Om

Bloggen handlar om våra vinterresor med husbilen i Europa. Mesta tiden tillbringar vi i Spanien och Portugal, men resorna handlar också om färden genom Frankrike och Tyskland.

Jag har nu lagt in tidigare resor från Resdagboken under Länkar, så alla våra resor från 2008 och framåt är samlade. Vill ni läsa dom så glöm inte att trycka på rubriken, i annars blir det bara en liten del av resan man ser.
En resa jag själv tycker är rolig att följa är vår första efter pensioneringen, Med husbil genom Europa 2008, en resa som går genom flera länder i Europa men framförallt i Grekland...

Om oss

Sidor

Visar inlägg från februari 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Bland storkar och mandelträd i Portugal

2018-02-26 måndag, kallaste vintern på länge säger de riktiga övervintrarna, men jag vet inte. Hitintills har klädseln varit shorts och sandaler, i alla fall på dagarna, solen förföljer oss och gradantalet är mellan 18 – 22, en kall vind brukar smyga sig fram sen eftermiddag, men inget regn eller snö..

Här i södra Portugal, just nu i ett område som heter Alentejo, har man inte haft regn på jättelänge och det märks i naturen. De annars så gröna kullarna är nu bruna, markerna där får och nötboskapen betar likaså. Det innebär att bönderna får köra ut hö till de stackars djuren.

Nu har metrologerna lovat regn, på onsdag kan det bli 35 mm och dagarna efter får också mycket nederbörd. Temperaturen kommer att hålla sig kring 16 - 20 grader. Kanske åker jeansen på då..

Vi kommer att stanna några dagar i Castro Verde under de regnigaste dagarna, på campingen och skämma bort oss med de sköna duscharna, elektricitet och annat som man har i ett modernt hem. Dagarna här i Portugal har vi legat på ställplatser i Vila Real och Minas de Sâo Domingo och nu i Pomãrao. Allt för en liten penning eller helt gratis, men det innebär också att man använder duschen i husbilen och värmer upp med egen gasol. Disken får Kent sköta i husbilen och det är inget större bekymmer..

Nu lite om de senaste dagarna..

Vila Real de santo Antonio, är en jättefin liten stad, så prydlig med jämnstora kvarter med vacker stenbeläggning och massor av butiker och restauranger. Många affärer tillhandahåller frottévaror, sängkläder, nattlinnen, förkläden och andra mjukvaror, mycket är jättefint och annat lite historia för oss moderna svenskar. Butiker med heminredning och köksprylar finns det också och där fattas ingenting, vi köpte nya glas och en jättefin korg i en sådan. Så finns det förstås en saluhall, där vi handlade färsk tonfisk, flera spelbutiker och en av dom besökte förstås Kent.
Ett par restauranger besökte vi också, på ett ställe blev det piri piri-kyckling och fisk, jättegott och den andra var en asiatisk buffé, som inte var mycket att ha.

Annars ägnade vi oss åt tvätt och städning, när vi inte vandrade längs floden och i staden. På ställplatsen känner vi oss som hemma, den har blivit en plats dit vi återvänder då och då. Där finns också flera storkpar, som man kan följa när man sitter utanför sin bil och bara kopplar av….

Fredagen den 23:e lämnade vi Vila Real och följde floden en bit uppåt och vårt mål var gruvbyn Minas de São Domingos. Vi var där 2016 och redan då bestämde vi att vi skulle återvända. Vägen dit är stundtals jättevacker, berg och kullar i olika färger, uppdämda vattendrag som bildar sjöar, eller barragem som det heter i det här landet. Pinje-, oliv och mandelträd kantar vägen. Bra väg, i alla fall i början, sen blev den bara framkomlig. Men vad gör det, när det finns storkar både på marken och i luften och på toppen av elstolparna finns ofta ett storkbo.

- - -

Var tvungen att avbryta och nu har det blivit onsdag 28 februari och vi är i Castro Verde när jag fortsätter skriva..

