Om

Bloggen handlar om våra vinterresor med husbilen i Europa. Mesta tiden tillbringar vi i Spanien och Portugal, men resorna handlar också om färden genom Frankrike och Tyskland.

Jag har nu lagt in tidigare resor från Resdagboken under Länkar, så alla våra resor från 2008 och framåt är samlade. Vill ni läsa dom så glöm inte att trycka på rubriken, i annars blir det bara en liten del av resan man ser.
En resa jag själv tycker är rolig att följa är vår första efter pensioneringen, Med husbil genom Europa 2008, en resa som går genom flera länder i Europa men framförallt i Grekland...

Om oss

Sidor

Visar inlägg från februari 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Ett myggbett som kliar...


2019-02-14, torsdag. ALLA HJÄRTANS DAG och jag vill skicka massor av kramar till familj och vänner och önska er en riktigt trevlig dag.

Vår resa fortsätter och vi är nu inne på vår 47:e dag. Vi har bytt land och befinner oss nu i Portugal på en camping nära Albufeira. Parking de autocaravanas Mikki heter platsen och jag vet inte hur jag ska beskriva stället, men det är väldigt annorlunda här.

Jag börjar i stället att berätta om våra dagar i Torrox. 15 dagar var vi på camping El Pino och det är det längsta vi ligger stilla. Vi fick en plats på Svensktoppen där också de flesta svenskarna bor. Annars vimlar det av fransmän och britter. Sommarväder var det och är så fortfarande, så det är shorts som gäller. Vi hade några blåsiga dagar i början, ska sanningen fram så var det snudd på storm, sen har det varit lugnt och soligt. Dagarna gick fort och vi vandrade ner till stan varannan dag, åt lunch eller tapas någonstans på strandpromenaden, handlade lite på Mercadona och knatade upp för jobbiga backen, väl hemma så smakade det gott med en kall öl i solen. Vi umgicks med våra svenska vänner, det var flera musselfester, som Kent ansvarade för och de som inte gillade musslor fick äta något annat, t ex nykokt krabba eller friterade bläckfiskringar.. Allt var lugnt och trivsamt, precis som det brukar vara i Torrox.

15 dagar går fort och vi tog avsked av vännerna på fredagen den 8:e februari, med 14 nyplockade avocadon från träden på campingen och tanken var att vi skulle vara på Hästgården i Fuengirola några dagar. Efter kontakt med Janne o Marita, som vi gärna ville träffa där, visade det sig att det var så gott som fullt på ställplatsen, så vi valde att åka mot Portugal i stället. Hästgården finns kvar när vi vänder hemåt igen.

Det kändes jättebra att vara ute på vägen igen och när vi väl kom undan bilarna som skulle till Malaga, så var det relativt lugnt på resan mot Sevilla. Där skulle vi besöka en husbilsfirma, som även sålde tillbehör för husbilar. Och tillbehör behövs alltid, t ex så har kranen till handfatet i toalettutrymmet lagt av och då behöver maken, husbilsfixaren en ny kran. Där skulle vi också övernatta på deras ställplats.

Så fick det bli och vägen mot Sevilla är så vacker, med höga berg och olivodlingar och efter några timmars resa var vi framme. Vi inhandlade en kran och betalade ställplatsen och sen gick vi en promenad och tittade på alla husbilar som var till salu, nya och bättre begagnade. Många märken som vi aldrig sett tidigare…
När vi vaknade på morgonen var det blött utanför husbilen och vi trodde att det regnat. Men så var det inte, luftfuktigheten var så hög så vatten bildades på taket och rann ner och bildade små pölar…

Vi lämnade ställplatsen och maken, chauffören körde med säker hand genom ett trafikintensivt Sevilla. Han har kört den vägen några gånger, så han hittar, med GPS:ns hjälp, väldigt bra. Jag andas inte särskilt mycket under den resan, tycker bara att bilarna svängde hit och dit alldeles för fort..

