockan och vi for tillbaka till färjeläget, checkade in och hade sedan en skön överfart till ett fint men blåsigt Malmö. Där väntade ställplatsen i Limhamn, där jag bokat plats för tre nätter.

Nu har vi varit hos min kära syster och som vanligt blev vi bortskämda. Inga-Maj är fyllda 91 och hon har väldigt svårt för att förstå, att hon kanske ska ta det lite lugnare nu. Skillnaden nu mot dåtid, är att vi håller oss hemma i lägenheten, hon har värk i sin kropp så vi skippar Lilla torg och vinet där, nöjer oss med vinet på hennes fina balkong med utsikt över havet och lutande tornet. God mat som alltid och till sista desserten med hemlagad glass kom hennes 98:a åriga väninna och granne med nyplockade hallon, som hon plockat någonstans i Skåne. Ålder verkar sakna betydelse i Skåne… Inga-Maj har värk i sina axlar och alltid när jag eller min syster Gunda är där så får vi ”Rulla” håret på henne. För mina yngre läsare kan jag tala om att man använder ”papiljotter” och en kam med en sticka som verktyg. Vet ni inte hur papiljotter ser ut så får ni googla på det.

Under de här dagarna i Malmö har vi åkt mycket taxi. Det kostar inte så mycket och är ett bra alternativ till bussen. Alltid trevliga chaufförer som vi haft många givande samtal med. Men, vi skulle åka buss igår och började vår vandring mot busshållplatsen när en bil stannade och en dam undrade om vi skulle in till stan. Hon erbjöd oss skjuts och skjutsade oss ända fram till Sergels väg där Inga-Maj bor. Hon och hennes man var båtfolk och hon sa att båtfolk gör alltid så. Kan bara säga, vilken fantastisk människa, på något sätt så lyste det upp våran dag..

Fina dagar med syster i Malmö. Nu diskar Kent och om en stund ska vi lämna Limhamn och Malmö. Vår idè var att via Oskarshamn åka till Gotland. Så blir det inte av olika skäl. Ett starkt skäl är att det inte fanns färjebiljetter när vi ville åka, ett annat är att vi hört och läst om den överfulla ön där det är svårt att få övernattningar och stor trängsel vart man än vänder sig. Tråkigt, men vi har andra planer, så vi åker inte hem ännu. Tror inte att vi blir borta i sex veckor som var meningen, men ännu har vi en del kvar innan vi vänder hemåt.

Kan också säga, att åka till Tyskland under sommaren var ingen jättebra idé. Vi har haft bra dagar, värmen har varit jobbig men det har också varit fullt med husbilar överallt och svårt att få platser. Därför valde vi att ligga i Grossenbrode dit vi kom innan alla helgcampare kom, det var fullständigt kaos vid vissa tillfällen. Den fina middagen i Travemünde och alla minnen vi har därifrån fick vi avstå ifrån eftersom vi inte kunde parkera någonstans. Så är det ofta nu för tiden, inte bara i Tyskland.

Nu är snart Kent klar med disken, jag slår igen datorn och lägger in bilderna på något annat ställe. Vet inte var men så är det att vara vagabond….

---
Idag är det lördag och Tyskland och Malmö verkar avlägset. Vi står nu på ställplatsen vid Reningsverket utanför Ystad, en plats vid havet men utan alla bekvämligheter. Gillar verkligen utsikten över havet och våra trevliga grannar runt omkring. Här kommer vi att vara i två dygn till, tycker det är skönt att slippa slåss med alla andra om bästa husbilsplatsen.

Kan tillägga, att vi ätit kräftor två gånger och att den fantastiska damen som gav oss skjuts i Malmö är väninna till Inga-Majs väninna. Hon hade ringt Silvia, som hon heter, och berättat om oss och Silvia ringde Inga-Maj. Tycker inte att historien kan få ett bättre slut, jo faktiskt, Silvia har lovat bjuda hem Inga-Maj och snälla damen på middag. Så kan det bli när man är i Malmö..

Nu sitter jag inne i varma husbilen och blickar ut över havet. Ska försöka lägga in lite bilder men det har inte varit det lättaste på resan. Det blir som det blir, jag kan lika gärna vänta med att lägga in dem när jag kommer hem. När det blir viet vi inte….

Tyvärr så lyckades jag inte med bilderna……

Det här blogginlägget skrev jag för några dagar sedan, men internetuppkopplingen pallade inte för värmen så vi har inte haft någon kontakt annat än med telefon. Här i Tyskland, där vi befinner oss nu,  är det nu katastrofläge längre söderut p g a störtregn. Vi är i norra Tyskland och där är det bara varmt. Just nu sitter vi inne i husbilen med AC:n på för fullt. Orkar knappast röra oss.. Alltså ungefär som ni har det hemma....

------

Längesen jag skrev, men det är alldeles för varmt för att sitta inne framför datorn. Semestern fortsätter och efter Ullared, och Falkenberg blev det Smålandsskogarna, där vi var gäster på Lady och Lufsens numera nedlagda ställplats. Vi var ett gäng som träffas i Torrox när vi övervintrar i Spanien. Så mycket prat och skratt och givetvis fanns det tid för boulespel också. Dessvärre kom regnet och spelet fick avbrytas. R det mat och dryck iesten av kvällen tillbringade vi inomhus medan regnet fick husera fritt utanför.

Dagen därpå lämnade alla Lady och Lufsen utom vi och våra gamla vänner Leif och Marita från Tjuvkil. Trevligt att ha lite extra tid med dom som vi camperat ihop med så många gånger. En del av den tiden tillbringade förstås Leif och Kent med en av ägarna och reparationer av deras husbil, det blir ofta så när de träffas…

I Smålandsskogarn hittade vi också en jättefin ställplats, Kattugglan utanför Ljungby. Så personlig och trevlig, det fanns t o m nyvärpta ägg att köpa.

Vi lämnade Småland, för vi hade nya mål för vår färd. Malmö och Finnlines färjeterminal väntade. En liten resa till Tyskland stod på agendan och så blev det. En härlig resa, vi startade kl 1600 och var framme mitt i natten. En del av tiden tillbringade vi på däck, jättefint väder, stilla och lugnt. Sen sov vi några timmar i hytten som vi hyrt. Pigga och nyduschade lämnade vi färjan och hade siktet inställt på ett bra ställe vid färjeterminalen där vi skulle övernatta. Vi hade träffat en familj som var ute på sin första husbilssemester i Tyskland och de slog följe med oss. Det tråkiga var, att vägen ner till platsen var blockerad av stora stenar så dit kunde vi inte åka. Vi fick tänka om i mörkret och som tur var, så förde min make, orienteraren oss till en parkering för husbilar, nära stora hotellet i Trawemünde. Där kan man stå gratis på natten. Vi sov gott och på morgonen lämnade vi våra nya bekanta och for vidare till Heiligenhafen där vi handlade lite semesterdryck. Därefter blev det ställplatsen i Grossenbrode, där vi brukar vara.

Där är vi nu, men har hunnit med ett avbrott till Ostseeküste Schleswig-Holsteins och Schönberger Strand. En fantastisk strand och ett härligt semesterställe. Vi hamnade på en ställplats, ingen kunde engelska men vi förstod varandra rätt bra ändå fast det tog tid att checka in. Naturligtvis kollade vi om de tog kort och det gjorde de. Fast inte våra vanliga Visakort, utan bara speciella kort från en tysk bank. Vad gör vi nu då, vi hade bara lite småmynt i euro och övernattningen kostade 29€. Vi räknade våra småmynt och fick ihop 26€ och den mycket trevliga ägarfamiljen var nöjda med det. Vi fick också el på köpet och familjens lilla pojke fick hjälpa till att öppna elskåpet och fixa med sladdarna. Han var så stolt och stoltheten gick över till glädje när vi gav honom en ask med Noblesse som tack för hjälpen, det var han väl värd tyckte vi.

Ställplatsen var jättefin, den låg nära den fantastiska stranden och hade en härlig gräsmatta att gå på, som omväxling till Grossenbrodes steniga mark. Vi satt ute hela kvällen och faktiskt blev gräsmattan finare och finare efter varje glas vin vi drack och de blev rätt många. En regnskur avbröt den trevliga aftonen och vi gick in och somnade rätt så snart. Dagen efter skulle vi lämna ställplatsen och den fina gräsmattan, vi tyckte att ställplatsen och orten var för dyr för vår ekonomi, speciellt när vi inte hade några pengar.

Det var problem med vår betalning när vi kom och det blev problem när vi skulle åka. Den fina gräsmattan tycker vi inte längre är så fin, det mesta av gräset hamnade inne i husbilen och när vi skulle åka hade bakhjulen sjunkit ner i den f-bannade gräsmattan. Vi fick hämta hjälp av den vänliga familjen och även lilla killen var med och sköt på. Familjen vinkade så glatt när vi åkte, kanske var de glada för det blev väl lite enklare när vi000000000000000000000000000 åkte….

Nu är vi tillbaka här0000 på ställplatsen i Grossenbrode, här känner vi oss hemma och har träffat några bekanta från våra resor utomlands. Här kostar det barå 18€/natt, det finns alla bekvämligheter, framför allt el. Är så glad för vår AC, den fuktiga värmen är inte bara skön. Kan också tala om, att vi har tagit ut 40€, vi fick betala 521 kronor för det….

I alla butiker, receptioner och andra platser där människor möts är det lag på att alla måste bära munskydd. När vi checkar in på ställplatser måste man visa vaccinationsbevis och vi har fått reaktioner på att vi ”redan” fått båda sprutorna. Överallt finns det stationer där man kan testa sig för coronan. Ordning och reda gäller nog allt i Tyskland…

Nu väntar några dagar till här i Tyskland, efter Grossenbrode blir det Trawemünde och den 20:e tar färjan oss tillbaka till hemlandet och Malmö. Där väntar min kära storasyster Inga-Maj, som blir 92 år nästa år. Undrar vad hon bjuder på för god mat den här gången?!

2021–02—06, lördag, sitter i husvagnen och drömmer mig tillbaka till förra året den här tiden. Då var vi i vårt kära Torrox och som vanligt på lördagarna där, så umgicks vi med vännerna på camping El Pino. Vi åt gott, t ex musslor eller något annat från havet, drack gott vin och tyckte nog att livet var värt att leva. Tänker på det och skickar en extra kram och hälsningar till våra vänner där. I år tror jag inte att någon av det vanliga gänget är där p g a coronans härjningar.

Ute är det full vinter. Jättevackert men svinkallt och det blir mycket innesittande för oss. Eftersom jag också har för vana att ramla och bryta ben o så i halkan så undviker jag mina promenader nu. Min blogg handlar ju om våra resor och just nu blir det bara en tur till ICA Maxi, tippen och kanske en tur till Systembolaget. På ICA Maxi beställer vi On line och hämtar våra kassar, bekvämt och bra, på tippen behöver man inte trängas med folk och systembolaget besöker vi ytterst sällan, vi köper alltid så det räcker några helger framöver. Vi har pratat om att åka till Tuna Park och sitta på parkeringen, bara för att se folk i rörelse…

Handlar gör vi, men det blir över nätet. Många jättebra grejor har hittat till oss från både Kina och Tyskland, men även från svenska butiker, t ex Media Markt, Dressman och nu det senaste – Svenska Dynor. En del mindre bra har det också blivit.

När vi inte handlar grejor så ägnar vi oss gärna åt försäljning. T ex sålde vi vår fina volvo i december, fattar inte att så många var intresserade av vår gamla bil från 1998. 81 personer ringde, skickade sms och mail. Det var den första som ringde som blev ny ägare och bilen rullar nu i Väster Haninge. Naturligtvis hade vi köpt en annan bil innan, så nu åker vi Ford.

Annars har det varit många besök hos ögonläkare och optiker för mig. Jag opererade mina ögon för gråstarr i oktober och det visade sig att jag också hade ålders- eller diabetesförändringar på Gula fläcken. Ingen bra sjukdom att ha men dessbättre finns det nu bromsmedicin som kan hålla sjukdomen i schack. En eloge till Ögonmottagningen på Mälarsjukhuset, som tog emot mig med kort varsel, jättebra sköterskor och läkare som lugnt och sansat tog hand om mig och inom två veckor så fick jag mina första injektioner i ögonen. Låter jobbigt, men ögonen var bedövade och sticket tog mindre än 7 sekunder. Nu ska jag få två injektioner till med 4 veckors mellanrum, sen tillbaka till doktorn som ska bestämma om jag behöver fler. Så småningom kommer jag att få såna injektioner med långa mellanrum. Resultatet vet vi inte ännu, fortfarande har jag inga stora bekymmer med min syn. 30% av alla åldringar i Sverige har samma sjukdom, många får bättre syn, en del har kvar den syn man har och några hjälper injektionerna inte.. Jag är i alla fall glad och tacksam för att man får hjälp.

Fick avbryta skrivandet, nu är det söndag…

Vi tillbringar mycket av vår tid i husvagnen, men det innebär inte att vi inte gör något. Ständigt finns nya projekt och mycket av min tid tillbringar jag framför datorn. Just nu hjälper jag till med en bouppteckning, samtidigt så rensar jag bland mina bilder i datorn och försöker få lite ordning där. Jag har också delat med mig av mina minnen från min uppväxt i Slite på Gotland i en grupp som heter ”Minnen från Gotlands landsbygd”. Minnena kopierade jag från boken jag skrev om mitt liv och som blev familjens julklapp 2019. Mina inlägg väckte minnen hos andra gotlänningar, bl a fick jag kontakt med några av mina gamla klasskamrater. Det har blivit många trevliga stunder där och ibland kändes det som om jag var 10 år och fortfarande bodde i Ejdern i Slite..

Ett annat intresse vi har skaffat oss är att vi provar nya maträtter. Den här helgen blev det på fredagskvällen en gryta på fläskfilé, dijonsenap, rysk youghurt och lite örter. Jättegod, men inte märkvärdigare än andra grytor. Lördagens middag blev däremot en höjdare, Ugnsbakad torskrygg med brynt mandel- och äppelsmör och haricotsverts med tärnat bacon. Riktigt gott, det tyckte även maken som inte är någon fiskälskare. Goda förrätter hade vi förstås också och visst blev det ett glas vin till maten.

Vår husvagn, där vi bor permanent, har kommit till åren och en liten renovering är behövlig. Vi har köpt ny micro och imorgon kommer DHL med nya dynor och madrasser, som vi inhandlat från Svenska Dynor i Norrland. Lite andra projekt väntar innan våren och sommaren är här.

Uppriktigt sagt så har vi inte tråkigt, vi är vana från våra resor att stundtals vara själva och familjen träffar vi ju inte annars heller på vintern. Självklart skulle vi önska att allt var som vanligt, men så är det inte och vi får finna oss i det, det finns inget val.

Vi ser fram emot att få vaccinet och ännu mer ser vi fram emot att få ta fram husbilen och göra lite resor här i Sverige. Ullared hägrar, min syster i Skåne vill vi besöka och självklart vill vi träffa våra vänner som bor i den delen av vårt land.

Den här söndagen blir lite annorlunda än andra söndagar. Vi tar bilen och åker till stan, vi har ärenden till både sonhustrun Terese och dottern Maria. Men det blir inte direkt något umgänge, det är trots allt coronatider. Vanliga söndagar sitter vi här och tittar på våra fåglar som samlas runt fågelbordet och kanske, om vi har tur, så ser vi några rådjur som håller till här runt campingen. Vildsvinen som finns här vill vi inte se… Ett annat nöje är att hålla koll på folk som rör sig på campingen, grannar, vandrare eller bilkörare.

Kommentera gärna vad ni som också sitter i karantän ägnar er åt, kanske kan vi få några nya tips…

Ja, det var lite om vår vinter 2021, inte lik våra tidigare vintrar men rätt trivsam i alla fall..

Ingen resa genom Europa vintern 2021, inget roligt beslut men så blir det. Covid 19 ökar i hela Europa och vi har ingen lust att genomgå samma avslut som vi fick förra resan, dvs att lämna Portugal och Spanien lite i panik. Nästan allt var stängt, affärerna tillät bara att man gick in en i taget, inga promenader, inga nya gäster på campingar och ställplatser är bara en del av de restriktioner som fanns då. Poliser som övervakade, ingrep och gav dryga böter vid överträdelser. Vi såg det på nära håll på parkeringen vid stranden i Torremolinos…  Sedan en resa på tomma motorvägar genom Spanien och Frankrike och även lite så i Tyskland. Nej, det vill vi inte vara med om igen.

De flesta av våra kompisar har tagit samma beslut men några har valt att åka till värmen och visst, jag tror inte att det är farligare att vara där än här, om man gör som man ska. Problemet blir om det händer att någon av oss insjuknar och måste till sjukhus.. Sjukdomen i sig är säkert jättejobbig och att behöva ligga på ett spanskt sjukhus och inte kunna språket lockar inte.  Inte heller att sitta ensam i husbilen om en av oss skulle insjukna..

Så vi blir hemma och det innebär att jag inte kommer att skriva någon blogg den här vintern.

Jag vill i alla fall skriva några rader om tiden efter den snabba hemfärden i mitten av mars. Vi lämnade då ett varmt och skönt Portugal där vi befann oss när allt stängdes ner. Hemfärden har jag redan berättat om och hemma väntade en tid i karantän och en vår och sommar utan vanliga aktiviteter och umgänge.

Eftersom de vanliga sommarbesöken med husbilsvänner uteblev, mindre umgänge med barn och barnbarn och endast ett fåtal vänner på besök och då utomhus förstås, så satsade vi på en del husbilsresor. Där har man sitt eget boende och kan välja om man vill trängas med folk eller inte. På försommaren åkte vi en tur till Dalarna och Värmland i räkmackans fotspår. Otroligt varma dagar, många bad och fina naturupplevelser. Räkmackor i olika varianter, mest sådana jag gjorde själv men bästa mackan fick vi nog i Värmskog , fina räkor och massor av räkor..

I mitten av juli gav vi oss ut på en längre resa. Först blev det ostkusten ner till Malmö där vi förstås hälsade på min syster Inga-Maj. Ni som följer min blogg, vet att min syster skämmer bort oss med god mat, vin och cava. Därtill så har vi jättetrevligt tillsammans, pratar om gamla tider och planerar lite framåt. Min syster är bara 90 år och väldigt rask i både ben och skalle.

Vi åkte därefter en bit upp mot västkusten, men de överfulla ställplatserna avskräckte så vi tog ett annat beslut och for tvärs över smålandsskogarna i regn och blåst, till Oskarshamn. Där väntade Gotlandsfärjan och snart nog var vi hemma på Gotland…

Jag är ju född i Vänge på Gotland och tillbringade min barndom i Slite, så visst finns mitt hjärta där. Tillsammans med Kent och husbilen har vi besökt öjn de fyra senaste somrarna och vill bara vara där längre och längre tid för varje gång. Vi åker på sensommaren då de flesta turisterna åkt hem och det passar oss jättebra. Gotland är bra för husbilsåkare, det finns många fina ställen vid havet där man kan övernatta. Vår favoritplats har blivit Katthammarsvik på östra sidan. Där står man med utsikt över havet, badar i det fina havsvattnet och mår bara bra. Har man tur och det har man oftast, så träffar man trevliga husbilsåkande gotlänningar och umgås, på avstånd förstås. Det finns också ett rökeri med restaurang och de har världens godaste rökta flundror. Den butiken och restaurangen besöker vi ofta. Slite är förstås en annan favorit, jag hade en underbar barndom där. Jag älskar att gå runt med Kent och berätta mina barndomsminnen,  Han lyssnar och jag tror faktiskt att han är intresserad. Vi bor inte på campingen, som visserligen ligger precis utanför huset där jag växte upp, men som är alldeles för dyr och tråkig för oss. Slite har också ett fantastiskt bad och varje gång jag badar där, får jag sån lust att stå på händer och slå kullerbyttor i vattnet. Precis som när jag var barn. Jag har i alla fall hitintills stått emot min lust men man vet aldrig. En simtur till flotten har det blivit, men den flotten är inte lika rolig som den som fanns när jag var barn..

På Gotland finns så många olika naturupplevelser. Några dagar på Fårö blir det alltid, stenkusten med Ar är säreget och fantastiskt likaså Ekstakusten. Visby är väl värt att besöka, men i år skippade vi stan eftersom vi försökte undvika folkmassor.

Bad och annat i all ära, men bästa dagen på resan var vårt besök i Vänge, där min mamma växte upp och där jag och mina syskon föddes. Jag släktforskar och varje gång vi besöker Gotland har jag ett nytt projekt. Årets var att ta reda på allt om gården Hägvalds i Vänge. Min mamma blev fosterbarn där när hennes mamma dog i spanska sjukan 1910. Det finns på Facebook en grupp ”Minnen från Gotlands landsbygd” där jag har fått hjälp tidigare, att hitta boplatser där mina anfäder bott. Så blev det även nu, jag skickade ut en fråga och fick en del svar med samma innehåll – ”prat me Britta”, hon vet allt om Vänge. Även Britta svarade och hälsade oss välkomna hem till henne för en pratstund. Så blev det. Britta, som heter Gräsman i efternamn har hela Vänges historia samlat i två tjocka pärmar, som är underlag för en bok hon kanske ger ut. Hon tog fram bilder på mamma som barn, hennes fosterfamilj och allt annat om Hägvalds gård. Jag fick också ta del av hennes material kring Kyrkljuves där min familj bodde och där jag föddes. Hon har redan skrivit en bok om Vänge skola och där hittade jag kort från min mammas klass och från tre av mina syskons klasser. Vi hann också med kaffe och hembakat i trädgården tillsammans med hennes familj och i slutänden en sightseeing i Vänge och visst hamnade vi på Hägvalds gård. Där träffade vi de nuvarande ägarna och de bjöd in oss i huset, de blev jätteglada när jag presenterade mig och tala om min anknytning till deras gård.

Vi lämnade Britta och Vänge, jag proppfull av tankar kring min mammas uppväxt och även av min familjs tid i Vänge innan vi flyttade till Slite. En fantastisk dag och en lika fantastisk människa, Britta Gräsman.

Sommaren var nästan slut när vi kom hem och vi kunde se tillbaka på en sommar som blev riktigt bra, trots corona och allt man måste tänka på.

