2018-02-20, tisdag och vi har nu lämnat Spanien och befinner oss i Vila Real de Santo Antonio i Portugal, precis vid floden Guadiana som är en naturlig gräns mellan Spanien och Portugal. Här har vi varit många gånger, samma gamla ställplats och samma gamla stad, men ack så trivsamt.

Jag vill börja det här inlägget med att gratulera Ingela, min kära dotter som börjar bli vuxen. Hoppas du får en jättebra födelsedag och jag hör naturligtvis av mig på telefonen….

Idag är det resans varmaste dag, så skönt men ändå avbryter jag för lite skriveri, det var så länge sedan jag ägnade min tid åt detta. Jag tror det blir ett rätt långt inlägg och vill ni bara veta var vi varit och hur vi mår så kan jag säga, Torrox, Fuengirola, Calahonda och nu Vila Real de Santo Antonio och vi mår bra….

Men jag fortsätter där jag slutade..

Efter femton dagar lämnade vi camping El Pino, vännerna och Torrox och for vidare mot Fuengirola. De sista dagarna i Torrox ägnade vi mest åt promenader till Torrox Costa, vandrade längs med stranden och drack ett glas och åt en tapas här och där. Backen uppför blev aldrig någon favorit men vi var alltid nöjda efter vi gått den vägen, men sista dagen tog vi en taxi hem och det kändes skönt.

KALABALIK är min rubrik för det här inlägget och kalabaliken började på campingen i Torrox. Jag har ju tidigare skrivit om dåliga duschar och annat, kanske har jag inte nämt Wi-fi som ingår i avgiften men som i alla fall vi inte hade någon glädje av, men kalabaliken handlar om elen på campingen som rätt så ofta slutar att fungera. I alla fall i den delen där vi bodde. När sådant händer, rusar män med olika nationaliteter till elskåpet, pratar väldigt högljutt och försöker byta elskåp och dra kablar hit och dit, vilket innebär att strömmen inte räcker till för alla utan huvudsäkringen lägger av. Och stämningen är inte varm och gullig som den annars är. Vår granne som är engelsman, ville hjälpa oss och dela kabel med oss, men vi var inte intresserade, eftersom vi precis som alla nordbor, har gasolflaskor som ger oss värme och kan användas till kylskåpet. Till saken hör att kalabaliken snart går över och sen är allt bra igen.

Många kramar utdelades innan vi trixade oss ut från den trånga platsen och den här gången var jag glad för att Leif hjälpte till och sen bar det av mot Fuengirola och Hästgården där vänner bokat en plats åt oss och det var vi tacksamma för, då det är knökfullt överallt på ställplatser och på campingar.

Efter en resa på ca sju mil var vi framme och snart satt vi tillsammans med Janne och Marita, som vi inte träffat på några år, i solen och drack ett glas vin. Många svenska husbilar var där och innan dagen var slut var vi inbjudna på en födelsedagsfest för en av tjejerna. En jättetrevlig början på vår vistelse på Hästgården.

Tror att jag tidigare berättat om den väldigt enkla ställplatsen, som inte har några egentliga faciliteter, bara färskvatten att hämta och en enkel tömning för spillvatten och toaletter. Den ligger på en hästgård och rätt som det är så kommer ett antal hästar galopperande på grusvägen. En restaurang av enklare slag finns också.

För er som känner till Hästgården, men inte varit där på länge så är det mesta sig likt. Paco, mannen med kjolen är numera ansvarig för ställplatsen och sköter den bra, nyheten för i år är att ”konstnärn” som bor på övre delen har byggt bastu av två husvagnar. Några av de svenska tjejerna har invigt bastun och tyckte den var helt ok.
En av dagarna besökte vi en jättebra restaurang tillsammans med Janne o Marita och Lena o Stefan och sist men inte minst Gun o Ronny. Gun o Ronny har övervintrat i Fuengirola i rätt många år men har i år bytt husbilen mot lägenhet i centrala Funkan. Vi var på besök där en dag och jag kan förstå att dom är nöjda, läget är perfekt och dom har nära till allt.