Resten av de 17 milen till Portugal var bara trivsamma, vi åkte genom apelsinodlingar och blommande mandelträd, såg alla storkar som byggt bo på elstolparna längs med vägen. När vi närmade oss portugisiska gränsen kom de rödaktigt bergen, som formats av regn och rinnande vatten fram, olivträden byttes ut mot pinjéträd och när de låga växthusen där man odlar grönsaker och jordgubbar blev synliga, då visste vi att vi snart var framme…

Vårt mål den lördagen var ställplatsen i Vila Real de Santo Antonio, men vi hyste inget större hopp om att få en plats där. Det är så mycket husbilar överallt, både i Spanien och Portugal den här vintern, så platserna räcker inte till. Men vi hade tur, vi fick en plats och där stod vi i tre dagar.

Den ställplatsen är en stor parkering där husbilarna står i prydliga rader och man kan fylla vatten och tömma avlopp och toan. Så mycket mer är det inte. Den ligger jättefint vid floden Guadiana, som är gränsen mellan Spanien och Portugal. Staden är liten och prydlig, med jättefin gatubeläggning och jämnstora kvarter och ett litet torg där det är hantverksmässa varje lördag. Restauranger och fina butiker med portugisiska sängkläder och handdukar och en hel del annat också. Kan verkligen rekommendera ett besök där.

Vi låg där i tre dygn, tillsammans med nästan bara fransmän. Storkarna som bor på de höga skorstenarna i de numera rivna husen höll oss sällskap med sitt högljudda läte, medan man satt utanför husbilen och läste sin bok, men det var bara trivsamt…  Ibland flög de över ställplatsen och då ser man hur stora deras vingar är, då ryser det i en. Vet inte varför..

På tisdagen lämnade vi ställplatsen men vi vet redan nu att Vila Real de Santo Antonio kommer vi att återvända till,.

Vi ställde kosan tillbaka till Spanien där vi fyllde vår spanska gasoltub och tankade bilen. Bränslet är billigare i Spanien. Tillbaka i Portugal drog vi ut på 125:an, som inte var fullt så dålig som man är van vid. På flera ställen var det ny asfalt och det var kortare sträckor med håligheter och annat trafikfarligt. Efter lite körande här i Portugal är Kent inte längre Kent chauffören eller Kent fixaren, han är rätt och slätt Kent portugisen. Han har lagt till en portugisiskt körstil, kastar sig in i varje litet hålrum som kan uppstå i trafiken, gör portugisiska omkörningar och kör lite fortare än man behöver. Vet inte om det är så bra, tycker nog bättre om den lugna och sansade Kent chauffören.

Vi stannade till på en av våra favoritrestauranger, parkerade längs vägen, precis som man gör i Portugal och jag fick kontakt med mina kära klasskamrater, Inger, Maud, Eva och Ann-Katrin som hade sin månatliga träff hemma hos Ann-Katrin. Skypen fungerade inte så bra så det fick bli genom Facetime. Så roligt att prata med dem och visst fick jag lite hemlängtan och ville vara på plats. Men bara en kort stund för sen gick vi in på restaurangen och delade på en portion vildsvinsgryta, som är så himla god. Maten räckte gott och väl och det blev mat över. Lite funderingar hade vi när vi såg att de fyra poliserna vid bordet bredvid oss delade på en liter rödvin till maten, hoppas inte att de svenska tar efter…

Efter en tur till Olhao där vi handlade lite på InterMache, några 5-liters boxar med deras goda Sergiusvin blev det och lite mat. Övernattningen den natten blev på parkeringen utanför gasoltanten i Quelfes där vi fyllde vår svenska gasoltub. Numera är det ingen gasoltant utan en ung portugisisk pojke som fyller och numera använder han gasolmacken för fyllningen. Gasoltanten gick in i ett hemligt rum dit ingen fick följa med.. Lagligt eller ej, inte vet jag.

