10 mars 2017, fredag

Ingen kan väl tro, att jag skulle stiga upp klockan sju när jag får sova hur länge jag vill. Men så är det, idag vill jag stiga upp tidigt och sätta mig framför datorn och skriva lite i bloggen. På dagarna är det alldeles för varmt och man vill verkligen passa på och njuta av solen och inte sitta inne och skriva. Kent sover förstås…
Det är nu 71 dagar sedan vi startade vår resa och vi har passerat halvtid.

Vi stannade i Olhao i sex dagar och förutom en dag när regnet vräkte ner, så var det somrigt och skönt. Olhao camping var sig lik, vi har varit där många gånger och fortfarande känner vi igen en del övervintrare som var där redan när vi kom första gången 2011. Ett par dagar efter oss kom även Bosse och Maud, som blivit nya vänner och vi hade några trivsamma stunder tillsammans i solen.

Promenader till staden blev det förstås och vi besökte Estofadore där vi ville få bilens väggstycken omklädda men dessvärre hade dom inte tid för oss just nu. Företaget har ungefär tre dagars framförhållning, så dom ville att vi skulle försöka igen lite senare. Och det ska vi när vi kommer tillbaka.

Staden är också sig lik och vi besökte förstås saluhallarna vid hamnen och åt en Biffana på samma gamla ställe som vi brukar utanför saluhallarna. Samma man serverade och samma portugisgubbar som tidigare satt och drack kaffe. Storkbon finns det lite här och var och troligtvis är det samma storkar där som vid tidigare besök. Besök på kinesen blev det förstås också, samma gamla kines som alltid funnits i Olhao…
För er som inte tidigare läst mina reseberättelser kan jag tala om att Biffana är en smörgås med en fläskbit i och på kinesen handlar man jättebra och jättedåliga saker som man bara måste köpa…..

Härliga dagar, men vi var tvungna att checka ut från campingen på söndagen för vi hade ju en träff med ”plastarn” inbokad måndag morgon. Så vi betalade vår räkning på 58€, billigare kan man knappast bo på en camping, och åkte en sväng tillbaka till Vila Real de Santo Antonio och tvättade på Lavomatic. Sedan åkte vi tillbaka mot Olhao och Quelfes och övernattade på grusplanen i närheten av ”plastarn”. Vi var inte ensamma där, förutom vi så stod en annan svensk bil och ägarna till den hade vi träffat flera gånger både i Spanien och i Portugal.
”Plastarn” är känd bland camparna för dom utför jättebra reparationer på olika plastdetaljer som finns på en husbil, både småkrämpor som vår bil hade och större rejälare skador och när vi anmälde oss på verkstaden på morgonen, så träffade vi ytterligare ett svenskt par som hade bott i sin husbil inne på verkstaden i en vecka. Den nästan nya, fina bilen hade betydligt större skador än vår…
Dagen, som vi trodde skulle bli lång och tråkig, eftersom väntan sällan är rolig, gick fort och vi hade en trevlig samvaro med mycket prat och erfarenhetsutbyte. Vi satt i våra stolar utanför verkstaden och solen sken och sen eftermiddag betalade vi 150€ för 6 timmars arbete. Nöjda med resultatet åkte vi tillbaka till grusplanen där vi skulle sova ytterligare en natt. Dit kom också en engelsk bil med två pratsugna människor, han var 85 år och hon några år yngre. Mycket beresta och visst var det roligt att få testa sin engelska men det blev jobbigt eftersom dom inte ville lämna oss. När jag ursäktade mig och sa att jag måste laga middag, följde hon med in och fortsatte prata. På morgonen rullade en norsk bil in på grusplanen och norrmannen själv kom och hälsade och hoppade oombedd in i vår husbil, fick lite kaffe och det blev en lång och trevlig pratstund. Under tiden kom förstås engelsmännen och ville vi skulle fortsätta vår pratstund, men vi ursäktade oss med att vi måste åka…
Så kan det bli när man träffas några stycken och det är lite det som är det roliga med att åka som vi gör.

Nästa stopp blev i Qurteira där det var marknad på onsdagen. Marknadsplatsen är i vanliga fall ställplats, och husbilarna får lämna ställplatsen och ställa sig på parkeringen från tisdag morgon till onsdag kväll. Så är det varje vecka året om. Vi kom fram efter lunch och hade tur som fick en plats, vi har aldrig sett så många husbilar där som i år. Mest fransmän förstås.. Efter en solig och skön dag, besökte vi en av de två restaurangerna som ligger utanför ställplatsen och marknadsplatsen, Piu Pollo som är känd för sin goda piripirikyckling. Den beställde vi förstås + en halvkanna vin. Ytterligare en halvkanna blev det lite senare och den bjöd restaurangen på. Jättegott, trevlig personal och väldigt billigt. Kyckling, pommes, sallad, annan sallad, ost med baconbitar och vinet kostade 18€ för två, fattar inte varför man lagar mat hemma.. På onsdagen blev det marknad och som vanligt köpte jag nästan ingenting. Det var alldeles för varmt för en marknadsdag och allt dom säljer har vi sett i alla år, väldigt lite nyheter finns det. Jag känner att mitt behov av marknader har minskat betydligt, så det dröjer nog ett tag innan vi besöker nästa.
En varm dag på parkeringen blev det och sedan övernattade vi på ställplatsen och hade lite småkul när vi såg hur folk nästan slogs om elplatserna. Vi satt i lugn och ro en bit bort eftersom vi inte behövde ha en el. Snart nog började parabolerna snurra på taken och när dom väl blev inställda infann sig lugnet och det blev kväll även den här gången.

Efter Qurteira går vår resa vidare mot Lissabon. Vi valde att åka över bergen, kanske inte den vanligaste vägen men vi vill se lite mer av Portugal. Resan uppåt började inte så bra, det pågick vägarbeten och vi fick sitta i bilkö långa tider. Inte så skönt i värmen. Men vi kom fram till Castro Verde efter en jättefin resa bland de gröna kullarna och dalarna där får och getter gick i stora mängder. Storkarna bidrog till upplevelserna med sin storkbon längs med vägen. Framme i Castro Verde tog vi in på den moderna och fina campingen, använde det moderna servicehuset med härliga duschar och det är en njutning efter några dagar på ställplatser då man måste använda sin egen, betydligt enklare dusch. Senare, efter måltiden som var matjessill, färsk potatis, cremefraiche, gräslök och något som skulle föreställa portugisiskt knäckebröd och som vi åt ute, besökte Kent också diskplatsen och han var jättenöjd. Själv satt jag under tiden ute och läste min bok tills han kom tillbaka och så blev det ett glas vin innan vi gick in och eftermiddagen hade hunnit bli kväll. Här ska vi ligga ett dygn till. Sen vet vi inte, men kanske blir Beja nästa mål. Helt okända trakter för oss och det känns spännande och roligt.

Idag måste Kent besöka spelbutiken och hämta ut vinsten och spela nytt euromilhõues, det har blivit en vana varje fredag. Vi ska också försöka titta lite på den här staden, men vet inte om man orkar med så mycket turistande, det kommer att bli en varm och skön dag även idag…

Nu ska jag bara lägga in lite kort och sen göra frukost och väcka Kent, en ny dag väntar och det gick ju bra att gå upp tidigt, jag tycker ju det är så roligt att skriva min blogg…

Ha en underbar dag…..