Om

Bloggen handlar om våra vinterresor med husbilen i Europa. Mesta tiden tillbringar vi i Spanien och Portugal, men resorna handlar också om färden genom Frankrike och Tyskland.

Jag har nu lagt in tidigare resor från Resdagboken under Länkar, så alla våra resor från 2008 och framåt är samlade. Vill ni läsa dom så glöm inte att trycka på rubriken, i annars blir det bara en liten del av resan man ser.
En resa jag själv tycker är rolig att följa är vår första efter pensioneringen, Med husbil genom Europa 2008, en resa som går genom flera länder i Europa men framförallt i Grekland...

Om oss

Sidor

Visar inlägg från mars 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Sista dagarna i Portugal, för den här gången

25 mars, lördag
Tack för alla trevliga kommentarer om mitt skrivande. Nej Lennart, jag är inte författare, har alldeles för stor respekt för det jobbet, utan jag tycker om att skriva om vår resa och mina tankar runt omkring. Det är inte menat som något finskriveri, jag läser aldrig igenom vad jag skrivit utan skickar det som det är. Skulle jag läsa igenom så skulle jag hitta massor av fel i svenskan och börja rätta och då förlorar man glädjen att skriva. Våra resor upplever jag i tre olika faser. Dels på resans gång, nästa genomgång blir när jag skriver och den sista men inte sämsta, är när vi sitter i husvagnen i Sundbyholm under höstkvällarna, läppjar på ett glas vin från Spanien eller Portugal och jag läser högt för Kent om våra upplevelser och vi minns och pratar. Så bloggen fyller sin funktion och har andra glädje av den så blir jag ännu nöjdare…

Men vem vet, kanske blir det en bok, material finns och då tänker jag inte på resorna utan mer på hemmiljön på Sundbyholms camping….

Tack också för ”Krya på er”-hälsningarna, vi gjorde som ni sa, drack något stärkande och idag känns allt mycket bättre….

Kents hörsel är som den är, ena örat har inte blivit bra, men dropparna som doktorn skrev ut använder han inte för det blir kladdigt. Jag tänker inte försöka påverka, han är vuxen och får ta egna beslut, men kanske skulle hörseln bli bättre om han nyttjade medicinen.  

20 mars, måndag lämnade vi ett småkallt Castro Verde och vårt mål var Albufeira som ligger på Algarvekusten. Vi åkte genom samma fina gröna kullar, där växtligheten just nu går i gult. Olika blommor som jag inte vet namnet på. Vi åkte förbi samma storkbon och visst tycker jag det är fantastiskt, men Kents förkylning hade nu också drabbat mig och jag orkade inte bry mig så mycket. Vi stannade i Sao Bartolomeu på Intermache och tvättade en 18 kg maskin och passade på att köpa vårt favoritvin som heter Encostas do Bairro och som man köper i 5 eller 10liters bag in box. Intermache är en butikskedja som  finns i hela Portugal och som vi egentligen inte gillar, men dom har stora tvättmaskiner och torktumlar utanför butikerna och ett gott vin, så visst blir det en del besök där.

Sen blev det Albufeira, men ställplatserna var fulla så vi åkte vidare till Quarteira där vi låg två nätter. Vi struntade i marknaden men besökte förstås restaurangen med den goda piripiri-kycklingen. På väg från Qurteira, mellan Faro och Olhaõ hörde vi en fruktansvärd smäll, det var däcket på vänster bakhjul som exploderade.. Maken chauffören, insåg direkt vad som hänt och backade så sakteliga, när det var tomt på bilar, mot en avspärrning 50 meter längre bort där han slutade vara chaufför och blev maken däckfixaren. Inte nog med det, av tryckvågen lyfte reservhjulet så att det slog sönder avloppsröret från duschen och vatten rann ut… Inget kul, men Kent hade snart reservhjulet på plats, ordentligt trött var han, men vi åkte till en däckverkstad i Olhaõ där vi fick ett nytt fint däck monterat och klart, bara för 160€.

Meningen var, att vi skulle besöka Estofadore och höra om omklädsel av husbilen, men vi orkade inte. Vi låg över en natt på Olhaõ camping, där det nu fanns gott om lediga bra platser, besökte sedan järnaffären och köpte en ny ugn och åkte sedan vidare hit till Vila Real de Santo Antonio och ställplatsen som jag har skrivit rätt mycket om tidigare.