Nu är vi framme i nutid och vi har träffat våra vänner Arne och Agneta här på Mikkis place i Pera utanför Albufeira. När Kent har monterat nya kranen ska vi gå en promenad och bestämma om vi tycker om platsen eller inte. Lite senare idag ska vi äta på restaurangen och fira ägarens födelsedag och att de har drivit campingen under fem år. Kanske kan vi fira lite Alla Hjärtans Dag också. Ingen vet egentligen när firandet börjar, vi fick en tid igår, kl 1800 men på skylten står det 1600.

Lite annat. Vi använder vår utmärkta Heissluftfriteuse när vi ligger på el, men vi måste varna lite för användningen av den. Vi märkte att plasten på vår TV som står i ett skåp bakom fritösen, smälte och det visade sig att varmluften från fläkten gick ut på baksidan och var jättehet och det pallade inte TV:n för. Nu har vi ändrat så att luften går ut i tomma intet. Kan också säga att det står klart och tydligt en varning på fritösen, men vi var nog inte tillräckligt uppmärksamma.

---

Ny dag och intrycken av Mikkis place har fallit på plats och vi är riktigt förtjusta i campingen. Den är mycket annorlunda än andra campingar vi besökt och den drivs av Michele, som är keramiker och Arno. Hela campingen, och den är stor, är smyckad med statyer och andra fantasieggande keramiska produkter och blomsteranläggningar, en damm mitt i, som jag tror att man badar i på sommaren. En stor lada, som är tillbyggd finns och där är receptionen, baren, restaurangen och ännu mer keramikgrejor. Ute i det fria går tuppen, hönsen och ett antal duvor, vet inte vad jag ska säga mer, men det är lite annorlunda på ett positivt sätt… Ska jag klaga så kanske duscharna kunde vara lite vänligare mot min känsliga hud, vattnet var varmt så man nästan skållade sig och det gick inte att justera..

Trevligt par, Michele och Arno och igår var alla inbjudna till Arnos födelsedagsfest, som samtidigt var campingens 5-årsfest. Vi trodde vi skulle betala för mat och dryck, men så var det icke, drycken fick vi betala men resten stod värdfolket för..  Först serverades en välkryddad soppa, gjord på mestadels linser o lite kyckling, sen tog det en rätt lång stund innan nästa rätt serverades, som var någon slags friterad korv eller färs, allt välkryddat och gott. Till det serverades olika kalla såser. Efter att ha gått runt med storbrickan med ”maträtten” ett antal gånger och folk åt och tyckte det var smaskigt, så trodde vi att det var slut på middagen, men icke. Nu fick alla var sin strut med pommes frites och majonnäs. Jättegott fast man trodde inte man skulle orka äta upp allt. Vet inte hur mycket vin o öl vi drack, men det var mer än ett glas. Senare blev det karaoke men då hade de flesta gästerna gått och så gjorde även vi.

Trevlig och annorlunda plats, trevlig och annorlunda fest, men framför allt två jättetrevliga dagar tillsammans med kompisarna Arne och Agneta från Trollhättan.

Idag har vi fortsatt uppåt i Portugal, vi är nu i Castro Verde på Parque Campismo Castro Verde. Här har vi varit förut och den är jättefin och helt vanlig. Här blir vi X antal dagar och åker sedan vidare mot Lissabon..

Jag började min blogg med att önska alla en trevlig ALLA HJÄRTANS DAG och idag är det dagen efter, i flera bemärkelser, men jag hoppas ni fick en bra dag.

Vädret är fortfarande sommar, dock hade vi blåst igår och i veckan som kommer kanske det blir regnskurar. DET BLIR SOM DET BLIR är fortfarande ett ordspråk som vi använder dagligen, skriv gärna och berätta om vilka ordspråk ni använder eller om någonting annat. Alltid kul att få kommentarer när man skrivit en blogg..