Ytterligare en resa blev det tidig höst och den här gången gick färden norrut. Sundsvall var målet och ett besök hos barnbarnet Anton. Efter sina studier fick han jobb i Sundsvall och naturligtvis måste mormor kolla upp att han hade det bra. Efter lite umgänge med en mycket nöjd Anton, jobbet var bra, kompisarna likaså och Sundsvall var helt ok lämnade vi honom och åkte i sakta mak hemåt, stannade på fiskecamper på nerresan, det fanns många sådana norrut. Ett besök hos vänner i Hogland, där vi bjöds på både dragspelsmusik och god mat. Prat och skratt blev det och mycket prat om Portugal, som vi har som ett gemensamt intresse.
Så småningom hamnade vi på fiskecampen i Villingsberg där vi har varit många gånger tidigare. Den här gången hade Brödraskapet Bearded Villains en träff i fiskets tecken på ställplatsen. Bearded Villains är en klubb för män med skägg som jobbar aktivt mot sexism, rasism och mobbning. Har aldrig sett så många skäggvarianter och alla lika välvårdade. Annars var det fiske som gällde, det är ju en fiskecamp, för alla utom för oss. Vi ägnade oss åt skogspromenader och kantarellplockning. Hittade svamp till ungefär två svampmackor… Efter Villingsberg tog det fina vädret slut och regnet kom. Vi valde då att åka hem till Sundbyholm.

Det var lite om vår sommar och tidiga höst.

Nu är det november och senhöst. Här på campingen i Sundbyholm har vi nu boat in oss inför vintern. Sommarvattnet är avstängt vilket innebär att vi måste hämta vårt vatten i servicehuset. Slut med dusch och disk utomhus. Vi har också plockat undan utemöbler och nästan varje dag har Kent krattat löv. Numera har vi ingen lövhög på campingen där vi kan lämna våra kärror med löv. Kommunen har sagt ifrån, det är för miljöns skull. Vi köper inte det, det kan aldrig vara bättre för miljön att varje tomt kör in sina plastsäckar med löv till tippen i stan. Vi har 178 tomter här på campingen, det är en mil till Re-tuna och bilar är inte direkt miljövänliga..

Dagarna består också av promenader för mig, Kent avstår gärna. Läkarbesök och tandläkarbesök, bilbesiktning – ja vanliga vardagsgssysslor som alla har. Husbilen är besiktigad och avställd, den gick förstås igenom utan anmärkningar. Kent har haft lite bekymmer hela hösten med den, tutan fungerade inte och han försökte lösa det men lyckades inte. Inte förrän han plockade bort ratten och gjorde en liten rengöring av släpkontakt, sen kunde man tuta av hjärtans lust. Volvon har också krånglat och han har ägnat mycket tid åt den. Den ska nu läggas ut för försäljning, då vi skaffat en annan bil. Det blev en Ford.

Under hösten har jag också skaffat hörapparat och gjort en operation av gråstarr. Har ännu inte fått nya glasögon, så ser ni några skrivfel så skyller vi på min dåliga syn.

Ungefär så har vår sommar och höst varit och nu ser vi fram emot en vinter hemma. Inte vad vi önskar men tror ändå att det blir ok. Jag kommer att ordna med mina bilder på datorn, rensa och märka upp. Släktforskningen ska jag fortsätta med. Har fått lite tips när jag varit på Gotland. Forskningen blev lidande de två senaste höstarna då jag skrev en bok om mitt liv. Boken blev årets julklapp hos familj och vänner 2019 och att skriva den var bland det roligaste jag gjort.
Så kommer jag att fortsätta att prioritera min hälsa, håller på och ändrar min medicinering för min diabetes. Att ligga på sängen och slötitta på TV eller läsa en bra bok är heller inte dumt.

Vad Kent ska göra vet jag inte, alltid finns det något på tomten eller med bilen. Tömma toan, tömma och fylla vatten är andra uppgifter som tar sin tid. Han kommer säkert också att sitta mycket vid paddan och ägna sig åt sina bilprogram på TV.

Vi kommer ju inte att kunna umgås med familj och vänner, annat än utomhus eller i yttertältet där vi kan hålla avståndet, i alla fall inte i nuläget och det är tråkigt. Man behöver inte gilla läget men får acceptera att det är så. Vi fantiserar och planerar redan om kommande resor med husbilen, för så kommer det att bli och ingenting annat….

Idag är det lördag och om en stund kommer Kents son Micke, hans Marie och barnbarnet Carl och hälsar på. Det innebär att vi tänt en brasa i kaminen i yttertältet och vi kommer att sitta vid olika bord långt från varandra. Ska bli kul att träffa dom. 

Sen är snart lördagskvällen här och då tänder vi en marschall utanför, ljus inne och dricker ett glas vin, bara för att det är lördag och att vi har det så bra. Efter det blir det en middag med både förrätt och varmrätt och mera vin och sen väntar "Så mycket bättre", ungefär så ser vår dag och kväll ut.

(Söndag nu och jag kan tillägga att det blev inget "Så mycket bättre" självklart var sporten viktigare. Tråkigt....)

Kanske blev det lite mycket text och för lite bilder men det blir som det blir..

Hör gärna av er, med en kommentar här på bloggen, på telefon eller sms, e-mail, eller vad som helst..

Var rädda om er…

2020-04-05, söndag och vi är hemma i Sundbyholm. Känns jättekonstigt, ena dagen glassar man omkring i Portugal och nästa är man på flykt hemåt. Allt rör sig förstås om coronaviruset. Det här blir den sista bloggen på den här resan och jag börjar förstås där jag slutade.

Vi var kvar några dagar på ställplatsen i Carboneras norr om Almeria. På resan dit flipprade laddningslampan några gånger, vilket vi tyckte var oroligt och berättade om problemet för receptionisten på ställplatsen. Hon kastade sig över telefonen och vi fick komma till en verkstad i närheten. Men innan vi for fick vi med oss ett intyg, som var stämplat och undertecknat och som visade att vi var på väg till verkstaden. Det var giltigt under denna enda dag. Det skulle vi visa för polisen om vi blev stoppade. Vill bara tala om, att så stränga bestämmelser är det i Spanien och det är dryga böter om man överskrider reglerna. Vi hittade verkstaden efter några kringgående rörelser, mekanikern hittade inga fel och ville inte ha något betalt, så vi tackade och for tillbaka till ställplatsen.

Dagen därpå, som var fredag lämnade vi ställplatsen och hade en lång resväg på en tom och ödslig motorväg. Kanske inte tom, för många husbilar var på väg norrut, precis som vi. Jag hade under dagen kontakt med Maud och Bosse, vänner från Ockelbo och de var på väg åt samma håll, så vi bestämde att träffas senare på ställplatsen Alcossebre Los Morales nära Peniscola och så fick det bli. De hade sällskap med ett annat par från Santa Pola, Gertie och CG. En trevlig sen eftermiddag utomhus, som förvandlades till en lika trevlig tidig kväll i Mauds och Bosses husbil. Vi var överens, om att vi kunde umgås. Vi hade alla suttit i karantän i minst 14 dagar, de på campingen i Santa Pola och vi instängda i husbilen.

Dagen efter åkte vi över gränsen Spanien – Frankrike. Vi var inte oroliga för att bli stoppade och det blev vi inte heller. Däremot så hade jag hämtat personbevis från Skatteverket, som man skulle ha tillgängligt om gränsvakterna begärde det, allt enligt UD. Jag sparade bevisen på datorn, men det var aldrig någon som frågade.

Söndagen och måndagens resdagar genom Frankrike var likvärdiga. Soliga dagar, ingen trafik och vi körde ungefär 50 mil om dagen. Vid dagens slut väntade en ny fin ställplats på oss. Bosse var en fena på att hitta öppna ställplatser, han ringde och frågade och vi var alltid välkomna. Att det var förbjudet att lämna motorvägen visste vi, men ingen ifrågasatte oss. Kent och jag har ju lite andra sovtider än de flesta, så vi var alltid en timme senare på plats och när vi kom hjälpte samma Bosse oss att betala via en konstig automat och han hade också sett ut en bra plats åt oss. Vi blev faktiskt bortskämda.

Frankrike tog slut, snart for vi genom Luxembourg och in i Tyskland. Där hade Bosse hittat en vingård vid Trier, som ville ta emot oss och innan vi kom dit fick vi faktiskt passera en poliskontroll. De bara viftade förbi oss. Ägaren till vingården träffade vi aldrig utan vi fick lägga vår slant i ett kuvert och stoppa i en brevlåda. Det var bråda dagar på gården, allt skulle förberedas inför säsongen och skörden i höst. Ett litet avslut med vännerna, för dagen därpå körde vi vårt race och de andra två bilarna for mot ”Greven” och vi mot Hannover.

Tisdagen den 24:e åkte vi på autobahn i Tyskland, rätt så lugnt även där men det var betydligt mer lastbilar och personbilar. Inga stora stopp, det flöt på bra, men vi körde förbi en stor trafikolycka på andra sidans körfält. En tankbil låg kraschad tvärs över vägen, såg inte kul ut..
Vi låg över på en rasthof i Lüneburger nära Hamburg, bland de stora grabbarna, som Kent säger. Det betyder, att vi som grannar hade långtradare av olika slag och som fyllde tidig morgon med mycket olika ljud när de startade sina bilar. Musik tyckte Kent, jag höll inte med honom..

Kan berätta, att allt är stängt längs motorvägarna, både i Spanien, Frankrike och Tyskland.  Bara mackarna är öppna och där betalar man ofta genom en lucka i väggen. På några ställen kunde man köpa färdigbredda mackor. Toaletter som var tillgängliga var bara de ofta rätt så snuskiga toaletterna på parkeringarna. Inga restauranger och ingenting annat i de annars så fina servicehusen längs vägen. Oss gjorde det ingenting, vi hade ju allt med oss, men för övriga resenärer var det jobbigare.

Allt gick bra genom Hamburg och vi hade en hel dag i Travemûnde, innan vi skulle sova över på färjeterminalen. Vi var tvungna att handla lite, inga inköp hade gjorts sen vi lämnade Portugal. Vi hittade en Lidlbutik och vi fick gå in båda två, vilket egentligen är förbjudet även i Tyskland. En tysk dam tog emot oss och spritade både oss och vagnen och sen var det bara att shoppa. Så himla kul att vara inne i en välsorterad affär igen. Vi fick också lämna Portugal med bara en bråkdel av allt vin vi brukar köpa, så vi kompletterade även det förrådet med ett fåtal flaskor. Ytterligare en butik fick besök och det var lika noggrant där. Markeringar vid köttdisken där man fick stå och likaså vid kassan.

Vid färjeterminalen träffade vi på våra reskamrater Gertie och CG från Lomma. De skulle med samma färja. Kent och jag ägnade en stund åt praktiska grejor, bl a diskade Kent en tredagars disk. Sen tog han en promenad till taxfreebutiken och kom tillbaka jättelycklig. Där kunde han komplettera vinförrådet och han köpte sina öl som han brukar. Inte lika billigt som i Spanien eller som på Calles eller Fleggards men ändå så mycket billigare än systembolaget hemma.

Vi sov gott på natten och kl 1100 avgick färjan hemåt. Hytten vi fick var ett snäpp bättre än den vi beställt och vi tillbringade hela dagen där. Vi är mycket nöjda med hur Finnlines hanterar riskerna med corona. Från att bara visa passen i luften vid incheckningen, dela ut hytter gratis till de som inte hade beställt någon, ändra mathanteringen i restaurangen och istället för buffé som är det vanliga, så fick man ta en tallrik och personal fyllde den med det man önskar. Ingen behövde trängas, det finns gott om plats för passagerare. Ännu nöjdare var vi, som hade köpt biljetten till specialpris och som vi visste inte var ombokningsbar. Där har man nu ändrat på reglerna och även dessa biljetter går att boka om.

Efter 9 timmars resa på ett lugnt och stilla hav var vi framme i Malmö. Även om vi kom hem två månader för tidigt, kändes det efter omständigheterna rätt. Däremot kändes det jättekonstigt att inte åka och gästa min syster som bor i Malmö och där vi alltid stannar till några dagar, både på nerresan och på hemresan. Nu fick det vara, vi hoppas att vi senare i sommar kan besöka henne och samtidigt åka till Ullared, som vi också missade..

Samma plats, som vi övernattade på när vi lämnade Sundbyholm, ställplatsen i Örkelljunga, stannade vi på när vi skulle övernatta. Där fanns även våra vänner Mats o Kristina och Ove o Lizzy. Lite småprat utanför husbilen i kylan och på behörigt avstånd, sen var det snart dags att sova. Vi satt dock en stund och pratade om resan hem, om tiden innan och förstås om att komma hem.

Fredag morgon lämnade vi Örkelljunga och åkte genom ett vackert Sverige och sen eftermiddag var vi hemma i Sundbyholm.

Det här var inget vi hade önskat, vi skulle vara i Spanien till slutet av april och därefter åka sakta  genom Frankrike och Tyskland i tre veckor. Många trevligheter väntade, termalbaden i Isla Plana, La Fuente i Spanien och Vita Classica i Bad Krozingen i Tyskland. Vi skulle träffa vänner och umgås, bl a gick vi miste om musslorna och firandet av Gunnarsdagen hos Bitte och Lars-Åke och vi skulle träffa Gun och Ronny i Guardemar och se hur de har det i sitt permanenta boende, som spaniensvenskar. Och flera andra.. Vi skulle äta massor med sparris på resan genom Tyskland och vi skulle bada i havet i Spanien. Och mycket mer…  Men nu är vi hemma och är frivilligt i karantän på obestämd tid, precis som alla andra äldre här i Sverige. Vi har ändå mycket att göra, husbilen har plockats ur, städning och mindre reparationer är nästan klart och sen väntar krattning av löv i vår lilla trädgård. Några små promenader har det blivit, men vi är jättenoga med att stå på bra avstånd när man pratar med grannarna.

Sista veckorna på resan var inte särskilt roliga, vi var mest hänvisade till vår husbil. Vi ser ändå med glädje tillbaka på vår resa, trots att vi hade en del bekymmer med bilen och vår hälsa. Problem med bilen redan i Sverige, då oljan försvann och vi trodde vi skulle få vända och åka hem. Problem med avgassystemet och på hemvägen problem med laddningslampan som kunde ha blivit lite jobbigt. Förkylningar + Kents bronkit med läkare och ambulans inblandad var heller inte kul. Men annars, en fantastisk trevlig resa. Några nya favoritplatser har vi fått, t ex Torremolinos och Armacao de Pera, två olika ställen men båda lika trevliga. Alla vänner som vi har, jag blir lycklig bara jag tänker på er. Så många trevligheter, allt från apelsinplockning i citruslunden, tapas o vin på något trevligt ställe vid strandpromenaden eller en pratstund i solen på stranden i Armacao de Pera och mycket, mycket mer, t ex alla stunder med ett glas vin i handen, då vi försökte lösa världsproblemen. Eller, egentligen surrade vi bara…

Middagar, både hemma och på restauranger. Woken i Santa Pola är inte dålig, inte heller Roima i Torrox. Hemma hade man fantastiska råvaror att jobba med och det var inte svårt att få till en god middag.

Det var den resan och det var den bloggen. Nu är det en annan tid och vi får försöka göra det bästa av den och undvika att bli smittade av corona. Tråkigt, att vi inte får träffa barn och barnbarn, men hade allt varit som vanligt så hade vi i alla fall inte träffat dem förrän i slutet av maj.

Här på campingen i Sundbyholm är det lugnt, alla verkar respektera avstånd osv. Jag är däremot orolig för när alla sommarcampare kommer, vanligtvis är det jätteroligt men kanske kommer viruset hit med dom. I Spanien fanns de första fallen i Madrid och smittan spreds fort. Madridborna blev rädda och flydde ut till fritidshus eller släkt på landet och hade då med sig smittan. På den vägen är det. I min fantasi kan jag låta Eskilstuna bli Madrid och Sundbyholms camping bli landet.. Hoppas jag har fel.

Tack till alla som följer bloggen och tack till alla som hälsat oss välkomna hem, både med telefonsamtal och på Facebook. Det värmer…

2020-03-18, onsdag, pensionsdag men ingen möjlighet att göra av med några pengar. Jag vet att många undrar och är oroliga för oss vagabonder och tänker därför skriva lite om vår situation och resan hit till Camper Park i Carboneras, som ligger lite norr om Almeria i Spanien.

 Sist jag skrev var vi fortfarande kvar i Portugal och planerna var att vi skulle stanna där till slutet av den här månaden men vi ändrade oss. Vi besökte Lidl i en liten by och blev mycket förvånade, folk stod i kö för att komma in i butiken och vi fick bara gå in några i taget. Så gott som allt kött och annat ätligt var utplockat och man fick dåliga vibbar när man förstod vad som pågick. Jag tog de sista kycklingbitarna + lite annat, sen fick det bli grönsaker och konserver för resten. Vi fortsatte till Aldi och även där var allt rensat. Anka på burk fanns så det fick bli ett antal burkar av denna jättegoda konserv. Vi hamnade sedan på en fin friplats Praia do Carvahal som låg vid en badplats vid havet och med  berg runt omkring. Så vackert.. Våra närmaste grannar var två svenska husbilar och en gård med lite annorlunda djur. De fina storkarna har vi nu bytt ut mot strutsar och får och kossor förvandlades till zebror och lamadjur. Det fanns t o m en bisonoxe. Fint väder och en härlig kväll ute och lite småprat med svenskarna. Det var faktiskt senaste gången vi pratat med svenskar på den här resan förutom på telefonen förstås. Skulle gärna stanna där längre, men vi hade ingen anslutning till telefonerna och det gjorde att vi fortsatte vår resa.

Nästa mål var egentligen Sagres, där vi skulle vara några dagar. Det är Portugals västligaste udde och badar man där och simmar utåt så hamnar man så småningom i Amerika… Men vi fortsatte mot Algarve och stannade till i Olhao där vi övernattade. Vi hade nu bestämt, att vi ville in i Spanien och påbörja resan uppåt. Portugals regering hade då börjat reagera och lagt ut en massa rekommendationer till befolkningen. Då fanns ännu inte några förbud, som det finns nu. Lite mer shopping, samma köer och nu fick bara en av oss gå in i butiken. Det blev Kent, han hade dåligt med öl och vi tänkte bunkra upp med lite vin som vi skulle ha med hem. Ölen var nästan slut och av vårt favoritvin fanns inget. Kent tog några boxar vin av okänt innehåll och fick hålla till godo med miniflaskor av sitt favvoöl Argus. Han hämtade sedan ut sin vinst på Euromilliona och sen lämnade vi med vemod Portugal.

Inga problem vid gränsen och dagsetappen på vägen gick klockrent. Väldigt lite trafik och kaoset som brukar vara i Sevilla uteblev helt. Det kändes konstigt, att åka genom Sevilla och se alla stängda butiker och inga människor på trottoarerna.

Framåt kvällningen hamnade vi, efter 40 mils resa, i Torremolinos. Vi hade tidigare tänkt, att vi ville tillbaka dit eftersom vi blev så förtjusta i orten. Nu var det helt annorlunda. Vi övernattade på en parkering precis vid den fina strandpromenaden och stranden, Spaniens regler nu innebär, att man inte får gå ut och gå om man inte rastar hunden eller är på väg till eller från affären, apotek eller andra livsnödvändiga ställen. Man får heller inte gå tillsammans utan bara en får göra inköpen. Man får förstås gå eller åka till sina jobb, men annars är det karantän som gäller. Stränderna är också förbjudna så inte ens en promenad på den ensliga stranden fick det bli. För oss blir det då husbilen som är vårt hem och vår karantän. Tre polisbilar trafikerade hela kvällen strandpromenaden och det är stränga straff om man överskrider reglerna.

Dagen efter, som var den 17: fortsatte vi vår resa hit, ungefär 30 mil på en rätt så tom väg. Vi hade hittat den här ställplatsen på nätet och chansade på att den var öppen. Annars är det så, att vi inte kommer in på några campingar som nya, bara de gäster som redan finns där får vara där. Säkert är det många ställplatser som har, eller kommer att ha, samma regler. Här hade vi tur, värden välkomnade oss, vi fick en bra plats och el, vilket känns så bra. Nu kan vi använda ugnen och titta på filmer och svenska TVprogram och det känns lyxigt. Ställplatsen ligger ödsligt bland bergen, men det finns en liten by ifall vi behöver göra några inköp. Vi var glada när vi kom hit och igår kväll festade vi på revbensspjäll och vin. Och tittade på Farmen, vi är nära slutet..

Vi har betalat för tre dygn men kanske blir vi längre. Just nu stormar det rätt mycket och det lockar inte att ligga på vägen. Mycket regn är också på väg, allt enligt väderprognosen.

Hur ser då våra planer ut framåt? Vet inte, bara att vi är på väg hemåt, längtar faktiskt hem. Men vi stressar inte, vi är inte särskilt oroliga för gränserna. Vi har en bra app, ”UD resklar” som håller oss uppdaterade om vad som händer i landet och vid gränserna. Det finns några olika kriterier för de som får åka över gränserna, bl a ”force majeure. Så här står det idag ”Hemresa till Sverige anses normalt vara force majeure”, vilket vi tolkar att vi får resa ut ur landet.

Som sagt, inte kul, semesterresan är slut och verkligheten har tagit vid, situationen är jobbig för alla. Det är inte särskilt synd om oss, många har det mycket jobbigare, t ex alla som arbetar med att få samhället att fungera.

Just nu har vi dålig anslutning till telefonerna och internetuppkopplingen så jag vet inte när jag kan skicka bloggen. När det är så, så hjälper inte mitt gotländska lugn, jag kan bli smått hysterisk. Men några minuter går väl an, vi har haft bra uppkoppling här..

Jag vet att ni i Sverige inte har kommit lika långt med hysterin kring viruset, men det blir säkert så. Kanske är vi hemma då..

Och visst är det lite synd om oss, tänk vad många fina upplevelser på hemresan som vi missar, inga termalbad, inget umgänge med vänner som är kvar i Spanien. Inte heller frosseri av vit sparris som vi har som tradition i Tyskland. Lite synd om oss kanske, men bara lite….

2020-03-13, fredag och vi har lämnat Lissabon och befinner oss på camping Milfontes i Vila Nova de Milfontes, som är en stad på Portugals västkust.

Innan vi lämnade Castro Verde fick det bli en tvätt vid InterMache. En ”norsk” tvätt, vilket betyder att vi kör allt i samma maskin och vi hade tur den här gången också, ingenting färgade av sig. Första biten av vägen mot Lissabon var smal och gropig men samtidigt vacker med pinjeträd, gårdar, får, getter och massor av storkbon. Snart nog så blev vägen bättre och kanske lite tråkigare, mest skog kan man säga. När vi började närma oss Lissabon åkte vi betalväg i Portugal för första gången. Många historier om hur krångligt det är har vi hört, men det här var precis likadant som på andra ställen, man betalade en slant när man kom till betalstationen. Bekvämt, absolut, men vi kommer nog att fortsätta att åka på de mindre bekväma men mycket trevligare landsvägarna..