Igår blev det besök inne i den lilla fina staden, handlade lite och gjorde inte så mycket mer. Idag är det ömsom sol och ömsom regn, ordentliga regnskurar och vi tror nog att vi tillbringar lördagen mest inomhus. Maken rörmokaren har reparerat avloppsröret till duschen, så en dusch blir det lite senare. Ikväll ska vi äta färsk tonfisk och det har vi längtat efter. Kanske blir det en förrätt också, jag känner för att laga lite god mat, det har blivit lite enklare grejor den sista tiden…

Ja, ungefär så har vi det, kanske inte den roligaste veckan men allt är inte kul, ens när man är vagabond på resa i Europa.

På måndag kommer vi att lämna Portugal och vi hade tänkt åka mot Fuengirola och hästgården, men efter att ha läst Maggans blogg så ser vi att man inte fixat den översvämmade vägen, så vi väljer att åka någon annanstans. Kanske åker vi den övre vägen och skippar kusten på väg mot Fortuna och baden i Fuente, där vi ska stanna en vecka. Ännu inget bestämt och vi behöver inte bestämma något, för vi är ju vagabonder och kan åka precis som vi vill….

Kan tillägga, att en portugisisk förkylning är rätt så lik en svensk, skillnaden är att man hostar på portugisiska och lutar sig automatiskt bakåt precis som portugiserna gör. Dessutom äter man Aspirina och inte Alvedon…

Mördande hetta och iskalla vindar från Atlanten

19 mars 2017, söndag
Senast jag skrev var vi i den lilla staden Castro Verde och på fredagen tog vi en promenad bland gränder och gator. Vi var rätt så glada för att stan inte var större, för hettan var mördande och egentligen var det inte skönt att gå. Vi besökte i alla fall kyrkan, som var kall och mörk, såg faktiskt ingenting därinne. Tog i alla fall några kort och blev väldigt förvånad över resultatet. Jättevackra kakelmålningar på väggar och taket var så himla vackert. Det såg vi alltså inte eftersom mörkret var kompakt, desto gladare blev jag när jag senare såg korten. Så mycket mer sightseeing blev det inte den dagen, Kent besökte spelbutiken för att förnya sin Euromilhões och hämta vinsten, sen blev det en kall öl på ett cafe och sen vandrade vi hemåt. Eftermiddagen tillbringades ömsom i solen och mest i skuggan, och det var en jätteskön dag när man slapp promenera i en varm stad…
  

På lördagen checkade vi ut och blev glatt överraskade när vi fick betala 15,75€ för två dygn för boende på denna moderna jättefina camping, med de bästa duscharna i Portugal.

Vårt nästa mål var Evora, en av platserna på Unescos världsarvslista, men på vägen dit skulle vi besöka en annan historisk stad, Beja. Vägarna här i trakterna är jättebra och vi njöt av resan i fulla drag genom Alentejos landsbygd. Stora slätter med betande djur, får, getter och kossor i stora flockar, guldgula fält med raps, skogar med korkek och förstås olivlundar och vingårdar, det fanns så mycket att se på och jag känner mig ödmjuk och tacksam för att jag får uppleva det. Framme i Beja parkerade vi bilen och gick en promenad, inte så jättelång men naturligtvis går man uppför hela tiden, så är det alltid här i Portugal. Det är naturligtvis därför som portugiserna alltid lutar sig bakåt när dom går, dom har fått in en viss teknik på gåendet.

Bejas gamla kvarter består av smala, kullerstensbelagda gator och sevärdheterna fick vi hjälp att hitta till av en portugisisk hemlös man, som pratade bra engelska. Han var inte påträngande på något sätt, men talade väl om sitt Beja och ville att vi skulle besöka en del platser som var sevärda. För sitt trevliga sätt och hjälpen vi fick, gav vi honom en liten slant till mat eller öl, vi tyckte han var värd det. Vi tittade på borgtornet och vi gick till katedralen och lite andra gamla byggnader som vi inte vet ett skvatt om, sen hamnade vi på grönsakstorget, naturligtvis kom vi när dom höll på att stänga. Det var allt i Beja. Vi fortsatte därefter de få milen som var kvar till Evora där vi skulle stanna några dagar.

