Om

Bloggen handlar om våra vinterresor med husbilen i Europa. Mesta tiden tillbringar vi i Spanien och Portugal, men resorna handlar också om färden genom Frankrike och Tyskland.

Jag har nu lagt in tidigare resor från Resdagboken under Länkar, så alla våra resor från 2008 och framåt är samlade. Vill ni läsa dom så glöm inte att trycka på rubriken, i annars blir det bara en liten del av resan man ser.
En resa jag själv tycker är rolig att följa är vår första efter pensioneringen, Med husbil genom Europa 2008, en resa som går genom flera länder i Europa men framförallt i Grekland...

Om oss

Sidor

Visar inlägg i kategorin Med husbil genom Europa vintern 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Ett myggbett som kliar...


2019-02-14, torsdag. ALLA HJÄRTANS DAG och jag vill skicka massor av kramar till familj och vänner och önska er en riktigt trevlig dag.

Vår resa fortsätter och vi är nu inne på vår 47:e dag. Vi har bytt land och befinner oss nu i Portugal på en camping nära Albufeira. Parking de autocaravanas Mikki heter platsen och jag vet inte hur jag ska beskriva stället, men det är väldigt annorlunda här.

Jag börjar i stället att berätta om våra dagar i Torrox. 15 dagar var vi på camping El Pino och det är det längsta vi ligger stilla. Vi fick en plats på Svensktoppen där också de flesta svenskarna bor. Annars vimlar det av fransmän och britter. Sommarväder var det och är så fortfarande, så det är shorts som gäller. Vi hade några blåsiga dagar i början, ska sanningen fram så var det snudd på storm, sen har det varit lugnt och soligt. Dagarna gick fort och vi vandrade ner till stan varannan dag, åt lunch eller tapas någonstans på strandpromenaden, handlade lite på Mercadona och knatade upp för jobbiga backen, väl hemma så smakade det gott med en kall öl i solen. Vi umgicks med våra svenska vänner, det var flera musselfester, som Kent ansvarade för och de som inte gillade musslor fick äta något annat, t ex nykokt krabba eller friterade bläckfiskringar.. Allt var lugnt och trivsamt, precis som det brukar vara i Torrox.

15 dagar går fort och vi tog avsked av vännerna på fredagen den 8:e februari, med 14 nyplockade avocadon från träden på campingen och tanken var att vi skulle vara på Hästgården i Fuengirola några dagar. Efter kontakt med Janne o Marita, som vi gärna ville träffa där, visade det sig att det var så gott som fullt på ställplatsen, så vi valde att åka mot Portugal i stället. Hästgården finns kvar när vi vänder hemåt igen.

Det kändes jättebra att vara ute på vägen igen och när vi väl kom undan bilarna som skulle till Malaga, så var det relativt lugnt på resan mot Sevilla. Där skulle vi besöka en husbilsfirma, som även sålde tillbehör för husbilar. Och tillbehör behövs alltid, t ex så har kranen till handfatet i toalettutrymmet lagt av och då behöver maken, husbilsfixaren en ny kran. Där skulle vi också övernatta på deras ställplats.

Så fick det bli och vägen mot Sevilla är så vacker, med höga berg och olivodlingar och efter några timmars resa var vi framme. Vi inhandlade en kran och betalade ställplatsen och sen gick vi en promenad och tittade på alla husbilar som var till salu, nya och bättre begagnade. Många märken som vi aldrig sett tidigare…
När vi vaknade på morgonen var det blött utanför husbilen och vi trodde att det regnat. Men så var det inte, luftfuktigheten var så hög så vatten bildades på taket och rann ner och bildade små pölar…

Vi lämnade ställplatsen och maken, chauffören körde med säker hand genom ett trafikintensivt Sevilla. Han har kört den vägen några gånger, så han hittar, med GPS:ns hjälp, väldigt bra. Jag andas inte särskilt mycket under den resan, tycker bara att bilarna svängde hit och dit alldeles för fort..

Resten av de 17 milen till Portugal var bara trivsamma, vi åkte genom apelsinodlingar och blommande mandelträd, såg alla storkar som byggt bo på elstolparna längs med vägen. När vi närmade oss portugisiska gränsen kom de rödaktigt bergen, som formats av regn och rinnande vatten fram, olivträden byttes ut mot pinjéträd och när de låga växthusen där man odlar grönsaker och jordgubbar blev synliga, då visste vi att vi snart var framme…

Vårt mål den lördagen var ställplatsen i Vila Real de Santo Antonio, men vi hyste inget större hopp om att få en plats där. Det är så mycket husbilar överallt, både i Spanien och Portugal den här vintern, så platserna räcker inte till. Men vi hade tur, vi fick en plats och där stod vi i tre dagar.