Framme i Lissabon checkade vi in på Lisboa camping, som är som vilken annan stadscamping som helst. Stora träd skuggar platserna, servicehuset fungerar och inte så mycket mer. Förhållandevis dyrt för att vara i Portugal, 74€ för tre dygn. Det blev köttgryta till middag och sen lite förberedande inför nästa dag, som skulle bli ett besök i stadsdelen Belém.

Så fick det bli, tisdag förmiddag tog vi buss 714 och gick av när vi kom till Belém. Vår plan var att vandra omkring i den fina parken, titta lite närmare på monumentet över upptäckarna och sjöfararna, som ligger vid floden Tejo. En fantastisk skapelse med många detaljer att utforska. Att det sen låg vi floden var ingen nackdel, det var en jättevarm dag och det var bara skönt, att det kom en liten vind ibland i den annars så varma stan. I parken tog vi en paus och jag ringde till mina kära klasskamrater som träffades för sin månadslunch. Så trevligt att få prata och se er, för naturligtvis är vi moderna kvinnor och använder Facetime. Det samtalet gjorde dagen ännu bättre..

Ett annat mål var Mosteiro dos Jerónimos, ett gammalt kloster som ligger mitt emot parken. När vi såg köerna så ångrade vi oss och bestämde att det fick räcka med att se det utifrån, mer intresserade är vi inte. Resten av dagen flanerade vi runt och tittade på lite av varje, satte oss ner någonstans och tog en förfriskning och avslutade dagen i Belem med en god middag på en restaurang. Fläskkotletter för Kent och favoritfisken dorada för mig. Sen blev det buss tillbaka till campingen och där uppskattade vi att vår plats var skuggig. Vi satt ute till långt in på kvällen..

Onsdag var en ny dag och ny bussresa till staden. Den här gången åkte vi lite längre till Baixa och Avenida. Bussresan är ett äventyr bara den, man åker genom Belém och andra gamla stadsdelar, vackra kakelklädda hus och mindre vackra vanliga hus. Gatorna är stenbelagda och bussen hoppar fram och jag tror jag blivit lite kortare av alla skakningar. Portugiserna är ju korta och troligtvis har de varit i Lissabon och åkt buss, det är vår egen teori.. Måste säga att jag beundrar busschaufförerna, som tar sig fram på trånga gator med felparkerade bilar och folk som springer hit och dit. Vid ett tillfälle var det så nära att en person blev påkörd och det hade inte varit chaufförens fel.

En ännu varmare dag väntade oss och vi hade inga planer för dagen. Vi har varit i de här trakterna tidigare och kände bara att vi ville vara i skuggan och flanera lite på gatorna. Självklart gick vi ner till stranden vid floden Tejo och satt och blickade ut på båtar av olika slag och människor som satt och solade sig. En vandring över Palatstorget och in på gågatan Rua Augusta där affärer och restauranger finns i massor. Lika många inkastare som restauranger vilket gör att man blir trött. Vi gick också upp för kullen där lämningar av Castelo de São Jorge ligger. Inte ända upp, det har vi gjort tidigare, utan till en gammal kyrka som överlevt många katastrofer sen den byggdes. Vi var inte särskilt intresserade av kyrkan utan mer av caféet där man serverade kall och god öl. Den smakade himmelskt efter den jobbiga promenaden uppför. Värmen låg runt 30 grader i solen.

Lissabon är absolut en av våra favoriter bland stora städer. Den här gången valde vi kanske fel dagar, det var alldeles för varmt för att man skulle orka med allt kulturellt. Det finns hur många historiska byggnader och monument som helst och det är lite konstigt eftersom det år 1755 var jordbävningar, brand och slutligen en tsunami. I vår reseguide över Portugal står följande

Den första skälvningen av den förödande jordbävningen kom den 1 november klockan 0930. Några minuter senare kom det ett betydligt mer våldsamt skalv, som lade mer än halva staden i ruiner. Jordskalvets epicentrum låg i Atlanten utanför Algarves kust, men det befolkade Lissabon drabbades värst. Mer än 20 kyrkor rasade in över stora folkmassor som samlats till allhelgonadagens gudstjänster. Det tredje skalvet följdes av bränder som spred sig hastigt. En timme senare vällde stora flodvågor från Tejo in över stadens lägre stadsdelar. Större delen av Portugal drabbades av skalvet -och man kände av det i Italien. Bara i Lissabon dog omkring 15000 personer.

Fortsättning lördag 14:e….

Det var Lissabon och på torsdagen lämnade vi storstan och fick en jättefin resdag hit till Vila Nova de Milfontes. Det var landsbygd hela tiden, ofta små fina asfalterade vägar, lite trafik och mycket att titta på. Ibland tyckte jag kanske att det var onödigt många kurvor och höga berg, kanske fick vi stanna och släppa förbi kossor lite för ofta, men det var en trevlig resa.

Campingen här ligger i en skog, ingen camping jag skulle vilja stå en längre tid men helt ok för ett par dagar. Den lilla stan är jätttefin med sina vita hus med gula eller blå detaljer. Man ser ut på ett skummande hav, samtidigt som floden är lugn och sansad. En fin promenad fick vi och vi besökte förstås saluhallen och köpte tonfisk och makrill. Tonfisken fick bli vår middag som tillsammans med lite svampsås blev en fantastisk middag. Makrillen rökte vi under tiden vi satt ute och drack ett glas vin. Lite svalare har det varit, bara runt 22 – 25, men för oss räcker det.

Våra närmaste planer framåt är, som vi tidigare bestämt, att stanna i Portugal till slutet av mars. Vi vet inte så mycket om coronaviruset här, vi har inte tillgång till portugisiska nyheter, men vi vet att det finns ett hundratal smittade. Vi tror inte att regeringen här har tagit beslut som man gjort i Spanien och många andra länder, med stängda gränser och annat men det kommer kanske. Troligtvis blir Spanienvistelsen kortare, vi kanske inte kan besöka de ställen vi tänkt, men än så länge åker vi som vi tänkt. Naturligtvis kommer vi att försöka undvika folksamlingar och i övrigt vara försiktiga.

Idag fortsätter vi mot Sagres, Europas västligaste udde och innan dess ska vi försöka handla och bunkra upp för många dagar, så vi slipper besöka affärer. Vi har ju bara ett litet kylskåp men vi kan köpa torrvaror och konserver. Och vin…

Många av våra kompisar har lämnat Spanien snabbare än de tänkt, några sitter fast eftersom gränserna stänger. Vi tar det lugnt, viruset finns överallt och vi kan lika gärna vara här. Vår hemresa är beställd till 21 maj och vi hoppas det blir så. Men visst har det kommit in en oro och ett allvar, det blir kanske inte lika kul som vanligt. Men solen finns och jag har ett förråd av böcker och vi har sällskap av varandra, bara vi får vara friska så har vi det bra.

Nu ska jag sluta skriva, väcka Kent och vi ska snart sitta vid frukostbordet. Nyrökt makrill, mums…

2020-03-06, fredag och 07 lördag och vi har nu hamnat i Castro Verde en bit in i landet. Tänkte jag skulle skriva några rader innan vi kommer till Lissabon, som vi ska besöka om några dagar. Vi har pratat fram och tillbaka, om man verkligen ska vara i stora städer med folksamlingar nu när coronaviruset sprider sig, men i hela Portugal är endast åtta registrerade som virusbärare. Man ska ha respekt för sjukdomen men inte vara rädd tycker vi, så i nuläget är vi inställda på att åka.

På söndagen, efter marknadsbesök och annat i Olhao åkte vi tillbaka till vännerna i Armacao de Pera och hade en härlig dag på stranden och en trevlig kväll tillsammans. Tidigt på måndagsmorgonen vaknade vi till regn men på vägen till Lagoa, där vi skulle besöka en bilverkstad för byte av avgassystemet, kom solen tillbaka. Efter några timmar var bilen klar och reparatören ansåg inte att vi behövde byta katalysatorn så räkningen blev betydligt billigare. Vi var nöjda..

Vårt nästa mål var Silves, mera känd som storkarnas stad. Efter incheckning på ställplatsen nedanför borgen gjorde vi absolut ingenting vettigt. Jag satt och läste i min bok och vad Kent gjorde vet jag inte. Troligtvis diskade han och det är ju vettigt. Ställplatsen är helt ok och vi hade elström igen och det innebar, att vi kunde ladda upp våra elektroniska prylar och titta på Farmen på kvällarna.

Tisdagen ägnade vi åt vandring. Silves är en jättefin och pittoresk liten stad, storkar har byggt bon överallt och det är så charmigt. Vi besökte vår norska bekant, som har ett litet café på en av gågatorna, drack ett glas vin och utbytte erfarenheter. Vi fick en hel del tips av henne. Efter pratstunden fortsatte vi vår vandring och hamnade så småningom högt uppe på berget där Borgen ligger. Vi var helt slut när vi kom fram och var tvungna att sätta oss en stund på ett café och pusta ut. En öl smakade fantastiskt gott och vi satt där länge och kollade cyklister som for upp och ner på samma väg som vi knappast orkade upp för. Borgen förvånade oss, vi hade aldrig trott att det innanför murarna fanns en liten stad med restauranger, affärer och bilar. Vandringen hemåt blev enklare, nu gick vi nerför berget och snart var vi hemma vid husbilen, inte särskilt trötta men visst var det skönt att sitta ute och bara titta upp på borgen och alla storkar.

Vi for vidare på onsdagen mot Castro Verde. Vägen dit var omväxlande, ibland lite småtråkig när det bara fanns träd att titta på. Roligare är det när man far genom byar och när lantgårdar och djur avlöser varandra. Får och getter vimlar det av och en o annan kossa har vi också sett. Nåväl, resan var inte lång och efter shopping på InterMache och en titt på marknaden som höll på att stänga när vi kom, så åkte vi vidare till Parque Campismo Castro Verde. En camping som vi upptäckte för ett antal år sedan och som vi brukar hamna på varje år. Vid första besöket blev vi stormförtjusta i deras servicehus, jättefina duschar och riktigt hett varmvatten. Platserna är helt ok och det var jättebilligt att bo här. Den här gången märks det, att campingen inte är ny längre och att man inte reparerar saker som gått sönder. Toapapper saknas och det är inte riktigt lika fint ute längre. Fortfarande bra, men inte bäst… Priset har också ökat från 8€ förra året till 10. Fortfarande jättebilligt…
Castro Verde är en liten stad som man snart vandrar igenom. En basilica finns, som är jättevacker både inne och ute men så mycket mer är det inte. Allt är så tyst i den lilla staden, inte många människor på gatorna bara lite bilar som far hit och dit. Kanske är det inte alltid så, men vi lyckas alltid få in våra promenader när alla har siesta, vet inte varför?!  

Här är vi nu och det känns jätteskönt. Nu är det bara vi, alla kompisar börjar åka hemåt och vi blir hänvisade till varandra. Visst finns det fortfarande folk ute som vi pratar med, men allt är mycket lugnare. I Castro Verde har vi sett över lite projekt som väntade, själv har jag nog suttit ute och läst när Kent har ägnat sig åt projekten. Vi har också haft en hälsovecka, kan redan nu säga att vi inte lyckades särskilt väl. Å andra sidan så lever vi rätt hälsosamt hela tiden. Det är så lätt att hitta bra och billig mat här. Fisken är jättebillig, färsk dorada kostar 5,45€/kg och färsk tonfisk 10. Makrillen, som kommer nu får man för runt 3€/kg. Kalkon äter vi mycket, både kalkonkotletter och filé. Jättebilligt.. En av veckans middagar bestod av kalkonklubba, men nej de var för svåra att äta.. Kyckling i olika former är både god och billig. Lammkotletter äter vi mycket även om de är dyrare att köpa så är det ändå så mycket billigare än hemma. Gårdagens middag blev confiterad anka med rödkål och stekt potatis i ankfettet. Låter märkvärdigt men så är det inte. Man köper en burk på Lidl eller Aldi och får de finaste tillagade ankbitar. Gott är det.. En burk med 8 vingar kostar 6€, väljer man lår får man betala 12. Så himla gott.

Hälsa är inte bara mat, promenader ingår och likaså sömn. Njutning av olika saker, t ex ett glas vin ute i solskenet eller till maten ger också bra hälsa. En bra frukost varje dag där avocado ingår är också nyttigt. Så kanske är hela resan en hälsoresa.

Glada är vi också för att vi ligger på en camping med elström. Så mycket lättare, t ex när man skriver sin blogg och att titta på svensk TV. Vi följer Farmen..

Lite grand om vädret. Vårt jättevarma väder har tillfälligt lämnat oss. Vi har haft en nordlig vind som inte var så behaglig och solen har stundtals gått i moln. Igår var det jeans och jacka på promenaden. Idag är en annan dag och det kommer inte att bli 30 grader men runt 23 och bara lite blåst. Det är rätt så behagligt. Idag ska vi bara njuta av dagen, kanske städa av lite – kanske inte..
Så är en vagabonds liv…

Imorgon lämnar vi Castro Verde och åker mot Lisboa, det ska bli kul.

Nu ska jag väcka Kent, frukosten väntar och rättning av gårdagens euromilliona.

Ha en jätteskön helg, det önskar vi er alla. Skriv gärna en kommentar om ni vill, man måste inte men jag uppskattar det..

2020-02-29, lördag och ytterligare några dagar har gått på vår långa resa. Vi har nu varit borta i 62 dagar och har bara ca 80 dagar kvar av vinteräventyret. Jag sitter nu vid datorn på en gratisplats mitt inne i Olhao och runt omkring finns säkert ett par hundra husbilar, kanske flera. Vi är, som ni säkert förstått i Portugal nu. Jag har varit dålig på att skriva, men skyller på det fina sommarväder som vi har, man har faktiskt ingen lust att sitta inne vid en dator när solen lockar. Nu är det tidig morgon och Kent sover fortfarande, jag vaknade och kände att idag ska jag ägna några timmar åt bloggen och så får det bli.

Vi lämnade Torrox tisdagen den 18 februari. Kent tillfrisknade snabbt efter sin bronkit och har inga bekymmer med hosta längre. Innan vi åkte hann vi med en middag på Roima tillsammans med vännerna Leif och Marita samt en dag på marknaden. Där träffade vi Linda, Jan-Åke, Inger och Hasse och fick ytterligare en trevlig pratstund över en tapas och ett glas vin.

Det var med blandade känslor vi lämnade camping El Pino, mycket hände under tiden där. Mest trevliga saker men också sjukdom och läkarbesök.  Måste bara säga, att vi fick så mycket stöttning av vänner och av grannarna runt omkring. Tack för det..

Tisdagens resa blev väldigt kort. Vi åkte bara några mil till Torremolinos, en stad som var helt ny för oss. Där skulle vi träffa bekanta, Lasse och Maggan. Camping Torremolinos har en viss charm, men är väldigt sliten. Man hade alla möjligheter att ramla och bryta några ben, när man tog sig fram på vägarna inne på campingen. Vi klarade oss dock och redan samma kväll tog våra bekanta, som nu är våra vänner, med oss in till stan. Tåget mellan Malaga och Fuengirola har en station en bit utanför campingen och efter en kort färd var vi framme i den fina staden. Vi hade utmärkt guidning, Maggan har varit där många gånger och även Lasse är väl hemmastadd där. Vi avslutade kvällen med middag på en restaurang innan vi tog samma tåg hem till campingen. Dagen efteråt gick vi alla fem, för deras fina lilla hund var förstås med, längs hela strandpromenaden. Lite molnigt, men bra promenadväder. Vi har gått på många strandpromenader, men tycker nog att denna är en av de finaste. Våra kunniga guider berättade allt och när vi närmade oss centrum tog vi hissen upp och fortsatte utforska Torremolinos. Ja, vi stannade förstås då och då för lite vätska och mat. Taxi hem så småningom och dagen efter lämnade vi vår nya favorit, Torremolinos, dit vi absolut kommer att återvända.

Portugal väntade och så fick det bli. Vi körde hela vägen, ca 40 mil och det finns inte mycket att säga om den resan. Fina vägar, fint väder och samma gamla storkbon i elstolparna när man närmar sig. Kanske blir man lite blasé, jag älskar storkar men vi har åkt den här vägen ett antal gånger, så jag tar inte fram kameran längre och försöker ta bilder, som förresten aldrig blivit bra….

Det kändes i alla fall bra, att åka över bron mellan Spanien och Portugal och första övernattningen blev i Castro Marim alldeles innanför gränsen. Dagen efter åkte vi den lilla biten till Vila Real de Santo Antonio där vi skulle träffa våra vänner Arne och Agneta från Trollhättan. Den här staden har blivit ett basläger för oss tidigare år, till Vila Real återvänder vi då och då. Vi trivs på ställplatsen, där husbilarna står i prydliga rader. Den enda servicen är tömning av avlopp och toa och fyllning av vatten. Så finns det förstås försäljning av olika saker, t ex jordgubbar, apelsiner eller avocado. En brödbil kommer varje morgon och en annan bil som hämtar och lämnar tvätt finns också.
Ställplatsen ligger jättefint vid floden Guadiana, som är gränsen mellan Spanien och Portugal. Staden är liten och prydlig, med jättefin gatubeläggning och jämnstora kvarter och ett litet torg där det är hantverksmässa varje lördag. Restauranger och fina butiker med portugisiska sängkläder och handdukar och en hel del annat också.

Arne och Agneta var redan på plats och det blev ett trevligt återseende. Ett glas vin i solen och mycket prat och fram på aftonen väntade en liten promenad till en restaurang i staden, där vi åt en god middag. Kent och Arne tog en kyckling piri piri och Agneta och jag valde fisk. Codfish Bras style. En för mig ny rätt, riktigt god fastän den såg lite grötig ut..

Dagen efter var det marknadsdag och naturligtvis blev det en sväng dit. Inga inköp, men det är roligt att titta på alla gamla grejor som säljs, fläskbitar som flyter bort i värmen, nybakat bröd och andra matnyttiga ting. Hantverk av olika slag, hemstickat och virkat och många olika varianter på korgar. Efter marknaden gick vi en sväng på gågatan och hamnade så småningom i saluhallen där vi köpte lite tonfisk. Vi kom rätt sent så de bästa bitarna av tonfisken var redan borta och vi fick nöja oss med några mindre bitar. 5 euro fick vi betala för 6 hg färsk tonfisk.

Hemma blev det en stund i solen med vännerna och så var det kväll. På söndagen blev det lite städning och bara en promenad längs floden och lite in i stan, inte särskilt långt. När vi kom hem väntade min bok.

Måndagen var inbokad som arbetsdag, vi sa hej då till Arne och Agneta som skulle vidare till Spanien. Vi hade sikte på tvättmaskinerna utanför Intermaché. En märklig butikskedja, som har tvättmaskiner, bilbränsle, biltvätt och på vissa ställen tömningsstation för husbilar. Allt för en billig penning. Mycket tvätt hade vi, en 18-kg:s + en 8-kg:s maskin gick åt. Sen tvättade Kent bilen. Riktigt trötta blev vi, det var en av de varmaste dagarna, men vi var jättenöjda med arbetsdagen. Nystädat hem, nybäddat, nydiskat, nytvättade kläder, nytvättad bil och innan dagen var slut var även vi nyduschade. Då hade vi hamnat på den här parkeringen i Olhao där vi är nu.
På tisdagen gick vi en promenad i Olhao, en stad där vi känner oss som hemma. På våra första övervintringar, 2011 och några år framåt, tillbringade vi alltid en månad här. Det var våra kompisar Kari och Gertrud som övervintrade här och som sen visade oss sina favoritställen. Det är så man gör som vagabond. Vi hittade en frisör som var ny för oss, vår gamla hade stängt sin salong. Kanske blev jag inte särskilt nöjd med min nya frisyr, frisören envisades med att ta bort min lugg helt och hållet. Det har jag nu rättat till..
Som jag tidigare har berättat så gick vårt avgassystem sönder när vi var i Mazarron och lagades där. Eftersom avgassystemet är 9 år gammalt, inköpt och monterat här i Olhao, så beslöt vi att vi skulle byta till ett nytt. Så vi gjorde några försök på verkstäder men lyckades inte ända fram. Istället tog vi ett nytt beslut, vi åker och träffar vännerna Bernt och Yvonne som fanns på Parque de Estacionamento i Armacao de Pera, där man kan bo för 4€/dygn. Ytterligare en för oss ny och trevlig plats. Parkeringen ligger precis vid stranden, en jätte-jättefin strandpromenad med restauranger och affärer, så himla trevligt. Att vi sen fick umgås med trivsamma människor gör inte vistelsen sämre. Kan tillägga, att dricka sitt eftermiddagsvin på stranden i Armacao de Pera är bara njutbart.
Bernt, som är spelman, hann dock inte få fram dragspelet medan vi var där utan jag får vänta ytterligare en tid innan han spelar ”Vals till Mona” som han lovat.

Nu har vi även lämnat Bernt och Yvonne och den fina staden och vi har hittat en verkstad i Lagoa som är villiga att byta hela avgassystemet. Så där hamnar vi på måndag. Efter besöket i verkstaden blev det en dag i bilen, vi åkte 125:an till Tavira och besökte kinesen och vi hann även handla lite på Continent, som är ett jättefint varuhus med en fin mataffär. Vi åkte också över till Spanien och bytte gastub och tankade bilen. Det är olika tuber för gasol i Spanien och Portugal och vi har en spansk tub. Sen drog vi hit till Olhao och det var mörkt när vi kom fram.

---

Nu har det gått några timmar, Kent har vaknat, frukosten är avslutad och vi har besökt lördagsmarknaden, som är jättetrevlig. Det finns förstås en helt vanlig del där man säljer kläder och krimskrams, men också en jättefin grönsaksmarknad. Marknaden finns utanför de båda saluhallarna, i den ena köper man fisk och i den andra kött och grönsaker. När alla inköp är klara så väntar ofta ett glas på någon av de otaliga utskänkningsställena som finns. Idag underhöll också en kör och ofta är det så. Kent och jag satte oss på ett nytt favvoställe och åt Biffana och drack ett glas. Öl för Kent och ett glas vin för mig. Runt om oss satt portugiser och turister och den ena pratade högre än de andra. Precis som det ska vara en lördag i Olhao..

Våra inköp blev inte så många, men vi köpte jättefin färsk tonfisk i saluhallen som vi ska äta lite senare.