 

Framme i gruvbyn ställde vi oss på en ställplats där det fanns ett antal husbilar, tog ut våra stolar, satte oss och bara lyssnade på den totala tystnaden. Inga tutande bilar, inga tjattrande fransmän, inga försäljare eller andra läten utan bara vi i skuggan av ett träd, dagen var mer än ljummen.

På lördagen blev det en vandring genom den spöklika byn, såg inga människor eller i alla fall bara ett fåtal och hamnade så småningom i det nedlagda gruvområdet.

Det finns mycket att se och information finns under hela vandringen. Det är inte svårt att i fantasin ta sig bakåt i tiden och fundera lite hit och dit. Då var vi inte tysta utan spekulerade helt vilt. 
I gruvan, som var i gång mellan 1858 - 1966, utvanns silver och kopparmalm och hela byn byggdes under den tiden. Det var ett engelskt gruvbolag som ägde den och styrde sina anställda med fast hand. Familjerna fick bostäder på ett enda rum och där fanns inga fönster. Husen finns kvar men numera med fönster. Duschhus fanns på torget, där man fick skrubba skiten av sig när det begav sig. Duschen fungerar fortfarande och används bl a av husbilsfolket. Flera storkpar har förstås byggt bo på de övergivna skorstenarna.
Människor finns det i byn, det märkte vi under söndagen när kyrkan var välfylld och familjerna var ute på söndagspromenad. Mamma eller farmor hade på sig sitt bästa förkläde, för det har man i Portugal. Turistbussen med portugisiska turister stannade för rast på ett ställe och dansmusik av olika slag flödade och resenärerna tog sig en svängom, inte bara en förresten utan många och svalkade sig sig emellanåt med medhavt vin…

Så kan det vara en söndag mitt i vintern i Portugal…

Fint väder har vi haft hela vår resa, men väderleksrapporten varnade för regn och blåst. När folket runt omkring sökte sig till fastare underlag och valde bort platser vid floden då risken för översvämning var stor, gjorde vi likadant. Vi skulle i alla fall åka vidare på måndagen. Vi gjorde en kringgående rörelse till Pomãrao, en utflykt på ett par mil och som var hamnen dit malmen från gruvan fördes med dåtidens modernaste tåg. Där är nu en ställplats och dit kom vi måndag eftermiddag efter en färd på en liten smal portugisisk väg över berg och djupa dalar. Ställplatsen låg vid floden och vägen gick nerför en hisnande backe och jag tänkte redan då, att den här backen ska vi åka uppför imorgon … Hjälp…

Pomãrao är en liten miniby som ligger på sluttningen av berget och man måste via trappor ta sig upp till de trånga gatorna. Husen såg ut som dom gör i den här delen av landet, långa envåningshus med många ingångar, gulligt och pittoreskt – absolut. I hamnen fanns lite kvar av järnvägen och ett par restauranger, som verkade stängda. På andra sidan floden ligger Spanien och vi hade jättefin utsikt över floden. Vi gick en liten vandring, men mest var vi inne för regnet kom…

Igår, tisdag fortsatte vi vår färd och visst kom vi upp för backen. Bilen går ju som ett spjut och inte är motorn så kass som vi trodde…

En rätt så tråkig resa fram till Castro Verde, vägen var ofta smal, bergig och krokig. De fem milen tog lång tid men vi kom fram till campingen i Castro Verde vid lunchtid. Genast gick jag in på skypen och fick kontakt med mina kära vänner och klasskamrater från Slottsskolan, Inger, Eva, Ann-Katrin och Maud. Dom hade sin vanliga månadsträff, den här gången hos Eva och säkert åt dom något riktigt gott. Så himla kul att få vara med, om än bara på skypen..