Den ställplatsen är en stor parkering där husbilarna står i prydliga rader och man kan fylla vatten och tömma avlopp och toan. Så mycket mer är det inte. Den ligger jättefint vid floden Guadiana, som är gränsen mellan Spanien och Portugal. Staden är liten och prydlig, med jättefin gatubeläggning och jämnstora kvarter och ett litet torg där det är hantverksmässa varje lördag. Restauranger och fina butiker med portugisiska sängkläder och handdukar och en hel del annat också. Kan verkligen rekommendera ett besök där.

Vi låg där i tre dygn, tillsammans med nästan bara fransmän. Storkarna som bor på de höga skorstenarna i de numera rivna husen höll oss sällskap med sitt högljudda läte, medan man satt utanför husbilen och läste sin bok, men det var bara trivsamt…  Ibland flög de över ställplatsen och då ser man hur stora deras vingar är, då ryser det i en. Vet inte varför..

På tisdagen lämnade vi ställplatsen men vi vet redan nu att Vila Real de Santo Antonio kommer vi att återvända till,.

Vi ställde kosan tillbaka till Spanien där vi fyllde vår spanska gasoltub och tankade bilen. Bränslet är billigare i Spanien. Tillbaka i Portugal drog vi ut på 125:an, som inte var fullt så dålig som man är van vid. På flera ställen var det ny asfalt och det var kortare sträckor med håligheter och annat trafikfarligt. Efter lite körande här i Portugal är Kent inte längre Kent chauffören eller Kent fixaren, han är rätt och slätt Kent portugisen. Han har lagt till en portugisiskt körstil, kastar sig in i varje litet hålrum som kan uppstå i trafiken, gör portugisiska omkörningar och kör lite fortare än man behöver. Vet inte om det är så bra, tycker nog bättre om den lugna och sansade Kent chauffören.

Vi stannade till på en av våra favoritrestauranger, parkerade längs vägen, precis som man gör i Portugal och jag fick kontakt med mina kära klasskamrater, Inger, Maud, Eva och Ann-Katrin som hade sin månatliga träff hemma hos Ann-Katrin. Skypen fungerade inte så bra så det fick bli genom Facetime. Så roligt att prata med dem och visst fick jag lite hemlängtan och ville vara på plats. Men bara en kort stund för sen gick vi in på restaurangen och delade på en portion vildsvinsgryta, som är så himla god. Maten räckte gott och väl och det blev mat över. Lite funderingar hade vi när vi såg att de fyra poliserna vid bordet bredvid oss delade på en liter rödvin till maten, hoppas inte att de svenska tar efter…

Efter en tur till Olhao där vi handlade lite på InterMache, några 5-liters boxar med deras goda Sergiusvin blev det och lite mat. Övernattningen den natten blev på parkeringen utanför gasoltanten i Quelfes där vi fyllde vår svenska gasoltub. Numera är det ingen gasoltant utan en ung portugisisk pojke som fyller och numera använder han gasolmacken för fyllningen. Gasoltanten gick in i ett hemligt rum dit ingen fick följa med.. Lagligt eller ej, inte vet jag.

Nu är vi framme i nutid och vi har träffat våra vänner Arne och Agneta här på Mikkis place i Pera utanför Albufeira. När Kent har monterat nya kranen ska vi gå en promenad och bestämma om vi tycker om platsen eller inte. Lite senare idag ska vi äta på restaurangen och fira ägarens födelsedag och att de har drivit campingen under fem år. Kanske kan vi fira lite Alla Hjärtans Dag också. Ingen vet egentligen när firandet börjar, vi fick en tid igår, kl 1800 men på skylten står det 1600.

Lite annat. Vi använder vår utmärkta Heissluftfriteuse när vi ligger på el, men vi måste varna lite för användningen av den. Vi märkte att plasten på vår TV som står i ett skåp bakom fritösen, smälte och det visade sig att varmluften från fläkten gick ut på baksidan och var jättehet och det pallade inte TV:n för. Nu har vi ändrat så att luften går ut i tomma intet. Kan också säga att det står klart och tydligt en varning på fritösen, men vi var nog inte tillräckligt uppmärksamma.

---

Ny dag och intrycken av Mikkis place har fallit på plats och vi är riktigt förtjusta i campingen. Den är mycket annorlunda än andra campingar vi besökt och den drivs av Michele, som är keramiker och Arno. Hela campingen, och den är stor, är smyckad med statyer och andra fantasieggande keramiska produkter och blomsteranläggningar, en damm mitt i, som jag tror att man badar i på sommaren. En stor lada, som är tillbyggd finns och där är receptionen, baren, restaurangen och ännu mer keramikgrejor. Ute i det fria går tuppen, hönsen och ett antal duvor, vet inte vad jag ska säga mer, men det är lite annorlunda på ett positivt sätt… Ska jag klaga så kanske duscharna kunde vara lite vänligare mot min känsliga hud, vattnet var varmt så man nästan skållade sig och det gick inte att justera..

