19 mars 2017, söndag
Senast jag skrev var vi i den lilla staden Castro Verde och på fredagen tog vi en promenad bland gränder och gator. Vi var rätt så glada för att stan inte var större, för hettan var mördande och egentligen var det inte skönt att gå. Vi besökte i alla fall kyrkan, som var kall och mörk, såg faktiskt ingenting därinne. Tog i alla fall några kort och blev väldigt förvånad över resultatet. Jättevackra kakelmålningar på väggar och taket var så himla vackert. Det såg vi alltså inte eftersom mörkret var kompakt, desto gladare blev jag när jag senare såg korten. Så mycket mer sightseeing blev det inte den dagen, Kent besökte spelbutiken för att förnya sin Euromilhões och hämta vinsten, sen blev det en kall öl på ett cafe och sen vandrade vi hemåt. Eftermiddagen tillbringades ömsom i solen och mest i skuggan, och det var en jätteskön dag när man slapp promenera i en varm stad…
  

På lördagen checkade vi ut och blev glatt överraskade när vi fick betala 15,75€ för två dygn för boende på denna moderna jättefina camping, med de bästa duscharna i Portugal.

Vårt nästa mål var Evora, en av platserna på Unescos världsarvslista, men på vägen dit skulle vi besöka en annan historisk stad, Beja. Vägarna här i trakterna är jättebra och vi njöt av resan i fulla drag genom Alentejos landsbygd. Stora slätter med betande djur, får, getter och kossor i stora flockar, guldgula fält med raps, skogar med korkek och förstås olivlundar och vingårdar, det fanns så mycket att se på och jag känner mig ödmjuk och tacksam för att jag får uppleva det. Framme i Beja parkerade vi bilen och gick en promenad, inte så jättelång men naturligtvis går man uppför hela tiden, så är det alltid här i Portugal. Det är naturligtvis därför som portugiserna alltid lutar sig bakåt när dom går, dom har fått in en viss teknik på gåendet.

Bejas gamla kvarter består av smala, kullerstensbelagda gator och sevärdheterna fick vi hjälp att hitta till av en portugisisk hemlös man, som pratade bra engelska. Han var inte påträngande på något sätt, men talade väl om sitt Beja och ville att vi skulle besöka en del platser som var sevärda. För sitt trevliga sätt och hjälpen vi fick, gav vi honom en liten slant till mat eller öl, vi tyckte han var värd det. Vi tittade på borgtornet och vi gick till katedralen och lite andra gamla byggnader som vi inte vet ett skvatt om, sen hamnade vi på grönsakstorget, naturligtvis kom vi när dom höll på att stänga. Det var allt i Beja. Vi fortsatte därefter de få milen som var kvar till Evora där vi skulle stanna några dagar.

Vi anlände till Evora och Parque de campismo de Évora sen eftermiddag. Campingen var ingen höjdare och vädret var lite sämre nu, lite blåsigt faktiskt. Men vi kunde sitta ute och på söndagen besökte vi varuhuset Continental och köpte lite fisk. Dorrada fick det bli och gissa om jag njöt av den middagen.
Måndag förmiddag checkade vi ut, lite dyrare camping den här gången men fortfarande jättebilligt. Vi åkte till en parkering straxt utanför Evoras ringmur och stannade där för nu skulle vi verkligen titta på gamla vackra byggnader och sånt som man gör som turist. Det finns hur mycket som helst att titta på och jag hade valt ut en byggnad jag ville se och det var Capela dos Ossos som finns i kyrkan São Francisco, en kyrka från 1400-talet. Det är ett kapell uppbyggt av skallar och ben från munkar på 1600-talet. Dessutom ligger två lik till beskådande.

Vi gick direkt på kyrkan, betalade 3€ som pensionär och gick in och det var precis så makabert som jag trodde, fast väldigt vackert… Sedan fortsatte vi att gå i den lilla staden, som påminner en hel del om Visby. Många affärer, kullerstensgator med livlig trafik varvat med gågator, gamla hus och kyrkor, restauranger och förstås en ringmur. Vi gick där några timmar, kunde ha gått längre men blåsten blev värre och vi hade bara lite lätta kläder på oss. Så vi lämnade Evora och åkte vidare till Nazaré genom en landsbygd liknande den jag beskrev lite tidigare.

