2018-02-26 måndag, kallaste vintern på länge säger de riktiga övervintrarna, men jag vet inte. Hitintills har klädseln varit shorts och sandaler, i alla fall på dagarna, solen förföljer oss och gradantalet är mellan 18 – 22, en kall vind brukar smyga sig fram sen eftermiddag, men inget regn eller snö..

Här i södra Portugal, just nu i ett område som heter Alentejo, har man inte haft regn på jättelänge och det märks i naturen. De annars så gröna kullarna är nu bruna, markerna där får och nötboskapen betar likaså. Det innebär att bönderna får köra ut hö till de stackars djuren.

Nu har metrologerna lovat regn, på onsdag kan det bli 35 mm och dagarna efter får också mycket nederbörd. Temperaturen kommer att hålla sig kring 16 - 20 grader. Kanske åker jeansen på då..

Vi kommer att stanna några dagar i Castro Verde under de regnigaste dagarna, på campingen och skämma bort oss med de sköna duscharna, elektricitet och annat som man har i ett modernt hem. Dagarna här i Portugal har vi legat på ställplatser i Vila Real och Minas de Sâo Domingo och nu i Pomãrao. Allt för en liten penning eller helt gratis, men det innebär också att man använder duschen i husbilen och värmer upp med egen gasol. Disken får Kent sköta i husbilen och det är inget större bekymmer..

Nu lite om de senaste dagarna..

Vila Real de santo Antonio, är en jättefin liten stad, så prydlig med jämnstora kvarter med vacker stenbeläggning och massor av butiker och restauranger. Många affärer tillhandahåller frottévaror, sängkläder, nattlinnen, förkläden och andra mjukvaror, mycket är jättefint och annat lite historia för oss moderna svenskar. Butiker med heminredning och köksprylar finns det också och där fattas ingenting, vi köpte nya glas och en jättefin korg i en sådan. Så finns det förstås en saluhall, där vi handlade färsk tonfisk, flera spelbutiker och en av dom besökte förstås Kent.
Ett par restauranger besökte vi också, på ett ställe blev det piri piri-kyckling och fisk, jättegott och den andra var en asiatisk buffé, som inte var mycket att ha.

Annars ägnade vi oss åt tvätt och städning, när vi inte vandrade längs floden och i staden. På ställplatsen känner vi oss som hemma, den har blivit en plats dit vi återvänder då och då. Där finns också flera storkpar, som man kan följa när man sitter utanför sin bil och bara kopplar av….

Fredagen den 23:e lämnade vi Vila Real och följde floden en bit uppåt och vårt mål var gruvbyn Minas de São Domingos. Vi var där 2016 och redan då bestämde vi att vi skulle återvända. Vägen dit är stundtals jättevacker, berg och kullar i olika färger, uppdämda vattendrag som bildar sjöar, eller barragem som det heter i det här landet. Pinje-, oliv och mandelträd kantar vägen. Bra väg, i alla fall i början, sen blev den bara framkomlig. Men vad gör det, när det finns storkar både på marken och i luften och på toppen av elstolparna finns ofta ett storkbo.

- - -

Var tvungen att avbryta och nu har det blivit onsdag 28 februari och vi är i Castro Verde när jag fortsätter skriva..

 

Framme i gruvbyn ställde vi oss på en ställplats där det fanns ett antal husbilar, tog ut våra stolar, satte oss och bara lyssnade på den totala tystnaden. Inga tutande bilar, inga tjattrande fransmän, inga försäljare eller andra läten utan bara vi i skuggan av ett träd, dagen var mer än ljummen.

På lördagen blev det en vandring genom den spöklika byn, såg inga människor eller i alla fall bara ett fåtal och hamnade så småningom i det nedlagda gruvområdet.