Trevligt par, Michele och Arno och igår var alla inbjudna till Arnos födelsedagsfest, som samtidigt var campingens 5-årsfest. Vi trodde vi skulle betala för mat och dryck, men så var det icke, drycken fick vi betala men resten stod värdfolket för..  Först serverades en välkryddad soppa, gjord på mestadels linser o lite kyckling, sen tog det en rätt lång stund innan nästa rätt serverades, som var någon slags friterad korv eller färs, allt välkryddat och gott. Till det serverades olika kalla såser. Efter att ha gått runt med storbrickan med ”maträtten” ett antal gånger och folk åt och tyckte det var smaskigt, så trodde vi att det var slut på middagen, men icke. Nu fick alla var sin strut med pommes frites och majonnäs. Jättegott fast man trodde inte man skulle orka äta upp allt. Vet inte hur mycket vin o öl vi drack, men det var mer än ett glas. Senare blev det karaoke men då hade de flesta gästerna gått och så gjorde även vi.

Trevlig och annorlunda plats, trevlig och annorlunda fest, men framför allt två jättetrevliga dagar tillsammans med kompisarna Arne och Agneta från Trollhättan.

Idag har vi fortsatt uppåt i Portugal, vi är nu i Castro Verde på Parque Campismo Castro Verde. Här har vi varit förut och den är jättefin och helt vanlig. Här blir vi X antal dagar och åker sedan vidare mot Lissabon..

Jag började min blogg med att önska alla en trevlig ALLA HJÄRTANS DAG och idag är det dagen efter, i flera bemärkelser, men jag hoppas ni fick en bra dag.

Vädret är fortfarande sommar, dock hade vi blåst igår och i veckan som kommer kanske det blir regnskurar. DET BLIR SOM DET BLIR är fortfarande ett ordspråk som vi använder dagligen, skriv gärna och berätta om vilka ordspråk ni använder eller om någonting annat. Alltid kul att få kommentarer när man skrivit en blogg..

Måste också säga att jag fått årets första myggbett…

---

Idag lördag och jag har haft problem med att lägga in bilderna. Det är svårt med överföring från telefonen till datorn och de sista bilderna från festen på Mikkis Place kom inte med.. Kanske lika bra det, ni får själva använda fantasin...

 

Från Alicante till Costa Tropical i Andalusien


2019-02-02, fredag och för en månad sedan lämnade vi färjan och påbörjade resan genom Tyskland. Tiden går så fort. Vi är nu på camping El Pino i Torrox, ca 360 mil från Sundbyholm.

Vi lämnade Santa Pola lördagen den 19 januari, sa hej då till alla vänner som gjorde att vår vistelse där blev så bra och fortsatte vår resa söderut. Strålande väder, inte mycket trafik och vårt mål den här resdagen var att stanna någonstans nära Mazarron eller Vera. Vi hade nu kommit in i en annan del av Spanien, apelsinodlingarna byttes ut mot blommande mandelträd och kronärtskockorna förvandlades till olika grönsaksodlingar i stora fält. De fula hav av plasttält vill jag helst glömma men solen, bergen och havet i kombination var så vackert. 

Vi hittade en gratisplats vid en strand, Playa La Higuerica, nära Vera där det stod ett antal husbilar. Perfekt att stanna en natt. Platsen var också sköldpaddornas territorium, allt enligt en skylt på stranden.

Nästa dags övernattning blev på en parkering i Almerimar där vi fick uppleva ett riktigt åskväder. En husbilsgranne varnade oss för att polisen kom varje morgon och körde bort fricamparna, men vi blev dock inte så oroliga, det var en vanlig parkering vid badstranden och ingen förbudsskylt fanns, så vi sov gott den natten också. Jag tänkte t o m, att det skulle ha varit en intressant upplevelse och kanske något nytt att skriva om här på bloggen.

Från Almerimar till La Herradura är det bara ca 10 mil och efter ett par timmar var vi framme på Nuevo camping, där vi checkade in. Där övervintrar våra vänner Jan-Åke och Linda och vi hade några trivsamma dagar tillsammans. Vädret var varmt men blåsigt, så det gällde att hitta bra tapas-ställen som låg i lä vid havet. De bästa tapasen på våra resor, får man enligt vår erfarenhet i La Herradura, mycket med fisk och skaldjur och allt är så fräscht och gott. Tack Jan-Åke för att du inte är så förtjust i friterade sardiner, musslor och merluza (kummel), det innebar ju att vi fick så många fler godbitar…

En kväll var vi också på kvarterskrogen och drack lite vin och åt kycklingvingar, tillsammans med Yvonne och Kalle + många andra människor av olika nationaliteter.  Stimmigt men trevligt.
Kvällen därpå blev det middag på grannrestaurangen. Tyvärr var inte revbensspjällen särskilt bra, vi var inte nöjda med dem. Så är det ibland.