Vi åt också gott igår, ugnsstekt dorada, potatis, pepparotssmör och rårivna morötter, den bästa mat man kan tänka sig. Köpte också några makrillar på Intermache, som fick bli inkokta med ättika och andra ingredienser.

Här på campingen lever vi lyxliv, duscharna och diskutrymmena är jättebra, el har vi hur mycket som helst vilket innebär att vi kan slösa med värme och kan använda dator och padda hur mycket som helst. Det är också gratis wifi vilket är bra, för då kan vi spara på vårt eget Telenor..

Regnet har kommit, så också blåsten. Dock inte några 35 mm som utlovats idag, men kanske 10. Regnet kommer förmodligen att fortsätta men avta senare i veckan.. Vi kommer att stanna här några dagar, tankarna är att vi sen ska åka mot Lissabon men fortsätter regnet kanske vi ändrar oss. Vi är ju vagabonder och DET BLIR SOM DET BLIR..

Gläds hela tiden åt era kommentarer, skrattar lite åt Sonjas ” Tänk vad många minnen ni har att tänka tillbaka på vid ålderns höst”. Ålderns höst, ja Kent blir 75 och jag har fyllt 70, tror att vi redan är där. Tänker du på mig, som jag var när vi var ute och jagade killar på 60-talet?!

Hemma fortsätter kylan och kaoset har jag förstått, det är bara att härda ut och snart kommer våren även om den verkar långt borta..

Ha det gott önskar vi från ett regnigt och blåsigt Castro Verde…

KALABALIK lite här och var...

2018-02-20, tisdag och vi har nu lämnat Spanien och befinner oss i Vila Real de Santo Antonio i Portugal, precis vid floden Guadiana som är en naturlig gräns mellan Spanien och Portugal. Här har vi varit många gånger, samma gamla ställplats och samma gamla stad, men ack så trivsamt.

Jag vill börja det här inlägget med att gratulera Ingela, min kära dotter som börjar bli vuxen. Hoppas du får en jättebra födelsedag och jag hör naturligtvis av mig på telefonen….

Idag är det resans varmaste dag, så skönt men ändå avbryter jag för lite skriveri, det var så länge sedan jag ägnade min tid åt detta. Jag tror det blir ett rätt långt inlägg och vill ni bara veta var vi varit och hur vi mår så kan jag säga, Torrox, Fuengirola, Calahonda och nu Vila Real de Santo Antonio och vi mår bra….

Men jag fortsätter där jag slutade..

Efter femton dagar lämnade vi camping El Pino, vännerna och Torrox och for vidare mot Fuengirola. De sista dagarna i Torrox ägnade vi mest åt promenader till Torrox Costa, vandrade längs med stranden och drack ett glas och åt en tapas här och där. Backen uppför blev aldrig någon favorit men vi var alltid nöjda efter vi gått den vägen, men sista dagen tog vi en taxi hem och det kändes skönt.

KALABALIK är min rubrik för det här inlägget och kalabaliken började på campingen i Torrox. Jag har ju tidigare skrivit om dåliga duschar och annat, kanske har jag inte nämt Wi-fi som ingår i avgiften men som i alla fall vi inte hade någon glädje av, men kalabaliken handlar om elen på campingen som rätt så ofta slutar att fungera. I alla fall i den delen där vi bodde. När sådant händer, rusar män med olika nationaliteter till elskåpet, pratar väldigt högljutt och försöker byta elskåp och dra kablar hit och dit, vilket innebär att strömmen inte räcker till för alla utan huvudsäkringen lägger av. Och stämningen är inte varm och gullig som den annars är. Vår granne som är engelsman, ville hjälpa oss och dela kabel med oss, men vi var inte intresserade, eftersom vi precis som alla nordbor, har gasolflaskor som ger oss värme och kan användas till kylskåpet. Till saken hör att kalabaliken snart går över och sen är allt bra igen.