Vi har också besökt El Rengo, ställplatsens restaurang och då var vi helt själva där förutom en man i baren. Ingen höjdare..  Woken i närheten är helt perfekt och där var vi sista kvällen och allt var så himla gott…

Så till KALABALIKEN i Fuengirola, för givetvis är det så där också. Och nu handlar det om polisens arbete. Redan torsdag förmiddag började det, när två polisbilar stormade in på ställplatsens övre del, där det bor en finländsk konstnär, som försörjer sig med att göra fina tavlor och namnskyltar man kan ha på sin husbil när han inte bygger på bastun, så finns det en tysk som bor i en buss och alla tror att han knarkar, men det är rykten vi har hört. Några till finns det + några helt vanliga övernattare som vi..
Polisen gick med bestämda steg runt där och givetvis blev folk oroliga, för det pratas så mycket om att ställplatser stängs och man kan få böter osv.. De kollade bastun och pratade med finnen och var där ett par timmar, tills ägaren per telefon fick dom att åka.
Paco berättade, att razzior görs då och då, men det räcker med en slant i handen så åker poliserna..

Under torsdagen lämnade våra vänner Hästgården, de skulle vidare till Husbilsklubbens träff i Huercal-Overa där många träffas för att ”kasta klot” 23-24/2. Janne, Marita, Stefan och Lena är arrangörer för träffen.

Nästa KALABALIK inträffade också på övre plan bland samma människor. Tysken fick frispel, tror att allt handlade om en låda på ett bord. Ett högljutt gräl blev det mellan tysken och konstnärsfinnen och rätt som det var flög en yxa genom luften och hamnade på tyskens buss. Bråket fortsatte och många fler blev inblandade. Vi stod på nedre plan och naturligtvis kom ett annat polisgäng, den här gången var det fyra polisbilar och åtta poliser som tog sig an den galna tysken och den lika galna finnen. Dom åkte emellertid efter en timme och sen drog tysken och hans kompisar, rätt så berusade eller nerknarkade, inte vet jag skillnaden i en bil där fullast körde.

Då valde Kent och jag att fly, vi gick till Woken och åt vår jättegoda middag…

KALABALIK nr 3 inträffade på lördagen när vi lämnat Hästgården och skulle handla på Lidl innan vi lämnade Funkan och skulle åka vidare till Calahonda. Vi fick ingen parkering på Lidl´s parkeringsplats utan fick ställa bilen i närheten, efter grusvägen upp från Hästgården och precis där affärscentrat börjar. Vi handlar och när vi ser vår husbil så ser vi också massor med poliser, runt husbilen och på området däromkring. Gissa om hjärtat klappade lite extra fort innan vi såg att husbilen var ok. Poliserna sökte efter två män som rånat en butik i närheten. Kent brukar titta på ett TV-program hemma som heter Cops och nu fick han se tuffa polisers arbete live, medan jag i lugn och ro plockade in varorna i kylskåpet eller i något annat skåp. Det dröjde inte länge förrän de snabba och uthålliga poliserna hittat och fångat in rånarna. Två unga män, den första hade gömt sig i bambuvassen vid den uttorkade floden. Han såg rätt så sliten ut när han med handfängsel på ett lite brutalt sätt blev inknuffad i polisbilen. Den andra fångades in lite längre bort nära det stora varuhuset Miramar. Uppgifterna har jag fått från min make, som tillfälligt levde sig in i polisens värld. Själv plockade jag, som sagt, in varorna i skåpen…..