La Herradura är en liten stad vid havet och stranden. Den ligger i mitt tycke, i den vackraste delen av Spanien, Costa Tropical, där klimatet är subtropiskt. Inte bara människor mår bra här, även frukten chirimoya och andra tropiska växter trivs som fisken i vattnet. Gröna gräsmattor och blommor i mängder året runt…  Ett annat namn för chirimoyan är vaniljäpple.

Campingen skulle kunna vara jättefin om den fick lite omsorg. Läget är jättebra, närmaste granne är stranden och havet. Under de här åren vi besökt den har den bara förfallit. Trasiga grejor repareras inte, ofta är varmvattnet slut i duschen och gasoltuberna byts inte, nej jag har tappat känslan för den campingen. Det hjälper inte, att den ligger i en stor trädgård, grönt är det men träd och växter får växa fritt och då kan det bli komplicerat att köra in på sin campingplats.  
Dessutom är det den dyraste campingen vi besöker, vi stannar bara några dagar och får inte mycket rabatt. För Linda och Jan-Åke är det billigt då dom bor där hela vintern..

24 januari, torsdag lämnade vi våra vänner i La Herradura och åkte till Torrox, där vi är nu och har bokat upp oss på camping El Pino för 14 dagar. Vi har många vänner här och det känns bra att stanna här lite längre än vi gör på andra ställen. Alla som följt oss under åren, vet att vi har haft många fina stunder här och att det blir mycket opretentiösts umgänge med våra vänner.

El Pino, som vi besökte första gången 2010 på vår första övervintring i Spanien, är en gammal plantage där man odlade avocado. Campingen ligger på en bergssluttning och är uppdelad i terrasser. Fortfarande finns det avocadoträd, men de har blivit färre och att plocka avocadon direkt från träden är inte lika lätt som på våra första resor. Här finns också några träd med cherimoya och nes peras.. Samma familj har drivit campingen under alla våra år och under många år gjordes inget för att förbättra standarden här. Dåliga duschar och knappast något varmvatten t ex. Men vi har alltid tyckt det varit en trivsam camping, kanske för att vi träffat så många trevliga människor här.

Under förra säsongen började lite renoveringar här och där, ett nytt servicehus byggdes och i år har man fortsatt. Just nu bygger man ett nytt räcke upp till etage 2. Många träd har rensats bort och hela campingen har blivit ljusare på något sätt. Men Wi-Fi, som ingår i priset, är ännu ingenting att ha. Som tur är så har vi Telenors mobila abonnemang..

Nackdelen med campingen är att den ligger ovanför Torrox Costa, där affärer och restauranger ligger. Och havet… Att gå ner till stan är inga problem, det kan vara en trevlig promenad på grusvägarna genom plantagen t ex, att gå nerför backen är inte svårt. Hemåt är jobbigare, allt lutar uppför redan från strandpromenaden. En sådan promenad, fram o tillbaka brukar bli runt 7 km och det är vi nöjda med. Kent som har problem med ett ben efter en höftoperation, har inte haft några stora bekymmer att gå och det är vi båda glada och tacksamma för. Kanske är det ölen och tapasen som hägrar, eller spelbutiken, möjligtvis tycker han bara det är skönt att komma igång och röra sig igen.

Vi har haft en del trevliga sammankomster med våra vänner redan och fler väntar. I lördags satt vi i solskenet och åt och drack lite vin utanför en av husbilarna. Dagen efter travade samma gäng ner för backen till en restaurang, som ligger längs med den trafikerade vägen till Nerja. God kolgrillad kyckling blev det för nästan alla. Ett par fick kyckling som var rå och den fick bäras in och ut några gånger och det var frustrerande. Inte hjälpte det att restaurangen bjöd på en omgång dricka till hela gänget.. Så kan det också vara..

Nu väntar en ny helg och då blir det musslor och lite annat..

Vädret har växlat, från strålande sol och jättevarmt till riktigt blåsigt och nästan storm, som det varit i natt. Fortfarande blåser det kraftigt men det passar mig bra för då fick jag ju tid att skriva lite…

Kan också säga att vi använder vår Heissluftfriteuse och jag har lärt mig hur man gör, vilka tider som gäller och annat. Senast använde jag den när jag stekte doradan, som är min favoritfisk och den blev så himla god och bra. Men – jag använder gärna lite olja, har en olivolja i sprayform som passar utmärkt..

Så mycket mer tänker jag inte skriva, har lite annat att göra. Kent har diskat och jag tror att han förväntar sig att jag ska torka den. Sen blir det en dusch och så småningom lite fredagsmys. Kvällens måltid blir Mercadonas grönpepparpaté med cumberlandsås till förrätt, vanliga fläskkotletter med svampsås till huvudrätt. Svampen är egenhändigt plockad i Värmlandsskogarna i höstas.. Självklart blir det lite gott rödvin också..