Vi anlände till Evora och Parque de campismo de Évora sen eftermiddag. Campingen var ingen höjdare och vädret var lite sämre nu, lite blåsigt faktiskt. Men vi kunde sitta ute och på söndagen besökte vi varuhuset Continental och köpte lite fisk. Dorrada fick det bli och gissa om jag njöt av den middagen.
Måndag förmiddag checkade vi ut, lite dyrare camping den här gången men fortfarande jättebilligt. Vi åkte till en parkering straxt utanför Evoras ringmur och stannade där för nu skulle vi verkligen titta på gamla vackra byggnader och sånt som man gör som turist. Det finns hur mycket som helst att titta på och jag hade valt ut en byggnad jag ville se och det var Capela dos Ossos som finns i kyrkan São Francisco, en kyrka från 1400-talet. Det är ett kapell uppbyggt av skallar och ben från munkar på 1600-talet. Dessutom ligger två lik till beskådande.

Vi gick direkt på kyrkan, betalade 3€ som pensionär och gick in och det var precis så makabert som jag trodde, fast väldigt vackert… Sedan fortsatte vi att gå i den lilla staden, som påminner en hel del om Visby. Många affärer, kullerstensgator med livlig trafik varvat med gågator, gamla hus och kyrkor, restauranger och förstås en ringmur. Vi gick där några timmar, kunde ha gått längre men blåsten blev värre och vi hade bara lite lätta kläder på oss. Så vi lämnade Evora och åkte vidare till Nazaré genom en landsbygd liknande den jag beskrev lite tidigare.

Nazaré ligger vid Atlantkusten och anledningen till att vi åkte dit en sväng är, att vi var där för 20 år sedan, sommaren jag fyllde 50. Staden var då en liten vitkalkad stad och vi har egentligen inga bra vibbar därifrån. Campingen var en soptipp, man fick inte vara ifred för försäljare, inkastare till restauranger och rumsuthyrare någonstans så vi åkte därifrån nästan i panik. Det var på sommaren för 20 år sedan. Nu är det vår 20 år senare och staden har verkligen förändrat sig. Hur stor den blivit vet inte vi, men höghus och nya kvarter och gator överallt. Flera campingar och ställplatser finns och vi valde en camping, Vale Paraiso Natur Park, absolut ingen höjdare men vi låg där bara en natt. Det blåste kalla atlantvindar och husbilen skakade hela natten, men när morgonen kom var blåsten borta och solen sken. Det var då vi bestämde oss för att besöka vårdcentralen och den historien har jag redan berättat.

Vi åkte inte tillbaka till Nazaré efter hospitalet i Alcobaca utan vände och for söderut. Lissabon var vårt mål och dit kom vi sen eftermiddag – kväll. Vägen från Alcobaca till Lissabon var inte lika sevärd som de tidigare dagarnas, det märktes att vi var på väg mot en storstad. Väl inne i Lissabon åkte vi motorvägen och en hisnande otäck trafik fanns runt om oss och dessutom mörknade det. Men maken chauffören tog oss säkert och med GPS:ns hjälp fram till camping Lisboa och där stannade vi tre nätter. En riktigt bra camping och bussen till Lissabon stannade utanför campingen och förde oss ända in i de centrala delarna av staden. Lissabon är en stor och livlig stad. Vad ska man välja när man första gången gör ett besök här?! Vi visste ingenting och naturligtvis gick vi av bussen onödigt tidigt, det gjorde nästan alla. Vi ville se lite av Belem och lite av marinan + lite till och det fick vi. Vi gick en mil denna varma dag, tog välförtjänta pauser med dryck och mat då och då och hamnade också på en badstrand mitt inne i Lissabon. Sen eftermiddag orkade vi inte gå längre utan klev på buss 714 som gick mot campingen. Då fick vi se ännu mer av staden, kanske var det den bästa sightseeingen på hela dagen. Trafiken ska vi inte prata om, men en spännande bussresa var det. Hemma i husbilen fick man försöka plåstra om skavsåren så gott det gick, luta sig tillbaka och så småningom äta en enkel middag. Vi kommer säkert tillbaka till Lissabon fler gånger och nu vet vi lite mer om var och vad vi ska besöka.
Lissabon har egentligen inte så många riktigt gamla byggnader. Staden och hela Algarve och delar av Spanien drabbades av en jordbävning 1755 och Lissabon drabbades värst. Det som inte förstördes i jordbävningen förstördes av bränderna och som om inte det var nog så vällde flodvågor, alltså en tsunami, från floden Tejo in över stadens lägre stadsdelar. I bara Lissabon dog omkring 15000 människor. Allt detta har jag lärt mig av min fröken Margit, på lektionerna i historia i början på 60-talet. Men för säkerhets skull dubbelkollade jag med min användbara reseguide ”Portugal”, så att jag inte kommer med några felaktiga uppgifter.