Imorgon går färden vidare, vi ska vara på verkstaden tidigt på morgonen på måndag. Sen vet vi inte riktigt än vart vi åker. Vi vill till Lissabon men tror att vi väntar med det besöket en vecka…

Inget särskilt spännande blogginlägg den här gången, allt är lugnt och fint och vi hoppas det kommer bli så. Många svenskar har lämnat Portugal, de har så sakta börjat sin hemresa så vi kommer inte att träffa så många vänner längre. Men vi har många dagar kvar innan vi lämnar Portugal och så sakta börjar åka hemåt.

Att författa den här bloggen har inte varit det lättaste, vi har ju ingen el utan är beroende av batteri och det har tagit slut flera gånger och jag har fått ladda datorn.  Inte kul..

Men nu säger jag hej då, en lördagkväll med kysskamraten väntar och jag önskar er en jättetrevlig lördagkväll.

2020-02-16, söndag, 50 dagar har gått sen vi lämnade Sundbyholm. Vi är fortfarande kvar i Torrox och den senaste veckan har inte varit någon vanlig vecka. Jag ska på en gång berätta om rubriken, kanske blir det lite för utförligt, men då kan ni välja att sluta läsa.

Som jag tidigare berättat har vi båda varit ordentligt förkylda. Min förkylning var en helt vanlig förkylning som tog slut men Kent hade en hosta, som inte gick över. I måndags struntade vi i marknaden och tog en taxi upp till Torrox Pueblo där det finns en Centro de Salud, alltså en Vårdcentral. Där har jag varit tidigare för några år sedan, med en inflammerad tå. Vi fick sätta oss ner i samma väntrum som tidigare och konstaterade att det blivit lite förändringar. Vid förra besöket hade all personal gråa stickkoftor över sina arbetskläder och doktorn, som så småningom kom kindpussade patienterna, alla utom mig. Den här gången fick vi komma in till medico Adolfo Ramirez Fernandez och han kunde ingen engelska. Man fick en obehaglig känsla av, att han tyckte vi var besvärliga som kom och störde honom på ett främmande språk. Men vi fick, med hjälp av google översättning och anteckningarna jag gjort hemma en knagglig konversation. Kent och han själv fick direkt ett munskydd och han frågade ut oss om vi varit i Kina eller om vi hade vänner som varit där. Coronaviruset tas på största allvar här har vi förstått. Kent fick sin undersökning och doktorn tinade upp lite vartefter och han konstaterade, att det inte var lunginflammation utan en vanlig bronkit. En tredagars kur med antibiotika, febernedsättande piller och en inhalator med slemlösande fick vi hämta ut på Farmacia. Ett par dagar gick och allt gick bra på dagarna men nätterna var besvärliga. Natten till onsdag var särskilt besvärlig, han bara hostade, hade svårt för att andas, kräktes upp sina mediciner och när natten blev tidig morgon ville han att jag skulle ringa efter en ambulans. Vilket jag gjorde, men först ringde jag vår vän Leif, som kom över och hjälpte till med allt. Ambulansen kom och inte bara den. En bil med en läkare och två sköterskor anlände samtidigt. Trångt blev det i husbilen. Läkaren, som kunde lite engelska, gav honom direkt syrgas som lättade upp andningen och undersökte honom noga, inte bara en gång utan två. Det slutade med, att hon kom fram till samma resultat som den tidigare doktorn, ingen lunginflammation utan en vanlig bronkit, som vanligtvis går över av sig själv. Ambulansen behövdes inte, det viktiga var att han fortsatte med antibiotikan och det har han gjort, så nu, efter några dagar, är han nästan helt bra.

Det var dramatiken…

Måste bara nämna, att alla vänner här på campingen har varit så omtänksamma, de tittar till oss hela tiden, erbjuder skjuts till stan osv.. Även grannarna på vår gata, som är nya för oss, undrar hur han mår och kommer med olika tips om hur han kan bli bättre. Grannarna är från olika länder, men tipsen de ger är ungefär lika och det handlar ofta om alkohol.. Den här veckan har jag varit engelsktalande till stor del och det har faktiskt funkat rätt så bra.

Min vecka har varit lite annorlunda. En del av hans uppgifter har jag fått ta över, t ex disken. Det har gått bra, men visst tittar gubbarna lite argsint på mig när jag befinner mig på deras eget ställe. Jag har också vandrat ner till stan själv, varit på Farmacia, hämtat ut pengar på bankomaten och handlat lite. Det var en behövlig egentid och visst unnade jag mig vin och tapas på en bar på strandpromenaden. Hem åkte jag taxi.
Mesta tiden har jag suttit utanför husbilen i det vackra vädret med en bok i handen. Kent har vilat en del, i alla fall i början av veckan.

Som jag skrev om i förra bloggen, så umgås svenskgänget varje lördag eftermiddag och kväll. Äter gott och dricker gott och det är väldigt trivsamt. En av gångerna bjöds det också på en tipspromenad. Vi har varit med alla tre lördagarna vi har varit här och två av dagarna gick i musslornas tecken men i lördags åt vi revbensspjäll och sallad. Vi bröt också upp innan den råa kvällsluften kom, tror inte den är så bra för Kents luftrör.

Idag är det söndag, lite mulet ute men solen kommer vid tvåtiden enligt väderprognosen. Ett fantastiskt väder har vi haft hela tiden.. Ikväll väntar en middag på kvartersrestaurangen Roima, imorgon hoppas vi det blir måndagsmarknaden och på tisdag är det planerat att vi åker vidare.

Tror att nästa blogg kommer från ett annat land, t ex Portugal.

2020-02-04 tisdag, det är nu vår 37:e dag på årets vinterresa. Vi sitter ännu vid frukostbordet och jag har njutit av bästa frukosten, rester av gårdagens middag, dorada på en tunn bädd av pepparrotssmör och brödet var godaste havreknäcke från Sverige. Ute är det redan varmt och soligt så klädseln är shorts, linne och foppatofflor.
 Kan det bli en bättre början på dagen..  

Vi är nu framme i Torrox där vi kommer att vara sammanlagt 15 dagar och förra helgen tillbringade vi i La Herradura där våra vänner Jan-Åke och Linda bor hela vintern. De hade hittat en plats till oss fastän campingen var fullbokad. Campingen är ingen stor välordnad camping, utan mer en familjär stor trädgård med massor av olika fruktträd och blommor. Servicehusen fungerar, i alla fall om man har tur att komma när det finns gasol kvar i tuben som värmer vattnet. Självklart var det inte så vid en av mina duschar, men då får man leta efter en annan, som fungerar. Svårare än så är det inte… Campingen ligger precis vid havet och den lilla staden och bjuder på en fin promenad längs med stranden med stopp på olika tapasställen. Att sitta på en bar vid stranden och blicka ut över havet är en avkoppling värd mycket, speciellt med goda vänner, tapas och ett glas vin i handen.

Redan när vi kom blev vi tillfrågade om vi ville följa med till kvartersrestaurangen på kvällen tillsammans med ett gäng svenskar och det ville vi förstås. Vi åt paella, drack vin och avslutningsvis blev det irländskt kaffe för de som ville. En trevlig kväll, där vi lärde känna fler som far runt som vi gör.

Lördagen kom med regn och åska men vi trotsade vädret och åt lunch med Linda och Jan-Åke på en pizzeria. På lördagskvällen orkade vi inte äta eller dricka vin, vi tror att det aldrig hänt tidigare. Lördag och inget vin!!!!

På söndagen var det sol och värme och vi vandrade längs med stranden och gjorde ett par uppehåll för att vila och äta tapas. Så trevligt. Det blev inte mindre trevligt när Linda bjöd oss på middag senare och vi umgicks även när solen gick ner..

Nu hade värmen kommit på allvar och på måndagen lämnade vi La Herradura och åkte ca 2,5 mil västerut till Torrox. Vi valde en plats på gräddhyllan, som vi gillade direkt. Problemet var att platsen var trång att komma in på och greniga träd stod på olämpliga ställen. Jag skulle förstås stå ute och vifta och visa hur Kent skulle köra, inte lätt och inte roligt. Tur var, att vänliga manliga duktiga grannar tog över min roll och samarbetade med duktiga chauffören, så snart nog var vi på plats.

Vi har båda drabbats av en förkylning och var lite risiga så kvällen blev lugn. Vi hade förstås träffat alla kompisar och surrat lite, alltid lika roligt. Dagen efter var också lugn, vi ägnade oss åt tvätt och lite städning och mellan dessa aktiviteter fick det bli vila i solskenet. Även onsdagen blev lugn, senare på eftermiddagen blev lite samvaro tillsammans med Leif och Marita, våra vänner från Tjuvkil.

På torsdagen blev det en vandring till stan. Vägen går genom ett område med fina villor där häckarna blommar av bougainvilla, jättefina orange-gula blommor som jag inte vet namnet på och hibiskusen som börjar blomma och som finns utanför campingen. Citron- och apelsinträd finns förstås också. Sen går man på en stenig bygata genom plantagerna. Där odlas mest avocado, men numera även kaktus och stora fält av squash. Det var roligare att gå där förr, nu kantas odlingarna av stora ogenomskinliga nät, vilket säkert är modernt och bra. Djuren är nästan borta men fortfarande har man en fantastisk utsikt över havet och staden Torrox Costa. Promenaden genom plantagen avslutas med mördarbacken, vilket går jättebra, man ska bara undvika de värsta groparna och alla sopor som vägen kantas med. Sen är man nere i stan.

Det var roligt att gå på den fina strandpromenaden och glassa, men vi hade några ärenden som skulle utföras innan. Kent skulle spela på Euromilliones och han skulle klippa sig. Så fick det bli och därefter njöt vi av promenaden, stannade och åt lunch på en kinarestaurang innan vi besökte Mercadona och Kinesen. Sen började vandringen tillbaka, ungefär samma fast tvärtom. Mördarbacken uppför är inte kul. Men, allt har ett slut och även denna vandring och vi var väldigt nöjda med dagen. Kan tillägga, att visst blev det vinst på Euromilliones, inte en utan två…

Nu började vi piggna till lite, så på fredagen tillbringade Kent eftermiddagen med de andra pojkarna, spelade boule och tog en öl. Själv tillbringade jag eftermiddagen ute i solen med min bok som sällskap. Jag läser nu Mari Jungstedt, ”Den dubbla tystnaden”. Tycker hon skriver jättebra och jag känner så väl till platserna hon skriver om, det är ju mitt Gotland det handlar om.

Lördagen var en alldeles vanlig lördag i Torrox. Sommarvärmen fanns, svenskgänget skulle, som vanligt samlas och äta tillsammans. För oss och några till var det musslor som var dagens måltid och Leif och Kent ansvarade för inhandlingen och förberedandet av råvarorna. Den här alldeles vanliga lördagen blev det fiskarhustruns musslor och rökta musslor på menyn för musselvännerna. De som inte var musslornas vänner valde andra godsaker, t ex langostinos eller havskräftor. Tillsammans med gott vin så blev det en härlig middag tillsammans med vänner en helt vanlig lördag i Torrox.

Söndagen blev lugn, vi våldgästade Leif och Marita och satt utanför deras husbil och hade det skönt i solen, förstås med ett glas vin framför oss..

Måndag var det igår och då blev det en ny vandring nerför mördarbacken. Måndagar är det marknad i Torrox och den är lagom stor och lagom rörig. Förutom avocado så blev det bara lite dadlar till Kent och sen besökte vi en butik som tillverkade nycklar och fick några nya gjorda. Sen blev det besök på en tapasbar vid strandpromenaden med vännerna och därefter skingrades vi. Vi skulle till Mercadona och köpa dorada och så blev det. Måste säga, vi slapp mördarbacken hem för vi träffade vår tyska granne som erbjöd oss skjuts hem och vi tackade förstås ja. Skönt med sådana grannar..

Dorada till middag, stekt på traditionellt vis. Det innebär att jag lägger fisken i grovsalt en timme, snittar den och fyller med kryddor eller något grönt och sen steks hela fisken i olja utomhus. Det senare är Kents jobb. Serveras med potatis och pepparrotssmör. Fyllningen den här gången var bara persilja. Så himla gott. Ska tilläggas, att Kent är ingen fiskfantast så han valde att äta kycklingklubbor istället.

Nu är det tisdag, just nu lätt molnighet och en liten kall vind huserar ute. Passar perfekt att skriva ett blogginlägg tycker jag.

Nästa tisdag åker vi vidare, vi har ännu inte några bestämda planer, men snart nog blir det Portugal.

Känner ingen hemlängtan ännu, men vi tittade på Farmen igår kväll och det var trevligt. Fortfarande är vi förkylda men det går väl över någon gång.

Hoppas ni har det bra, vart än ni befinner er. Skriv gärna en kommentar, jag uppskattar det verkligen.

Nu är det snart lunch och därefter kan det bli en promenad. Kanske tar man på sig en tröja, kallare än så är det inte..

2020-01-21 tisdag och vi är nu i Puerto de Mazarron. Ute har blåsten avtagit och just nu regnar det inte. Klockan är bara morgon och Kent sover fortfarande. Jag är uppe för jag väntar på ett telefonsamtal från Decklid Autoservice, en engelsk bilverkstad här i närheten som har lovat fixa avgasröret som gick av i söndags.. Mer om det senare…

Förra bloggen skrev jag när vi kommit fram till Blanes och vi var där hela trettonhelgen. Vi gjorde en del praktiska saker, men mest vandrade vi omkring i minnenas kvarter och bara njöt av vädret och den fina strandpromenaden, gränderna och kyrkan i gamla staden och annat som vi minns från våra sommarsemestrar där. Det var trettonhelg och den helgen är den viktigaste för spanjorerna, så det var fullt på restaurangerna och många familjer hade picknick på stranden. Ingen badade, det är fortfarande för kallt i vattnet.

Vi lämnade Blanes utvilade och fräscha och valde att åka betalväg förbi Barcelona, det kostar inte många kronor. Kanske inte så spännande som vägen genom Barcelona men mycket bekvämare. Från och med i år är betalvägen eller autopistan, som vi säger här i Spanien, gratis från Tarragona till Alicante, så vi fortsatte att vara bekväma och använde den hela vägen. Vi övernattade på camping Los Pinos i Peniscola, en fin och billig camping som är perfekt att tillbringa natten på.

Vårt mål var den lilla orten San Fulgencio där vi skulle göra ett stopp på några dagar. Som vanligt den här tiden var det fullt på vår favvo-ställplats, men vi fick en annan precis utanför en utmärkt Lavenderia med bra tvättmaskiner och dom utnyttjade vi. En av dagarna fick Kent bestämma vart vår promenad skulle gå och visst blev det ett besök på Kinesen ”Dekor Home”och sen fortsatte vi genom industriområdet. Han älskar att gå i industriområden. En hel del bra inköp blev det också men det är inget att skriva om.

En av dagarna kom Gun och hälsade på. Gun och Ronny har gått ett steg längre än de flesta andra av oss. De har skaffat en lägenhet i Guardemar och bor där permanent nu. Meningen var, att vi skulle hälsa på, men tidsmässigt passade det inte, så det får bli på hemvägen i stället.

Vi avslutade besöket i San Fulgencio med ett besök på marknaden. En av våra favoriter bland alla marknader, lagom stor och många stånd med grönsaker, frukt och andra ätbara produkter. Allt ser inte gott ut. Vi köpte i alla fall grönsaker o frukt, fick en hel kasse för 6€. Fina avocado, kronärtskockor, paprika, tomater, persimon-frukter och en stor knippa dill.

En mil från San Fulgencio ligger Santa Pola och det blev förstås vårt nästa stopp. Ett stopp som varade en hel vecka. Även där var det fullt på campingen, men vår vän Kristina lyckades boka en miniplats, som ingen annan kom in på. Precis som vanligt den här årstiden.

Jag har skrivit jättemycket om Santa Pola och camping Bahia tidigare och jag tror inte jag behöver göra det igen. Nytt för i år är den fantastiska badanläggningen med flera olika poler därav en varmvattenspol. På campingen bor nästan bara pensionärer den här årstiden. De flesta är väldigt aktiva och pigga, men några är sjuka och handikappade. Jag förstår, att man ändå väljer att vara här framför ett pensionärsboende i Sverige, det finns bra sjukvård om man behöver, aktiviteter som passar alla och fram för allt, grannar som bryr sig.

Vi känner oss fortfarande som pigga och välmående pensionärer och vi har många likasinnade vänner på campingen. Mats och Kristina, som vi även är grannar med på Sundbyholm, har köpt en utrustad husvagn och har sin tomt permanent hela året. De tillbringar oktober – mars här varje år, + att de eller familjen har tillgång till husvagnen resten av året. Ove och Lizzy har gjort samma sak. De flesta har ändå sin husbil med från hemlandet och övervintrar i den.

Det blev en intensiv och rolig vecka, som började med en trivsam stund med ett glas vin hos Lizzy och Ove och fortsatte med en lika trivsam middag, gryta, potatis och massor av grönsaker hos Mats och Kristina Där finns också deras mysiga hund, Henry. Dagen efter blev vi bjudna på middag hos Maud, Bosse och hunden Otto som annars bor i Ockelbo. En jättegod kålrabbigratäng och kryddiga kycklingbitar bjöds det på. Mycket prat och skratt på båda ställena..

Onsdagen var en fantastisk dag. Mats och Kristina tog med oss till Lemonlund, en farm som drivs av svenskar och där man kan plocka citroner och apelsiner. Vilken känsla, att gå där i lunden och plocka frukt direkt från träden och den kyliga morgonen blev till en solig och skön dag. När vi plockat så mycket vi ville ha, väntade en jättegod soppa, gjord på trattkantareller från Sverige, bröd och vin. Man fick äta och dricka så mycket man ville och allt intogs under citronträden och den blåa himmelen.  Upplevelsen kostade 10€/person och då ingick allt. Det spelar ingen roll, att man kan köpa 5 kg apelsiner på marknaden för 3€, vilka några på campingen påpekade, det är hela paketet som är det viktiga och vi tycker det var jättebilligt.

Men dagen var inte slut och Mats chauffören körde vidare till Cuevas del Rodeo de Rojales, alltså en grottby i staden Rojales. Grottorna, som tidigare varit bostäder är numera tillhåll för olika konstnärer och överallt finns det konstverk. Vi kom mitt i veckan och vintertid så det var inte någon större aktivitet, men sevärt ändå. Man kan bara fantisera om hur det är sommartid när konstnärerna är där. Jättefin utsikt och samma fina väder gjorde inte besöket sämre. Vi avslutade turen med en öl på en vägkrog.. Tack till Mats och Tina för den dagen…

Veckan var som sagt intensiv. Grannar från Sundbyholms camping semestrade i Torrevieja och ville gärna se en spansk camping. De kom till oss på torsdagen och efter att ha visat den fina campingen gick vi på Woken och åt lunch. Lunch eller middag på Woken är ett måste för oss, så mycket mat och så god mat. Sussie och Tapio delade vår uppfattning och tog senare med sig syster och svåger som också var i Spanien på semester. Kent och jag lunchade en gång till där och var lika nöjda, men innan dess blev det besök på Blå Rondellen där det serveras kinamat och på en indisk restaurang, Krishna,  där vi åt lunch med Mats och Kristina.

Veckan gick fort, tråkigt att Lizzy och Ove åkte hem till Nyköping redan i början av veckan. Man behöver göra det ibland för att förnya försäkringar osv.. Lizzy har också tidigare blivit påkörd av en bil, hon fick bra vård här men skulle även undersökas hemma.

Det fina vädret, som började med kyliga förmiddagar och avslutades med kyliga kvällar men annars var soligt och varmt ändrade sig när vi lämnade Santa Pola. 17 mil hade vi att åka, fortfarande var det varmt och vi åkte på bra vägar. Vi hade GPS:n inställd på Puerto de Mazarron där vi skulle övernatta och besöka en datoraffär, som även fixade dataproblem. Vårt problem, var som vanligt, att vi inte kunde koppla upp oss via vår fina router, Vi fick använda internetdelning på telefonen vilket vi gjorde hela förra resan. Naturligtvis hade jag kontakt med Telenor, troligtvis var pojken som jag pratade med lärling, för han visste ingenting. Jag har också haft kontakt med min vän Börje, men det var under de festliga dagarna i Santa Polen, så jag misstänker att jag inte var så engagerad som jag borde.

Nu ska jag berätta om det trasiga avgasröret. När vi körde in i Mazarron hördes ett kraftigt ljud som inte ska höras. Som tur var hade vi en parkering vid sidan om vägen så där stannade vi och Kent kollade och såg att ljuddämparen hade lossnat från avgasröret och allt hängde och dinglade. Han plockade fram ett spännband och skulle försöka reparera provisoriskt, då två fina motorcyklar med två lika fina engelska änglar stannade och frågade om vi behövde hjälp. Innan vi hann svara låg den ena killen under bilen med spännbandet och gjorde det Kent hade tänkt gjort. Sedan fick vi adressen till den engelska bilverkstaden och vi var där igår. Nu väntar jag på att de ska ringa, de lovade hjälp kanske idag eller imorgon. Så är läget nu..

Kan berätta, att vi har upplevt värsta stormen i söndags natt och det har varit regnigt och kallt både igår och idag. Nu skiner solen igen och jag hoppas den stannar kvar.

Kan också berätta, att visst fick vi hjälp med dator – routern, den duktiga datormannen gick in på sin egen dator och knappade lite grann och kom in på IP-adressen som jag inte lyckats med, trots Telenors hjälp. Några minuter tog det och 3€ fattigare blev vi, men vi var så nöjda.

Nu har det gått några timmar, Kent är uppe och vi har ätit både frukost och lunch, han har diskat en jättedisk och vi har också hunnit med en kort promenad och kastat sopor. Under promenaden gick vi förbi en skola och som vanligt har man stängt av bilgatan när elever börjar eller slutar skolan. Ofta finns poliser som ser till att barn och föräldrar har en säker väg i närheten av skolan. Bra tycker jag..

Nu vill jag ha ett telefonsamtal från bilverkstaden där man ger oss en tid, så att vi har något att planera efter. Vi fricampar nu, ligger med många andra husbilar längs vägarna i ett område där man påbörjat husbyggen och andra stora kvarter där man så småningom ska bygga. Platsen ligger i närheten av Lidl och andra stora affärer och restauranger. Många bor här i veckor, men för oss räcker det gott med en eller två nätter till.

Vi fortsätter sedan söderut, La Herradura och Torrox får bli våra nästa stopp.