Många kramar utdelades innan vi trixade oss ut från den trånga platsen och den här gången var jag glad för att Leif hjälpte till och sen bar det av mot Fuengirola och Hästgården där vänner bokat en plats åt oss och det var vi tacksamma för, då det är knökfullt överallt på ställplatser och på campingar.

Efter en resa på ca sju mil var vi framme och snart satt vi tillsammans med Janne och Marita, som vi inte träffat på några år, i solen och drack ett glas vin. Många svenska husbilar var där och innan dagen var slut var vi inbjudna på en födelsedagsfest för en av tjejerna. En jättetrevlig början på vår vistelse på Hästgården.

Tror att jag tidigare berättat om den väldigt enkla ställplatsen, som inte har några egentliga faciliteter, bara färskvatten att hämta och en enkel tömning för spillvatten och toaletter. Den ligger på en hästgård och rätt som det är så kommer ett antal hästar galopperande på grusvägen. En restaurang av enklare slag finns också.

För er som känner till Hästgården, men inte varit där på länge så är det mesta sig likt. Paco, mannen med kjolen är numera ansvarig för ställplatsen och sköter den bra, nyheten för i år är att ”konstnärn” som bor på övre delen har byggt bastu av två husvagnar. Några av de svenska tjejerna har invigt bastun och tyckte den var helt ok.
En av dagarna besökte vi en jättebra restaurang tillsammans med Janne o Marita och Lena o Stefan och sist men inte minst Gun o Ronny. Gun o Ronny har övervintrat i Fuengirola i rätt många år men har i år bytt husbilen mot lägenhet i centrala Funkan. Vi var på besök där en dag och jag kan förstå att dom är nöjda, läget är perfekt och dom har nära till allt.

Vi har också besökt El Rengo, ställplatsens restaurang och då var vi helt själva där förutom en man i baren. Ingen höjdare..  Woken i närheten är helt perfekt och där var vi sista kvällen och allt var så himla gott…

Så till KALABALIKEN i Fuengirola, för givetvis är det så där också. Och nu handlar det om polisens arbete. Redan torsdag förmiddag började det, när två polisbilar stormade in på ställplatsens övre del, där det bor en finländsk konstnär, som försörjer sig med att göra fina tavlor och namnskyltar man kan ha på sin husbil när han inte bygger på bastun, så finns det en tysk som bor i en buss och alla tror att han knarkar, men det är rykten vi har hört. Några till finns det + några helt vanliga övernattare som vi..
Polisen gick med bestämda steg runt där och givetvis blev folk oroliga, för det pratas så mycket om att ställplatser stängs och man kan få böter osv.. De kollade bastun och pratade med finnen och var där ett par timmar, tills ägaren per telefon fick dom att åka.
Paco berättade, att razzior görs då och då, men det räcker med en slant i handen så åker poliserna..

Under torsdagen lämnade våra vänner Hästgården, de skulle vidare till Husbilsklubbens träff i Huercal-Overa där många träffas för att ”kasta klot” 23-24/2. Janne, Marita, Stefan och Lena är arrangörer för träffen.

Nästa KALABALIK inträffade också på övre plan bland samma människor. Tysken fick frispel, tror att allt handlade om en låda på ett bord. Ett högljutt gräl blev det mellan tysken och konstnärsfinnen och rätt som det var flög en yxa genom luften och hamnade på tyskens buss. Bråket fortsatte och många fler blev inblandade. Vi stod på nedre plan och naturligtvis kom ett annat polisgäng, den här gången var det fyra polisbilar och åtta poliser som tog sig an den galna tysken och den lika galna finnen. Dom åkte emellertid efter en timme och sen drog tysken och hans kompisar, rätt så berusade eller nerknarkade, inte vet jag skillnaden i en bil där fullast körde.