Nu är vi tillbaka i Castro Verde och jag har blandat skrivandet med frukost och utesittande. Vi ska nu äta lite lunch och sedan försöka oss på en promenad i hettan, mördande hett är det ute. Imorgon fortsätter vi färden tillbaka mot Algarvekusten och sedan är snart Portugalvistelsen över för den här gången. Jag tror att det varit vår allra bästa vistelse här, det känns så….

Fortfarande träffar vi på trevliga svenskar och det blir en hel del pratstunder och erfarenhetsutbyten. Men det märks att övervintrarna börjar åka hemåt, de flesta ska vara hemma till påsk. Men vi firar påsk i Spanien, det brukar gå bra det också….

Vi har visserligen påbörjat hemresan men den kommer att pågå i två månader…

Mot Lissabon..

10 mars 2017, fredag

Ingen kan väl tro, att jag skulle stiga upp klockan sju när jag får sova hur länge jag vill. Men så är det, idag vill jag stiga upp tidigt och sätta mig framför datorn och skriva lite i bloggen. På dagarna är det alldeles för varmt och man vill verkligen passa på och njuta av solen och inte sitta inne och skriva. Kent sover förstås…
Det är nu 71 dagar sedan vi startade vår resa och vi har passerat halvtid.

Vi stannade i Olhao i sex dagar och förutom en dag när regnet vräkte ner, så var det somrigt och skönt. Olhao camping var sig lik, vi har varit där många gånger och fortfarande känner vi igen en del övervintrare som var där redan när vi kom första gången 2011. Ett par dagar efter oss kom även Bosse och Maud, som blivit nya vänner och vi hade några trivsamma stunder tillsammans i solen.

Promenader till staden blev det förstås och vi besökte Estofadore där vi ville få bilens väggstycken omklädda men dessvärre hade dom inte tid för oss just nu. Företaget har ungefär tre dagars framförhållning, så dom ville att vi skulle försöka igen lite senare. Och det ska vi när vi kommer tillbaka.

Staden är också sig lik och vi besökte förstås saluhallarna vid hamnen och åt en Biffana på samma gamla ställe som vi brukar utanför saluhallarna. Samma man serverade och samma portugisgubbar som tidigare satt och drack kaffe. Storkbon finns det lite här och var och troligtvis är det samma storkar där som vid tidigare besök. Besök på kinesen blev det förstås också, samma gamla kines som alltid funnits i Olhao…
För er som inte tidigare läst mina reseberättelser kan jag tala om att Biffana är en smörgås med en fläskbit i och på kinesen handlar man jättebra och jättedåliga saker som man bara måste köpa…..

Härliga dagar, men vi var tvungna att checka ut från campingen på söndagen för vi hade ju en träff med ”plastarn” inbokad måndag morgon. Så vi betalade vår räkning på 58€, billigare kan man knappast bo på en camping, och åkte en sväng tillbaka till Vila Real de Santo Antonio och tvättade på Lavomatic. Sedan åkte vi tillbaka mot Olhao och Quelfes och övernattade på grusplanen i närheten av ”plastarn”. Vi var inte ensamma där, förutom vi så stod en annan svensk bil och ägarna till den hade vi träffat flera gånger både i Spanien och i Portugal.
”Plastarn” är känd bland camparna för dom utför jättebra reparationer på olika plastdetaljer som finns på en husbil, både småkrämpor som vår bil hade och större rejälare skador och när vi anmälde oss på verkstaden på morgonen, så träffade vi ytterligare ett svenskt par som hade bott i sin husbil inne på verkstaden i en vecka. Den nästan nya, fina bilen hade betydligt större skador än vår…
Dagen, som vi trodde skulle bli lång och tråkig, eftersom väntan sällan är rolig, gick fort och vi hade en trevlig samvaro med mycket prat och erfarenhetsutbyte. Vi satt i våra stolar utanför verkstaden och solen sken och sen eftermiddag betalade vi 150€ för 6 timmars arbete. Nöjda med resultatet åkte vi tillbaka till grusplanen där vi skulle sova ytterligare en natt. Dit kom också en engelsk bil med två pratsugna människor, han var 85 år och hon några år yngre. Mycket beresta och visst var det roligt att få testa sin engelska men det blev jobbigt eftersom dom inte ville lämna oss. När jag ursäktade mig och sa att jag måste laga middag, följde hon med in och fortsatte prata. På morgonen rullade en norsk bil in på grusplanen och norrmannen själv kom och hälsade och hoppade oombedd in i vår husbil, fick lite kaffe och det blev en lång och trevlig pratstund. Under tiden kom förstås engelsmännen och ville vi skulle fortsätta vår pratstund, men vi ursäktade oss med att vi måste åka…
Så kan det bli när man träffas några stycken och det är lite det som är det roliga med att åka som vi gör.