Nu har det blivit fredagen den 24:e och vi har hamnat i Almerimar. Bilen blev klar i onsdags, så vi lämnade Mazarron och fortsatte vår resa söderut. Det blev ingen jättelång färd, det var eftermiddag när vi startade så vi for bara några mil på den dåliga vägen mot Vera. Vi stannade på ett jättefint ställe i Pulpi, en grusplan precis vid havet och med de pampiga bergen runt oss. Där hade vi en skön eftermiddag och kväll. Att få sitta i solskenet med en bra bok och höra vågorna skvalpa, det är lycka. Lycka kan också vara den goda middagen med lammkotletter, sallad och vin.
Medan jag njöt av min bok följde Kent ett krigsdrama ute på havet. Massor av krigsfartyg, stora och små låg längre ut i havet och vi hörde kanoner och skott vid olika tillfällen. Kent såg allt i kikaren så det var på riktigt. Han trodde att det var krig på gång, men vi insåg att det nog bara var en militär övning. De stängde av kriget på kvällen och natten men vi såg att fartygen var kvar när vi åkte vid lunchtid på torsdagen.
Torsdagen blev en resdag hit till Almerimar. Fin väg genom de pampiga bergen. Fula plastväxthus av olika kvaliteter kantade vägen och resan var inte speciellt rolig. Här i Almerimar har vi övernattat många gånger och vi blev jätteglada när vi såg att parkeringen, som vi låg på förr och som varit förbjuden att stå på de senaste åren, nu var öppen och ingen förbudsskylt fanns där. Här har vi legat i natt och idag fortsätter vi vår resa. Vet inte riktigt var vi hamnar, målet är La Herradura, men det verkar vara fullt på campingen. Våra vänner, Linda och Jan-Åke ska kolla med receptionen.

Jag kan också berätta att vi inte har drabbats så mycket av stormen som varit här i Spanien. Vi har ju inte varit ute på vägarna utan legat stilla, men visst skakade husbilen i söndags natt. Det blåste bara 3m/s men byarna låg på 25m. Sen har det varit blåst blandat med regn. Vi såg spår av stormens framfart på vägarna, stora stenar och klippblock låg på vägarna.

Kent sov när jag började skriva min blogg och det gör han även nu när jag avslutar. Jag hoppas på en lika skön dag idag, som vi haft de två senaste. Sen får vi se vart vi hamnar och var vi ska sova inatt. Vi är ju vagabonder och ingenting är främmande…

2019-12-31, tisdag och Nyårsafton, vi har inlett vår vinterresa söderut och befinner oss hos syster Inga-Maj i Malmö. Resan hit har inte varit klockren, nästan på gränsen till katastrof och vi var helt inne på att återvända till Sundbyholm ska ni veta. Men det skriver jag om längre fram.

Julen hemma har varit jättebra och efter firande med barn och barnbarn plockade vi undan julen i husvagnen och började iordningställa husbilen för färden söderut. Söndag morgon kollade vi allt en extra gång och lämnade sedan campingen i Sundbyholm. Vädret var lätt snö på marken och inget problem med vägarna hade vi. Grått och mulet, stundtals regnigt och inte speciellt roligt. Men det skulle bli värre. Efter Jönköping började oljelampan lysa och ett missljud hördes och vi åkte in på macken som låg precis där vi var. Totalt tomt på olja?!! Det var ju fullt när vi lämnade Sundbyholm. Köpte ny olja och åkte de 17 mil vi hade kvar till Örkelljunga där vi skulle övernatta och när Kent kollade var oljetanken nära på tom igen. I med den olja vi hade kvar, åkte in på ställplatsen molokna, ledsna och chockade. Vi såg framför oss ett slut på en resa som nästan inte börjat. Kent misstänkte det värsta, att motorn i husbilen, som är från 1997, var slut och vi måste försöka ta oss hem och skaffa en ny eller bättre begagnad motor, vilket kostar ”skjortan”.. Efter ett samtal med Jarmo, vår granne i Sundbyholm kom de på, att det måste vara ett annat fel och Kent tänkte direkt på oljetrycksvakten, som vi bytte på en verkstad innan vi ställde av bilen inför vintern.

Vår middag på kvällen, som skulle bli en glädjefylld måltid med ett glas god cava, som vi fick i julklapp av Angelica och Anton, blev lite mer dämpad än vanligt, men kvällen gick och snart var det morgon.

Kent skruvade loss plastmattan under bilen och kollade och visst var det fel på oljetrycksvakten, det inte bara droppade utan rann ur den. Han såg också att det fattades en bricka som skulle finnas där.

Medan han höll på under bilen, sökte jag efter verkstäder i Örkelljunga och det fanns många. Men, det var dagen före Nyårsafton och det var svårt att hitta någon som var öppen. Men även stängda verkstäder har änglar som är på jobbet, Anders på Autocenter i Örkelljunga svarade och visst fick vi komma. Och visst stämde Kents teori om att en bricka fattades och missljudet vi hörde berodde på att det kommit olja på generatorremmen. När brickan väl var på plats, ny motorolja fyllts på och vi betalat 1307 kr, så kunde vi åka vidare till Malmö och syster Inga-Maj.

Fortsättning 2020-01-04, lördag 

Som vanligt hade vi ett trevligt dygn med syster och som vanligt blev vi ordentligt bortskämda med god mat och dryck. Men, färjan väntar inte, så efter vi packat ihop matsäck, tidningar och fruktbrödet hon bakat, speciellt för att Kent tycker så mycket om det, lämnade vi Sergels väg och kom snabbt ombord på färjan. Väldigt få hade valt att åka på Nyårsafton och det blev en lugn resa över. Vi skulle haft sällskap med vänner från Sandviken, men tyvärr fick de förhinder och får resa senare istället.

Jättekallt i Tyskland och Frankrike, dimmigt och frostigt, men vägarna var bra och inga köer någonstans. Ett par bilolyckor såg vi, men tror inte det var några stora personskador. Tre dagsresor genom Tyskland och Frankrike och sen eftermiddag var vi framme i Spanien. Många mil varje dag, 70 mil till Wasserbillig i Luxembourg, 67 mil till en mack utanför Valence i Frankrike och tredje dagen bara ca 45 mil till Blanes i Spanien. När vi kom fram var det 17 grader varmt och ungefär så är det nu också.

Efter lite shopping på Lidl checkade vi in på Camping Blanes och här kommer vi att vara några dagar. Vi behöver städa husbilen invändigt och just nu får samma bil en ordentlig omgång med borsten, av den utomordentligt duktiga chaufför som jag har glädjen att få åka med. Många tror att vi stressar när vi väljer att köra så många mil varje dag, men så är det inte. Visst går vi upp lite tidigare än vanligt, men vi äter frukost i lugn och ro, ligger alltid i lugna filen på vägen, ofta åker vi betalväg. Vi stannar varannan timme för att sträcka på benen och kanske äta någonting. Lyssnar lite på die Zillertale och Ole Ivars och jag läser min bok som jag fick i julklapp av barnbarnen Elliot och Joline. När vi är framme vid vårt mål är det inte så mycket mer än middag och sängen som hägrar. När vi åker hem från Spanien är det ofta sommarvärme i Frankrike och Tyskland och då tar det längre tid, närmare tre veckor.

Nu är vi i Spanien, bilen funkar och vi ser bara framåt… Resan har börjat..

2019-06-19, onsdag och vi har nu varit i Sverige lite mer än en månad. Mycket har det varit sen vi kom hem till Sundbyholm, både roliga och mindre roliga saker. Till de roliga hör förstås att träffa familjen och vänner och till de mindre roliga allt man måste ta rätt på och fixa. Tvätt, både av kläder, husvagn och husbil. Småreparationer av husbilen och en större reparation av Volvon. Läkarbesök och tandläkarbesök.
Husbilen är nu ordentligt rengjord, rena sängkläder osv och Kent ska idag ställa den på vår hyrda plats på OK i Eskilstuna. Redan nu kommer suget av någon ny resa, den här gången i Sverige. Vi får väl se framöver, DET BLIR SOM DET BLIR….

Nu ska jag göra ett litet avslut på vår resa ”Med husbil genom Europa vintern 2019”. Den börjar kännas lite avlägsen men jag ska, med Kents hjälp försöka komma ihåg de sista dagarna i Tyskland, dagarna hos systrarna i Malmö och besöket på Ullared förstås.

Vi lämnade Ediger Eller och Mosel måndagen den 13 maj. En bra resdag blev det, förutom att vi hamnade på en väg i bergen med 18% lutning, när vi lämnade Mosel. Kent blev orolig för bromsarna, det luktade brända bromsbelägg. När vi stannade på en mindre parkering förstod vi inte vilken kraftig lutning det var och bilen bara slirade. Vi kom dock helskinnade därifrån men backarna var många innan vi hittade autobahn. Sen gick resan klockrent, inga bilköer på vår sida av vägen, däremot totalstopp på flera ställen på motsatta sidan.

Vi kom fram till Soltau och parkeringsplatsen utanför Heide Park där vi tillbringade kvällen och natten.

Vaknade av att bussar åkte in på parkeringen, många skolresor med ungdomar som ville besöka nöjesfältet. När vi var lite yngre, ungefär i 60-års åldern t ex, besökte vi gärna denna fina park, där det finns allt i karuseller och bergbanor, fina underhållningar av olika slag och även dåliga sådana där drogade krokodiler och andra djur visade sina tänder osv…
Då roade vi oss kungligt men nu lockar det inte längre..

Resdagen från Soltau började bra och vi passerade bromsklossen Hamburg utan bekymmer. På motsvarande sida av autobahn var det långa köer, bilarna stod helt stilla. Vi skrattade lite åt deras situation, förstod inte att vi snart nog skulle hamna i en likvärdig kö, men så blev det några mil före Lübeck. I fyra varma timmar satt vi i kö, bränslet var redan från början nästan slut och vi fick efter ett par timmars köande stanna vid vägkanten och Kent fick plocka fram reservdunken. Då hade polisen visat in oss på en annan autobahn och helt plötsligt gick kön mot Polen. Inga mackar fanns där vi kunde tanka men på ett ställe kunde vi lämna kön och köra tillbaka mot Lübeck. Det blev visserligen en ny kö, den här gången var det bilister som slutade sina jobb och ville hem. Inte så mycket roligare men den kön gick i alla fall framåt. I sådana här situationer är det bra att ha husbil. Vi hade ett kylskåp fullt med kalla drycker och jag gjorde smörgåsar, som vi åt. T o m en påse chips gick åt..

Mycket sen eftermiddag anlände vi till Heiligenhafen där vi besökte godisbutikerna Calles och Fleggards. Så mycket inköp blev det inte, det skulle ske vid ett senare tillfälle, men några brickor öl och lite annat hamnade så småningom i husbilen. Vi fortsatte därefter till ställplatsen i Grossenbrode där vi skulle stanna ett par nätter. Kan också säga att duschen den kvällen kändes extra bra, efter den jobbiga dagsresan.
Kommer inte ihåg vad vi åt till middag, men självklart blev det sparris till förrätt, precis som alla andra dagar i Tyskland…

Dagen efter blev det en hemmadag med diverse sysslor och en promenad på stranden. Det blåste ganska bra, solen var framme men visst var det kyligt. Vi började förstå, att Spaniens värme var ett minne blott, nu fick man bita ihop och försöka hitta något annat glädjeämne än solen..
Jag satt i alla fall ute och läste ett par timmar i blåsten.

Torsdagen den 16 maj, makens födelsedag, åkte vi de sista milen i Tyskland, till Travemünde där vi skulle övernatta på färjeläget, för att morgonen därpå köra ombord på färjan till Malmö.

Innan dess handlade vi goda drycker i Heiligenhafen och köpte lika goda sparrisar i Burg. Vi har hittat en jättebra sparriskiosk där med många olika sorter. En jättetrevlig försäljare, som pratar omkull oss och vi får smaka och hon ger oss många tips. I slutänden så får hon oss att tro, att det nästan är lika billigt att köpa två kilo som ett. Som sagt en riktigt bra försäljare och sådana ska man var rädd om. Vi åkte därifrån med två kg sparrisknoppar och lika mycket av den längre och ståtligare sparrisen..

---
Det har nu blivit några dagars avbrott för skrivandet, tiden har inte räckt till, det har varit för varmt för att sitta inne och skriva och midsommaren kom emellan.

Nu är det en regndag här i Sundbyholm och jag fortsätter med de sista anteckningarna på den här resan.

Färjan över till Malmö är inget att orda om, vi fick som vanligt en jättefin fyrbäddshytt, havet var lugnt och vi avslutade med middag i deras bufférestaurang. Ingen höjdare precis och det säger vi varje gång vi äter där.

Syster Inga-Maj hade ordnat med parkering åt oss nedanför huset där hon bor och när vi landat där blev det en trevlig kväll tillsammans med mina båda systrar.

Lördagsvädret var jättefint och Gunda, Kent och jag gick en vandring i en av Malmös alla parker. Blommor och träd i all oändlighet, så himla vackert och vi bara njöt av att få uppleva det. Hemma på Sergels väg fixade min snart 90-åriga syster Inga-Maj med förberedelser för firandet av Kents födelsedag och middagen senare.

Två hela dagar fick vi tillsammans och vi hann prata av oss en hel del. Om gamla tider, resan och planeringen framåt.. God mat och dryck hela tiden, vi blir alltid så bortskämda där. Under söndagen hann vi med ett besök på Malmborgs i centrum där vi inhandlade en burk med anklår. Efteråt gick vi till Lilla torg och drack ett glas vin. Senare under söndagen lärde Inga-Maj oss vika servetter på konstnärligt vis, en väldigt användbar kunskap tror jag. Allt medan vi läskade oss med mera vin..

Måndag morgon var det dags att säga hej då och vi ställde in GPS:n mot Ullared. Resan dit var gjord i ett nafs, vi är vana vid betydligt längre resdagar. Vi gick en sväng på Gekås, gjorde en del inköp men väntade med de stora till morgondagen. Kom fram till den fina ställplatsen sen eftermiddag och tillbringade resten av dagen och en del av kvällen utanför husbilen. Jättefint väder och lugnt och skönt. Vi åt förstås sparris till förrätt och därefter blev det rester från en av Inga-Majs fina middagar. Ett o annat glas vin intogs, fortfarande trodde vi kanske vi var i Spanien.

Tisdagen blev en shoppardag och vi hittade en hel del bra och nödvändiga grejor. På eftermiddagen var vi mer än nöjda med Ullared så vi lämnade byn och fortsatte resan mot parkeringen vid Brahehus utanför Gränna, där vi som vanligt skulle tillbringa sista natten på vinterresan. Jättefint väder även där och vackert är det med utsikten mot Brahehus och Vänern. Vi nöjde oss med en liten promenad och sen satt vi inne i husbilen och gjorde just ingenting. Inget vin och vi somnade rätt tidigt till musik från en kylbil som surrade till och från.

Sista 26 milen var inte särskilt jobbiga, vi stannade på Biltema och Ikea i Linköping men annars körde vi på. Nu ville vi hem…

145 dagars resande var över när vi rullade in på Sundbyholms camping och våra grannar mötte oss och hälsade oss välkomna hem. Visst kändes det bra och ännu bättre blev det när vi träffat familjen.

Nu har det gått många dagar sedan vi kom hem och (nu kommer jag att upprepa vad jag började skriva om) vi har plockat ur husbilen och städat den riktigt ordentligt. Kent har också skruvat ihop grejor som lossnat och bilen är nu som ny och bara väntar på att vi ska åka igen. Vi har också tvättat husvagnen och nästan fixat vår trädgård, tvättat all tvätt och mycket annat. Läkarbesök, tandläkarbesök är annat som fyller vår vardag..

Men mitt i allt arbete kan vi sätta oss på altanen, slå upp ett glas vin och prata om våra härliga dagar på resan, om alla människor vi mött och alla vänner vi träffat och umgåtts med. Vi pratar om platser vi varit på och platser vi vill besöka. Vi känner oss så privilegierade och tacksamma för att vi kan åka som vi gör och vi kommer säkert att fortsätta om allt vill sig väl.

Vi planerar nu en resa i Sverige i sommar, troligtvis blir det till min hemö Gotland för tredje året i rad. Men inget är bestämt, DET BLIR SOM DET BLIR…

Jag har skrivit utförligt om många campingar och just nu befinner vi oss på den bästa av alla, SUNDBYHOLMS CAMPING utanför Eskilstuna.
Campingen drivs av en campingförening med många fasta säsongsplatser men också en stor plan med plats för många gäster. Fint servicehus och bra personal i Receptionen. Campingen har en egen liten badstrand men det är också nära till Sundbyholmsbadet, som är en större kommunal badstrand precis nedanför slottet.

Jag kan verkligen rekommendera campingen och jag är så glad för att vi har förmånen att få bo här. Hittar ni hit så hälsa gärna på oss, vi bor på plats 58.

Det var allt för den här gången, tack alla som följt oss på vår resa och särskilt tack till er som ansträngt er och skrivit kommentarer. Ha en skön sommar och en lika skön höst, så får vi sen se om det blir någon ny resa nästa vinter och då också en ny blogg…

Måste också säga att sparrisen är slut, men fyra kg är väldigt mycket. Kanske lite för mycket. Lite lämnade vi i Malmö hos min syster och lite har jag lagt i frysen. Ska bli grillsparris under någon grillning en varm sommarkväll här i Sundbyholm..

 2019-05-11, lördag, dagarna bara rinner iväg och vi har varit vagabonder i 134 dagar. Nästa lördag är vi i Malmö och resan börjar närma sig sitt slut. Nu befinner vi oss i Tyskland, ett småkallt Frankrike är avklarat och här i Tyskland är det regnskurar som gäller. Allt i Tyskland är gediget och rejält, så även regnskurarna. Den sista började vid åttatiden igår kväll och håller fortfarande på, troligtvis hela dagen. Det kan man kalla en rejäl tysk regnskur.

Var är vi då?! Egentligen vet vi inte riktigt, bara att vi övernattat på en ställplats någonstans vid Mosel. Pråmarna och de fina turistbåtarna möts precis utanför vår husbil, så visst har vi lite att titta på. Vi ska, när Kent diskat färdigt, åka vidare till Ediger Eller, där vi har varit förut och har fina minnen ifrån. Imorgon kommer också det fina vädret tillbaka..

Men tillbaka till resan genom Frankrike. Det finns inte så mycket att berätta. När vi lämnade La Joungera och Spanien regnade det och så var det ytterligare några mil in i Frankrike. Värmen, som vi var bortskämda med försvann och gradantalet höll sig kring 10 – 14 grader. Shortsen av och jeans o strumpor på… Vi avverkade rätt många mil, först på betalväg och sedan blev det A75:an som är en jättefin gratis motorväg. Genom bilrutan var allt så vackert, gullvivor, maskrosor och några gula buskar lyste mot bergsidorna och jag njöt av resan upp. A75:an går genom berg och dalar och som högst visade skyltarna på 1100 meter. Fint väder, ja, ända tills vi klev ur bilen i Millau där vi skulle övernatta. Svinkallt tyckte vi, men vi var nöjda med vår plats på camping des deux rivières precis vid floden La Tarn. Millau är mest känt för sin höga bro, som en gång var Europas högsta men jag tror inte det är så längre. Vi har åkt över den en gång och visst är det mäktigt. Men de senaste gångerna vi varit där har vi valt att stanna ett par dagar i den lilla fina staden och så blev det den här gången också. Vi har alltid haft bra väder där, men den här gången var det kallt. På med fleecejacka och annat varmt, sen blev det en promenad på rätt många timmar, så skönt efter gårdagens långa resa. Vi besökte förstås deras fina saluhall, som innehöll fler barer och en restaurang. Försäljningsställena var i minoritet. Gamla stan har många fina affärer, bl a många ostbutiker och tårt- o kakbutiker. Som vanligt när vi är ute och vandrar var allt stängt, här hade de lunchstängt mellan 1200 och 1600. Så det blev inga inköp den här gången heller.

Hemma i varma husbilen satt vi och tittade ut på alla fiskare som gick runt i floden, utrustade precis som franska storfiskare är med vadarbyxor och stövlar av bästa kvalitet. En, av alla som vi såg, fick en fisk…

Efter Millau fortsatte resan och vädret blev bara sämre. På de höga höjderna mötte snön oss men när vi väl kom i marknivå igen kom solen tillbaka och då också lite värme. Vid staden Clermont de Ferrand lämnade vi A75 och åkte vidare på en annan fin motorväg mot Dijon, genom en fantastisk fin landsbygd med små byar och vita kossor som betade på kullarna. Så fridfullt och fint… Lite strul blev det när vi skulle försöka hitta en övernattning, men till slut hittade vi en nästan igenstängd camping där vi blev de enda gästerna. Lite kul, för allt var så gammeldags, inte kunde fransyskan någon engelska och inte en dator så långt ögat kunde se. Kvitto från en gammeldags kvittobok och servicehuset hade mer stå- än sitt-toaletter.

Nästa dag var en precis lika fin resdag, genom ett jättevackert grönt Frankrike med gula rapsfält, syrener som blommade, ankor o gäss och alla kossor som hade det bra, det såg man klart och tydligt. En o annan fransk stork såg vi när vi närmade oss Alsace och då är man nära tyska gränsen. Men innan dess blev det övernattning med säkra kort, Camping L´Etang des Forges i Belfort. Där har vi varit några gånger förr. Den här gången blev det ingen vandring till staden med sin fina borg och alla lejon som pryder byggnader i staden. En tidig kväll blev det och morgonen därpå åkte vi de sista milen genom ett riktigt varmt och skönt Frankrike.

Tyskland blev nästa land och efter inköp av mat och sparris i Freiburg gick bilen som på räls mot Bad Krozingen och thermalbadet Vita Classica där vi skulle vila ut i tre dygn. Tanken var, att första dagen bara slappande i solstolen utanför husbilen, andra dagen lek och skoj på badet och tredje dagen vandring i kurparken och i den lilla fina staden.
Riktigt så blev det inte, för de tyska regnskurarna avlöste varandra mest hela tiden, solstolarna kom aldrig fram och någon vandring blev det inte heller. Men badet var precis så bra som man önskar och vi åt en god och hälsosam kycklingsallad till lunch där. Annars tillbringade vi tiden i bilen och vi börjar nog tycka att vi är där alldeles för mycket nu för tiden. Goda middagar blev det förstås och alla dagar äter vi sparris i någon form, mest med Swhwarzwälder schinken och hollandaisesås.