Ha en trevlig helg, skotta inte bort all snö och halka inte, var rädda om er önskar vi i ett snöfritt Torrox..
Vad vi har för temperatur? Just nu är det 19 grader, men blåsten känns inte särskilt skön…

Camping Bahia och Santa Pola

2019-01-18, fredag och ny pension. Några nya läsare har hittat min blogg och jag vet att de troligtvis är kommande vagabonder. Därför kommer jag att skriva lite extra om vissa platser vi besöker, kanske lite om vilka vägar vi väljer och annat som kan vara av intresse. Den här gången blir det om Camping Bahia och Santa Pola. Ni som tidigare följt oss på våra resor känner till det mesta och kan hoppa över ett långt stycke och fortsätta läsningen längre ner..

Camping Bahia är en stor camping, som många svenskar valt att övervintra på. Vi hörde rykten om att det i år är närmare 200 svenska ekipage här. Tyskar, norrmän och lite andra nationaliteter finns det också. Dock inga spanjorer på vintern.

Att campingen är populär råder ingen tvekan om. Att ha folk omkring sig, som pratar ens eget språk känns tryggt och trivsamt, allt är välordnat och personalen ställer upp till 100 procent. Platserna är inte de största, men på de flesta får man plats med sin husbil eller husvagn + yttertält eller kökstält, som är rätt så vanligt här Billigt blir det också om man står här en månad eller längre. För oss, som bara ligger en kortare tid är det ACSI:s priser som gäller, alltså 18€/dygn inkl el. (Acsi kan jag skriva om någon annan gång).

Många aktiviteter finns här. Boule förstås och kortspel, men också gemensamma promenader för hundarna med sin matte och husse, långpromenader, tipspromenader, stickning och om inte annat kan man träffas i campingens bar och ta ett glas tillsammans. Den gamla poolen håller man på att bygga om och i april ska den nya, som blir både inne o utepool, invigas.

Jag tror, att folk mår väldigt bra här, trots att många är äldre och har sina krämpor. Klimatet är oftast bra, grannar och vänner har alltid en stund över för en pratstund. Ofta med en kopp kaffe eller lite vin. Får man bekymmer med sin hälsa hjälper personalen till och ser till att man får hjälp.

De flesta bor i sina husbilar som de även har som transport fram och tillbaka. Men några har köpt en husvagn här på campingen och fått campingplats och allt innehåll i vagnen på köpet. Då hyr dom platsen hela året. Det kan kosta ungefär 3000 – 3500€/år. Några har också skaffat en personbil här, så det fungerar perfekt. Alicantes flygplats finns nära och väljer man att flyga ner är man snart på plats.

Santa Pola som stad är rätt så lagom. Campingen ligger nära affärer och restauranger och det finns en välbesökt marknad på lördagar och söndagar. Fina stränder och strandpromenad och en hamn med både fiskebåtar och andra båtar. Det finns mycket att titta på…

Det var lite om Santa Pola och camping Bahia, där det just nu inte finns några lediga platser. Vi fick en lite plats, inte så mycket större än husbilen tack vare att våra vänner Lizzy och Ove tjatat sig till den.

Här har vi haft några jättetrevliga dagar, vi har under åren fått många vänner här och det är alltid lika roligt att träffas. Vi har besökt marknaden och efter den så hamnade vi på en bar ”100 Montaditos” som serverar goda smörgåsar och god öl eller gott vin. Tillsammans med många andra satt vi och ljög för varandra och utbytte erfarenheter i solen. Ett besök på ”Tedi” som är en tysk butik med massor av krimskrams blev det också och där har vi inhandlat en Heissluftfriteuse, som är det senaste av alla användbara grejor, som man bara måste ha. En fritös där man får de finaste friteringar, allt utan olja. Jag återkommer om resultaten när vi börjat använda den.
Här i Santa Pola har det blivit en del restaurangbesök, bl a på en liten restaurang, Peña Grande,  på torget, där vi skulle äta en lättlunch tillsammans med våra vänner. Det blev en jätteportion med revbensspjäll för mig och fläsklägg till de fem övriga. Kanske ingen lättlunch, men det var det godaste revbensspjäll jag någonsin ätit och de andra njöt lika mycket av sin fläsklägg. På kvällen satt vi bara och jäste, orkade inte göra något annat än slappa och titta på ”Stjärnorna på slottet”. Numera kan man titta på både SVT1 och TV4play och det är faktiskt trevligt. Tror att vi uppskattar svensk TV mer än ni därhemma gör.

Ett annat ställe som vi alltid besöker är WOK:n som ligger alldeles i närheten av campingen. Det har under åren varit varierande bra men aldrig dåligt. I år är restaurangen renoverad och har nya ägare och personal. Mat i all oändlighet, både wok, grönsaker och annat thailändskt + ett dessertbord. Även där blev det lite för mycket men det var så himla gott. Ett avslut i campingens bar blev det också.

Allt är inte bra här i Santa Pola, gator och trottoarer är ojämna och man kan lätt snubbla. Det hände dessvärre vår vän Maud, Ottos matte och som tur var så bröt hon inget men har jätteont i armar och axlar och är nu lite handikappad. Dessbättre har hon en egen sjuksköterska, Ottos husse Bosse, så hon får bra vård.