Det finns mycket att se och information finns under hela vandringen. Det är inte svårt att i fantasin ta sig bakåt i tiden och fundera lite hit och dit. Då var vi inte tysta utan spekulerade helt vilt. 
I gruvan, som var i gång mellan 1858 - 1966, utvanns silver och kopparmalm och hela byn byggdes under den tiden. Det var ett engelskt gruvbolag som ägde den och styrde sina anställda med fast hand. Familjerna fick bostäder på ett enda rum och där fanns inga fönster. Husen finns kvar men numera med fönster. Duschhus fanns på torget, där man fick skrubba skiten av sig när det begav sig. Duschen fungerar fortfarande och används bl a av husbilsfolket. Flera storkpar har förstås byggt bo på de övergivna skorstenarna.
Människor finns det i byn, det märkte vi under söndagen när kyrkan var välfylld och familjerna var ute på söndagspromenad. Mamma eller farmor hade på sig sitt bästa förkläde, för det har man i Portugal. Turistbussen med portugisiska turister stannade för rast på ett ställe och dansmusik av olika slag flödade och resenärerna tog sig en svängom, inte bara en förresten utan många och svalkade sig sig emellanåt med medhavt vin…

Så kan det vara en söndag mitt i vintern i Portugal…

Fint väder har vi haft hela vår resa, men väderleksrapporten varnade för regn och blåst. När folket runt omkring sökte sig till fastare underlag och valde bort platser vid floden då risken för översvämning var stor, gjorde vi likadant. Vi skulle i alla fall åka vidare på måndagen. Vi gjorde en kringgående rörelse till Pomãrao, en utflykt på ett par mil och som var hamnen dit malmen från gruvan fördes med dåtidens modernaste tåg. Där är nu en ställplats och dit kom vi måndag eftermiddag efter en färd på en liten smal portugisisk väg över berg och djupa dalar. Ställplatsen låg vid floden och vägen gick nerför en hisnande backe och jag tänkte redan då, att den här backen ska vi åka uppför imorgon … Hjälp…

Pomãrao är en liten miniby som ligger på sluttningen av berget och man måste via trappor ta sig upp till de trånga gatorna. Husen såg ut som dom gör i den här delen av landet, långa envåningshus med många ingångar, gulligt och pittoreskt – absolut. I hamnen fanns lite kvar av järnvägen och ett par restauranger, som verkade stängda. På andra sidan floden ligger Spanien och vi hade jättefin utsikt över floden. Vi gick en liten vandring, men mest var vi inne för regnet kom…

Igår, tisdag fortsatte vi vår färd och visst kom vi upp för backen. Bilen går ju som ett spjut och inte är motorn så kass som vi trodde…

En rätt så tråkig resa fram till Castro Verde, vägen var ofta smal, bergig och krokig. De fem milen tog lång tid men vi kom fram till campingen i Castro Verde vid lunchtid. Genast gick jag in på skypen och fick kontakt med mina kära vänner och klasskamrater från Slottsskolan, Inger, Eva, Ann-Katrin och Maud. Dom hade sin vanliga månadsträff, den här gången hos Eva och säkert åt dom något riktigt gott. Så himla kul att få vara med, om än bara på skypen..

Vi åt också gott igår, ugnsstekt dorada, potatis, pepparotssmör och rårivna morötter, den bästa mat man kan tänka sig. Köpte också några makrillar på Intermache, som fick bli inkokta med ättika och andra ingredienser.

Här på campingen lever vi lyxliv, duscharna och diskutrymmena är jättebra, el har vi hur mycket som helst vilket innebär att vi kan slösa med värme och kan använda dator och padda hur mycket som helst. Det är också gratis wifi vilket är bra, för då kan vi spara på vårt eget Telenor..

Regnet har kommit, så också blåsten. Dock inte några 35 mm som utlovats idag, men kanske 10. Regnet kommer förmodligen att fortsätta men avta senare i veckan.. Vi kommer att stanna här några dagar, tankarna är att vi sen ska åka mot Lissabon men fortsätter regnet kanske vi ändrar oss. Vi är ju vagabonder och DET BLIR SOM DET BLIR..

Gläds hela tiden åt era kommentarer, skrattar lite åt Sonjas ” Tänk vad många minnen ni har att tänka tillbaka på vid ålderns höst”. Ålderns höst, ja Kent blir 75 och jag har fyllt 70, tror att vi redan är där. Tänker du på mig, som jag var när vi var ute och jagade killar på 60-talet?!

Hemma fortsätter kylan och kaoset har jag förstått, det är bara att härda ut och snart kommer våren även om den verkar långt borta..

Ha det gott önskar vi från ett regnigt och blåsigt Castro Verde…