Då valde Kent och jag att fly, vi gick till Woken och åt vår jättegoda middag…

KALABALIK nr 3 inträffade på lördagen när vi lämnat Hästgården och skulle handla på Lidl innan vi lämnade Funkan och skulle åka vidare till Calahonda. Vi fick ingen parkering på Lidl´s parkeringsplats utan fick ställa bilen i närheten, efter grusvägen upp från Hästgården och precis där affärscentrat börjar. Vi handlar och när vi ser vår husbil så ser vi också massor med poliser, runt husbilen och på området däromkring. Gissa om hjärtat klappade lite extra fort innan vi såg att husbilen var ok. Poliserna sökte efter två män som rånat en butik i närheten. Kent brukar titta på ett TV-program hemma som heter Cops och nu fick han se tuffa polisers arbete live, medan jag i lugn och ro plockade in varorna i kylskåpet eller i något annat skåp. Det dröjde inte länge förrän de snabba och uthålliga poliserna hittat och fångat in rånarna. Två unga män, den första hade gömt sig i bambuvassen vid den uttorkade floden. Han såg rätt så sliten ut när han med handfängsel på ett lite brutalt sätt blev inknuffad i polisbilen. Den andra fångades in lite längre bort nära det stora varuhuset Miramar. Uppgifterna har jag fått från min make, som tillfälligt levde sig in i polisens värld. Själv plockade jag, som sagt, in varorna i skåpen…..

När dramat lugnat ner sig åkte vi den lilla biten mellan Fuengirola och Calahonda, där vi hört rykten om att min bror Göte och svägerska Mona befann sig. Vi hoppades kunna överraska dom…
Vi checkade in på camping Los Jarales och begav oss sedan ut på vandring och med kartan i telefonen och maken orienterarens hjälp, så kom vi fram till lägenhetshotellet där vi trodde dom bodde. Och naturligtvis var det så och en mycket överraskad svägerska trodde vi skojade när vi ringde och talade om, att vi stod utanför det väl inhägnade hotellområdet. Snart nog hämtade dom oss och vi fick komma upp i den jättefina lägenheten. Området var också fint med tempererade pooler och vackra växter. Men, usch så tomt och tråkigt. Enda levande varelse, som vi såg där förutom oss själva, var en kackerlacka som klättrade på den vita fina väggen. Dåligt med restauranger och av de som fanns var många stängda och det gällde hela Calahonda.

Vi hade i alla fall två jättetrevliga dagar tillsammans och tredje dagen skulle vi lämna campingen och hämta upp dom för lite shopping på Lidl och Mercadona. KALABALIK igen, vi kunde inte korsa den trafikerade väg 340, vilket vi måste för att åka tillbaka en bit och vidare upp mot hotellet. Efter många körningar hit och dit kom vi i alla fall så långt, som till området där hotellet låg, men…..
maken chauffören gav upp och när vi kontaktade bror o svägerska (som inte vill vara med på bild) tyckte dom vi skulle fara vidare. Dom fick fortsätta som vanligt, att handla i butiken i området..

Måndagen den 19 februari blev en rätt lång resdag. Vårt mål var Portugal och det var ungefär 40 mil dit. Första delen av resan gick på samma väg 340 som vi tidigare hade svårt att ta oss över. Den går genom många av de kända semesterorterna, tempot på vägen är hetsigt och många situationer uppstår och som likaväl skulle kunna bli krockar. Dessbättre styrde maken chauffören bilen med säker hand och vi kom snart in på vägen mot Sevilla som är jättebra. Jättefin landsbygd med stora haciendor och betande boskap i tusental. Likaså fårskockarna och getterna, odlingarna med olivträd och apelsiner, inget är smått och gulligt utan allt är stort, välskött och mäktigt. Mitt i allt finns ett och annat kloster. Mycket att se på och resan gick fort tyckte vi. Sevilla var heller inga problem, vi har åkt igenom den staden många gånger och hittar rätt bra, så snart hade vi passerat den trafikerade staden och var ute på den lugna fina vägen mot Portugal. Egentligen behöver jag inte skriva så mycket om den resan, allt är sig likt. Men jag blir fortfarande fascinerad av alla storkbon i elstolparna längs vägen, pinjeträden och de gula bergen som vattnet format olika mönster på samt alla låga tält med jordgubbsodlingar.