Vädret här började med kyla men det har gått över till riktigt fina soliga dagar utan blåst. Morgnar, kvällar och nätter är fortfarande kalla, men det är ju vinter här också, det får man inte glömma.

Nu har Kent gjort lite praktiska saker, som tömningar och vattenpåfyllning och en rejäl disk väntar också. Annars är det tipspromenad just nu, men vi skippar den.

Efter lunch ska vi ta en promenad men vet inte var vi hamnar. Imorgon lämnar vi Santa Pola för den här gången och åker vidare neråt. Vart vi är nästa gång jag skriver vet jag inte ännu. Nästa längre stopp blir nog i Torrox.

Jag vill passa på och önska våra barnbarn Angelica och Anton en trevlig födelsedagsfest på lördag då de firar sina kommande födelsedagar.

Tack till alla som skriver kommentarer, alltid roligt att läsa..

---

Vi har nu gått våra 7  km och bl a besökt fiskehamnen, roligt och intressant. Flera besök på olika "Kinesen" där man kan handla det mesta, men vi bara tittade. Ett besök på Peña Grande blev det också, men denna gång nöjde vi oss med varma smörgåsar och ett glas vin...

Camping Bahia och Santa Pola är fantastiskt, men vi vill inte stanna här någon längre tid. Det vill vi inte på något annat ställe heller, för vi är ju vagabonder och älskar själva resandet och att komma till nya men även platser som vi redan besökt.. Så är det...

Tack i alla fall kära vänner på Bahia, vi är så glada att vi har er...




Gunnardagen i Calpe och lite mer...

2019-01-13, söndag. 16:e dagen på vår resa och vi har kommit en bra bit ner i Spanien. Bahia camping och Santa Pola i Alicanteområdet är vårt hem en vecka framåt. Hit kommer vi varje resa, campingen och staden är trevlig men egentligen är det våra vänner här som vi vill träffa.

Vi lämnade Blanes för en vecka sedan, på Trettondagen. Resan var bara bekväm, vi åkte autopista och autovia runt Barcelona, så vi slapp trafiken inne i Barcelona. Vädret var soligt, men lite blåsigt och efter ca fyra timmars resa var vi framme i Peniscola där vi skulle övernatta. Vi tog in på en, för oss, ny camping, Los Pinos. Vägen dit var avspärrad p g a vägarbeten så vi fick åka mellan blomkåls- och kronärtskocksodlingar på en liten väg, som var enkelriktad åt andra hållet… Nya hemmagjorda pilar visade vägen.

Vårt mål var Calpe och precis som vi befarat var det fullt på alla ställplatser och campingar, utom på camping La Merced. Där fick vi välja plats och att campingavgiften bara var 17,5€ mot 27 på dyraste ställplatsen var bara positivt.

I Calpe hade vi några trevliga dagar tillsammans med vännerna Bitte och Lars-Åke och deras hund Wille. Wille hade dessvärre en inflammation i en tass och blev lite förbannad på matte som tvingade på honom en skärm runt huvudet. Vem skulle inte bli det?? Men, som den fina hund han är, så lugnade han ner sig och accepterade läget.

Lars-Åke, som för länge sedan var taxichaufför, ägnade många timmar åt att guida oss med personbilen i Calpes omgivningar. Upp och nerför höga berg, fram och tillbaka, hit och dit och vackra vyer över stad och hav var det överallt. Vi hann också med ett besök i en diversebutik, lite finare än kinesen och där köpte vi lite grejor. Ett besök i staden Moraira blev de också. Kan bara säga, att guidningen var perfekt och vi fick se mycket…

Bitte och Lars-Åke har en lägenhet i centrala Calpe och visst blev det cava och tapas på deras balkong och visst blev det också ett besök på bästa kinesrestaurangen. Vi fick en jättegod måltid, med vårrullar som förrätt, anka i apelsinsås för mig och extrakryddade revbensspjäll för Kent, små glassar till efterrätt + en butelj av husets vin. Allt för 240 svenska kronor för oss två… En riktig festmåltid.

Men det bästa med dagarna i Calpe är ändå firandet av Gunnar-dagen. Det har blivit en tradition och firandet innebär, att min bonussyster Bitte och jag får egentid medan männen handlar musslor och tillreder godsakerna. Den här gången gick vi en promenad längs med strandpromenaden, solen sken och det var inte mycket blåst. Det blev också ett glas på en bar innan vi gick hem till lägenheten och gjorde kockarna sällskap. Måste säga att resultatet med musselkoket bara blir bättre och bättre för varje gång. Trevligt och njutbart..