Nazaré ligger vid Atlantkusten och anledningen till att vi åkte dit en sväng är, att vi var där för 20 år sedan, sommaren jag fyllde 50. Staden var då en liten vitkalkad stad och vi har egentligen inga bra vibbar därifrån. Campingen var en soptipp, man fick inte vara ifred för försäljare, inkastare till restauranger och rumsuthyrare någonstans så vi åkte därifrån nästan i panik. Det var på sommaren för 20 år sedan. Nu är det vår 20 år senare och staden har verkligen förändrat sig. Hur stor den blivit vet inte vi, men höghus och nya kvarter och gator överallt. Flera campingar och ställplatser finns och vi valde en camping, Vale Paraiso Natur Park, absolut ingen höjdare men vi låg där bara en natt. Det blåste kalla atlantvindar och husbilen skakade hela natten, men när morgonen kom var blåsten borta och solen sken. Det var då vi bestämde oss för att besöka vårdcentralen och den historien har jag redan berättat.

Vi åkte inte tillbaka till Nazaré efter hospitalet i Alcobaca utan vände och for söderut. Lissabon var vårt mål och dit kom vi sen eftermiddag – kväll. Vägen från Alcobaca till Lissabon var inte lika sevärd som de tidigare dagarnas, det märktes att vi var på väg mot en storstad. Väl inne i Lissabon åkte vi motorvägen och en hisnande otäck trafik fanns runt om oss och dessutom mörknade det. Men maken chauffören tog oss säkert och med GPS:ns hjälp fram till camping Lisboa och där stannade vi tre nätter. En riktigt bra camping och bussen till Lissabon stannade utanför campingen och förde oss ända in i de centrala delarna av staden. Lissabon är en stor och livlig stad. Vad ska man välja när man första gången gör ett besök här?! Vi visste ingenting och naturligtvis gick vi av bussen onödigt tidigt, det gjorde nästan alla. Vi ville se lite av Belem och lite av marinan + lite till och det fick vi. Vi gick en mil denna varma dag, tog välförtjänta pauser med dryck och mat då och då och hamnade också på en badstrand mitt inne i Lissabon. Sen eftermiddag orkade vi inte gå längre utan klev på buss 714 som gick mot campingen. Då fick vi se ännu mer av staden, kanske var det den bästa sightseeingen på hela dagen. Trafiken ska vi inte prata om, men en spännande bussresa var det. Hemma i husbilen fick man försöka plåstra om skavsåren så gott det gick, luta sig tillbaka och så småningom äta en enkel middag. Vi kommer säkert tillbaka till Lissabon fler gånger och nu vet vi lite mer om var och vad vi ska besöka.
Lissabon har egentligen inte så många riktigt gamla byggnader. Staden och hela Algarve och delar av Spanien drabbades av en jordbävning 1755 och Lissabon drabbades värst. Det som inte förstördes i jordbävningen förstördes av bränderna och som om inte det var nog så vällde flodvågor, alltså en tsunami, från floden Tejo in över stadens lägre stadsdelar. I bara Lissabon dog omkring 15000 människor. Allt detta har jag lärt mig av min fröken Margit, på lektionerna i historia i början på 60-talet. Men för säkerhets skull dubbelkollade jag med min användbara reseguide ”Portugal”, så att jag inte kommer med några felaktiga uppgifter.

Nu är vi tillbaka i Castro Verde och jag har blandat skrivandet med frukost och utesittande. Vi ska nu äta lite lunch och sedan försöka oss på en promenad i hettan, mördande hett är det ute. Imorgon fortsätter vi färden tillbaka mot Algarvekusten och sedan är snart Portugalvistelsen över för den här gången. Jag tror att det varit vår allra bästa vistelse här, det känns så….

Fortfarande träffar vi på trevliga svenskar och det blir en hel del pratstunder och erfarenhetsutbyten. Men det märks att övervintrarna börjar åka hemåt, de flesta ska vara hemma till påsk. Men vi firar påsk i Spanien, det brukar gå bra det också….

Vi har visserligen påbörjat hemresan men den kommer att pågå i två månader…