Nästa stopp blev i Qurteira där det var marknad på onsdagen. Marknadsplatsen är i vanliga fall ställplats, och husbilarna får lämna ställplatsen och ställa sig på parkeringen från tisdag morgon till onsdag kväll. Så är det varje vecka året om. Vi kom fram efter lunch och hade tur som fick en plats, vi har aldrig sett så många husbilar där som i år. Mest fransmän förstås.. Efter en solig och skön dag, besökte vi en av de två restaurangerna som ligger utanför ställplatsen och marknadsplatsen, Piu Pollo som är känd för sin goda piripirikyckling. Den beställde vi förstås + en halvkanna vin. Ytterligare en halvkanna blev det lite senare och den bjöd restaurangen på. Jättegott, trevlig personal och väldigt billigt. Kyckling, pommes, sallad, annan sallad, ost med baconbitar och vinet kostade 18€ för två, fattar inte varför man lagar mat hemma.. På onsdagen blev det marknad och som vanligt köpte jag nästan ingenting. Det var alldeles för varmt för en marknadsdag och allt dom säljer har vi sett i alla år, väldigt lite nyheter finns det. Jag känner att mitt behov av marknader har minskat betydligt, så det dröjer nog ett tag innan vi besöker nästa.
En varm dag på parkeringen blev det och sedan övernattade vi på ställplatsen och hade lite småkul när vi såg hur folk nästan slogs om elplatserna. Vi satt i lugn och ro en bit bort eftersom vi inte behövde ha en el. Snart nog började parabolerna snurra på taken och när dom väl blev inställda infann sig lugnet och det blev kväll även den här gången.

Efter Qurteira går vår resa vidare mot Lissabon. Vi valde att åka över bergen, kanske inte den vanligaste vägen men vi vill se lite mer av Portugal. Resan uppåt började inte så bra, det pågick vägarbeten och vi fick sitta i bilkö långa tider. Inte så skönt i värmen. Men vi kom fram till Castro Verde efter en jättefin resa bland de gröna kullarna och dalarna där får och getter gick i stora mängder. Storkarna bidrog till upplevelserna med sin storkbon längs med vägen. Framme i Castro Verde tog vi in på den moderna och fina campingen, använde det moderna servicehuset med härliga duschar och det är en njutning efter några dagar på ställplatser då man måste använda sin egen, betydligt enklare dusch. Senare, efter måltiden som var matjessill, färsk potatis, cremefraiche, gräslök och något som skulle föreställa portugisiskt knäckebröd och som vi åt ute, besökte Kent också diskplatsen och han var jättenöjd. Själv satt jag under tiden ute och läste min bok tills han kom tillbaka och så blev det ett glas vin innan vi gick in och eftermiddagen hade hunnit bli kväll. Här ska vi ligga ett dygn till. Sen vet vi inte, men kanske blir Beja nästa mål. Helt okända trakter för oss och det känns spännande och roligt.

Idag måste Kent besöka spelbutiken och hämta ut vinsten och spela nytt euromilhõues, det har blivit en vana varje fredag. Vi ska också försöka titta lite på den här staden, men vet inte om man orkar med så mycket turistande, det kommer att bli en varm och skön dag även idag…

Nu ska jag bara lägga in lite kort och sen göra frukost och väcka Kent, en ny dag väntar och det gick ju bra att gå upp tidigt, jag tycker ju det är så roligt att skriva min blogg…

Ha en underbar dag…..