Men allt har ett slut och så även dagarna i Calpe. Snart var vi på rull igen, den här gången blev resan under tio mil. Vårt mål var nu San Fulgencio, där vi skulle besöka tvättatutomaten. Givetvis var ställplatserna fullbelagda, förutom den lilla vid bensinmacken och tvättautomaten. Blåsten var med oss även här, så det var jeans och fleecejacka som gällde. Förutom att vi ägnade ett par timmar åt tvätt och städning, så besökte vi de båda kinabutikerna och köpte en del bra att ha grejor. T ex fick Kent en ny neongrön/gul diskkorg och han var så nöjd.

Vi har dock inte varit särskilt nöjda med våra telefoner. Under hela resan har batterierna laddat ur, vi har fått byta operatör titt som tätt, eftersom mottagning saknas. Vår router från telenor har fått fnatt, istället för sin trevliga rektangulära form har den svällt och blivit som en bulle. Batteriet tittar ut och vi väntar bara på att den inte ska fungera. Vi har dock en extra router med oss, som fungerat på våra resor tidigare.

I San Fulgencio besökte vi också marknaden och köpte massor av grönsaker. Allt var inte av bästa kvalitet, det märkte vi på paprikorna idag. Lite småruttna och blöta, men dom var ju billiga…

Nu befinner vi oss på Bahia camping i Santa Pola och det känns jättebra. Fortfarande soligt men vindarna är kalla. Vi har fått sista lediga platsen, en liten skuggig plats men den duger åt oss. Jag har skrivit om Kents bilkörning i tidigare bloggar, men jag måste säga det en gång till. Säkert och lugnt backade han in på platsen, med min hjälp förstås och publik som jublade.. Kanske var inte min hjälp så mycket att ha den här gången, jag tror att campingvärden, som var väldigt nervös, hjälpte honom bättre. Efter den pärsen blev vi bjudna på ett glas hos våra vänner Lizzy och Ove. De och många andra här har köpt husvagn och fått med innehåll och hyr sin tomt hela året. Också en idé om man inte vill eller orkar köra husbil hit.

Idag har Tina och Mats överlämnat mina husbilsnycklar, som jag glömde i min jackficka hemma. De bor också på Sundbyholms camping permanent, men tillbringar hela vintern här i sin husvagn på en plats som de hyr året runt. De har dock varit hemma i Sundbyholm över julen och också firat Mats bemärkelsedag med buller och bång.. Grattis..

Nu ska jag inte skriva mer, ute är det kyligt och stolen jag suttit ute i är inplockad. Snart väntar en god gryta och sen vet jag inte mer. Imorgon ska jag försöka skajpa med mina kära klasskamrater, som ska träffas hos Maud, men kanske blir det bara ett telefonsamtal, för i nuläget vet jag inte riktigt var jag befinner mig på eftermiddagen….

---

Eftermiddag blev kväll och vi blev inbjudna till vännerna Bosse, Maud och hunden Otto som också tillbringar vintern här på Bahia. En jättetrevlig kväll med mycket prat...

Resan har börjat...

2019-01-05, lördag och Trettondagsafton. Känner mig lite ringrostig, har inte skrivit något på länge, men visst får det bli ett litet blogginlägg. Vi har kommit fram till Spanien och Blanes, där vi stannat till några dagar. Just nu är det morgon, klockan är bara 0830 och Kent sover fortfarande. Termometern visar på 3 plusgrader ute, men vi vet att det kommer att bli betydligt varmare om några timmar.

Vi lämnade Sundbyholm för precis en vecka sedan och resan ner genom Sverige var bara regnig. Det var precis innan stormen kom in över Sverige. Ett par kvällar hos min 89-åriga syster Inga-Maj i Malmö blev det förstås och hon gjorde allt för att skämma bort oss med sin goda mat och annat. Precis som vanligt.. Vi träffas ju inte mer än ett par gånger varje år, så vi hade mycket att prata om, gamla minnen men också vad som händer i nutid.

På Nyårsafton lämnade vi Malmö och Sverige med Finnlines färja och precis som vanligt beställde vi in en flaska vin i baren och där gjorde ett par från Loftahammar oss sällskap. När vinet var slut och vi passerat bron gick vi till hytten och sov gott hela natten och på det nya årets första dag vaknade vi i Travemünde i Tyskland. Snart nog var vi ute i det kolsvarta mörkret och vi var nästan ensamma på autobahn. Precis som i Sverige festar tyskarna på Nyårsafton och är nog rätt så trötta och bakfulla på Nyårsdagens morgon och undviker därför att ge sig ut på vägarna.

Det finns egentligen inte så mycket att berätta om resan ner genom Tyskland, Luxemburg och Frankrike, förutom lite vägarbeten i Tyskland så var det inga köer, allt flöt på lugnt och sansat. Första 70 milen genom Tyskland var det mycket regn och så var det också i Wasserbillig i Luxemburg där vi övernattade på en rastplats, precis som vanligt. Inget regn på andra dagens 55 mil långa resa och där valde vi att åka betalväg, det känns som ett bekvämt och bra alternativ den här årstiden. Vi övernattade på en rastplats i Valence, en plats som vi kallar för ”Pumpen”. Namnet fick den när vi rastade och låg över där för ungefär hundra år sedan och åkte med bil och husvagn på sommarsemestrar till Blanes. På rastplatsen fanns då en vägdusch och en gammal vattenpump ute, vilket inte är ovanligt i Frankrike. På somrarna är värmen intensiv och då är det bra att kunna skölja av sig.