I Ayamonte, som är sista staden innan gränsen bytte vi vår spanska gasoltub, så nu är vi utrustade för en lång tid framåt. Den vanliga gasoldepån var stängd när vi kom så vi tvingades ner mot hamnen, en spännande och intressant resa bland trånga hus och branta backar.

Nu är vi i Portugal och här börjar del två av vår vinterresa. Vi kommer att vara här i ca en månad och här i Vila Real de Santo Antonio blir vi några dagar. Vi måste tvätta, städa och fixa en del praktiska saker, samtidigt som vi ska besöka den fina lilla staden, kanske shoppa lite och äta en piri piri kyckling osv..

Samt njuta av det jättefina vädret. Kan också tala om att vi fått backa tiden en timma…

Sen reser vi inåt landet. Vi tror det blir till gruvbyn Minas de Sao Domingos och sen får vi se…
Kanske kan någon som läser det här komma med tips. Lissabon blir det säkert och vi åker nog inte så mycket längre upp i Portugal.

Tack till alla som skrev kommentarer i förra bloggen, jag blir så glad för varje hälsning…

Sist men inte minst vill jag önska Janne, Marita, Lena och Stefan all framgång med ”Kasta boll”-tävlingen och naturligtvis vinner våra representanter Tina och Mats från Sundbyholms camping hemma. LYCKA TILL….

Bland musslor och avocadon

2018-02-06 tisdag och vi sitter inne i husbilen och väntar på att Linda och Jan-Åke, som vi besökte i La Herradura ska höra av sig. Vi ska få besök av dom under eftermiddagen.

Vi är nu på El Pino Camping i Torrox, kära gamla El Pino som vi alltid besöker på våra resor. Vad är det då för speciellt med den campingen kan man undra. Ingenting alls säger vi, annat än att vi umgås med så många trevliga människor här. Campingen ligger i en gammal avocadolund och man kan plocka avocado direkt på träden och det är ju positivt. Men det är trånga och besvärliga platser, duscharna är gjorda för små spanjorer och saknar duschstril, man får alltså trycka sig mot väggen för att få lite vatten på sig. Har man tur så är vattnet varmt, har man mindre tur så är det kallt eller ljummet och servicehuset är ALLTID kallt oavsett vädret ute. Anlitar man receptionen är det likadant, har man tur så jobbar en jättetrevlig, serviceinriktad tjej med tandställning, har man mindre tur träffar man på en rätt så nonchalant dam.
Campingen ligger i Torrox Park och det är en lång promenad ner till Torrox Costa, där butiker och restauranger ligger. Promenaden ner är alltid trevlig, vi går genom ett område med plantager och vi har fullt upp med att stanna och titta på alla växtligheter. Där finns bananträd, avocadolundar, växthus med tomater, gurkodlingar, nes peras och säkert mycket mer. Så den promenaden är trevlig men hem är värre, då är det samma väg uppåt och vägen börjar med en jättejobbig backe. Men i slutänden är man nöjd, det gick ju den här gången också och motion är alltid bra…

Men nu återgår vi till ordningen, vi lämnade La Herradura lördagen den 27 januari och åkte efter den vackra kusten ungefär 3,5 mil hit till Torrox. Vi stannade till på Lidl i Torrox för lite proviantering och redan där träffade vi på vänner, Marianne och Roland, som bor på campingen hela vintern. Campingen var rätt så fulllbelagd, precis som alla andra här i Spanien, men vi hittade en plats på Svensktoppen och det var ju bra, men där stod två personbilar som måste bort innan vi kunde ställa bilen där. Som tur var så jobbade tjejen med tandställning i Receptionen och med några telefonsamtal fixade hon det och vi kunde ta platsen. Inte så lätt, för det är en extratrång plats och Kent fick trixa fram o tillbaka och dessbättre var en av vaktmästarna med och kollade trädtoppar osv.. Jag var förstås behjälplig och vinkade stopp och liknande, så att han inte backade in i grannens husvagn. Som sagt, det var trångt.
Vi blev välkomnade av våra vänner, Leif o Marita från Tjuvkil och Ingemar o Ulla från Vejby strand och efter en stund i solen med boken blev det ett glas vin hos Leif o Marita och mycket prat förstås.