När vi lämnade Bad Krozingen kom solen fram och det blev den varmaste resdagen sen vi lämnade Spanien. Vårt delmål var Egelsbach ca 25 mil norrut. Vi köpte våra utestolar där förra året i en campingbutik och en av stolarna har gått sönder och vi tror vi har 5 års garanti på köpet. Resan dit var bara besvärlig, köer på motorvägen och köer på alla landsvägarna p g a alla stoppljus som fanns. Att det sen var fredag gjorde inte resan roligare. Men, vi kom fram och visst fick vi en ny stol, inga problem…  Självklart slapp jag inte undan en tur i den stora campingbutiken men några stora inköp blev det inte..

Fastän det var sen eftermiddag så åkte vi mot Mosel, som skulle bli vårt nästa stopp på resan och ställplatsen i Ediger Ellen. På något vis kom vi fel, vi hamnade vid floden men hittade inte Ediger Eller. Inga problem, vi fick en fin plats på den ställplatsen och stannade där över natten. Det fina vädret övergick till regn och så har det varit sen igår kväll.

Nu är vi på ställplatsen i Ediger Eller och blickar ut mot pråmarna som far förbi. Regnet öser ner och vi har ännu inte varit ute. Vi vet dock att snart ska regnet upphöra och imorgon kommer solen. Dock inte varmare än runt 10 grader. Ediger Eller har vi så fina minnen från. Vi var här på vår första resa efter pensionen, då vi åkte till Österrike, Ungern, Grekland, Italien och avslutade med Tyskland och
bl a Ediger Eller. Det var i oktober, druvorna skördades och det serverades Federweizer und Zwiehelkuchen” alltså nytappat vin med löktårta. Vi vandrade längs Mosel, plockade valnötter och stoppade i fickorna och besökte några vinställen längs vägen och åt löktårtan med god aptit. Vi drack också vinet, som såg ut som grumligt diskvatten, men smakade rätt så ok. Tror jag… Minns inte så noga.. Vi har i alla fall bra minnen av den här lilla fina staden. 

Imorgon är en annan dag och vi tror på solen. Vi tror också att det kan bli middag på en av restaurangerna och en vandring åt något håll. På måndag morgon lämnar vi de här trakterna och ska åka ca 50 mil norrut. Sen blir det Heiligen Hafen för lite inköp och övernattning i Grossenbrode, precis som vanligt. Sista natten i Tyskland, som är Kents 76-årsdag, ligger vi på Finnlines terminal i Travemünde och på fredag kväll anländer vi till Malmö och kära systrarna..

Mina kära klasskamrater, Inger, Ann-Katrin, Eva och Maud har haft sin sista träff utan mig för den här gången. Nästa träff blir hos mig i Sundbyholm. Det vore jättekul om jag får veta vilken dag ni har bestämt..

Nu har regnet slutat och vi ska ta en liten promenad, mest för att leta efter tömningsstation. Sen väntar snart lördagsmiddagen som blir smörstekt torskrygg med räkor från Grönland. Förrätten får ni gissa. Förmodligen blir det lite vin till. Nu när förkylningen nästan är borta, smakar vinet bra igen…

---

2019-05-02, torsdag och dagarna i Spanien börjar ta slut. Imorgon lämnar vi landet och fortsätter vår färd hemåt. Vi befinner oss just nu i vårt älskade Blanes och har precis kommit hem från en avskedspromenad i minnenas kvarter. I Blanes har vi varit åtskilliga gånger på sommarsemestrar och vi har bara trevliga minnen härifrån. Vi avslutade promenaden med Cava Sangria på ett av alla drinkställen som finns på strandpromenaden…

Mer om Blanes längre fram, nu fortsätter jag där jag slutade i sista bloggen.

Vi lämnade San Fulgensio på Skärtorsdagen och åkte ca en mil sen  var vi framme i Santa Pola och camping Bahia. Jag tror inte jag behöver skriva mer om orten eller om campingen, vi var där redan i januari på nerresan och jag skrev rätt utförligt om både orten, Bahia och om människorna som övervintrar där. Nu var det påsk och de flesta övervintrarna har lämnat Spanien, så Bahia hade varit rätt så folktomt om inte spanska familjer intagit campingen. Positivt och negativt, roligt med alla barn och stojet som blir när familjer träffas, men mindre roligt med skräpiga servicehus och hög volym på musikapparaterna.

Många spanjorer lämnade dock campingen, när ovädret drog in. Så himla mycket regn i fyra dagar och blåst lika länge, är inte kul, varken för spanska familjer eller för oss svenskar. Påskaftonens långbord för de kvarvarande svenskarna fick ställas in p g a vädret. Istället umgicks vi med våra vänner Ove och Lizzy hela helgen och besökte WOKEN på långfredagen och hade påskaftonmys i deras yttertält på påskafton.

Tråkigt med oväder, men vi hade en trevlig påsk i alla fall med vännerna, mera tråkigt för spanjorerna då påsken är den största högtiden då allt handlar om kyrkan och processioner och att man umgås och äter med familj och vänner….

På måndagen lämnade vi Santa Pola och färden gick mot Peniscola där vi övernattade på en bra och billig camping, Los Pinos. Där var vädret fint och många människor samlades på strandpromenaden och på restaurangerna.

Det blev bara en natt där, sen gick färden vidare hemåt. Vi valde bort vägarna med fina utsikten över hav och berg och använde oss istället av den utmärkta Autovian lite längre in i landet. Vårt mål den här gången var camping Oasis Mar i Mont Roig nära Tarragona. Där fick vi en plats vid den härliga badstranden, vädret var blåsigt men inga kalla vindar. Första kvällen satt vi ute länge och njöt, både av värmen, vin och av varandra. Så mysigt. Vi bestämde också att vi skulle bada dagen därpå.
Så blev det dock inte, blåsten blev till storm och regnet hängde i luften. Det blev en dag mestadels inomhus. Lite tråkigt, för platsen är som gjord för soliga, somriga dagar. Ingen var heller sugen på att bada, inte ens jag…

På torsdagen fortsatte vi färden mot Barcelona. Vi hade fått tips av vänner att besöka en Cava-gård, Artcava, i närheten av Barcelona, med ställplats och cava-provning. Nya ställen vill vi hitta på våra resor och det här var vi mer än nöjda med. Resan upp mot Montserrat gick bra, koordinaterna som vännerna gett var klockrena.

 Fint väder och en bra ställplats med en fantastisk utsikt över vinrankor och berg. Cava-gården ägs av en familj och nu är det 13 – 14 genarationen som driver den. All hantering sker på gammalt vis och vi fick veta allt. Vi fick även besöka familjens gamla hus och framför allt, vi fick provsmaka 5 olika cavasorter och vår guide var en riktigt trevlig man. Förutom Kent och jag, så deltog två engelska par och en par från Schweiz. En riktigt trevlig kväll med människor vi aldrig träffat förr och troligtvis aldrig kommer att träffa mer. Engelska språket?! Det gick riktigt bra att konversera efter X antal glas med god cava..

Naturligtvis köpte vi några flaskor av den fina cavan. Den ska avnjutas på altanen vid husvagnen i Sundbyholm under härligt varma kvällar i sommar. Underbart…

Resan gick vidare, dock bara några mil för vårt mål var camping 3 Estrellas i Gava, Barcelona. Där skulle vi umgås med Kents son Micke och hans Marie, som hyrt stuga där. Men först letade vi frisör åt Kent vilket vi också hittade inne i Gava köpcenter. Ingen dålig frisör heller, efter klippningen fick han gå in i Spa Capilar, vilket visade sig vara ett hårspa, där frissan smetade in gegga i håret och han fick massage av hårbotten. Ska kanske tillägga, att Kent avskyr både gegga och massage, så han var mer än nöjd när han slapp ifrån. Lite dyrare än vanligt blev det men han betalade gärna bara han fick komma ut…

Lite handling på jättestora butiken Carrefour där vi inte hittar, men efter någon timme så var vi på camping 3 Estrellas. På lördagsnatten kom Micke och Marie och vi mötte upp med lite ät- o drickbart, sen fortsatte vi sova och alla tog sovmorgon på söndagen. Efter frukost och lite slappande tog vi bussen in till Barcelona, gick hela Ramblan och stannade vid ett ställe och tog in lite att dricka. Fortsatte lite senare med middag och sen blev det taxi hem till campingen. Det skulle egentligen ha blivit buss, men maken orienteraren missade busshållplatsen och vi var nog rätt så glada att slippa bussen. Sen fortsatte vi umgänget hemma i husbilen.

Vi hade nog tänkt åka in till Barcelona även på måndagen, men ”ungdomarna” ville hellre vara hemma och sola och bara koppla av. Så fick det bli och jag måste säga att vi hade ett par soliga, sköna och trevliga dagar tillsammans.

Tisdagen kom och vi skjutsade dem till flygplatsen och själva fortsatte vi till vårt bästa ställe, Blanes och camping Blanes som jag skrev om i början av bloggen.

NU är det 4 maj, lördag och vi befinner oss i Millau i Frankrike. Kan bara säga att vi lämnade inte bara Spanien utan även det fina vädret. När vi åkte ut från campingen kom regnet. Det regnade hela vägen till La Jonquera, där vi besökte whiskyaffären och trängdes med tusentals fransmän. Vi skulle också besöka affärens fina köttavdelning, men gav upp i trängseln och 40 före oss i kön. Så vi lämnade Spanien och for vidare in i Frankrike och regnet tog vi med oss. Mer om det skriver jag i nästa blogg.

Jag har drabbats av en liten spansk förkylning, inte så kul men jag tror jag överlever. Värre är, att jag tänker mycket tillbaka på den här tiden för fyra år sedan, när min son Uffes kamp mot cancern började ta slut och vi var med honom tillsammans med hans fru och barn och några till. 12 maj fick han ge upp, det är den sorgligaste dagen i hela mitt liv. Men jag har blivit bra på vända de tråkiga minnena och plocka fram alla bra och positiva minnena av Uffe. Tro mig, det finns massor av sådana..

Nu börjar vi prata mycket om hemma, längtar lite grand, men ändå vill vi ta vara på varenda dag som är kvar av resan. 17 maj åker vi med färjan till Malmö och sen väntar några dagar med kära systrarna. Sen blir det Ullared, kläderna börjar ta slut och därefter går färden hem till Sundbyholm….  

2019-04-17, onsdag och vår 15-åriga bröllopsdag. Vi kommer att fira den med en shoppingrunda i kinesbutikerna här i San Fulgencio där vi är just nu. Här på ställplatsen Camper Park har vi bott många gånger och det är roligt att få ett varmt mottagande av en av ägarna, kvinnan i receptionen, som log med hela ansiktet när vi kom. Vi kom hit i måndags och åker imorgon, torsdag vidare till Santa Pola där vi firar påsk.

Sist jag skrev var vi på camping Los Madriles på Isla Plana nära Puerto de Mazzaron och vi hade fem härliga baddagar där. Två fina bassänger med 28-gradigt vatten står till vårt förfogande, en inomhus och en utomhus. Vattnet byts varje natt. Campingen är mycket välskött, ordning o reda överallt. Vädret var bra, i alla fall på förmiddagarna sen blev det några timmars blåst o mulet, för att återgå till värme o sol sen eftermiddag. Samma varje dag.. Vi badade och plaskade, jag flera gånger om dagen, Kent nöjde sig med ett bad i inomhusbassängen som är hans favorit.
Vi gjorde inte så mycket mer, naturligtvis satt jag utanför husbilen och läste, böcker fanns att hämta i campingens jättefina bibliotek. Det är ett jättebra system man har på många campingar, gästerna lämnar sina utlästa böcker och hämtar några andra som man inte läst. I det här biblioteket finns också filmer och puzzel att hämta.

Fem dagar går fort och på måndagen checkade vi ut och betalade 105€, alltså 21€/dag för allt. Bland de dyraste campingarna men vi tycker man får mycket för pengarna.

Efter lite inköp på Mercadona och spel på Euromillones åkte vi vidare till nästa bad, Los Baños de Fortuna i La Fuente nära Fortuna. Vi tyckte vi behövde en välförtjänt semester och var njuter man mest, jo just på det här SPA-badet med 36-gradigt vatten. Flera bassänger och mycket bubblor och sprutanordningar, det är bara såå skönt…

Jättebra väg från Mazarron ända fram till de sista kilometrarna, då vägen är nästan borta. Badet ligger ute i, vad vi kallar öknen, det finns absolut inget vackert runt omkring och ingenting annat att göra än bad.

Jättevarmt i vattnet men också jättevarmt i luften, termometern visade på 28 – 30 grader hela dagarna och till solens nedgång. Jag badade flera gånger varje dag, långa badpass med många timmar i bubblorna och under den hårt sprutande vattenmassagen medan Kent nöjde sig med ett eftermiddagsbesök. På förmiddagarna hade han ju sin disk o annat att ägna sig åt.
Han gillade mest att glida omkring i stora bassängen och prata lite med nordbor som också gästade baden. Här finns inte bara camping utan även hotell och stugor att hyra.

Förutom att vi satt utanför husbilen med ett glas vin sen eftermiddag och kväll så gick det åt mycket vin under den här veckan. Vi lagade god mat, ofta med både förrätt och varmrätt och satt ute och åt. Ibland åt vi på badets restaurang sen lunch/tidig middag. Dagens trerätters kostade 10€ och då ingick en flaska vin för två. Innan förrätten serverades fick man alltid sallad och bröd. God mat var det också.

De flesta som besökte badet i veckan var i pensionsåldern, både camping-, hotellgäster och dagsbesökare från Torrevieja och andra orter runt omkring, men under lördag – söndag invaderades badet av unga familjer. Trevligt men samtidigt lite stressande, helt plötsligt fick jag dela med mig av bubblorna och vattensprutandet och Kent kunde inte glida omkring i bassängen utan att stöta på barn som hade roligt. Faktiskt tycker vi att det var roligt med människor som inte har grått hår….

En vecka går fort och snart var semestern slut och vi betalade vår vistelse och checkade ut. Kostnaden för sju dygn med bad o allt blev 148€, alltså 21,14/dag. Mycket billigt tycker vi..

Vi kom till ställplatsen i San Fulgencio i måndags och där träffade vi Egon o Viola som bor här hela vintern. Efter en middag, bestående av ugnsbakad korv o potatis somnade vi tidigt. Semestern i La Fuente tog musten ur oss helt enkelt.

Igår, tisdag, gick vi en vandring och sökte först o främst en frissa som kunde fixa en fin påskfrisyr åt Kent, men det blev tji, ingen hade tid. Vi gjorde dock lite inköp i moderna kinesbutiken, bl a massor av deras jättebra servetter och lite annat som man kan ha användning för hemma i Sundbyholm. Sen tillbringade vi eftermiddagen o kvällen ute, värmen var bra och vi ville inte gå in. Korv blev måndagens middag, på tisdagen vaknade vi till liv och åt kronärtskockor med citronsmör till förrätt och lammribs till varmrätt. Det kan väl duga en tisdagskväll.

Idag är det alltså vår 15-åriga bröllopsdag och vi vill tacka Inger o Wolf, som var våra bröllopsvittnen för deras gratulationer tidigare idag. Det värmer att ha sådana vänner…

Nu sitter jag inne i husbilen, solen har försvunnit och jag vet inte om vi går ut något mer idag. Regn har utlovats till påskhelgen, både här och i Santa Pola, där vi tillbringar påsken med vänner.

På måndag reser vi vidare hemåt och sista helgen blir tillsammans med Kents son Micke och hans sambo Marie i Barcelona. Ska bli jättekul att göra Barcelona med dem.

Nu ska jag fortsätta att klia på mina myggbett och jag vill önska familj, vänner och alla läsare av min blogg en GLAD PÅSK. En del av er hör av er på olika sett och det uppskattar jag verkligen. Lite speciellt är det, när jag får hälsningar från läsare som jag aldrig träffat måste jag erkänna…

GLAD PÅSK till er alla från oss glada vagabonder, hoppas ni njuter av värme vart ni än är…

2019-04-04 torsdag, förra gången jag skrev var vi i Portugal och nu befinner vi oss i Spanien. Rätt långt upp faktiskt, på camping Los Madriles i Isla Plana nära Puerto de Mazzaron. Här brukar vi stanna till några dagar och här börjar våra härliga bad i varmt underjordiskt vatten, som botar de flesta sjukdomar. Allt enligt reklamen. Skönt är det i alla fall…

Vi lämnade Portugal tisdagen den 19 mars, lite vemodigt för vi har haft en jättebra månad där med riktig sommarvärme och inte mer än några dagars blåst. Vemodet försvann dock snabbt, snart var vi på väg mot nya mål, den här gången lockade Puerto de Santa Maria som ligger i närheten av Cadiz i Spanien. Resan flöt på bra, jag satt mest och läste min bok och ägnade inte storkarna längs vägen något större intresse, kanske är jag trött på storkar och vill se på spanska fåglar istället. Polisen hade en kontroll på vägen, säkert 25 polisbilar och vi fick åka sakta igenom. Poliserna var utrustade med AK-4:or, alltså riktiga vapen. Vad de kollade vet vi inte för vi fick åka vidare..

Efter en köttbullslunch på Ikea i Jevez kunde vi snart checka in på camping Las Duras i Puerto de Santa Maria. Där var vi förra året och trivdes jättebra. Campingen ligger bredvid den stora fina badstranden och i min fantasi så såg jag mig själv plaska omkring i det härligt varma?! vattnet. Så blev det icke, det blåste rejält och vi kunde inte vara på stranden. Värmen fanns dock, så det blev många stunder i stolen utanför husbilen men en bok i handen. Där var det lä..
Vi tog en hel del promenader och upptäckte den jättefina lilla staden, med gamla hus, gågator och en fin saluhall där vi köpte kronärtskockor, som vi inte ätit på hela Portugal resan. En av dagarna åt vi lunch på en Kina-restaurang och vi var båda överens om att den kommer högt upp på listan av de sämsta restaurangerna på resan.

Fem sköna dagar hade vi, trots blåsten. Sen fortsatte vi till Fuengirola och Hästgården. Där fanns det gott om platser nu och där väntade Mats och Elsie, våra vänner från Sandviken.

Även i Funkan stormade det, vågorna gick höga och floden svämmade över. Det innebar att man under ett dygn inte kunde använda den vanliga vägen in till stan. Till stan måste vi, ny vecka och nytt Euromillones väntade. Fuengirola är ett av våra favvoställen, lagom stor stad med fin strand och många fina restauranger. En trevlig strandpromenad, fina varuhus och affärer, ja allt finns där. Vi bor på en billig och enkel ställplats , Hästgården, utanför restaurang El Rengo. Förutom husbilar och restaurang finns det förstås stall och hästar. Ingen lyx, men trivsamt. Speciellt när man umgås med goda vänner, vilket vi gjorde. Mats och Elsie är långliggare där och kan sitt Fuengirola mycket bra. Vi var och åt på Woken tillsammans och besökte också restaurang El Rengo, som fått nya ägare och hade väldigt bra mat. Vi hade tänkt oss fyra dagar där men det blev sex stycken, så trevligt hade vi.

Tiden går och efter Fuengirola började resan hemåt. Vi hade tänkt oss ett stopp i Torrox och gå på måndagsmarknaden och köpa lite avocado, men det regnade riktigt ordentligt så vi fortsatte till Balerma nära Almeria där vi stannade i två dygn. Där tvättade och städade vi och njöt av deras fina servicehus, med duschar som överträffar alla tidigare duschar vi prövat. När man ligger på en ställplats använder vi vår husbilsdusch och visst funkar det, men det är en njutning när man kommer till en camping med en varm och bra dusch. Kanske inte alla förstår det, men så är det…

Det var väldigt lite folk på den fina campingen och ägaren, som vanligtvis är pratsam och framåt, såg lite sliten och uppgiven ut.

I Balerma kom det fina vädret tillbaka, ingen blåst och inget regn så efter tvätt o städning gick vi till campingens bar och drack ett glas vin och fick lite tapas..

Det fick bara bli två nätter i Balerma, vi är ju på väg hemåt och vi ville komma hit till Isla Plana och camping Los Madriles. Vårt badande och plaskande börjar här och fortsätter sedan i La Fuente i Fortuna. Hoppas sen på lite havsbad och avslutningsvis blir det väl termalbad i Tyskland.

Vi äter jättegod och bra mat överallt. Mycket fisk, t ex doradan som jag nämnt många gånger tidigare. I Portugal blev färsk tonfisk en favorit och igår använde vi vår ABU-rök och rökte makrill och lubina (havsaborre) och det blev SÅ gott..
Kyckling, kalkonkotletter, lamm i olika former och förstås fläskkött. Fina matvarubutiker finns det överallt och färska fina grönsaker är det inte svårt att hitta.

Allt är inte gott, vi gjorde ett felköp vid ett tillfälle. Trodde vi köpte anklår men det var pyttesmå vaktlar. Tror inte vi gör om det köpet..

Ikväll blir det i alla fall, kålpudding som vi båda tycker är jättegott. Kan passa bra efter badet..

Nu ska vi gå och bada. Kent missade förmiddagens bad, han tyckte att jag skulle gå själv så han fick dammsuga och göra lite praktiska saker i lugn och ro. Det finns både inomhusbad och en fin utomhusbassäng, båda har vatten från en källa under havet och håller konstant 28 grader. Det byts varje natt. Det har ägaren själv berättat för mig och visat mig pärmar med namn på doktorer som tar prover på vattnet och också visat på kartan var de hämtar vattnet..

Igår kväll satt vi ute länge, det var första gången på denna resan som vi gjort det. En underbar kväll, varm och solig och vi njöt av vinet i glasen och pratade lite om hemresan och annat. Vi är så priviligerade som får ha det så här bra.. Jag är så nöjd är Kents favorituttryck och jag kan bara hålla med…

Våren fortsätter väl hemma, april brukar vara en månad fylld av förväntan och planer inför sommarens alla fröjder. Önskar er alla en härlig tid framöver, var ni än är i världen…

2019-03-18, måndag, ny vecka men fortfarande samma land. Dock inte så länge till, på onsdag lämnar vi Portugal och åker tillbaka till Spanien.

Senaste gången jag skrev var vi på marknadsplatsen i Quarteira men så mycket marknad blev det inte för det ösregnade den dagen. På torsdagen åkte vi vidare, helt utan mål. Vi åkte förbi Olhao och hamnade på Kinesen i Tavira och senare på fina varuhuset Continent i samma stad. Lite inköp blev det, t ex ett USB-minne där jag nu har lagrat mina foton och allt om min släktforskning. Jag blev lite orolig när datorn för någon vecka sen började tjuta och blinka varningar, att jag fått allvarliga virus och var tvungen att ladda ner ett gratisprogram, som skulle ta bort allt och det lät ju bra.
Men jag valde att ringa min vän Börje, som vet allt om datorer och fick mina instruktioner som jag följde. Det fanns inga virus och jag kunde ha blivit ordentligt lurad om jag följt bedragarnas instruktioner.