Nu är det vinter och man känner inget behov av utedusch. Däremot så finns det duschmöjligheter i ”servicehuset” som också har toaletter, butik och restaurang.

Tredje dagen vaknade vi i en svinkall husbil, gasolen hade tagit slut. Självklart har vi två tuber, men den andra som är den stora tuben och spansk, kunde inte användas förrän vi bytt reducerventil, som gick sönder hemma. Det var bara att äta en kall frukost, inget kaffe gick att brygga så Kent fick dricka julmust och jag drack vatten. När vi ätit färdigt kom vi på, att vi kunde ha gått in på smörgåsbaren, och ätit vår frukost med kaffe, men då var det försent. Vi valde att åka vidare de sista 45 milen. Jättekallt ute när vi lämnade Valence, folk hade på sig dunjackor och tjocka mössor. Sen steg värmen och solen sken och allt var bara underbart.. Kent var förvånad över fransmännens körning, hans erfarenhet är att de är hetsiga men den här gången var allt lugnt och fint. Kanske beror det på att vi åkte betalväg och att det mest var yrkeschaufförer på vägen.

Snart var vi framme vid spanska gränsen och efter ytterligare tio mil var vi i Blanes. Precis som vanligt stannade vi och handlade på Lidl och medan jag plockade in varorna gick Kent över gatan till Ferreterian där han köpte en ny reduceringsventil. Så nu är ordningen återställd…

Nu befinner vi oss på Camping Blanes, som är en av två öppna campingar här. Alla andra är stängda, precis som hotell och butiker här i hotell- och campingområdet. Igår fick Kent bestämma dagen, jag tyckte han var värd det efter sina många timmar bakom ratten. Självklart valde han en promenad längs strandpromenaden, men inte i särskilt njutbart tempo. Bråttom var det, för spelbutiken skulle snart stänga för siesta och Euromilliones väntade. Sen kunde han slappna av och vi gick på grönsaksmarknaden och tittade på de fina grönsakerna, som bara väntade på att vi skulle handla. Fina avocadon fanns det, 1.90€ lät lockande. Trodde förstås det var som längre ner i landet, per kilo men de kostade så mycket per styck. Då fick det vara…

Vädret var jättebra, fleecejackan kändes för varm och solen värmde. Vi stannade på en uteservering och beställde in öl och varsin macka och en sådan macka kunde gott ha räckt åt oss båda, men god var den och jag åt upp nästan hela.. Så småningom vandrade vi hemåt, också nu längs strandpromenaden och i ett betydligt lugnare tempo. Ingen som badade, men folk satt på sina filtar på stranden och barnen lekte i sanden.

Campingen är skuggig så vi valde att sitta inne i husbilen när vi kom hem, tyckte kanske att vi fått tillräckligt med frisk luft..

Vi får många frågor om vad en sådan här resa kostar och det kan inte vi svara på. Den kan bli billig men likaväl kan den kosta mycket. Det beror helt på vilka val man gör. Bränslet kostar lika mycket för alla, övernattningar kan bli på en gratisparkering eller också kan man välja en camping och då kostar det. Betalväg eller gratisväg, färja eller bron, äta hemma eller gå på restaurang, det finns många val man måste göra. Vi väljer en bit av varje. Vi gillar att bo på camping men mellan varven så blir det någon gratisplats. Vi lagar mycket mat hemma men det är billigt att äta på restaurang här, så visst blir det rätt många besök på restauranger.
Den här gången har resan från Sundbyholm och hit kostat 6 203 kronor, uppdelat på färja (specialpris) 1 188 kr, bränsle 3 798 kr och vägavgifter1 287 kr..

Idag ska vi städa bort lite vägdamm, gå en ny promenad som vi båda bestämmer och ikväll besöker vi en kinarestaurang i närheten, precis som vanligt.. Imorgon lämnar vi Blanes för den här gången och vårt nästa stopp blir förhoppningsvis Calpe, där vi ska träffa våra vänner Bitte och Lars-Åke. Förhoppningsvis skriver jag, för det är svårt att få något boeende där. Numera är det förbjudet att övernatta i husbil längs med gatorna och ställplatserna och campingarna är fulla. Tror i alla fall det kommer att ordna sig, i värsta fall får vi ta in på en av de nya tomma dyra ställplatserna, det kan vi väl unna oss när vi förmodligen har vunnit en massa pengar på Euromilliones!
Nu har klockan blivit tio, nu väntar frukost men först ska jag väcka Kent..