När dramat lugnat ner sig åkte vi den lilla biten mellan Fuengirola och Calahonda, där vi hört rykten om att min bror Göte och svägerska Mona befann sig. Vi hoppades kunna överraska dom…
Vi checkade in på camping Los Jarales och begav oss sedan ut på vandring och med kartan i telefonen och maken orienterarens hjälp, så kom vi fram till lägenhetshotellet där vi trodde dom bodde. Och naturligtvis var det så och en mycket överraskad svägerska trodde vi skojade när vi ringde och talade om, att vi stod utanför det väl inhägnade hotellområdet. Snart nog hämtade dom oss och vi fick komma upp i den jättefina lägenheten. Området var också fint med tempererade pooler och vackra växter. Men, usch så tomt och tråkigt. Enda levande varelse, som vi såg där förutom oss själva, var en kackerlacka som klättrade på den vita fina väggen. Dåligt med restauranger och av de som fanns var många stängda och det gällde hela Calahonda.

Vi hade i alla fall två jättetrevliga dagar tillsammans och tredje dagen skulle vi lämna campingen och hämta upp dom för lite shopping på Lidl och Mercadona. KALABALIK igen, vi kunde inte korsa den trafikerade väg 340, vilket vi måste för att åka tillbaka en bit och vidare upp mot hotellet. Efter många körningar hit och dit kom vi i alla fall så långt, som till området där hotellet låg, men…..
maken chauffören gav upp och när vi kontaktade bror o svägerska (som inte vill vara med på bild) tyckte dom vi skulle fara vidare. Dom fick fortsätta som vanligt, att handla i butiken i området..

Måndagen den 19 februari blev en rätt lång resdag. Vårt mål var Portugal och det var ungefär 40 mil dit. Första delen av resan gick på samma väg 340 som vi tidigare hade svårt att ta oss över. Den går genom många av de kända semesterorterna, tempot på vägen är hetsigt och många situationer uppstår och som likaväl skulle kunna bli krockar. Dessbättre styrde maken chauffören bilen med säker hand och vi kom snart in på vägen mot Sevilla som är jättebra. Jättefin landsbygd med stora haciendor och betande boskap i tusental. Likaså fårskockarna och getterna, odlingarna med olivträd och apelsiner, inget är smått och gulligt utan allt är stort, välskött och mäktigt. Mitt i allt finns ett och annat kloster. Mycket att se på och resan gick fort tyckte vi. Sevilla var heller inga problem, vi har åkt igenom den staden många gånger och hittar rätt bra, så snart hade vi passerat den trafikerade staden och var ute på den lugna fina vägen mot Portugal. Egentligen behöver jag inte skriva så mycket om den resan, allt är sig likt. Men jag blir fortfarande fascinerad av alla storkbon i elstolparna längs vägen, pinjeträden och de gula bergen som vattnet format olika mönster på samt alla låga tält med jordgubbsodlingar.

I Ayamonte, som är sista staden innan gränsen bytte vi vår spanska gasoltub, så nu är vi utrustade för en lång tid framåt. Den vanliga gasoldepån var stängd när vi kom så vi tvingades ner mot hamnen, en spännande och intressant resa bland trånga hus och branta backar.

Nu är vi i Portugal och här börjar del två av vår vinterresa. Vi kommer att vara här i ca en månad och här i Vila Real de Santo Antonio blir vi några dagar. Vi måste tvätta, städa och fixa en del praktiska saker, samtidigt som vi ska besöka den fina lilla staden, kanske shoppa lite och äta en piri piri kyckling osv..

Samt njuta av det jättefina vädret. Kan också tala om att vi fått backa tiden en timma…

Sen reser vi inåt landet. Vi tror det blir till gruvbyn Minas de Sao Domingos och sen får vi se…
Kanske kan någon som läser det här komma med tips. Lissabon blir det säkert och vi åker nog inte så mycket längre upp i Portugal.

Tack till alla som skrev kommentarer i förra bloggen, jag blir så glad för varje hälsning…

Sist men inte minst vill jag önska Janne, Marita, Lena och Stefan all framgång med ”Kasta boll”-tävlingen och naturligtvis vinner våra representanter Tina och Mats från Sundbyholms camping hemma. LYCKA TILL….