Nu har jag i alla fall det viktigaste på ett USB-minne och nu gäller det bara att uppdatera det och komma ihåg var jag förvarar det…

Sen blev det en jättegod pizza på en av varuhusets olika restauranger, dryck ingick. Kent fick ett pyttelitet plastglas med öl och jag ett stort vinglas fyllt till bredden med gott rödvin.

Efter en rundtur längs havet åkt vi vidare mot Vila Real de Santo Antonio, men först blev det en tur över floden, till Spanien där vi tankad bilen. Bränslet är mycket billigare i Spanien.

Vila Real de Santo Antonio är ju ett av våra favoritställen i Portugal och staden har jag skrivit om tidigare. Vi fick sista lediga platsen på ställplatsen och där stannade vi i fyra dygn. Som vanligt var det full ruljangs där, apelsinförsäljare i en ständig ström, likaså jordgubbsförsäljare. Brödbilen kom vid niotiden varje morgon och lite senare var det grönsaksbilen och lava express, alltså tvättbilen. Man behöver knappast lämna ställplatsen, det mesta finns att få där. Men vi gick en första promenad till staden på fredagen och åt en liten biffanalunch och besökte också kinesen där vi inhandlade vacuumpåsar. Perfekta för förvaring av vinterkläderna vi hade på oss när vi åkte hemifrån på nyårsafton.
Lördagsmarknaden besökte vi och så blev det ett besök i saluhallen där vi köpte färsk tonfisk till kvällens middag. Ett besök på biffanarestaurangen blev det också. På söndagen fick det bli en riktig söndagslunch, en köttbit åt Kent och grillad dorada åt mig. Husets vin till oss båda.. En promenad efter floden hann vi också med, många båtar var i rörelsen och det var riktigt somrigt.
På måndagen åkte vi tillbaka mot Manta Rota, men först blev det tvätt i automaterna utanför Intermache, som är en livsmedelsbutik. Den finns över hela Portugal och där kan man också tvätta och tanka bilen. De har det bästa priset på bränsle i Portugal.

Men måndagen var inte en helt vanlig dag, den var speciell, för den dagen träffades mina kära klasskamrater Inger, Ann-Katrin, Eva och Maud på vår månatliga träff, precis som vi gjort under hela vårt vuxna liv. Det blev ett långt samtal på skypen, för min del i en jättevarm husbil. Så himla roligt att prata med er… Undrar bara, om jag blivit utesluten ur gruppen då jag inte fått något datum för nästa träff…

Vi har verkligen haft jättebra väder på den här resan och regndagarna har varit nästan obefintliga. Nu är det riktig sommarvärme och efter Vila Real de Santo Antonio åkte vi vidare till Manta Rota där det finns en jättebra ställplats precis vid den fina sandstranden. Den är ofta fullbelagd men den här gången hade vi tur och fick en plats. Första dagen tog vi en vandring längs med stranden och jag fick plaska i vattnet och det var jättehärligt. Nästa dag tog jag på mig baddräkt och trodde att årets första dopp skulle ske, just här i Manta Rota. Men ack, vågorna var alldeles för höga, så jag fick nöja mig med att fortsätta plaska men baddräkten blev i alla fall blöt..

På ställplatsen i Vila Real träffade Kent några svenskar precis när vi skulle åka och en av de var Bernt. Han o hans fru Yvonne hittade också till Manta Rota. Två trevliga eftermiddagar tillsammans fick vi och det bästa var dag två då Bernt, spelmannen från Hälsingland, tog fram sitt dragspel och spelade traditionell folkmusik utanför vår husbil. Inte bara vi njöt, fransmännen runt omkring fattade kanske inte musiken, men lyssnade och jag tror att även de tyckte om den.. Så bra kan man ha det på en ställplats i Portugal.

Efter Manta Rota fick det bli vårt kära gamla Ohao, där vi tillbringat så många vintermånader tillsammans med olika vänner. Nu är ingen av dessa kvar där, så numera är vi bara där några dygn. Den här gången ställde vi husbilen på en stor gratisparkering mitt inne i stan där många husbilar stod. En skylt visade att man fick parkera där högst 24 timmar, men vi förstod snart att många stått där i veckor. Vi blev där i två dygn och hann med frissan, saluhallen för inköp av ny tonfisk, grönsaksmarknaden och lite biffana på vårt gamla ställe. Tyvärr var den inte alls vad vi tänkt oss, tror att det är ny ägare till baren. På grönsaksmarknaden köpte vi avocadon och oliver. Man kunde också köpa levande höns och kycklingar, men det kände vi inget behov av.

Efter marknaden blev det en tur till Lidl och sen till camping Olhao, där vi fick en plats ungefär på samma ställe som vi brukar stå. Lite nostalgisk blir man, så mycket roligt vi haft med vänner där.

Men, när vi satt utanför husbilen i skuggan, var det någon som sa hej och började prata svenska. Efter en liten stund förstod vi, att vi träffats tidigare, både i Olhao och i Torrox och att vi hade många gemensamma vänner. Gay och Berit från söder i Stockholm tog sina stolar och kom över till oss på söndagseftermiddagen och vi hade så trivsamt i solen. Naturligtvis blev det en del vin och oliver, precis som vi minns tidigare dagar i Olhao.

Just sådana här spontana möten, som vi hade med Bernt och Yvonne o Gay och Berit gör resan så mycket bättre och många av personerna vi träffar blir riktiga vänner. Jag tror att båda de här paren kan bli sådana.

Nu har det blivit tisdag, vi ligger återigen på gratisparkeringen inne i Olhao och ska ägna dagen åt att shoppa gott portugisisk vin, som vi ska njuta av hemma i Sundbyholm i sommar. Vi har våra favoriter och vinet är billigt här. När all shopping är klar och Kent hämtat ut vinsten på euromilhões ska vi äta lunch/middag på en restaurang längs 125:an, där de serverar bara en rätt. Grillad fisk av alla sorter, skalpotatis, oliver, sallad och bröd. Maten serveras på vaxduk och vad jag minns så får man vinet i duralexglas. Absolut mitt favvoställe, Kent är kanske inte lika förtjust men följer villigt med.. 

---

2019-03-06, onsdag och vi har hamnat på marknadsparkeringen i Quarteira. Regnet kommer och går och vi hoppas väl på uppehåll, så att vi kan besöka marknaden. Under tiden kan jag påbörja ett nytt inlägg på bloggen.

Vill bara säga, att våra dagar i Lissabon var jättetrevliga och nästa gång vi kommer dit ska vi stanna flera dagar. Vi vandrade mycket, men vill man så kan man åka spårvagn, tuc-tuc eller vanliga bussar till de olika sevärdheterna.

Resan ut ur storstaden gick bra, Kent chauffören har tagit intryck av de portugisiska busschaufförerna och snart nog var vi ute på den fina bron, Vasco da Gama, som förde oss över till andra sidan floden Tejo.  Vårt första mål var Worten, butiken där vi skulle lämna tillbaka routern, vilket inte var så enkelt som försäljaren påstod. Den nya försäljaren påstod, att garantin inte gällde när det handlade om internetbekymmer. Då blev Babsan lite aggressiv och talade om, på bästa skolengelska, vilka löften vi fått och att vi krävde pengarna tillbaka. Så blev det också, även om det dröjde många dagar innan pengarna fanns på vårt konto….

Sen åkte vi vidare genom ett underbart grönt och fint landskap, storkarna var med oss och får och getter fanns vid sidan om, den ömsom fina och ännu mer smala o guppiga vägen. Nu skulle vi besöka en ACSI-camping i Vila Nova Milfontes. Vi kom fram när mörkret började komma och fick själva hitta en plats i skogen. Det kändes ungefär som när vi åker till Kloten på hösten, fast istället för tallar o granar fanns det träd med gula blommor. Vet inte vad de heter. Runt om oss lyste vedeldade brasor upp mörkret, mysigt men inte så vanligt på campingar. Vi åt en middag på rester och gick sen o nannade.
Dagen därpå gick vi en tur in till den lilla byn och blev stormförtjusta. Byn låg där floden Mira mynnar ut i Atlanten. Jättevackert med de vit-blåa husen och allt vatten. Vi var också inne i Saluhallen, men doradan till kvällens middag var redan inköpt, så vi bara tittade. En öl på en skuggig bar smakade bra, lite för varmt var det, att sitta i solen. Eftermiddagen tillbringade vi utanför husbilen och det kändes helt rätt att sitta i solskenet och bara se fram emot kvällens doradamiddag, tillagad i den utmärkta heissluftfriteusen. Tack Bosse o Maud för att ni tipsade oss om den.

Vår resa fortsatte och nästa stopp skulle bli i världens ände, Sagres som ligger så långt västerut man kan komma i Algarve och Portugal. Efter Vila Nova Milfontes började bergen och backarna, väldigt fint men resan tog rätt lång tid för bara 14 mil. Vi har kommit underfund med, att här i Portugal ska man inte ha dagsetapper på mer än ca 10 mil, allt tar så lång tid…

Framme där så ställde vi oss bland många andra husbilar nedanför borgen. Vi slängde av oss shortsen och klädde oss varmare, för blåsten var inte nådig och så gick vi en promenad upp till borgen, men det var inte mycket att se. Havet som slog upp på de branta klipporna var mera sevärt.

Dagen efter hade blåsten mojnat och vi bestämde oss för att vara turister. Vi åkte ut till fyren Cabo de São Vicente, som ligger 60m över havet och man har en fantastisk utsikt över klipporna som stupar ner i havet. Om man törs titta, vill säga, själv är jag höjdrädd och vill helst stå så långt från kanten som möjligt. Kan tillägga, att det finns murar runt hela området, så någon större risk att ramla i plurret finns inte.. Området runt Sagres och fyren är kargt, men det finns många platser som husbilar står över natten. Vackert, gratis och annorlunda.

Vi var ju turister den dagen, så vi for vidare mot Lagos, som är en större stad. Där lunchade vi på stranden och jag fick plaska med fötterna i havet. Rätt så varmt faktiskt. Stranden var fantastiskt, påminner lite om Slites badstrand, där jag växte upp.

Vi hade som slutmål den dagen, en ställplats i Silves och det hittade vi på direkten. Nedanför borgen och det fanns platser. Många norrmän övervintrade där och på båda sidor om oss hade vi norska bilar med trevliga människor, som vi eller i alla fall Kent fick bra kontakt med. Själv ägnade jag mig åt boken en stund innan vi tog en promenad. Så häftigt, storkbon och storkar på taken och på varje stolpe så långt ögat kan se. Silves måste vara Storkarnas Stad.

En riktigt fin o gammal stadskärna med gågator hittade vi och där trängdes vi med portugisiska familjer, som satt på uteserveringarna. Det var ju en söndag. Själva gick vi till slutet av gatan och när vi beställde mitt vin och Kents öl, så visade det sig att en holländska med förflutet i Norge och som pratade utmärkt norska var den som drev det caféet eller baren. Hon hade också jobbat i Stockholm. En riktigt trevlig pratstund fick vi och Kent fick prova öl som kom från Algarve. 8,5% är rätt starkt, så det fick bara bli en. Själv fick jag ett stort glas med gott rödvin fyllt till bredden, så inte heller jag fick beställa in mera. En vandring hemåt, fortfarande var det varmt och vi kunde sitta ute en stund till innan middagen serverades.

Dagen efter fick vi regn på oss, så vi ägnade oss åt lite praktiska saker och gick en sväng till närmaste livsmedelsbutik och köpte färdiggrillade revbensspjäll. Det kan väl duga som middag en vanlig måndagskväll.

På tisdagen lämnade vi den utmärkta ställplatsen, som kostade 9€ med el, duschar och tömningar av olika slag. Vi lämnade också alla storkar, men det vet vi att vi kommer att träffa på flera.

Nu är det 68 dagar sedan vi lämnade Sundbyholm och vi har ungefär 72 dagar kvar tills vi beräknar vara i Malmö. Ungefär halvtid nu.. Vi vet inte riktigt ännu när vi lämnar Portugal, vi trivs fantastiskt bra här och i år har vi också haft vädret med oss.

Nu är vi några timmar framåt i tiden sen jag började skriva och visst har vi besökt marknaden. En mycket kort stund, sen kom ösregnet och marknadsfolket hade redan plockat ner sina stånd och då var klockan bara 1130. Så det var inte mycket till marknad. Regnet har kommit och gått hela dagen och vi är fortfarande kvar på parkeringen och väntar på att få åka in på marknadsplatsen, som nu håller på att förvandlas till ställplats. Priset för en natt där är 3€ + 2 för elen, jättebilligt..

Vår router som är rund som en boll har vi lagt åt sidan och använder internetdelning mot min iphone och det fungerar bra. Uppkopplingen är lite bättre här än upp mot Lissabon. Telefonerna har också krånglat, batterierna tar slut på en gång och ibland får man byta operatör. På min iphone kom det också fram en knallröd termometer, vilket innebar att den legat för varmt. Alltså i solen.

Nästa plats vi stannar på blir nog kära, gamla Olhao där vi tillbringat så många dagar med vännerna Kari och Gertrud från Eskilstuna. De inspirerade oss till att göra de här resorna och det är vi tacksamma för. Tyvärr så finns inte Kari längre.

Tack för era kommentarer, det är alltid roligt att veta vem som läser bloggen.

Förstår att ni längtar till våren och den kan väl inte dröja…

2019-02-27, onsdag och jag fortsätter skriva. Jag tycker att Lissabon förtjänar lite extra för det finns så mycket att berätta om staden. Vi ligger på Lisboa camping och det är en storstadscamping och folk kommer, stannar några dagar och lämnar campingen. Vi hamnade rätt långt upp, bland gästarbetare från Lettland och andra länder. Kanske förstod inte receptionisten att vi var vagabonder och vill bara arbeta så lite som möjligt.

Campingen är bra, gräsmattor fyllda med vackra gula blommor och onödigt många träd, som gör platserna lite skuggiga. Servicehuset är ok, bara man förstår att p g a det trånga utrymmet måste man stå bredvid toan för att kunna stänga dörren, som naturligtvis går inåt som det alltid gör i det här landet. När man väl sitter på toan måste man vara akrobat för att nå papperet…

Första dagen vi var här hade vi en riktigt trevlig svensk dag. IKEA ligger inte långt från campingen och vi tog en promenad dit. IKEA här är uppbyggt precis som IKEA hemma och man möttes av HEJ i stora bokstäver på väggen. Vi gick runt och shoppade lite, det blev lakan, glas och servetter, ungefär vad man handlar hemma. Sen åt vi köttbullar på restaurangen, enda skillnaden var att man inte fick någon sås och lingonsylten fick man hämta i en kran. Roligt att se de portugisiska familjerna provsitta möblerna med svenska namn..

Svenskdagen var inte slut där utan på kvällen åt vi grönländska räkor och påsen var svensk. Därefter lite tittande på tv-program och vi har följt ”30 grader i februari”, som vi gillade jättemycket..

En trevlig lördag och en trevlig början på vår Lissabonvistelse.

På söndagen skulle vi in till storstan och visst blev det så. Början av dagen var inte så bra då Kent blödde näsblod, inte bara en gång utan två ordentliga blödningar. Blödningen slutade så småningom och utrustade med en hushållsrulle uppsökte vi busshållplatsen. Buss 714, som vi skulle åka med kom men chauffören ville inte ha oss med, så vi fick kliva av igen. Problemet var, det kom vi underfund med senare, att det står två olika namn på skyltarna på bussen och vi hade hamnat fel om vi åkt med första bussen.

45 minuter tar resan och det är en spännande och omtumlande resa. Trafiken i Lissabon är mer än hetsig och busschauffören var ingen lugn och sansad man. Tutningar och tvära kast, gator med gatsten som fick oss att hoppa högt, men oj vilken sightseeing. Resan var väl värd sina 2€…

Vi har varit i Lissabon tidigare och då gick vi av bussen för tidigt, vilket innebar att vi fick gå en jättepromenad i ett tråkigt Lissabon och det ville vi inte vara med om en gång till. Nu fortsatte vi till de turistiska stadsdelarna och hamnade förstås på fina restaurangen och drack den dyraste ölen hittills. Restaurangerna ligger tätt efter ”torget Rossio” och där finns även hantverk o annat krams att köpa. Nedanför finns floden Tejo och där finns en sandstrand, där folk mådde bra i solen. När vi hade njutit av ölen på finrestaurangen gick även vi ner mot stranden och lyssnade på olika musikanter som ville tjäna en slant.

Så småningom drog vi oss upp till gågatan där alla samlades och tittade på ”artister” av olika slag och kvalitet och hamnade till slut på en restaurang där vi åt varsin pizza. Det märks att vi är i en storstad för de billiga portugisiska priserna stämmer inte riktigt här. Men det tror jag att alla vet..

Så mycket mer blev det inte tid för, vi var ju lite försenade av Kents blödande näsa innan avfärden, men näsan skötte sig, det blev bara ett mindre återfall på restaurangen.

Det var ju en söndag och visst var det många turister som flanerade, men många portugisiska familjer var också ute och strosade. Finklädda förstås, man ser direkt vilka som är landets eget folk och vilka som är som vi. Bussen hem var full av inhemskt folk som klev av i förorterna och snart nog så var vi hemma. Trötta men nöjda.

Måndagen fick bli en vilodag, vi gick en promenad i omgivningarna och på campingen och flyttade sen stolar och bord efter solen. Vädret är fantastiskt men som sagt, campingen är lite skuggig.

Tisdag, alltså igår gjorde vi samma busstur och klev på rätt buss på en gång och den här busschauffören var ännu vildare än den första. Man kände riktigt hur alla kroppens ben och innanmäte hoppade omkring och jag tror det var nyttigt för kroppen. Vi klev av vid samma hållplats och den här gången hade vi ett historiskt mål, Castelo de São Jorge där de portugisiska kungarna bodde för jättelänge sedan.

Lissabon stad är byggd på sju kullar och man får hela tiden vandra uppför och så var det även den här gången. Men vi stannade på ett ställe och läskade oss och såg på folkvimlet och fortsatte sen vår vandring på kullerstenarna mot målet. Vi kom fram och visst var det värt besväret. De mysiga gränderna i Santa Crus där tvätten hängde över gatorna och resterna av palatset och den vackra utsikten över Lissabon – helt fantastiskt. Lite jobbigt med höga trappor och gatustenar som man fick se upp med.

Sedan började vandringen nerför och den var inte enklare, den är faktiskt lika jobbigt. Men min make, portugisiska orienteraren hittade en hiss som tog oss nästan hela vägen och det var jätteskönt. Väl på markplan hamnade vi på en restaurang på gågatan, där vi åt varsin biffana och de var jättegott. Lite vin blev det också innan färden hem till campingen startade…

Kan också säga att Lissabon blev ju förstörd vid en jordbävning, brand och tsunami år 1755 så det finns inte någon riktigt gammal bebyggelse här. Ändå tycker jag det räcker till, allt ser gammalt och slitet ut men ack så charmigt.

Idag är det vår sista dag här för den här gången och jag har mest suttit vid datorn och skrivit på min blogg. Kent har kollat olja, tvättat rutor och en hel del annat för imorgon åker vi vidare. Först till Wortenbutiken med routern och sedan vidare söderut. Så småningom hamnar vi i Sagres, tror vi, men innan dess ska vi stanna någonstans och bara ta det lugnt.

Får se var vi är när jag skriver nästa gång, vi är ju vagabonder så vi vet inte alltid…

2019-02-27, onsdag och vi har nu lämnat landsbygden och befinner oss i storstan. Lisboa Camping & Bungalows är vårt hem nu och staden är förstås Lissabon.

Vi lämnade Castro Verde och den fina campingen där i onsdags och hade då varit där i fem dagar. Vi fick lite regn en dag där, men annars hade vi fint väder hela tiden. Staden är väldigt liten, finns inte så många sevärdheter och man ser inte många människor ute på byn. Det är lugnt och fridfullt, vi tar våra promenader och sitter och njuter av solen. Kent har förstås sina roliga göromål, t ex disken och det finns ett jättebra servicehus på den campingen. Många olika nationaliteter, men förutom oss var det bara ett svenskt par till som hade campingen som bas och bara åkte lite till och från med husbilen.

Avgiften var också överkomlig, 39€ för fem dagar…

Från Castro Verde till Lissabon är det ungefär 21 mil och vägen var bra bitvis men mest smal och krokig och där vägen blev bredare var det vägarbeten. Men fastän Kent numera tänker som en portugis i trafiken, tog han det lugnt och lät alla galningar köra om och galningarna var många.. Vi tittade på alla storkbon och storkar som fanns längs vägen, pinjeträden, mimosan och andra gula blommor och förstås alla kossor, får och getter som gick och betade. Gräset är väldigt grönt som motsats till förra året då allt var brunt.

Vi valde och hade planerat, att stanna på en camping i Alcácer do Sal ungefär 10 mil före Lissabon och så blev det. Campingen låg rätt långt från stan och den var välskött, men inte så mycket mer. Alcácer do Sal ligger vid en flod och jag tror nog att den är mysig, men vi stannade bara två nätter och promenaderna blev bara till spelbutiken och Lidl. Sen satt vi bara ute och njöt av värmen, Cava och lite tilltugg under eftermiddagen och det är ungefär allt som behövs en vanlig torsdag i Portugal.

Vi checkade ut från campingen och det tog ungefär en halvtimma för datoruppkopplingen fungerade inte. Receptionisten fick så småningom skriva in oss på nytt för vi fanns inte med på datorn. Betala fick vi i alla fall, det kostade ca 24€ för två dygn.

Resan mot Lissabon gick jättebra, skapliga vägar och fin landsbygd. Vi stannade i en liten stad, Porto Aldo, där vi handlade dorada och lite annat att äta. Vi besökte också Worten, som är en stor butik som har det mesta av teknik och elektriska grejor. Vår router från Telenor fortsätter att svälla och vi törs inte använda den längre. Det är risk för att den ”skjuter”, vilket betyder stor rökutveckling och brand. Inte så bra…

Vi ville alltså köpa en ny router och fick prata med den enda engelsktalande affärsbiträdet och hon plockade fram en TP-Link och vi provade den i affären. Varken hon eller vi fick den att fungera men hon skyllde på deras internetuppkoppling och vi köpte den med rätt att lämna tillbaka om vi inte fick den att fungera. På den vägen är det, trots stort engagemang från vår vän Börje i Skogstorp så får vi inte den att fungera. Så vi lämnar tillbaka den imorgon när vi lämnar Lissabon. Vi är inte helt strandsatta utan använder internetdelning via min Iphone.