Måste också säga att jag fått årets första myggbett…

---

Idag lördag och jag har haft problem med att lägga in bilderna. Det är svårt med överföring från telefonen till datorn och de sista bilderna från festen på Mikkis Place kom inte med.. Kanske lika bra det, ni får själva använda fantasin...

 

Från Alicante till Costa Tropical i Andalusien


2019-02-02, fredag och för en månad sedan lämnade vi färjan och påbörjade resan genom Tyskland. Tiden går så fort. Vi är nu på camping El Pino i Torrox, ca 360 mil från Sundbyholm.

Vi lämnade Santa Pola lördagen den 19 januari, sa hej då till alla vänner som gjorde att vår vistelse där blev så bra och fortsatte vår resa söderut. Strålande väder, inte mycket trafik och vårt mål den här resdagen var att stanna någonstans nära Mazarron eller Vera. Vi hade nu kommit in i en annan del av Spanien, apelsinodlingarna byttes ut mot blommande mandelträd och kronärtskockorna förvandlades till olika grönsaksodlingar i stora fält. De fula hav av plasttält vill jag helst glömma men solen, bergen och havet i kombination var så vackert. 

Vi hittade en gratisplats vid en strand, Playa La Higuerica, nära Vera där det stod ett antal husbilar. Perfekt att stanna en natt. Platsen var också sköldpaddornas territorium, allt enligt en skylt på stranden.

Nästa dags övernattning blev på en parkering i Almerimar där vi fick uppleva ett riktigt åskväder. En husbilsgranne varnade oss för att polisen kom varje morgon och körde bort fricamparna, men vi blev dock inte så oroliga, det var en vanlig parkering vid badstranden och ingen förbudsskylt fanns, så vi sov gott den natten också. Jag tänkte t o m, att det skulle ha varit en intressant upplevelse och kanske något nytt att skriva om här på bloggen.

Från Almerimar till La Herradura är det bara ca 10 mil och efter ett par timmar var vi framme på Nuevo camping, där vi checkade in. Där övervintrar våra vänner Jan-Åke och Linda och vi hade några trivsamma dagar tillsammans. Vädret var varmt men blåsigt, så det gällde att hitta bra tapas-ställen som låg i lä vid havet. De bästa tapasen på våra resor, får man enligt vår erfarenhet i La Herradura, mycket med fisk och skaldjur och allt är så fräscht och gott. Tack Jan-Åke för att du inte är så förtjust i friterade sardiner, musslor och merluza (kummel), det innebar ju att vi fick så många fler godbitar…

En kväll var vi också på kvarterskrogen och drack lite vin och åt kycklingvingar, tillsammans med Yvonne och Kalle + många andra människor av olika nationaliteter.  Stimmigt men trevligt.
Kvällen därpå blev det middag på grannrestaurangen. Tyvärr var inte revbensspjällen särskilt bra, vi var inte nöjda med dem. Så är det ibland.

La Herradura är en liten stad vid havet och stranden. Den ligger i mitt tycke, i den vackraste delen av Spanien, Costa Tropical, där klimatet är subtropiskt. Inte bara människor mår bra här, även frukten chirimoya och andra tropiska växter trivs som fisken i vattnet. Gröna gräsmattor och blommor i mängder året runt…  Ett annat namn för chirimoyan är vaniljäpple.

Campingen skulle kunna vara jättefin om den fick lite omsorg. Läget är jättebra, närmaste granne är stranden och havet. Under de här åren vi besökt den har den bara förfallit. Trasiga grejor repareras inte, ofta är varmvattnet slut i duschen och gasoltuberna byts inte, nej jag har tappat känslan för den campingen. Det hjälper inte, att den ligger i en stor trädgård, grönt är det men träd och växter får växa fritt och då kan det bli komplicerat att köra in på sin campingplats.  
Dessutom är det den dyraste campingen vi besöker, vi stannar bara några dagar och får inte mycket rabatt. För Linda och Jan-Åke är det billigt då dom bor där hela vintern..