På söndagen ändrades vädret och det stormade riktigt ordentligt. I Spanien kan ingenting vara lagom utan är det storm så är det så. Soptunnorna nere vid campingens affär for omkring och många fick tjudra sina yttertält bättre. När det började blåsa befann vi oss på en promenad på campingen och plockade lite avocado, kände oss lite nöjda faktiskt. Efter en stund kunde vi inte vara ute utan gick hem och tog det lugnt i husbilen, men Kent gick faktiskt ut och plockade upp avocadon som ramlat på marken i blåsten. Så vi har många frukter som ska ligga ungefär 14 dagar innan dom är ätmogna.

På måndagen blåste det fortfarande men mycket mindre och vi gick ner till marknaden, som alltid är på måndagar i Torrox Costa. Där sålde man avocado för 1,5€ kg och då undrar man varför vi plockar själva.. Det blev ett par kg ätmogna frukter och dom var jättegoda. Kent köpte också färska dadlar som är en av hans passioner. Sen blev det lunch/middag på en kinaresturang och mätta o trötta vandrade vi uppför backen och hem till campingen. 7,5 km blev det den dagen.

Tisdagen, mitt barnbarn Antons födelsedag, var jobbardag med tvätt och städning, men visst fanns det tid för en stund i solen med boken också..

Onsdagen var en trevlig dag. Då fick vi hälsa våra vänner Bitte och Lars-Åke välkomna hit och dom fick platsen tvärsöver vår lilla gata, perfekt för umgänge… Måste bara säga, dom är fantastiska som lämnade allt och åkte många mil för att Lars-Åke skulle vara musselstödjare och hjälpa Kent, som i sin tur lovat lära Leif musslornas hemliga liv och hur man tillreder dom på bästa sätt. Lars-Åke hade en riktigt fin förkylning med sig och fick börja vistelsen här med ett par timmar i sängen, medan Bitte och jag, tillsammans med Kent som egentligen skulle diska satt i solen och drack ett glas vitt vin. När L-Å piggnade till öppnade vi förstås en flaska till och höll honom sällskap så även denna flaska tog slut och då var det dags att gå in. Dagarna är ofta varma här men kvällarna riktigt kyliga.

Sjuklingen beslöt sig för att stanna hemma med Ville när vi på torsdagen gick ner till stan för att inhandla ingredienser till musselfesten, som skulle bli under lördagen. Vi köpte förstås inte musslorna då men kokosmjölk, charlottenlök, citroner, vitt vin, ingefära, persilja och koriander. Det skulle bli vanliga vinkokta musslor och musslor på asiatiskt vin, vilket musselstödjaren är expert på. Ett glas och en tapas blev det förstås innan vi gick uppför backen och hem. Hemma väntade en piggare Lars-Åke och han blev så glad när vi kom, så han bjöd på ett glas ute i solen och vi var lika glada..
Torsdagens middag var så god, helstekt dorada, stekt potatis och pepparotssmör, min absolut bästa maträtt..