Inte nog med det, plötsligt började ett varningsljud plinga i datorn. Varning för ett allvarligt virus, men tryck bara här så tas det bort och det är gratis, ja ungefär så stod det i ett meddelande. Jag gjorde inte så, utan kontaktade samma Börje i Skogstorp, som genast såg allvaret och lotsade mig igenom problemet, först fick jag stänga av internet och sedan göra en sökning efter virus och det visade 0..

Det hade blivit stora problem om jag gjort som meddelandet sa och man blir ju lite skärrad, så det är lätt att följa de farliga instruktionerna. Jag är så glad att ha en Börje att vända mig till..

Samtidigt med de här problemen så internet av på telefonerna men det problemet löste vi själva genom att välja en annan operatör…

Internetuppkoppling betyder mycket och Portugal är inte Europas bästa land att vistas i när det gäller uppkopplingar och datoranvändning. Vi stod tio minuter i kö på Intemacher, som är en matvarubutik här. Ingen i kön stressade och mannen i kassan stod lugnt och pratade skit med kunderna. Tänk er det på ICA Maxi i Eskilstuna….

Det var våra bekymmer, men annars är allt frid o fröjd och vi är nu här i Lissabon. Vi tänkte stanna fyra dagar men det blev sex, så bra har vi Lissabon ska få ett eget kapitel för det finns så mycket att skriva om staden…

2019-02-14, torsdag. ALLA HJÄRTANS DAG och jag vill skicka massor av kramar till familj och vänner och önska er en riktigt trevlig dag.

Vår resa fortsätter och vi är nu inne på vår 47:e dag. Vi har bytt land och befinner oss nu i Portugal på en camping nära Albufeira. Parking de autocaravanas Mikki heter platsen och jag vet inte hur jag ska beskriva stället, men det är väldigt annorlunda här.

Jag börjar i stället att berätta om våra dagar i Torrox. 15 dagar var vi på camping El Pino och det är det längsta vi ligger stilla. Vi fick en plats på Svensktoppen där också de flesta svenskarna bor. Annars vimlar det av fransmän och britter. Sommarväder var det och är så fortfarande, så det är shorts som gäller. Vi hade några blåsiga dagar i början, ska sanningen fram så var det snudd på storm, sen har det varit lugnt och soligt. Dagarna gick fort och vi vandrade ner till stan varannan dag, åt lunch eller tapas någonstans på strandpromenaden, handlade lite på Mercadona och knatade upp för jobbiga backen, väl hemma så smakade det gott med en kall öl i solen. Vi umgicks med våra svenska vänner, det var flera musselfester, som Kent ansvarade för och de som inte gillade musslor fick äta något annat, t ex nykokt krabba eller friterade bläckfiskringar.. Allt var lugnt och trivsamt, precis som det brukar vara i Torrox.

15 dagar går fort och vi tog avsked av vännerna på fredagen den 8:e februari, med 14 nyplockade avocadon från träden på campingen och tanken var att vi skulle vara på Hästgården i Fuengirola några dagar. Efter kontakt med Janne o Marita, som vi gärna ville träffa där, visade det sig att det var så gott som fullt på ställplatsen, så vi valde att åka mot Portugal i stället. Hästgården finns kvar när vi vänder hemåt igen.

Det kändes jättebra att vara ute på vägen igen och när vi väl kom undan bilarna som skulle till Malaga, så var det relativt lugnt på resan mot Sevilla. Där skulle vi besöka en husbilsfirma, som även sålde tillbehör för husbilar. Och tillbehör behövs alltid, t ex så har kranen till handfatet i toalettutrymmet lagt av och då behöver maken, husbilsfixaren en ny kran. Där skulle vi också övernatta på deras ställplats.

Så fick det bli och vägen mot Sevilla är så vacker, med höga berg och olivodlingar och efter några timmars resa var vi framme. Vi inhandlade en kran och betalade ställplatsen och sen gick vi en promenad och tittade på alla husbilar som var till salu, nya och bättre begagnade. Många märken som vi aldrig sett tidigare…
När vi vaknade på morgonen var det blött utanför husbilen och vi trodde att det regnat. Men så var det inte, luftfuktigheten var så hög så vatten bildades på taket och rann ner och bildade små pölar…

Vi lämnade ställplatsen och maken, chauffören körde med säker hand genom ett trafikintensivt Sevilla. Han har kört den vägen några gånger, så han hittar, med GPS:ns hjälp, väldigt bra. Jag andas inte särskilt mycket under den resan, tycker bara att bilarna svängde hit och dit alldeles för fort..

Resten av de 17 milen till Portugal var bara trivsamma, vi åkte genom apelsinodlingar och blommande mandelträd, såg alla storkar som byggt bo på elstolparna längs med vägen. När vi närmade oss portugisiska gränsen kom de rödaktigt bergen, som formats av regn och rinnande vatten fram, olivträden byttes ut mot pinjéträd och när de låga växthusen där man odlar grönsaker och jordgubbar blev synliga, då visste vi att vi snart var framme…

Vårt mål den lördagen var ställplatsen i Vila Real de Santo Antonio, men vi hyste inget större hopp om att få en plats där. Det är så mycket husbilar överallt, både i Spanien och Portugal den här vintern, så platserna räcker inte till. Men vi hade tur, vi fick en plats och där stod vi i tre dagar.

Den ställplatsen är en stor parkering där husbilarna står i prydliga rader och man kan fylla vatten och tömma avlopp och toan. Så mycket mer är det inte. Den ligger jättefint vid floden Guadiana, som är gränsen mellan Spanien och Portugal. Staden är liten och prydlig, med jättefin gatubeläggning och jämnstora kvarter och ett litet torg där det är hantverksmässa varje lördag. Restauranger och fina butiker med portugisiska sängkläder och handdukar och en hel del annat också. Kan verkligen rekommendera ett besök där.

Vi låg där i tre dygn, tillsammans med nästan bara fransmän. Storkarna som bor på de höga skorstenarna i de numera rivna husen höll oss sällskap med sitt högljudda läte, medan man satt utanför husbilen och läste sin bok, men det var bara trivsamt…  Ibland flög de över ställplatsen och då ser man hur stora deras vingar är, då ryser det i en. Vet inte varför..

På tisdagen lämnade vi ställplatsen men vi vet redan nu att Vila Real de Santo Antonio kommer vi att återvända till,.

Vi ställde kosan tillbaka till Spanien där vi fyllde vår spanska gasoltub och tankade bilen. Bränslet är billigare i Spanien. Tillbaka i Portugal drog vi ut på 125:an, som inte var fullt så dålig som man är van vid. På flera ställen var det ny asfalt och det var kortare sträckor med håligheter och annat trafikfarligt. Efter lite körande här i Portugal är Kent inte längre Kent chauffören eller Kent fixaren, han är rätt och slätt Kent portugisen. Han har lagt till en portugisiskt körstil, kastar sig in i varje litet hålrum som kan uppstå i trafiken, gör portugisiska omkörningar och kör lite fortare än man behöver. Vet inte om det är så bra, tycker nog bättre om den lugna och sansade Kent chauffören.

Vi stannade till på en av våra favoritrestauranger, parkerade längs vägen, precis som man gör i Portugal och jag fick kontakt med mina kära klasskamrater, Inger, Maud, Eva och Ann-Katrin som hade sin månatliga träff hemma hos Ann-Katrin. Skypen fungerade inte så bra så det fick bli genom Facetime. Så roligt att prata med dem och visst fick jag lite hemlängtan och ville vara på plats. Men bara en kort stund för sen gick vi in på restaurangen och delade på en portion vildsvinsgryta, som är så himla god. Maten räckte gott och väl och det blev mat över. Lite funderingar hade vi när vi såg att de fyra poliserna vid bordet bredvid oss delade på en liter rödvin till maten, hoppas inte att de svenska tar efter…

Efter en tur till Olhao där vi handlade lite på InterMache, några 5-liters boxar med deras goda Sergiusvin blev det och lite mat. Övernattningen den natten blev på parkeringen utanför gasoltanten i Quelfes där vi fyllde vår svenska gasoltub. Numera är det ingen gasoltant utan en ung portugisisk pojke som fyller och numera använder han gasolmacken för fyllningen. Gasoltanten gick in i ett hemligt rum dit ingen fick följa med.. Lagligt eller ej, inte vet jag.

Nu är vi framme i nutid och vi har träffat våra vänner Arne och Agneta här på Mikkis place i Pera utanför Albufeira. När Kent har monterat nya kranen ska vi gå en promenad och bestämma om vi tycker om platsen eller inte. Lite senare idag ska vi äta på restaurangen och fira ägarens födelsedag och att de har drivit campingen under fem år. Kanske kan vi fira lite Alla Hjärtans Dag också. Ingen vet egentligen när firandet börjar, vi fick en tid igår, kl 1800 men på skylten står det 1600.

2019-02-02, fredag och för en månad sedan lämnade vi färjan och påbörjade resan genom Tyskland. Tiden går så fort. Vi är nu på camping El Pino i Torrox, ca 360 mil från Sundbyholm.

Vi lämnade Santa Pola lördagen den 19 januari, sa hej då till alla vänner som gjorde att vår vistelse där blev så bra och fortsatte vår resa söderut. Strålande väder, inte mycket trafik och vårt mål den här resdagen var att stanna någonstans nära Mazarron eller Vera. Vi hade nu kommit in i en annan del av Spanien, apelsinodlingarna byttes ut mot blommande mandelträd och kronärtskockorna förvandlades till olika grönsaksodlingar i stora fält. De fula hav av plasttält vill jag helst glömma men solen, bergen och havet i kombination var så vackert. 

Vi hittade en gratisplats vid en strand, Playa La Higuerica, nära Vera där det stod ett antal husbilar. Perfekt att stanna en natt. Platsen var också sköldpaddornas territorium, allt enligt en skylt på stranden.

Nästa dags övernattning blev på en parkering i Almerimar där vi fick uppleva ett riktigt åskväder. En husbilsgranne varnade oss för att polisen kom varje morgon och körde bort fricamparna, men vi blev dock inte så oroliga, det var en vanlig parkering vid badstranden och ingen förbudsskylt fanns, så vi sov gott den natten också. Jag tänkte t o m, att det skulle ha varit en intressant upplevelse och kanske något nytt att skriva om här på bloggen.

Från Almerimar till La Herradura är det bara ca 10 mil och efter ett par timmar var vi framme på Nuevo camping, där vi checkade in. Där övervintrar våra vänner Jan-Åke och Linda och vi hade några trivsamma dagar tillsammans. Vädret var varmt men blåsigt, så det gällde att hitta bra tapas-ställen som låg i lä vid havet. De bästa tapasen på våra resor, får man enligt vår erfarenhet i La Herradura, mycket med fisk och skaldjur och allt är så fräscht och gott. Tack Jan-Åke för att du inte är så förtjust i friterade sardiner, musslor och merluza (kummel), det innebar ju att vi fick så många fler godbitar…

En kväll var vi också på kvarterskrogen och drack lite vin och åt kycklingvingar, tillsammans med Yvonne och Kalle + många andra människor av olika nationaliteter.  Stimmigt men trevligt.
Kvällen därpå blev det middag på grannrestaurangen. Tyvärr var inte revbensspjällen särskilt bra, vi var inte nöjda med dem. Så är det ibland.

La Herradura är en liten stad vid havet och stranden. Den ligger i mitt tycke, i den vackraste delen av Spanien, Costa Tropical, där klimatet är subtropiskt. Inte bara människor mår bra här, även frukten chirimoya och andra tropiska växter trivs som fisken i vattnet. Gröna gräsmattor och blommor i mängder året runt…  Ett annat namn för chirimoyan är vaniljäpple.

Campingen skulle kunna vara jättefin om den fick lite omsorg. Läget är jättebra, närmaste granne är stranden och havet. Under de här åren vi besökt den har den bara förfallit. Trasiga grejor repareras inte, ofta är varmvattnet slut i duschen och gasoltuberna byts inte, nej jag har tappat känslan för den campingen. Det hjälper inte, att den ligger i en stor trädgård, grönt är det men träd och växter får växa fritt och då kan det bli komplicerat att köra in på sin campingplats.  
Dessutom är det den dyraste campingen vi besöker, vi stannar bara några dagar och får inte mycket rabatt. För Linda och Jan-Åke är det billigt då dom bor där hela vintern..

24 januari, torsdag lämnade vi våra vänner i La Herradura och åkte till Torrox, där vi är nu och har bokat upp oss på camping El Pino för 14 dagar. Vi har många vänner här och det känns bra att stanna här lite längre än vi gör på andra ställen. Alla som följt oss under åren, vet att vi har haft många fina stunder här och att det blir mycket opretentiösts umgänge med våra vänner.

El Pino, som vi besökte första gången 2010 på vår första övervintring i Spanien, är en gammal plantage där man odlade avocado. Campingen ligger på en bergssluttning och är uppdelad i terrasser. Fortfarande finns det avocadoträd, men de har blivit färre och att plocka avocadon direkt från träden är inte lika lätt som på våra första resor. Här finns också några träd med cherimoya och nes peras.. Samma familj har drivit campingen under alla våra år och under många år gjordes inget för att förbättra standarden här. Dåliga duschar och knappast något varmvatten t ex. Men vi har alltid tyckt det varit en trivsam camping, kanske för att vi träffat så många trevliga människor här.

Under förra säsongen började lite renoveringar här och där, ett nytt servicehus byggdes och i år har man fortsatt. Just nu bygger man ett nytt räcke upp till etage 2. Många träd har rensats bort och hela campingen har blivit ljusare på något sätt. Men Wi-Fi, som ingår i priset, är ännu ingenting att ha. Som tur är så har vi Telenors mobila abonnemang..

Nackdelen med campingen är att den ligger ovanför Torrox Costa, där affärer och restauranger ligger. Och havet… Att gå ner till stan är inga problem, det kan vara en trevlig promenad på grusvägarna genom plantagen t ex, att gå nerför backen är inte svårt. Hemåt är jobbigare, allt lutar uppför redan från strandpromenaden. En sådan promenad, fram o tillbaka brukar bli runt 7 km och det är vi nöjda med. Kent som har problem med ett ben efter en höftoperation, har inte haft några stora bekymmer att gå och det är vi båda glada och tacksamma för. Kanske är det ölen och tapasen som hägrar, eller spelbutiken, möjligtvis tycker han bara det är skönt att komma igång och röra sig igen.

Vi har haft en del trevliga sammankomster med våra vänner redan och fler väntar. I lördags satt vi i solskenet och åt och drack lite vin utanför en av husbilarna. Dagen efter travade samma gäng ner för backen till en restaurang, som ligger längs med den trafikerade vägen till Nerja. God kolgrillad kyckling blev det för nästan alla. Ett par fick kyckling som var rå och den fick bäras in och ut några gånger och det var frustrerande. Inte hjälpte det att restaurangen bjöd på en omgång dricka till hela gänget.. Så kan det också vara..

Nu väntar en ny helg och då blir det musslor och lite annat..

Vädret har växlat, från strålande sol och jättevarmt till riktigt blåsigt och nästan storm, som det varit i natt. Fortfarande blåser det kraftigt men det passar mig bra för då fick jag ju tid att skriva lite…

Kan också säga att vi använder vår Heissluftfriteuse och jag har lärt mig hur man gör, vilka tider som gäller och annat. Senast använde jag den när jag stekte doradan, som är min favoritfisk och den blev så himla god och bra. Men – jag använder gärna lite olja, har en olivolja i sprayform som passar utmärkt..

Så mycket mer tänker jag inte skriva, har lite annat att göra. Kent har diskat och jag tror att han förväntar sig att jag ska torka den. Sen blir det en dusch och så småningom lite fredagsmys. Kvällens måltid blir Mercadonas grönpepparpaté med cumberlandsås till förrätt, vanliga fläskkotletter med svampsås till huvudrätt. Svampen är egenhändigt plockad i Värmlandsskogarna i höstas.. Självklart blir det lite gott rödvin också..

Ha en trevlig helg, skotta inte bort all snö och halka inte, var rädda om er önskar vi i ett snöfritt Torrox..
Vad vi har för temperatur? Just nu är det 19 grader, men blåsten känns inte särskilt skön…

2019-01-18, fredag och ny pension. Några nya läsare har hittat min blogg och jag vet att de troligtvis är kommande vagabonder. Därför kommer jag att skriva lite extra om vissa platser vi besöker, kanske lite om vilka vägar vi väljer och annat som kan vara av intresse. Den här gången blir det om Camping Bahia och Santa Pola. Ni som tidigare följt oss på våra resor känner till det mesta och kan hoppa över ett långt stycke och fortsätta läsningen längre ner..

Camping Bahia är en stor camping, som många svenskar valt att övervintra på. Vi hörde rykten om att det i år är närmare 200 svenska ekipage här. Tyskar, norrmän och lite andra nationaliteter finns det också. Dock inga spanjorer på vintern.

Att campingen är populär råder ingen tvekan om. Att ha folk omkring sig, som pratar ens eget språk känns tryggt och trivsamt, allt är välordnat och personalen ställer upp till 100 procent. Platserna är inte de största, men på de flesta får man plats med sin husbil eller husvagn + yttertält eller kökstält, som är rätt så vanligt här Billigt blir det också om man står här en månad eller längre. För oss, som bara ligger en kortare tid är det ACSI:s priser som gäller, alltså 18€/dygn inkl el. (Acsi kan jag skriva om någon annan gång).

Många aktiviteter finns här. Boule förstås och kortspel, men också gemensamma promenader för hundarna med sin matte och husse, långpromenader, tipspromenader, stickning och om inte annat kan man träffas i campingens bar och ta ett glas tillsammans. Den gamla poolen håller man på att bygga om och i april ska den nya, som blir både inne o utepool, invigas.

Jag tror, att folk mår väldigt bra här, trots att många är äldre och har sina krämpor. Klimatet är oftast bra, grannar och vänner har alltid en stund över för en pratstund. Ofta med en kopp kaffe eller lite vin. Får man bekymmer med sin hälsa hjälper personalen till och ser till att man får hjälp.

De flesta bor i sina husbilar som de även har som transport fram och tillbaka. Men några har köpt en husvagn här på campingen och fått campingplats och allt innehåll i vagnen på köpet. Då hyr dom platsen hela året. Det kan kosta ungefär 3000 – 3500€/år. Några har också skaffat en personbil här, så det fungerar perfekt. Alicantes flygplats finns nära och väljer man att flyga ner är man snart på plats.

Santa Pola som stad är rätt så lagom. Campingen ligger nära affärer och restauranger och det finns en välbesökt marknad på lördagar och söndagar. Fina stränder och strandpromenad och en hamn med både fiskebåtar och andra båtar. Det finns mycket att titta på…

Det var lite om Santa Pola och camping Bahia, där det just nu inte finns några lediga platser. Vi fick en lite plats, inte så mycket större än husbilen tack vare att våra vänner Lizzy och Ove tjatat sig till den.

Här har vi haft några jättetrevliga dagar, vi har under åren fått många vänner här och det är alltid lika roligt att träffas. Vi har besökt marknaden och efter den så hamnade vi på en bar ”100 Montaditos” som serverar goda smörgåsar och god öl eller gott vin. Tillsammans med många andra satt vi och ljög för varandra och utbytte erfarenheter i solen. Ett besök på ”Tedi” som är en tysk butik med massor av krimskrams blev det också och där har vi inhandlat en Heissluftfriteuse, som är det senaste av alla användbara grejor, som man bara måste ha. En fritös där man får de finaste friteringar, allt utan olja. Jag återkommer om resultaten när vi börjat använda den.
Här i Santa Pola har det blivit en del restaurangbesök, bl a på en liten restaurang, Peña Grande,  på torget, där vi skulle äta en lättlunch tillsammans med våra vänner. Det blev en jätteportion med revbensspjäll för mig och fläsklägg till de fem övriga. Kanske ingen lättlunch, men det var det godaste revbensspjäll jag någonsin ätit och de andra njöt lika mycket av sin fläsklägg. På kvällen satt vi bara och jäste, orkade inte göra något annat än slappa och titta på ”Stjärnorna på slottet”. Numera kan man titta på både SVT1 och TV4play och det är faktiskt trevligt. Tror att vi uppskattar svensk TV mer än ni därhemma gör.

Ett annat ställe som vi alltid besöker är WOK:n som ligger alldeles i närheten av campingen. Det har under åren varit varierande bra men aldrig dåligt. I år är restaurangen renoverad och har nya ägare och personal. Mat i all oändlighet, både wok, grönsaker och annat thailändskt + ett dessertbord. Även där blev det lite för mycket men det var så himla gott. Ett avslut i campingens bar blev det också.

Allt är inte bra här i Santa Pola, gator och trottoarer är ojämna och man kan lätt snubbla. Det hände dessvärre vår vän Maud, Ottos matte och som tur var så bröt hon inget men har jätteont i armar och axlar och är nu lite handikappad. Dessbättre har hon en egen sjuksköterska, Ottos husse Bosse, så hon får bra vård.

Vädret här började med kyla men det har gått över till riktigt fina soliga dagar utan blåst. Morgnar, kvällar och nätter är fortfarande kalla, men det är ju vinter här också, det får man inte glömma.

Nu har Kent gjort lite praktiska saker, som tömningar och vattenpåfyllning och en rejäl disk väntar också. Annars är det tipspromenad just nu, men vi skippar den.

Efter lunch ska vi ta en promenad men vet inte var vi hamnar. Imorgon lämnar vi Santa Pola för den här gången och åker vidare neråt. Vart vi är nästa gång jag skriver vet jag inte ännu. Nästa längre stopp blir nog i Torrox.

Jag vill passa på och önska våra barnbarn Angelica och Anton en trevlig födelsedagsfest på lördag då de firar sina kommande födelsedagar.

Tack till alla som skriver kommentarer, alltid roligt att läsa..

---

Vi har nu gått våra 7  km och bl a besökt fiskehamnen, roligt och intressant. Flera besök på olika "Kinesen" där man kan handla det mesta, men vi bara tittade. Ett besök på Peña Grande blev det också, men denna gång nöjde vi oss med varma smörgåsar och ett glas vin...

Camping Bahia och Santa Pola är fantastiskt, men vi vill inte stanna här någon längre tid. Det vill vi inte på något annat ställe heller, för vi är ju vagabonder och älskar själva resandet och att komma till nya men även platser som vi redan besökt.. Så är det...

Tack i alla fall kära vänner på Bahia, vi är så glada att vi har er...