24 januari, torsdag lämnade vi våra vänner i La Herradura och åkte till Torrox, där vi är nu och har bokat upp oss på camping El Pino för 14 dagar. Vi har många vänner här och det känns bra att stanna här lite längre än vi gör på andra ställen. Alla som följt oss under åren, vet att vi har haft många fina stunder här och att det blir mycket opretentiösts umgänge med våra vänner.

El Pino, som vi besökte första gången 2010 på vår första övervintring i Spanien, är en gammal plantage där man odlade avocado. Campingen ligger på en bergssluttning och är uppdelad i terrasser. Fortfarande finns det avocadoträd, men de har blivit färre och att plocka avocadon direkt från träden är inte lika lätt som på våra första resor. Här finns också några träd med cherimoya och nes peras.. Samma familj har drivit campingen under alla våra år och under många år gjordes inget för att förbättra standarden här. Dåliga duschar och knappast något varmvatten t ex. Men vi har alltid tyckt det varit en trivsam camping, kanske för att vi träffat så många trevliga människor här.

Under förra säsongen började lite renoveringar här och där, ett nytt servicehus byggdes och i år har man fortsatt. Just nu bygger man ett nytt räcke upp till etage 2. Många träd har rensats bort och hela campingen har blivit ljusare på något sätt. Men Wi-Fi, som ingår i priset, är ännu ingenting att ha. Som tur är så har vi Telenors mobila abonnemang..

Nackdelen med campingen är att den ligger ovanför Torrox Costa, där affärer och restauranger ligger. Och havet… Att gå ner till stan är inga problem, det kan vara en trevlig promenad på grusvägarna genom plantagen t ex, att gå nerför backen är inte svårt. Hemåt är jobbigare, allt lutar uppför redan från strandpromenaden. En sådan promenad, fram o tillbaka brukar bli runt 7 km och det är vi nöjda med. Kent som har problem med ett ben efter en höftoperation, har inte haft några stora bekymmer att gå och det är vi båda glada och tacksamma för. Kanske är det ölen och tapasen som hägrar, eller spelbutiken, möjligtvis tycker han bara det är skönt att komma igång och röra sig igen.

Vi har haft en del trevliga sammankomster med våra vänner redan och fler väntar. I lördags satt vi i solskenet och åt och drack lite vin utanför en av husbilarna. Dagen efter travade samma gäng ner för backen till en restaurang, som ligger längs med den trafikerade vägen till Nerja. God kolgrillad kyckling blev det för nästan alla. Ett par fick kyckling som var rå och den fick bäras in och ut några gånger och det var frustrerande. Inte hjälpte det att restaurangen bjöd på en omgång dricka till hela gänget.. Så kan det också vara..

Nu väntar en ny helg och då blir det musslor och lite annat..

Vädret har växlat, från strålande sol och jättevarmt till riktigt blåsigt och nästan storm, som det varit i natt. Fortfarande blåser det kraftigt men det passar mig bra för då fick jag ju tid att skriva lite…

Kan också säga att vi använder vår Heissluftfriteuse och jag har lärt mig hur man gör, vilka tider som gäller och annat. Senast använde jag den när jag stekte doradan, som är min favoritfisk och den blev så himla god och bra. Men – jag använder gärna lite olja, har en olivolja i sprayform som passar utmärkt..

Så mycket mer tänker jag inte skriva, har lite annat att göra. Kent har diskat och jag tror att han förväntar sig att jag ska torka den. Sen blir det en dusch och så småningom lite fredagsmys. Kvällens måltid blir Mercadonas grönpepparpaté med cumberlandsås till förrätt, vanliga fläskkotletter med svampsås till huvudrätt. Svampen är egenhändigt plockad i Värmlandsskogarna i höstas.. Självklart blir det lite gott rödvin också..

Ha en trevlig helg, skotta inte bort all snö och halka inte, var rädda om er önskar vi i ett snöfritt Torrox..
Vad vi har för temperatur? Just nu är det 19 grader, men blåsten känns inte särskilt skön…