Fredagen var lugn, musselmännen hade lite planering inför musselmiddagen och vi tjejer kopplade bara av. Ett besök på kvartersrestaurangen Roima på kvällen blev det och vi fick en fantastiskt god middag. Vi beställde olika alla fyra och för mig blev det fläskfilé i grönpepparsås, Kent åt revbensspjäll, Bitte fick biff stroganof och Lars-Åke fick frasig anka. Alla blev jättemätta och vi åt upp allt på tallriken, ja nästan slickade tallrikarna… Supergott…

Så kom då lördagen, då den efterlängtade musselmiddagen skulle äga rum. Solen sken och ingen blåst, Leif och Kent åkte med motorcykeln till stan och köpte musslor + lite langostinos och bröd och hemma började snart nog arbetet. Musselstödjaren Lars-Åke skulle egentligen bara styra, ungefär som Leif Mannerström, men deltog med liv och lust i sköljning och skäggning av de stackars djuren. Sen blev det ett hackande och kokande, men det var rätt så hemligt så vi kvinnor fick nöja oss med att sitta ute i solskenet, prata lite tyst för att inte störa och dricka ett glas vin under tiden. Givetvis serverade vi även musselmännen lite vin.
Dukningen och brödskärandet fick faktiskt vi förtroendet att fixa och jag tycker nog att vi lyckades bra. Leif hade inte bara varit delaktig i musselkokandet, han hade även rökt en del av langostinosen och prick kl 1400 slog vi oss ned och började äta och allt var så gott och vi hade så trevligt..

Eftermiddagen gick fort, kvällen kom och snart var det ny morgon, söndagsmorgon. Lite lagom trött, såg fram emot en lugn och stillsam dag, ute regnade det och det gjorde ingenting. Vi vinkade hej då till Bitte och Lars-Åke då dom skulle åka vidare.
Då kommer Leif och bjuder in oss på tapas och vin samma eftermiddag. Den lugna stillsamma alkoholfria dagen skulle inte bli av, det förstod jag direkt men man är ju flexibel så det var inte svårt att ändra sig. Som sagt, det regnade men vi trängde ihop oss i deras yttertält, 12 personer och det gick jättebra. Mycket goda tapasrätter och gott vin, vad mer kan man begära?! Trevligt sällskap förstås och det hade vi….

Förstår ni nu varför vi trivs så bra på Camping El Pino i Torrox?

Måndag, ny vecka och ny marknad. Den här gången handlade vi avocadon för 1€/kg och dessutom köpte jag ett par shorts och ett par korta långbyxor. Sen träffade vi Marita o Leif och tog en paus i tapasbaren, gick till kinesen och så blev det en liten handling på Mercadona. Sen en jobbig vandring hem, kallt hade det blivit och vi såg snön på Sierra Nevadas sluttning.

---

Nu har Linda och Jan-Åke varit här och vi har käkat lunch/middag på campingens restaurang. Skaplig mat, kanske inte den bästa men den duger bra. Roligt att sitta och prata bort en stund och sen följde dom med oss för att se hur vi bodde.

Klockan är 1756, fortfarande är det ljust ute och solen går ner om en timme. Nu ska jag skicka det här inlägget, sen kanske jag ägnar mig lite åt släktforskningen. Ni som vill pröva på släktforskning kan nu gå in på SVAR https://sok.riksarkivet.se/ där ni kan bläddra bland kyrkböckerna. Den tjänsten är numera avgiftsfri så det är bara att vara nyfiken och kolla.

Sen blir det kanske lite tittande på Farmen innan sängen väntar. Så mycket mer spännande är inte livet här.

Vi kommer att lämna Torrox på söndag och åka vidare mot Fuengirola och Hästgården där vi hoppas få en plats. Tyvärr kommer det här småkyliga vädret att stanna ett tag framöver, i alla fall om man får tro metrologerna. Men DET BLIR SOM DET BLIR…

Nu vill jag att alla som läser den här bloggen skriver en kommentar och berättar något om den fina svenska vintern eller den fina spanska vintern eller något annat. Jag har många läsare, det kan jag se på statistiken, men vem är ni. Familj och vänner förstås, men resten? Det skulle vara kul att veta…